Etikett: Robert Zemeckis

Publicerat

WELCOME TO MARWEN

Mark Hogancamp (Steve Carell) är en smått trasig själ med en enorm fantasi och kreativitet. I sin bakgård har han byggt upp den fiktiva staden Marwen som under Andra världskriget hyste invånare som både var nazister, docksöta badass-pinup-tjejer och Captain Hogie himself.  Mark spelar in dockfilmer med honom själv i huvudrollen som nån slags terapi.

Mark blev överfallen och allt han minns av detta trauma är att ”Stand by your man” med Tammy Wynette spelades på jukeboxen och att han kallades ”fjolla”. Resten av hans minne är borta. Han bearbetar detta genom att fotografera sina dockor och äta medicin och han hålla under armarna av tre kvinnor, hemtjänstryskan (Gwendoline Cristie), leksaks-och-hobbyaffärsbiträdet (Merritt Wever) och den nya vackra grannen Nicol (Leslie Mann).

Regissören Robert Zemeckis har återigen lyckats skapa en helt ny typ av animerad värld, denna gång med hjälp av mänskliga dockor han gett liv och jag måste erkänna att jag tycker det är otroligt snyggt gjort. Jag blir liksom glad, glad över att det GÅR att göra sånthär på film. Sen finns det en del saker i berättelsen om Mark Hogancamp som jag tycker berättas lite väl snabbt och kanske lite konstigt men som helhet gör det inte så mycket.

Steve Carell är toppenfin i den här rollen, jag gillar honom jättemycket. Att filmen är baserad på en verklig händelse och en existerande man gör inte saken sämre och jag blir sugen på att leta upp dokumentären Marwencol som jag tror kan fylla i en del av hålen denna film brottas med.

Publicerat

ALLIED

Han heter Steven Knight, snubben som skrivit manus till dagens film. Det är svårt att inte ha höga förväntningar när hans namn är inblandad i en filmproduktion. Han är nämligen författare till manus som Locke och Eastern Promises och skapare av TV-serien Peaky Blinders. Sen tänker jag ett varv till, jag tänker på att han även skrivit manus till filmer som Bränd, Hummingbird, Seventh son och 100 steg från Bombay till Paris och då kanske tempen sänks en aning och blir lite mer…normal.

Robert Zemeckis är en regissör som sällan gör bort sig. Med filmer i bagaget som Den vilda jakten på stenen, Tillbaka till framtiden 1-3, Roger Rabbit, Döden klär henne, Kontakt, Cast away, Dolt under ytan, Polarexpressen, Flight, The Walk och icke att förglömma FORREST GUMP så erkänner jag att känslan i magen när jag sätter mig i lus-salongen Grand 1 för att se Allied är denna: jag kommer att få se en RIKTIG film.

Allied är en film som inte gör mig besviken samtidigt som den gör mig smått förvånad och på slutet även lite irriterad. Förvirrande? Ja, kanske. Jag ska försöka förklara.

Jag har sett filmens trailer EN gång. Det var dumt. Antingen skulle jag inte ha sett den alls eller så skulle jag ha sett den fem gånger till och då koncentrerat mig. Handlingen är nämligen inte alls som jag trodde genom att enbart ha sett trailern vid ett ynka tillfälle. Kanske missade jag nåt väsentligt, kanske var trailern redigt otydlig men hur som helst tar det en halvtimme innan jag släpper det jag trodde filmen skulle vara och tittar på det som är.

Brad Pitt och Marion Cotillard är bra i huvudrollerna även om jag inte riktigt känner någon passionerad glöd dom emellan. Hade jag gjort det hade filmen växt betydligt. Jag fick dock känslan av att jag hade många ur presskåren i mitt lag då det pratades en hel del på pressvisningen samt spelades Wordfeud (på mittenraden i salongen med störande lysande skärm i ögonhöjd för alla oss där bakom) redan efter en timme.

Känslan av att jag sett en RIKTIG film är dock sann och riktig, Zemeckis berättar historien med en lätthet och den är snygg och trovärdig. Steven Knights manus däremot, alltså slutet, jag får en bismak av provföreställningar här, att publiken buat ut originalslutet och att Knight behövt skriva om det så det passar den amerikanska marknaden. Det finns nämligen ett slut som hade varit perfekt i mina ögon. Jag tänker inte skriva det här såklart men jag tror att alla som ser filmen kan fantisera ut det.

Hoppas bara att herr Knight slipper kompromissa med manuset till The girl in the spider´s web, vilken är den amerikanska originaltiteln på film nummer två om Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander, den som är baserad på den senaste boken, den som David Lagercrantz skrivit. Och Fede Alvarez ska regissera. Det borgar för att även Milleniumfilm nummer 2 a la Hollywood kan bli en RIKTIG film.

Publicerat

THE WALK

Philippe Petite (Joseph Gordon-Levitt) är en excentrisk fransos som 1974 fick för sig att han skulle gå på lina mellan tvillingtornen på det då alldeles nybyggda World Trade Center i New York.

En sån jävla idiotidé kan man tycka, kanske till och med en dummare än att klättra upp på Mount Everest men precis som med Everest så gör sig vansinniga och till synes dödliga idéer i 3D. Jag var dessutom bra mycket mer svettig på handflatorna av att se The Walk än Everest, mest för att jag har väldigt svårt för höjder, såna ger mig svindel. Och att se The Walk var – faktiskt – värre för höjdskräcken än att åka Fritt fall på Grönan.

Regissören Robert Zemeckis har (väl?) i hela sitt yrkesverksamma liv legat i täten när gäller att utnyttja filmiska effekter på bästa sätt. Jag tänker på Roger Rabbit, på Tillbaka till framtiden-filmerna, på Forrest Gump (bara en sån liten grej som fjädern!) och på Cast away. Med The Walk tar han ett otroligt kliv (hehe) framåt vad gäller effekter som påverkar oss som tittar och för egen del tycker jag att det är PRECIS SÅHÄR 3D-tekniken ska användas. Jag skiter högaktningsfullt i 3D när det används för att skapa ”mer djup inåt i bilden”, jag vill känna det som att jag åker berg-och-dalbana när jag ser 3D-filmer och det gjorde jag nu. Alltså, verkligen.

Problemet med denna typ av effektbaserade ”vanliga” filmer (till skillnad mot ”ovanliga” eller vadå? Nej, jag menar till skillnad mot filmer med monster/robotar/transformerade bilar/rymdfarkoster, alltså filmer som handlar om påhittade saker) är att det blir ganska tröttsamt att titta på eftersom jag känner att hela filmen är gjord med hjälp av datorer och en green screen. Jag känner mig mer ”lurad” av den här typen av film än av till exempel Pacific Rim eller Godzilla. Jag vill ju tro att det är sant på riktigt och att skådespelarna levererar men jag vet helt ärligt inte i vissa scener om Joseph Gordon-Levitt ens var på inspelningsplatsen eller om han är datagjord. Samma typ av problem upplevde jag med Martin Scorseses film Hugo. Det blir liksom…too much.

Självklart är The Walk en godkänd film och självklart är dokumentären Man on wire som kom 2008 egentligen en bättre film men trots att filmerna handlar om exakt samma sak så känns det som att jag jämför körsbär med bananer. Se båda filmerna vettja!

Filmen:

3D-effekterna i World Trade Center-scenerna:

I avsnitt 5 av podcasten Snacka om film pratar jag och Steffo om The Walk och andra based-on-a-true-story-filmer (bland annat). Klicka här för att lyssna.

Publicerat

Fredagsfemman #152

5. Nytt tema på måndag

Javisst ska det börjas ett nytt tema, det är ju nytt år och det förra temat är slut. Den här gången handlar det inte om någon speciell skådespelare eller någon speciell genre eller produktionsland, nu handlar det om nånting heeeelt annat.

.

.

.

4. Kärlek på bio

Jag läste en recension av filmen Love is strange skriven av The Nerd Bird och jag blev så himla sugen på att se filmen. Hon gav filmen 5/5 och det fullkomligt sprudlade både på och mellan raderna. Idag har den biopremiär och jag hoppas kunna hitta en perfekt plats på en folktom visning.

.

.

.

3. Dom jävlarna ska skjutas

Jag tror på den här TV-serien, jag tror på den så mycket att jag sponsrat den via Kickstarter. Klicka här om du vill se trailern och klicka här om du också vill skänka en slant.

.

.

.

2. The Walk

Okejokejokejokejokej såhär är det. Jag såg teasertrailern för The Walk på IMAX 3D häromdagen och hallååååå alla filmspanare, om det inte byggts nån IMAX-biograf i Stockholm innan oktober 2015, är det nån som vill hänga på mig och se den här filmen i nåt annat land – i IMAX 3D? (Här kan du se teasern)

.

.

.

1. Transparent

För att vara en person som medvetet försöker hålla mig borta från TV-serier ser jag (i perioder) ganska mycket serier. När jag väl sätter mig ner för att följa något käkar jag upp det i ett svep – helst. Massivt, under kort tid, avsnitt på avsnitt på avsnitt. Precis det hände när jag hittade serien Transparent på Viaplay. Jag vet inte riktigt hur jag hittade dit men dit kom jag och sen kom jag inte därifrån förrän första säsongen var slut. Första och enda – än så länge. Nu är det några veckor sedan jag såg klart den men jag måste säga att 2014 har varit ett FENOMENALT bra TV-serie-år med Game of Thrones, True Detective och Transparent, tre serier som är créme de la créme av TV-serier men i tre väldigt olika genres. Transparent är dock det bästa jag sett i dramaväg på väldigt VÄLDIGT många år.

Publicerat

Veckans klassiker: FORREST GUMP

Världen blir aldrig mer densamma när man sett den genom Forrest Gumps ögon.

Hur sant är inte det på en skala? Det kan vara det sannaste nån tagline-hittipåare någonsin hittipåat.

1994 var året då Tom Hanks blev Forrest Gump med oss alla och ja, jag skriver OSS ALLA för det här är en film ingen jäkel med fungerande hjärta kan värja sig mot. Kanske skulle inte alla ge den en fullsmockarfemma men jag undrar om det finns någon som med gott samvete kan såga den jämns med fotknölarna. Finns det det? Någon? Nån som vågar sig fram och erkänner sin hjärtlöshet? Nån som inte tycker det här är en charmig film? En fin film? En film att bli glad åt? Ledsen åt? En film som ger upphov till eftertänksamhet? Nähäpp, inte det, nämen då fortsätter jag min lilla hyllning.

Det här är den första filmen jag såg tre gånger på bio samma vecka. Det här är den enda filmen som kan få mig att gråta bara jag hör introt till förtexterna. Det här är den enda film som får mig att tänka på djupa livsfrågor när jag öppnar en Aladdinask. Det här är även den första ickeanimerade vuxenfilmen jag visade för mina barn och det kan ha varit bland det bästa jag gjort i mitt liv.

Att ge sina barn en bit av Forrest Gump tidigt i sina liv är att ge dom en syn på världen som alla borde ha. Det går inte att vara inskränkt, inte på nåt sätt, när man sett världen genom Forrests ögon. Det går inte att tänka att det finns sånt som är omöjligt, inte heller att tycka illa om räkor. Det finns nämligen inget som heter omöjligt. Allt är möjligt, precis allt. Historien om Forrest Gump är givetvis skruvad, tillspetsad och härligt knasig men jag tror att vi alla har upplevelser och möten som skulle kvala in i vår egen Gump-film om vi bara öppnade ögonen och tillät oss vara lite mer okritiska, orädda och en anings mer naiva.

Ur specialeffektssynpunkt är Forrest Gump en fulländad film. Med små men inte enkla medel har Robert Zemeckis och hans crew gjort en episk saga så verklighetstrogen att jag aldrig kan sluta häpna. Det här är filmmagi, det här är en klassiker, det blir liksom inte bättre än såhär. Jag älskar den här filmen och jag älskar allt Forrest Gump står för.

Publicerat

FLIGHT

Om man ser planschen med Denzel Washington i flygkaptensuniform, läser det finstilta och ser att Robert Zemeckis regisserat, köper en biobiljett och tror sig få se en actionfilm, ja då kommer man bli grymt besviken. Flight handlar nämligen inte om nån spännande flygplanskapning, inte ens om nåt annat fränt, Flight handlar om nåt helt annat: alkoholism.

Whip Whitaker (Denzel Washington) vaknar bakfull i en bred säng bredvid en naken och för honom någorlunda okänd kvinna när telefonen ringer. Två timmar senare ska han vara på jobbet. Bredvid sängen står en urdrucken vodkaflaska. Urdrucken? Kanske finns det en droppe eller två på botten. Whip provar, sätter flaskan till munnen och hoppas. Sen drar han en lina och åker till jobbet.

Att vara alkis, gå till jobbet och ha ansvar för ett fullsmockat flygplan är en inte direkt klockren kombo. En dag går det helt enkelt åt helvete. Planet kraschar och även om Whip lyckas landa planet på ett mirakulöst snyggt sätt så kan det mycket väl ha varit hans fel att det sket sig från början.

Jag har sett att det skrivits en del om själva kraschen, om att det är den mest trovärdigt filmade flygkraschen någonsin. Jag tycker fortfarande att den i Alive är jobbigaste och att det finns en handfull flygscener som är minst lika bra som denna men visst är det otäckt och visst är det snygg gjort. Denzel Washington i rollen som Whip är bra, inget snack om saken, men om han är SÅ bra att han förtjänar en oscarsnominering för Bästa huvudroll, nej, det tycker jag inte. För mig är han en trasig Denzel, en full Denzel, en Denzel som gör sitt jobb, han är inte Whip Whitaker.

Den delen av filmen som jag har svårast för är John Goodmans entré som nån överspelande knarklangare. Jag antar att han ska fungera som nån slags comic relief med sin tjommighet, sin tjocka mage, sin fula skjorta men jag blir bara trött. När han kommer till sjukhuset och dom ledsna stråkarna utbyts i ett huj mot en trumelitrum-trummande gladsång, alltså, näääää. Det behövs inte fniss. Det är inte den typen av film. Kunde Robert Zemeckis inte bara lita på grundhistorien? Tänk om Luis Mandoki hade slängt in ett musikalnummer i When a man loves a woman? Vilken vidrig tanke.

Som helhet är Flight en bra film, sevärd och välgjord men på tok för lång. 138 minuter är minst en halvtimme för mycket.

Publicerat

Månadens filmsnällis: Forrest

 

 

 

 

 

 

 

Fina fina Forrest Gump blir november månads självklara filmsnällis. Övrig motivering totalt överflödig. Jag bara älskar den här mannen!

 

 

 

 

 

Årets övriga filmsnällisar hittar du här.

Publicerat

DOLT UNDER YTAN

He was the pefect husband until his one mistake followed them home.

Så står det på filmaffischen. Skönt. Då vet man liksom. Då vet man att eftersom Harrison Ford spelar maken så är han the bad guy. Nice. Harrison Ford är alltid så förnumstig och korrekt och rättfärdig, en schysst snubbe helt enkelt i alla roller han gör så nu ska det bli skönt att se andra sidor av honom.

Ahaaaa. Uhuuuum. Jag sitter med hakan i vänsterhanden, anteckningsblocket på soffbordet och pennan i höger och skriver ord som ”nyskapande?” och ”Ingen människa är perfekt”, men knögglar snabbt ihop pappret och slänger det på golvet. Jo, Harrison Ford är undantaget som bekräftar regeln. HAN MÅSTE VARA PERFEKT på film för han är fullkomligt värdelös som någonting annat. Han funkar inte. Han blir inte otäck på något vis.

Michelle Pfeiffer spelar hans fru. Hon är oklanderlig som alltid. Skitsnygg och sval och lagom överdriven i sitt agerande och jag tror att jag just precis där satte fingret på spiken gällande varför tanken med denna film är bättre än filmen i sig: den är så jävla clean! Så osmutsig!

Robert Zemeckis är jättebra på att regissera specialeffektsrullar (Forrest Gump, Cast away, Beowulf, Döden klär henne, Tillbaka till framtiden) men en klassisk thriller a la Hitchcock är kanske inte riktigt hans grej.

Dolt under ytan är ingen dålig film men den är heller inte bra. Den är ett lagom stort jaså och redan under eftertexterna undrade jag om jag precis drabbats av en minneslucka för jag kom inte ihåg vilken film jag nyss sett. Fast det var inte dålig under tiden den pågick.

Konstigt det där med underhållning för stunden. Visst är Dolt under ytan underhållning medan den pågår, men det är riktig guldfiskunderhållning.