Det här med förändringar är intressant – och läskigt. Ju längre du sprungit i hamsterhjulet desto svårare är det att hoppa av. Fråga Nolan (Robin Williams), han vet.
I 26 år har han jobbat på samma bankkontor, skött samma pappersarbete, suttit vid samma skrivbord på samma stol. Till och med hans chef undrar försynt om det inte är dags för Nolan att kanske…vidga sina vyer en smula? Kanske i alla fall slå på stort och ta semester?
Nolan förstår inte riktigt frågan. Han är rätt nöjd med sitt lugna liv tillsammans med frugan Joy (Kathy Baker). Dom sover visserligen i skilda sovrum men dom umgås, lagar mat, pratar om ditten och datten sådär som man gör efter 30-40 år tillsammans.
En natt håller Nolan på att köra över en kille, Leo (Robertoi Aguire) och precis som det ofta är så är det en liten händelse som sätter fart på dom stora. En snöflinga som drar igång en lavin. Leo blev Nolans snöflinga.
Boulevard blev Robin Williams sista spelfilm och på nåt sätt känns det fint att han fick avsluta sin skådespelarkarriär med en roll som visar hur bra han var på att agera även utan komik. Här är han tyst, grå, på gränsen till genomskinlig. Han är en farbror vars liv gått i stå men det går att förändra situationer så länge man bara orkar själv.
Livet är inte slut förrän det är slut och hur sorgligt det än är att Robin Williams liv obönhörligen är över så kan en film som Boulevard skänka tröst och hopp åt många. Det här är en stämningsfull liten film, en film att se på natten när det är tyst, mörkt och stilla. Musiken är i det närmaste kontemplatorisk och får mig att vilja köra bil genom suggestivt upplysta tunnlar.
Tack för allt Robin Williams! Här slutar din filmiska resa.
