Etikett: Robin Wright

Publicerat

BLADE RUNNER 2049

Det här är första gången i år som jag känner att mina Gollum-kvalitéer gör sig påminda. ”Å ena sidan” brottas med ”Å andra sidan” och i mitten sitter jag i biofåtöljen alldeles stabilt och avslappnat och tänker tankarna som blir som en tennismatch i hjärnan.

Det är inte länge sedan jag såg om Blade Runner. Det var inga roliga timmar. Segt som bortglömd knäck på spisen, andefattigt men ändå inte en besvikelse. Den var som jag mindes den, på´t ungefär. Förväntningarna på denna uppföljare kanske borde ha varit superlåga då kan man tycka men nej, inte när min favoritregissör är framme. Denis Villeneuve är en man som gör mig pepp. Han kan sina saker och jag känner mig trygg oavsett vad han tar sig för. I min värld finns det ingenting som kan göra Blade Runner 2049 sämre än föregångaren. Ingenting.

Jag stoppar ner högerhanden i plastmojängen som är gjord för läsk eller kaffemugg, den som sitter längst fram på armstödet. Det är skönt på nåt vis, handen ligger still där, vilar liksom. Hela stolen skakar. Den vill gärna göra det när Hans Zimmer är i farten. I fallet med dagens film är det både Zimmers musik och Villeneuves huskompositör Jóhann Jóhannssons bröl vi får njuta av. ”Å ena sidan” ler. Ler från öra till öra. Det brölas! Det brölas så jag får ståpäls på armarna. ”Å andra sidan” ler också (hur ska den sidan kunna låta bli) MEN tänker ett steg längre. ”Å andra sidan” tänker på historien, på manuset, på att en fantastisk ljudbild aldrig någonsin kan rädda en hel film.

”Å ena sidan” ber ”Å andra sidan” tänka på Tron Legacy, där var det exakt så. Daft Punks musik gjorde hela skillnaden och fullpoängaren satt som en smäck. ”Å andra sidan” ber ”Å ena sidan” att tänka på Jared Leto och hans blindlinser. Är inte varenda scen med honom totalt bortkastad? Skulle inte den två timmar och fyrtiotre minuter långa filmen LÄTT ha kunnat kortats en halvtimme och av dom en kvart – lätt –  Jared rätt ner i papperskorgen. Det hade inte retat någon. Ingen hade heller saknat honom. Det ultimata beviset för en helt felskriven och onödig karaktär.

”Å ena sidan” koncentrerar sig på bilderna. På stämningen. På det OTROLIGA fotot, på den MAGISKA scenografin, på allt det perfekta, visuellt supersnygga, på en film som kommer stanna kvar på näthinnan länge länge. ”Å andra sidan”, karaktärerna. Platta som farmors pannkakor, det finns ingen jag engagerar mig i, jag känner varken för eller med Ryan Goslings ”K” (jaaaaa ”Å ena sidan”, han ÄR bra), det är nostalgimys att se Harrison Ford igen men gör han någon glad med sitt skådespeleri? Grunda karaktärer och en oengagerande historia kan aldrig ge toppbetyg till en film hur snygg den än är och hur ballt och högt det än låter.

”Å ena sidan” älskar varje scen men behöver inte höra någon prata. ”Å ena sidan” skulle kunna tänka sig att blunda och bara lyssna på filmen. ”Å andra sidan” tycker att historien hade kunnat berättas på 90 minuter. ”Å ena sidan” älskar fortfarande Denis Villeneuve, ”Å andra sidan” önskar att det var 2013 igen och då bara riktiga filmnördar hade koll på vem han var.

Det är veligt det här. JAG är velig. Jag är en schizofren Gollum som tycker och tänker en hel massa om den här filmen men det stora problemet är att jag inte känner något. Filmen är iskall och jag likaså. Allt jag resonerat mig fram till har med hjärnan att göra och alla som läst min blogg ett tag vet att jag ser filmer med magen. Med hjärtat. Blade Runner 2049 når in i min mage ungefär lika mycket (eller lite) som första Blade Runner. Det här är däremot en MYCKET snyggare film rent visuellt. Det är fint att Villeneuve kärleksfullt återanvänt en del från första filmen så att alla Blade Runner-fans känner igen sig och mår bra men han har även utvecklat spelplanen till något betydligt mer minnesvärt än första filmen, i alla fall för mig.

Det jag fick med mig mest från filmen är att jag längtar efter att se om Sicario. Och Arrival. Och Enemy. Och Prisoners. Och Nawals hemlighet. Och Polytechnique. Och Maelström. Och Un 32 août sur terre. Han är nämligen fantastisk den där Denis Villeneuve. Med eller utan Blade Runner 2049 i bagaget.

 

 

.

Jag känner att jag inte riktigt kan släppa Denis Villeneuve med det som varit. Det finns ju en framtid också, det finns projekt att se fram emot och SOM jag ser fram emot i alla fall en av hans tre kommande filmer. Han ska göra en remake på David Lynchs Dune (från 1984),  han ska göra Cleopatra med Angelina Jolie i huvudrollen som just Cleopatra OCH han ska filma Jo Nesbøs roman Sonen med Jake Gyllenhaal i huvudrollen! Man glider ju av stolen när det gäller sista filmen, gör man inte?

.

Vi var ett gäng filmspanare som såg månadens film och här är deras tankar om den:
Jojjenito
Sofia
Cecilia
Henke
Johan
Christian
Steffo
Och här är min gode vän Calles tankar om filmen.

Jag och Steffo pratar en hel massa om den här filmen i avsnitt 110 av podcasten Snacka om film. Du kan lyssna här. Till exempel. Fast inte förrän imorgon (torsdag). Hehe.

Publicerat

WONDER WOMAN (IMAX 3D)

Ända sedan jag såg Batman V Superman och Wonder Woman gjorde entré till Hans Zimmers mäktiga ”Is she with you?” har jag känt att DÄR är en hjältinna som kan ta upp kampen mot Marvels superhjältar på riktigt.

Gal Gadot är som klippt och skuren för rollen som Diana Prince, krigarprinsessan som är Hollywoods variant av Grynet i form av ”Ta ingen skit!”. Det här är nämligen en kvinna som INTE tar skit, som inte står och väntar på att nån man ska rädda henne, hon är en doer, en tuffis, en starkis, en coolis och samtidigt vacker så man smäller av. Inte en ”ordinary woman” på något sätt alltså men å andra sidan, vem har sagt att hon ska vara det? Hon är WONDER WOMAN och som sådan är hon helt perfekt.

Anledningen till att jag skrev det sista är att jag läst flera kvinnor som har problem med detta, att det stör att hon ÄR så vacker som hon är. Denna ständiga ”sexualisering av kvinnliga hjältar” (finns att läsa i AB), tweets om att hon står för en skev och omodern kroppsuppfattning, att det är ett tröttsamt skönhetsideal. Javisst. Det är ju ren BAJS att vara kvinna och inte se ut som Gal Gadot. Herregud, skoja inte, vem skulle inte villa byta? Smal men ändå jättestark, Perfekt ljusbrun hy. Bruna ögon att drunkna i. En söt plutig mun som ser läppstiftsmålad ut trots att hon är nyvaken. Den lilla näsan. Brösten som håller sig helt stilla när hon springer. Hon är helt makalös enastående supersnygg men kan en kvinna inte få vara det och SAMTIDIGT vara no-mercy-stenhård och en jävel på att slåss? Hon är en superfeminist så vad finns det att klaga på, ja, annat än att hon är Miss Universum-vacker då?

Jag måste ändå säga att jag läst mindre SKIT om filmen och dess huvudrollsinnehavare än jag trodde jag skulle få läsa. Jag trodde att det här tjatet efter en kvinnlig superhjälte efter alla år och tusen filmer med manliga diton skulle få en backlash och att filmen hur BRA den än var och hur BALL Wonder Woman än framställdes inte skulle vara bra nog. Det gör mig glad att jag hade fel. Jag älskar att filmen går hem i dom flesta läger, att betygen är (nästan) genomgående höga och att en bagatell som en superhjältefilm ändå beskrivs som ”viktig”.

För visst är den viktig. Den är superviktig. Tänk, hur ball Batman, Thor, Iron Man och dom andra än är, nu kan småtjejer få en RIKTIG  idol att se upp till (ja, visserligen en idol med Barbie-former men det är en kvinna med balls icke att förglömma). För att tänka tvärtom en sekund, jämför sig killar med superhjältar på samma sätt? Ser killar Chris Hemsworths långa Thor-kropp och nakna bringa som ett problematiskt kroppsideal?

Filmen har väldigt många plus men också en handfull minus som jag ser det. Ett stort plus är givetvis Gal Gadot i huvudrollen vars knackiga engelska uttal har lösts på ett mycket kreativt sätt. ALLA kvinnorna pratar nämligen så därifrån hon kommer. Hela första halvtimmen som handlar om Dianas uppväxt bland amazonkvinnorna är en ren fröjd. Jag hade gärna befunnit mig där längre, en fantastisk start på filmen. Stämningen i filmen är ett plus och tempot förutom – som vanligt – under fightingscenerna som även i denna film är alldeles på tok för långa. Försöken till humoristiska scener ser jag som plus även om dom kanske inte alltid funkade lika bra på mig som på dom fyra spanjorer som satt på raden bakom och gapskrattade sig blå när Diana skulle köpa en ny outfit.

Filmens minus är förutom allt detta fightande Chris Pine. Han matchar inte Gal Gadot på en fläck tycker jag och deras platoniska-men-ändå-passionerade kärleksrelation tror jag inte på för fem öre. Och där tappar själva baktanken med historien mig, att allt Diana gör gör hon för kärleken. Fint tänkt såklart men nä, I don´t buy it. Det blev för mycket könlöst a la Barbie och Ken för mig där, jag hade behövt vrålhångel för att förstå känslorna.

Betygsmässigt hamnar Wonder Woman på en stark trea. Hade jag sett den under andra omständigheter, i 2D och utan att få knä-kramp efter en timme pga noll benplats (och 40 minuter reklam och trailers så att 140 minuter film blev 180) så tror jag den hade hamnat på en fyra. För BRA är den, filmen. Riktigt bra.

 

 

Jag och Steffo pratar med om den här filmen i avsnitt 92 av Snacka om film.

Publicerat

Fredagsfemman #268

5. Målgång för Innan vi dör

Ni har den svenska krimserien Innan vi dör gått i mål efter tio veckor och jag tänkte försöka mig på en liten analys. Tio avsnitt, tio timmar, det är lång tid, mycket speltid. Lika skönt som det kan vara att se en historia som får tid på sig att berättas lika enerverande kan det vara om man upplever att serien stor och stampar vilket TV-serier ofta kan göra nånstans i mitten sådär. Det gäller både svenska och utländska. Jag känner att Innan vi dör kanske hade blivit ännu bättre om den kapats med 1/10, alltså om den klippts ner sammanlagt en timme. Men bortsett från detta är Innan vi dör en helt okej serie. Karaktärer man bryr sig om, snyggt klippt, Adam Pålsson springer nästan lika mycket som Tom Cruise och sista avsnittet var precis det klimax man kan önska sig (även om jag tycker EN händelse, nä okej två, var både otroliga, fåniga och väldigt förenklade). SVT:s tradition med att visa en polisserie på söndagkvällarna är väldigt mysig och jag hoppas dom inte släpper den slotten till nåt annat framöver. (Här kan du se hela serien)

.

.

.

4. Se Mulholland Drive på bio!

På torsdag har du värsta chansen att se en riktig fem-plus-klassiker på stor duk när David Lynchs Mullholland Drive visas på Cinemateket. Här är länk till mer info och här är länk till min recension.

.

.

.

3. Patty Jenkins och tjejorna

Jag har länge varit väldigt pepp på Wonder Woman-filmen (som har svensk biopremiär 2:a juni) och först blev jag rädd när jag såg att Zack Snyder är inblandad i manus MEN när jag såg att Monster-regisören Patty Jenkins skulle regissera lugnade jag ner mig. Den FÖRSTA kvinnan som regisserar en superhjältefilm! Det kommer bli bra. Hur kan det INTE bli bra med Gal Gadot, Robin Wright och Connie Nielsen i samma film? Och Gal Gadot blev mamma igen i måndags. Till en Maya. Tjejor överallt men Patty Jenkins regerar!

.

.

.

2. Svenska skådisars serie-swischaroo

Om man – som jag – följer flera svenska serier samtidigt kan det ibland bli lite knas i skallen om man inte är hundra pigg när man kollar. Som när jag precis hade sett ett avsnitt av Bonusfamiljen och Erik Johansson som vanligt stod och strök trosor (haha) och sen fortsatte med ett avsnitt av Innan vi dör och han spelar en helt annan roll. Detsamma gäller Ida Engvoll som är en norrländsk Lindex-expedit i Bonusfamiljen men i Rebecka Martinsson (på TV4) spelar en norrländska som pratar stockholmska. Niklas Engdahl har i alla fall lyckats pricka in typ samma roll både i Bonusfamiljen och Rebecka Martinsson, den omtänksamma kontors-kostym-killen (det KAN ju ändra sig i RM i och för sig, det har inte visats så många avsnitt än). Det MESTA och BÄSTA med detta och med att det är just dessa tre skådisar jag skrivit om är att alla tre är sjukt jävla bra och jag skulle gärna se dom i allt som görs i detta land. Så det så.

.

.

.

1. Johannes Bah Kuhnke

Kommer Johannes Bah Kuhnke att bli vår nästa big man over there i och med huvudrollen i undervattensthrillern The Chamber? Om jag ska outa mina egna tankar om nämnde mans skådespelartalanger så svarar jag OH YES på den frågan. Jag tycker nämligen att han är helt obeskrivligt bra i allt jag sett honom i, filmer som teaterföreställningar. Nu finns The Chamber både på Blu-ray och VOD och det är ju bara att göra slag i saken och titta på filmjäkeln. Jag återkommer med recension. Tro mig.

.

.

Publicerat

EVEREST

Den isländske regissören Baltasar Kormákur intresserar mig på nåt underligt sätt. Jag har sett nästan alla filmer han regisserat och trots att alla filmer (utom en) hamnat på en stabil trea i betyg så har han ”nåt” jag gillar. Han är helt enkelt…duktig.

Nu när han även har Everest på sitt CV måste jag säga att han höjt sig ännu ett snäpp. Det finns nämligen ingenting filmtekniskt att klaga på med filmen, inte heller när det gäller personregi. Det känns helt enkelt som att anledningarna till att Everest aldrig riktigt lyfter inte beror på regissören, mer på brister i manus, min egen syn på bergsbestigare samt – tyvärr – Kiera Knightley.

På filmaffischen står det att Everest är ”based on the incredibly true story” men filmen är tydligen inte mer baserad på boken Into thin air – skriven av Jon Krakauer (i filmen spelad av Michael Kelly) –  än att författarens namn ”glömts bort” på IMDb. Där står endast manusförfattarnas namn, det yppas inte att manus är baserad på den där ”otroligt sanna storyn” som är Krakauers bok.

I filmens förtexter står det dessutom att 25% av alla som försöker bestiga Mount Everests topp inte kommer ner levande och det är ett rent faktafel. Procenttalet gäller K2, inte Mount Everest.

Nåja. Fakta eller inte fakta, det är klart att Everest bjussar på ett hisnande svindlande äventyr bland syrgastuber, glaciärer, laviner och den där obönhörliga viljan att med alla till buds stående medel vara en av dom få i världen som har tagit sig ända upp på toppen. Och det är den där viljan som gäckar mig. Jag förstår den inte. Jag förstod den inte när jag såg dokumentären The Summit förra året och jag förstår den inte i den här hollywoodrullen heller. Fan, det är iskallt och farligt, åk hem med er!

Nej, jag lyckas aldrig riktigt få till någon känslomässig investering i filmen och närbilder på Kieras Knightley gråtande ansikte under filmens jobbigaste scener hjälpte inte direkt till. Det var dock fler än en som snyftade högt i den fullsatta biosalongen på ”rätt” ställe.

Om jag ska sammanfatta filmen så tycker jag den är sevärd, lite tänkvärd samt antagligen inte prisvärd i 3D.

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke och här är hans tankar om filmen.

 

Publicerat

A MOST WANTED MAN

Har du sett Tinker Tailor Soldier Spy?

Om ja, förstod du filmen?

Om ja – lyllo dig.

Om nej – du är inte ensam.

Gillar du normalt sett böcker av John le Carré som sen blir filmatiserade, typ Tinker Tailor Soldier Spy? Torra, grå-beige-bruna men ändå snygga politiska filmer där alla på ett eller annat sätt är förlorare på slutet?

Om ja – A most wanted man är nåt för dig.

Om nej – saknar du Philip Seymour Hoffman?

Om ja – filmen är nåt för dig oavsett om du avskyr genren.

Om nej – se nåt annat.

Med A most wanted man tar regissören Anton Corbijn med oss till den tyska staden Hamburg där några fina amerikanska skådespelare (Philip Seymour Hoffman, Rachel McAdams och Willem Dafoe) spelar tyskar som pratar engelska med påhittad tysk brytning, den tyska skådespelaren Nina Hoss gör likadant fast med genuin tysk brytning liksom den spansk-tyska skådespelaren Daniel Brühl. Det tar ett tag innan man accepterar alla accenter i hjärnan. Robin Wright dyker dock upp efter ett tag och spelar en amerikanska som pratar sitt eget språk. Skönt. Det la sig ett lugn över accentskaoset för en stund där.

Filmen handlar till stor del om terrorrädslan efter 9/11 och som av en händelse är det just detta datum idag. Är det samma typ av konstigt öde som ninjasköldpaddorna råkade ut för med sin omtalade bioaffisch måntro? Det är ett otäckt datum det här, mycket elände som hänt.

Så vad tyckte jag då om filmen? Eftersom jag inte riktigt förstod Tinker Tailor Soldier Spy säger jag hurra åt A most wanted man. Min hjärna hängde med, jag fattade historien! Och eftersom jag saknar Philip Seymour Hoffman som F A N hade jag ibland svårt att svälja den ledsna klumpen i halsen när jag såg honom. Han var i dåligt skick, flåsig, orakad, psykiskt effektiv men knappast fysiskt dito – men GOSSE, I love him!

Det var en del surr kring filmen när jag såg den på Malmö Filmdagar. Vi var många som såg fram emot att se Philip Seymour Hoffman igen på vita duken och det kändes som att många reagerade som jag, att det var ett kärt återseende men samtidigt väldigt tungt. Vad mina filmbloggarkompisar tyckte om filmen kan du läsa här:

Jojjenito

Fripps Filmrevyer

The Velvet Café

Har du inte sett den? (blogg)

Rörliga bilder och tryckta ord

 

Publicerat

THE CONGRESS

Det finns få saker inom populärkulturen som provocerar mig mer än dåligt tecknad film.

Jag kan fanimej känna hjärnans innanmäte självantända när jag zappar in på Barnkanalen eller Nickelodeon och det bjuds på animerat barnvakteri i form av löpande-band-datagjorda filmer som är så enahanda och pundiga att föräldrar som låter sina barn titta på skiten får skylla sig själva när den hemska nyheten sjunker in: dom har medvetet sett till att uppfostra sina barn med extremt dålig smak.

Samtidigt kastar jag sten i glashus, jag vet det. Jag själv gör business på att teckna som en fyraåring. Ingen kan säga att det är stor konst men det är min konst och jag är skönt jävig i den frågan. Hur som helst så väcker The Congress vissa frågor hos mig och tyvärr är dom flera sjömil ytligare än dom filmens regissör Ari Folman och Stanislaw Lem (som skrev boken filmen är baserad på) vill få fram. Fast det ena behöver kanske inte utesluta det andra?

Robin Wright spelar Robin Wright. Hon är 45 år, får roller fortfarande men kanske inte dom största eller mest välbetalda. Hon bor i en flyghangar tillsammans med dottern Sarah (Sami Gayle) och sonen Aaron (Kodi Smit-McPhee) som lider av en sjukdom som kommer göra honom både döv och blind. Robins agent (Harvey Keitel) vill att hon ska göra det enda rätta, låna ut sin kropp och sina uttryck till filmbolaget som ska scanna henne, mata in mätningarna i en dator och på så sätt göra henne odödlig, för evigt ung och ge henne perfekta roller foreverandever som en datoranimerad version av sig själv. Robin vill inte. Hon vägrar. Al (Keitel) tjatar. Filmbolagsdirektören (Danny Huston) tjatar. Robin vägrar. Det tjatas lite till och till slut ger Robin med sig.

Här bränner det till i filmen, frågeställningen är riktigt intressant. Robin vill inte ställa upp på att sälja sin kropp och sitt yrkesliv på det här sättet, hon vill ha full kontroll och välja sina roller själv. Al spolar ner alla hennes argument i toaletten för vilken skådespelande kvinna i Hollywood bestämmer egentligen helt själv över sitt liv och sin kropp?

Den här delen av filmen har stoft som räcker till en hel film men det är över halva speltiden kvar. Var ska filmen ta vägen? Jag satt i biosalongen och hade ingen aning ö-v-e-r-h-u-v-u-d-t-a-g-e-t. Den första halvan av enastående spelfilm (stark fyra i betyg) blir efter halva tiden en psykadelisk och framförallt FULT animerad film. Jag kan inte säga att den delen av filmen är dålig om jag ser till handlingen men jag har svårt för animationerna. Jag blir trött. Filmen är seg. Det händer inte så mycket. Eller jo, det händer en hel del, det är som att bevittna en LSD-tripp, en SOVANDE LSD-tripp.

Om jag ska försöka mig på att summera filmen så känns den mer annorlunda än fantastisk, mer tänkvärd än min hjärna kan ta in och Robin Wright är underbar. Det är dessutom en film som bör ses på bio. Hade jag sett den hemma hade jag aldrig i livet lyckats vara så koncentrerad som filmen kräver.

Jag såg filmen tillsammans med Jojjenito och Har du inte sett den-Johan på invigningen av festivalen Monsters of film i höstas. Det var lääängesedan.

Publicerat

PERFECT MOTHERS

Ibland undrar jag hur Kevin Walker, Eric Saade, Måns Zelmerlöw, Anton Ewald och Danny Saucedo ser på saken. Saken? Ja, saken som stavas medelålders-kvinnor-som-skulle-kunna-vara-deras-mammor som står med tungan hängandes vid naveln och lämnar snigelspår vid blotta åsynen av dessa lammköttspojkar. Är det lite charmigt? Är det lite äckligt? Är det lite likgiltigt? Är det lite gummslemvarning?

Jag tycker själv att fenomenet är ganska intressant, speciellt eftersom det finns så många kvinnor som skulle kasta Ittalavaser i väggen om deras män gjorde samma sak med tjugo-tjugofem-trettio år yngre tjejer. Men på nåt sätt ses det inte med samma ögon, varken av kvinnorna eller när jag hör (yngre) män kommentera hela grejen. Det är milfar hit och lyllosar dit och åldersskillnaderna suddas ut på ett sätt som jag inte tror att nittonåriga tjejer i samma situation skulle känna om dom hade 45-åriga småbarnspappor med halvbånge i byxan efter sig. Men det är bara mina tankar om saken.

I Perfect mothers (alternativ titel: Adore) får vi se manusförfattaren Christopher Hamptons syn på gummslemsfenomenet men twistat ännu ett varv.

Barndomsvännerna Lil (Naomi Watts) och Roz (Robin Wright) fick barn samtidigt och har bibehållit en supernära relation genom livet. Lils son Ian (Xavier Samuel) och Roz son Tom (James Frecheville) är bästa vänner och har nästan vuxit upp som bröder och därför blir det kanske ännu mer…. skruvat…. när Ian och Roz börjar ligga med varandra. Tom kommer på dom, blir förbannad och berättar för Lil som blir alldeles förstörd och dom löser problemet med att ligga lite dom med. Det är själva uppstarten till två passionerade förhållanden som i mångas ögon kan kännas rätt ____________ (fyll i valfritt lämpligt ord beroende på hur du ser på saken).

Anne Fontaine har regisserat en film som jag egentligen tycker är mer intressant som diskussionsunderlag än bra som film betraktad men samtidigt är det svårt att inte tycka om filmen när Naomi Watts, Robin Wright och Xavier Wright är så jäkla bra. Men visst sitter jag som ett frågetecken i soffan och undrar vad som hände samtidigt som jag tackar gud att jag inte heter Kevin Walker.

(Hehe. Jag sökte på filmen på Cdon. Fick en något…konstig….träff)

Publicerat

Fredagsfemman # 79

5. Robin Wright

Jag var-med-Netflix några dagar den här veckan och sparkade faktiskt mig själv i arslet så pass hårt att jag började titta på House of cards! Hejsanhoppsan, en TV-serie såhär mitt i sommaren. Jag vet, det är inte vilken serie som helst och jag är typ sist ut, kanske den enda i Sverige som inte redan sett den där hyllade serien. Jag har fortfarande inte sett den klart, det ska erkännas men efter fyra avsnitt lockade filmbiblioteket mer och jag stängde av. Men innan dess kände jag att Kevin Spacey, hur bra han än är, ligger i bakvattnet och skvalpar efter seriens riktiga stjärna: Robin Wright. Hon är helt överjävligt bra här!

 

4. ”Spons”av svensk film

Jag tänker såhär: jag ser mycket film, jag ser mycket film på bio, jag ser mycket amerikansk film på bio. Jag ser rätt mycket amerikansk film på bio som jag tycker är allt annat än toppenbra, ändå går jag och ser film på film på film. Jag dissar inte hela USA som filmland för att dom gör drösvis med kassa filmer. I Sverige görs mycket film och väldigt få av dom anses vara riktigt bra. Det gnälls mycket, det gnälls över likformighet och ledan i att se samma skådespelare i film efter film. Men när smalare filmer som görs med hjärta, hjärna och kärlek får chans att gå upp på biograferna, vallfärdar folk dit då? Hur många såg Gränsen? Hur många kommer se Vittra? Hur många hade sett Play om den inte blivit Guldbaggenominerad? Jag tänker såhär: jag går och ser dessa filmer. Jag sponsrar dom med hundra spänn. Det gör nytta. Att betala hundra spänn för att se nån komedi med Vince Vaughn gör ingen skillnad, regissören kommer få fortsätta göra film ändå, Vince Vaughn kommer fortsätta få göra komedier trots att han inte är rolig. Men när unga svenska regissörer gör film som går upp på bio så kanske hela deras framtid står på spel. Jag tycker det är värt en hundring, jag sponsrar mer än gärna med det för att få se en mångfald av filmer på SF´s biografer.

 

3. Sandra Bullock

The Heat har premiär idag. Härligt tycker jag, härligt att få se en actionkomedi i polismiljö med två kvinnliga arbetskollegor och det är jättehärligt att få se Sandra Bullock på stor duk igen. Jag har saknat henne. Sen tycker jag kanske att filmens titel är onödigt intetsägande och kommer blandas ihop med en annan – mycket sämre – film.

 

 

2. Jodie Foster

Elysium har premiär idag. Härligt tycker jag, härligt att få se en välgjord science-fiction-film (trailern är ju GRYM) och jättehärligt att få se Jodie Foster på stor duk igen. Jag har saknat henne.

 

 

 

1. En blind photoshoppare som varit i farten?

Jag undrar om det är nåt just nu som gör mig mer irriterad än filmaffischen till The Heat. Melissa McCarthys uppenbarelse är så in i helvete omgjord att det inte går att se att det är hon om man inte vet det. Hen som gjort affischen, den blinde idioten, borde skämmas. Och hon som är på bilden borde få betalt. Det är som den där gamla gubben på Turkisk-yoghurt-burken, man kan inte vara sno andras fejs till reklam. Det finns sannorlikt nån tjej på jorden som är aplik kvinnan på postern – och det är INTE Melissa McCarthy.

Publicerat

Tre om en: Filmer baserade på böcker av Nicholas Sparks

Safe Haven (2013)

Jag brottas med mig själv, jag gör verkligen det. Jag känner mig som Gollum när jag funderar på vilken infallsvinkel jag ska använda mig av när jag nu ska skriva om Lasse Hallströms senaste hollywoodproduktion. Ska jag gå in på den mysiga stigen, den som vi alla känner till, stigen som leder till ingenstans men som är så hemtam att det går att blunda och ändå inte snava på stock, sten och annan sly? Eller ska jag håna filmen, häckla naturromantiken, kräkas lite över fiskebyns fåniga småstadslarv, bli lite aggro över att änkemannen Alex i scen efter scen envisas med att visa sitt six-pack och att Julianne Hough har fått en peruk som inte riktigt passar hennes skalle.

Det går liksom att se filmen från båda håll och inget håll är fel. Jag måste nog bestämma mig för om jag köper mysipyset eller om jag inte gör det.

Filmen börjar som en thriller. Högt tempo, spännande musik, mörkt. En kvinna som flyr. Det är några minuter som känns kittlande icke-Lasse-Hallströmskt och som ger mig ett hopp om att få se något nyskapande med honom bakom skaparna. Jag är fullt övertygad om att han KAN, det är bara det där med att han fastnat i Hollywoods pastelliga filter som stör mig. Samtidigt är det allt det där gulliga, lågmälda, kramiga som gör att man ALLTID vet vad man får när Lasse Hallströms namn står på filmfodralet. Safe Haven är inget undantag bara lite beigare än vanligt.

Julianne Hough som huvudrollen Katie är filmens svagaste kort. Jag läser på Imdb att Carey Mulligan var tänkt för den rollen och känner direkt att hela filmen hade fått en helt annan tyngt med henne som leading star. Josh Duhamel i den andra huvudrollen är inte mycket bättre han. Han funkar som tuff kille i Transformers men som love interest är han lika intressant som Josh Harnett, det vill säga noll. Dom båda hade behövt en mer karismatisk skådespelare som motspelare, nån som fått dom att växa istället för att backa in i nån liten schleten kokong.

Manuset är baserat på Nicholas Sparks roman med samma namn och som författare har han skapat en hel drös tacksamma böcker att göra romantiska dramor av. Men Safe Haven är ingen Dear John eller The Notebook. Tyvärr.

 

The Lucky One (2012)

From the author of The Notebook and Dear John står det på filmaffischen och det går inte att undgå att tycka lite synd om Nicholas Sparks. Det känns som att han med dessa två romaner nått vad som skulle kunna vara en karriärsmässig peak, filmatiseringarna av dessa böcker är i alla fall väldigt lyckade. Men jag ger inte upp. Jag fortsätter leta efter en film som kan komma upp i nivå med dessa två, det borde kunna finnas någon mer, väl?

The Lucky one är näst på tur. Zac Efron har huvudrollen, Scott Hicks regisserar och hen som gjort förtexterna till dom andra Sparks-filmatiseringarna har fått jobba lite igen. Samma typsnitt, samma smäktande musik. Är det lite Harlequinvarning över dessa filmer? Samma ramar, samma utformning, kanske till och med samma story? Snygg snubbe träffar snygg brutta under jobbiga omständigheter. Det pussas, det krisas och det slutar lyckligt.

Logan Thibault (Efron) har kommit hem efter en tid som militär i Irak. Bland det sista som hände honom i kriget var att han mirakulöst räddades till livet av ett kort, ett laminerat kort föreställande en blond kvinna. När han kommer hem och är alldeles vilsen bestämmer han sig för att leta upp denna kvinna, Beth (Taylor Schilling). Givetvis hittar han henne, givetvis blir han kär och givetvis lever hon ett inte helt okrångligt liv.

Jag har länge nedvärderat Zac Efron som enbart nån High-school-musical-snygging, nån som skulle kunna vara 2010-talets svar på Rob Lowe fast utan skådespelarbegåvning men jag måste kravla mig ner på golvet och börja krypa till korset. Han är inte så pjåkig. Jag tror han kommer bli riktigt duktig, han måste bara få lite mer fiberrika manus att sätta tänderna i, typ The Paperboy. Tyvärr är The Lucky One inte mer mättande än en skiva orostat vitt formbröd utan pålägg. Visst går den att titta på, jag får inga men för livet eller narkoleptiska skov men den är lika spännande som ljummet vatten.

Ingen ny The Notebook eller Dear John här heller. En chans kvar.

 

Kärleksbrev / Message in a bottle (1999)

Jag hoppar tillbaka hela fjorton år i tiden med förhoppning om att en gammal Nicholas Sparks-film ska få mig att gå ner aningens mer i spagat än dom nyare alstren.

Kärleksbrev var den första av hans romaner som filmatiserades och jag blir nästan lite fnissig när jag ser att förtexttypsnittet är detsamma även här men fnisset tystnar snart. Kärleksbrev fångar nämligen mitt intresse i ett huj jämfört med dom andra två filmerna jag skrivit om och jag kan beskriva varför i tre ord: Robin Wright Penn.

Nu ser jag alldeles övertydligt vad viktig en skådespelare med tydlig personlighet och befintlig aura är för en film som annars hade blivit ett vilket-som-helst-romantiskt-drama för Kärleksbrev som historia betraktad är varken bättre eller sämre än Safe Haven eller The Lucky One, den har bara duktigt folk både bakom och framför spakarna.

Kevin Costner spelar änklingen och båtbyggaren Garret Blake som är författaren bakom den flaskpost journalisten Theresa (Wright Penn) hittar. Då Theresa är frånskild och känner sig ensam, är snygg och BLOND (alla kvinnliga huvudkaraktärer är i dessa filmatiseringar är blonda, Nätterna vid havet, Dear John och The Notebook inkluderat) letar hon givetvis upp Garret som såklart är medelålders och skitsnygg i slitna jeans och sådär lagom melankolisk.

Message in a bottle är sevärd och mysig men den är lång. För lång. Två timmar och sex minuter är bra mastigt för en film som denna och den hade vunnit på att klippas ner en smula. Kevin Costner och Robin Wright Penn är som skapade för varandra och dom gör filmen trovärdig och trevligt vuxen. Jag tycker om det här på ett objektivt lagom vis. Det är en schysst film liksom.

Nicholas Sparks är en man som kan fortsätta skriva ihop mer eller mindre halvmesyrer men som alltid kan sälja filmrättigheterna. Det finns en stor publik för denna typ av filmer och den publiken tycker nog jag är bra snål som delar ut tvåor och treor. Men så får det bli. Den här genren tilltalar mig inte tillräckligt för att börja toksvettas och klappa händerna men samtidigt är det filmer som inte på nåt sätt är dåliga. Nu har jag bara två Sparksfilmer kvar att se (The Last Song och A walk to remember) men jag sparar dom litegrann. Vill liksom inte överkonsumera. Man kan få utslag då har jag hört.

Publicerat

Veckans klassiker: FORREST GUMP

Världen blir aldrig mer densamma när man sett den genom Forrest Gumps ögon.

Hur sant är inte det på en skala? Det kan vara det sannaste nån tagline-hittipåare någonsin hittipåat.

1994 var året då Tom Hanks blev Forrest Gump med oss alla och ja, jag skriver OSS ALLA för det här är en film ingen jäkel med fungerande hjärta kan värja sig mot. Kanske skulle inte alla ge den en fullsmockarfemma men jag undrar om det finns någon som med gott samvete kan såga den jämns med fotknölarna. Finns det det? Någon? Nån som vågar sig fram och erkänner sin hjärtlöshet? Nån som inte tycker det här är en charmig film? En fin film? En film att bli glad åt? Ledsen åt? En film som ger upphov till eftertänksamhet? Nähäpp, inte det, nämen då fortsätter jag min lilla hyllning.

Det här är den första filmen jag såg tre gånger på bio samma vecka. Det här är den enda filmen som kan få mig att gråta bara jag hör introt till förtexterna. Det här är den enda film som får mig att tänka på djupa livsfrågor när jag öppnar en Aladdinask. Det här är även den första ickeanimerade vuxenfilmen jag visade för mina barn och det kan ha varit bland det bästa jag gjort i mitt liv.

Att ge sina barn en bit av Forrest Gump tidigt i sina liv är att ge dom en syn på världen som alla borde ha. Det går inte att vara inskränkt, inte på nåt sätt, när man sett världen genom Forrests ögon. Det går inte att tänka att det finns sånt som är omöjligt, inte heller att tycka illa om räkor. Det finns nämligen inget som heter omöjligt. Allt är möjligt, precis allt. Historien om Forrest Gump är givetvis skruvad, tillspetsad och härligt knasig men jag tror att vi alla har upplevelser och möten som skulle kvala in i vår egen Gump-film om vi bara öppnade ögonen och tillät oss vara lite mer okritiska, orädda och en anings mer naiva.

Ur specialeffektssynpunkt är Forrest Gump en fulländad film. Med små men inte enkla medel har Robert Zemeckis och hans crew gjort en episk saga så verklighetstrogen att jag aldrig kan sluta häpna. Det här är filmmagi, det här är en klassiker, det blir liksom inte bättre än såhär. Jag älskar den här filmen och jag älskar allt Forrest Gump står för.

Publicerat

RAMPART

Dave ”Date Rape” Brown (Woody Harrelson) är den korrumperade polisen personifierad. Han är en hårding, en lögnare, en missanpassad jävel som utnyttjar sin ställning som samhällets beskyddare för sin egen vinnings skull. Brown är även en kvinnornas man och har inga svårigheter att ragga upp nån snygging för en halv natt tillsammans.

Så blir Brown filmad när han misshandlar en snubbe på öppen gata och han tycker helt ärligt inte att han gjort nåt fel. Han fattar inte bättre trots att hans chef (Sigourney Weaver, jaaaaay! ) gör sitt bästa för att nysta ut hans tankebanor. Han har inte många på sin sida. Kollegorna vänder honom ryggen, familjen gillar honom inte och det där sexuellt lössläppta levernet gör honom inte direkt glad i själen.

Precis som en fluga inte gör en sommar så gör inte ett känt namn i skådespelarlistan en hel film. Inte två heller, eller tre visar det sig. Med tanke på den drös av kända namn som kan återses i den här filmen borde den vara en kalasfilm men nejdå, en fin sommar blir inte fin bara för att man grillar en kväll bland en hel drös av spyflugor och Rampart blir inte hjälpt av Anne Heche, Robin Wright, Steve Buscemi och Sigourney Weaver i rollistan. Att James Ellroy skrivit manus hjälper inte heller. Ingenting hjälper. Den här filmen når inte fram till mig på något enda vis.

I filmens början får jag Tony Scott-känsla av färger och sättet att sköta en kamera. Den känslan försvinner mer och mer allt eftersom filmen ändrar skepnad och blir mer drama än action. Woody Harrelson är som alltid en njutning att beskåda men som sagt, det räcker inte. Rampart blir ingenting mer eller mindre än en välgjord men sjukt trist film.

Publicerat

Tre om en: Filmer med James McAvoy

STARTER FOR 10 (2002)

Brian (James McAvoy) är en intelligent arbetarklasskille som med en smula övertalning lyckas få en plats på universitetet i Bristol. Han är uppväxt med att titta på frågesportprogram på TV och hans mål i livet är att kunna svara rätt på alla frågor, något som hans föräldrar inte är i närheten av att klara av.

Som universitetsstuderande – och smart – lyckas han knipa en plats i skollaget som ska vara med i nämnda TV-program och lyckan är total när blondinen och studiekamraten Alice (Alice Eve) också ska med.

Brunetten, den fula ankungen Rebecca (Rebecca Hall) kämpar på barrikaderna för en bättre värld och trots idogt flirtande med Brian lyckas hon inte få honom att se henne som en kvinna, inte med superpinglan Alice i närheten.

David Nicholls, mannen bakom succéromanen One day, har skrivit manus till filmen med sin egen roman som förlaga. Det ger mig vissa förväntningar och det är förväntningar som faktiskt infrias. Det här är en smart liten komedi. Det är ingen film som har eller får en plats i 1001 filmer du måste se innan du dör-boken men det är en sevärd film, underhållande i all sin enkelhet.

Bra skådespelare, en klurig handling som inte är helt självklar och då filmen utspelar sig i 80-talets England är det självklart en hel drös sköna 80-talshits på soundtracket. Jag gillade det här. Den ger mig inte svallningar eller förstorat hjärta men den ger mig nittio minuters underhållning och ett litet leende på läpparna.

Här finns filmen.

 

 

 

THE CONSPIRATOR – MORDET PÅ ABRAHAM LINCOLN (2010)

Robert Redford goes Hallmark, det är min första tanke när filmen drar igång.

Det här är en sann berättelse om mordet på president Abraham Lincoln med en HORD av amerikanska skådishögdljur i rollistan: Justin Long, Kevin Kline, Robin Wright, Evan Rachel Wood, James MvAvoy, Tom Wilkinson och en handfull skådisar till vars kända ansikten glimrar förbi. Redfords tanke är alldeles säkert god då detta känns som en del av den amerikanska historien som inte berättats sönder direkt – men vad tusan hjälper det när det bara känns hypermossigt?

Jag tror inte att någonting jag skriver kommer att få dig att vilja se filmen om du inte velat det redan innan. Jag tror heller inte att någonting jag skriver kommer få dig att undvika filmen om den finns på din ska-se-lista. Jag fattar inte riktigt varför jag såg den själv och den vetskapen räcker liksom.

Robert Redford goes Hallmark var inte en heeeelt fel tanke.

 

 

BRIGHT YOUNG THINGS (2003)

Adam Symes (Stephen Campbell Moore) är en kille med författarambitioner. Han drömmer om att bli erkänd, ökänd, känd (whatever) och att gifta sig med fästmön Nina (Emily Mortimer). Nina känns inte så trevlig.

Filmen rör sig i Londons aristokrati. Den starka adeln är inte så stark längre sen Hitler höjde armen och invaderade Polen. Adam försörjer sig på skvaller och Nina är knepig och Dan Aykroyd har ätit alldeles för mycket julmat och Stockard Channing är inte riktigt samma Stockard Channing som i Grease.

Jag hyrde Bright Young Things en eftermiddag när jag led av svår X-men: First Class-abstinens. Det var ganska dumt. James McAvoys anlete hjälper varken upp filmen till oanade höjder eller botar min klåda. Det enda filmen ger mig är sårig hårbotten.

Jag kliar mig i huvudet som en kanin med skabb för den är så hattig och så ologisk och så totalt i avsaknad av röd tråd, samtidigt är den snyggt filmad och har en skön känsla. Knepigt, jag vet. Fråga min hårbotten.

Det här är absolut ingen film jag rekommenderar annat om du ska på engelsk blåblodig maskerad och vill ha klädtips. En ganska onödig film helt enkelt men James McAvoy är bra, precis som alltid.

Här finns filmen

Publicerat

MONEYBALL

Jag gillar Brad Pitt. Jag har alltid gillat Brad Pitt och ändå tycker jag inte han är speciellt snygg.

Jag gillar sport men förstår inte reglerna i baseball.

Jag gillar sportfilmer men ryggar ändå en smula när jag får reda på att filmen jag ska se passerar tvåtimmarsstrecket – och det med råge dessutom. Den ryggningen visar sig vara totalt onödig.

Jag skulle kunna börja den här recensionen med att beskriva handlingen, med att tangentbordsorera om baseballaget Oakland Athletics och dess manager Billy Beane och hur han kämpar i gubbväldesmotvind när lagets storstjärnor blivit köpta av rikare och större lag och han ska försöka hitta nya spelare med i sammanhanget minimal budget – men jag gör inte det.

Jag skulle kunna skriva om gröna gräsmattor, vita bollar, vältränade män med oxlår, fullsatta läktare med vrålande amerikaner men jag gör inte det heller. Istället väljer jag att vända på det för Moneyball är något så utomordentligt ovanligt som en baseballfilm som lika gärna hade kunnat handla om kommunpolitik eller Allsvenskan eller inköpsavdelningen på något medelstort företag. Det är minimalt med rena sportscener men maximalt med sportdramatik och det är spännande och engagerande som fan.

Hur maximerar man en slutprodukt med ett minimum av stålars?  Den problematiken kan sättas in i vilken situation som helst, alla kan vi känna igen den oavsett om det handlar om yrkeslivet, privatekonomin eller en hobby och det är det som gör Moneyball till en sån häftig film. Att vara kreativ och nytänkande och sprudla av idéer kostar inte pengar men kommer inte gratis. Hos vissa finns förmågan, hos andra inte.

Billy Beane (Brad Pitt) möter av en slump den unge Peter Brand (Jonah Hill) som har en osviklig fingertoppskänsla när det gäller spelaranalys och han kan hitta guldkorn i sandlådor. Billy anställer Peter som sin högra hand och får därmed hela lagets styrelse emot sig men dom båda tror stenhårt på det dom gör och kör över gubbsen. Det är klart att jag står där och viftar med hejaflaggorna åt en sån sak, självklart gör jag det.

Brad Pitt är som klippt och skuren för rollen som Billy Beane, killen som var en mycket lovande baseballspelare i sin ungdom men vars karriär gick i stöpet. Han känns så otroligt vanlig här, jag tänkte inte han-är-gift-med-Angelina-och-har-tusen-barn-tanken en enda gång. Jag tror att en Oscarnominering är rätt given för honom och kanske även för hans medspelare Jonah Hill som visar upp för mig totalt oanade talanger. Philip Seymour Hoffman är med på ett hörn och briljerar (som vanligt) och han känns uppriktigt gammal för första gången i en film.

Moneyball är en snällisfilm, en tänkvärd film, en mysig film. Jag har svårt att hitta något negativt med den alls faktiskt. Det skulle vara längden då. Den dippade i tempo en kvart i mitten men vad tusan gör det i det stora hela? Det här filmen känns helt enkelt som en bamsebjörnkram från någon jag tycker mycket om utan att vara en romantisk på något vis och detta med Billy Idol´s Mony Mony i soundtracket som ett stort rosa fluffigt plus.

Precis så är det. Härligt liksom. Och lite svårförklarligt varför.

AddePladde, The Velvet Café och Movies-Noir har också sett filmen.

Publicerat

THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO

För några år sedan uppträdde jag tillsammans med tre vänner på en kompis 40-års fest. Vi gjorde en version av Habanera ur Carmen, nyskriven för en tung bas, bongotrumma och dubbel thaigroda.

Tidigare idag lyssnade jag på Rammsteins samlingsskiva Made in Germany i bilen. På skiva 2 finns en tokskön och supergalen remix av Rammlied signerad  Devin Townsend och det låter som att han skrivit om den till något för cirkusmanege, pruttkudde och banjo.

Det är det där med att göra covers, kopior och remakes på sånt som i original är i princip felfritt, det är en svår konst och det krävs att ambitionen ligger på en jag-ska-fan-visa-er-era-jävlar-det-här-ska-bli-BÄST-och-blir-det-inte-bäst-ska-det-i-alla-fall-bli-jäääävligt-personligt-nivå och det alldeles oavsett om det ska spelas opera-aria på sjukt konstiga instrument, om tunga tyska sånger ska nytolkas eller om en av världens mest lästa böcker som blev svensk film återigen ska bli film fast denna gång a la Hollywood och David Fincher.

Jag tror inte att jag sett en enda film av regissören David Fincher som jag tyckt varit dålig, om Benjamin Buttons otroliga liv kan ses som undantaget som bekräftar regeln. Han är duktig på tempon, på att få mig som tittar att invaggas i den fart (eller brist på) som han vill dela med sig av och han känns otroligt pedantisk i sitt filmande. Det där med slump verkar inte vara hans pryl, allt är minutiöst planerat och tillrättalagt. Kanske är det därför jag får känslan av att han synat denna films original in i minsta söm. Det är nämligen väldigt mycket som är extremt lika och samtidigt en hel del som är nytt. Främst är det vissa delar av historien som verkar ha analyserats med helt andra glasögon än vad regissören Niels Arden Oplev gjorde med Män som hatar kvinnor och till och med vad Stieg Larsson skrev i boken. Jag ska försöka bena ut vad jag menar.

Den första historien i trilogin handlar om en man som dödar kvinnor. En seriemördare, en knäppgök, en psykopat och Mikael Blomkvist är anlitad av den gamla affärsmannen Henrik Vanger för att luska reda på nya fakta i det 40-år gamla mordet på hans syskonbarn Harriet.

Boken heter Män som hatar kvinnor, den svenska filmen har samma titel, men den amerikanska filmen har bytt fokus och sätter det spetsiga fingret rätt i mellangärdet på den tuffa kvinnan Lisbeth. HON är i fokus och vissa delar av henne är mer i fokus än andra. Titta bara på filmaffischskillnaderna:

 

 

 

 

 

 

 

 

Lisbeth Salander ÄR en ovanlig kvinnlig karaktär både i litteraturen och på film. Hon är kaxig och konstig men samtidigt kvinnlig trots bristen på dom sedvanliga ”måste-kvinnliga formerna” som alltid prånglas ut i media. Visst, vi får se mycket Salanderhud även i den svenska versionen men i den amerikanska är det bröstvårtor i närbild som om Lisbeth var den sista kvinnan i världshistorien som hade några. Att amerikaner är pryda är ingen modern uppfinning och jag förstår varför Rooney Maras nakna överkropp exponeras på reklambilder men sett till filmen tycker jag fokuseringen är både onödig och dum. Jag tror inte Stieg Larssons baktanke var att ge världen ÄNNU en kvinnlig skyltdocka, jag tror hans tanke var precis tvärtom.

Nu är det inte så enkelt att det är nakenheten i sig som retar mig i The Girl with the Dragon Tattoo, för det är det inte, det är TROSORNA. Salander skulle kunna vara spritt språngande naken filmen igenom om det var nudist hon var men nej, Salander är något så komplext som en bisexuell kvinna och hur visar man det enklast på film om man är fördomsfull amerikan? Jo, man gör en trosvärdering.

När Lisbeth blir uppraggad av en lesbisk tjej på krogen och får en het hemmamatch och tjejerna vaknar i sängen på morgonen vad har dom på sig? I verkligheten är jag hundra procent säker på att svaret skulle vara ingenting (vilket jag har för mig är svaret även i den svenska filmen), men i den här filmen har BÅDA tjejerna svarta bomullshipsters. Troligt? Nä, men det är väl klart att flator har rediga underbyxor på sig i alla lägen, är det inte så? När sen Lisbeth ”blir mer hetero” och visar intresse för Mikael då är det vita spetsunderkläder som gäller. Då ska bröstvårtorna tryckas ut genom den gräddvita spets-BH:n (i närbild) och flatstämpeln försvann som i ett nafs tyckte Fincher och Salander blir liksom lite mer tjejig, lite mer kvinnlig, lite mer okej.

Visst, det här kanske är en petitess i sammanhanget men det var nåt jag satt och funderade på där i biomörkret, precis som att jag satt och funderade på allt det där svenska, på det nationalistiskt häftiga i att se sitt land genom en utländsk regissörs ögon. Jag blev så otroligt glad över all perfekt scenografi, över att det var gamla adventsljusstakar i fönstren, billiga IKEA-muggar i gästhuset, löpsedeln utanför lanthandeln som vittnar om en snörik vinter och en svensk röst i mobilen som saknar täckning. Att alla skådespelare utom Daniel Craig och Christopher Plummer pratar engelska med svensk brytning finns det säkerligen en baktanke med men nånstans tycker jag det är onödigt.

Vad gäller skådespelarna så är det givetvis jättesvårt att INTE jämföra mot originalet. Noomi Rapace version av Lisbeth är stenhård, verkligen skittuff och hon har ögon som utstrålar kyla och ärr från ett tufft liv alldeles oavsett om hon sitter och hackar på kammaren eller om hon sitter i en fåtölj hos Fredrik Skavlan. Rooney Maras Lisbeth är mycket mänskligare och mjukare och jag hade gärna sett henne betydligt mer nedsvärtad.

Daniel Craig som Mikael Blomkvist är däremot jättebra. Där Mikael Nyqvist fastnade i ”jag spelar som vanligt, jag spelar Mikael Nyqvist” där är Daniel Craig inte alls Daniel Craig utan – Mikael Blomkvist. Han är precis sådär skönt manligt karg som han är i boken. Stellan Skarsgård fungerar också bra som Martin Vanger och holländaren Yorick van Wageningen som förmyndaren Bjurman är precis så apäcklig som han ska vara, det är så att det osar flensost genom bioduken. Sen gillar jag Nip/Tuck-Julia Joely Richardson som Anita Vanger, hon är en helt klart underskattad skådespelare (och dotter till Vanessa Redgrave för övrigt).

Summa sumarum, jag tycker det här är ett jättebra hantverk, en ganska hattig och småtrist historia och en helt okej film. För mig börjar den verkliga berättelsen i bok (och film) nummer två och jag hoppas verkligen att Fincher får göra sina versioner även av del två och tre även om jag inte tycker han lyckades göra denna remake vare sig BÄST eller jäääävligt personlig. Det saknas liksom en thaigroda eller två.