Etikett: röd lördag

Publicerat

Röd lördag: RED HOOK SUMMER

Är du sugen på ännu en Spike Lee joint efter Blackkklansman? Här kommer en, för mig, tämligen okänd sådan men den är Lees sjätte film i vad han kallar ”Chronicles of Brooklyn”. 

I den här filmen får vi följa den unga medelklasskillen från Atlanta, FlikRoyale (Jules Brown),  som blir lämnad över sommaren hos sin excentriske pastor-farfar i Red Hook, Brooklyn. Det blir en kulturkrock av Guds nåde när Flik ständigt fotar och filmar med sin Ipad 2 och farfar är förbannad och mest har Gud i skallen.

Det här är en färgglad liten film. Verkligen färgglad. Det är knallgult, knallblått och knallrött i princip i varenda scen och faktiskt rätt vackert att se super-gul-ostig mac´n´cheese på rött och blått porslin. I den sommarheta kyrkan blandas färgen knallila in i kombination med furu-gult och guldkrucifix.

Jag tittar på filmen och i ärlighetens namn, ingenting fastnar mer än färgerna. Det är en skrikig film, alla är högljudda och detta i kombination med att bakgrundsmusiken i långa stunder är jättehög gör att jag märker att jag sänker ljudet i omgångar så pass mycket att jag sista tjugo minuterna knappt hör vad som sägs. Jag är liksom trött i öronen och om det inte vore som så att jag älskar färg skulle säkerligen ögonen gett upp också.

Jag tycker inte det här är någon av Spike Lees bästa filmer, det finns kanske en anledning till att den inte är så värst känd? Okej för stunden, intressant om man gillar Spike Lee som filmskapare och/eller har en fetisch för Brooklyn, annars kan man utan dåligt samvete skippa den.

 

 

.

Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

Röd lördag: RED´S DREAM

Idag är jag på resande fot i princip hela dagen och unnar mig att skriva om en tidig Pixarfilm som är jättejättekort. En kortfilm helt enkelt.

Den här lille filmen är skriven och regisserad av ingen mindre än John Lasseter och den finns att se på youtube för den hugade.

Red är en enhjuling som är bortglömd i ett hörn i en cykelaffär med en reaskylt kring sadeln. 50% rabatt, vem tusan kan bli glad över att reas ut till HALVA PRISET? Inte ens en enhjuling och speciellt inte en enhjuling som drömmer om att uppträda på cirkus med en clown sittandes på sig.

Som sagt, filmen är så kort så gäspar du och blinkar samtidigt missar du den. Å andra sidan, vem har någonsin sagt att en film är värdelös enkom för att den är kort? Jag tycker det här är en fin liten microsaga och ett bra bevis på hur extremt långt animerad film kommit på dessa trettio år. Filmen är nämligen gjord redan 1987, det var alltså åtta år kvar innan Lasseter slog igenom MONUMENTALT med Toy Story.

Här ser man pixliga konturer samtidigt som stämningen är mysig och man kan ana en kreativ hjärna bakom den lille filmen. Sevärd, i all sin enkelhet.

 

 

.

Klicka här för att kolla in filmen på youtube. Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

Röd lördag: RED PLANET

Det känns som ”det gamla vanliga”, den där storyn om att Jorden inte längre är fullt beboelig och att vi behöver någon mer stans i universum att bo på. Typ Mars, den röda planeten.

På nåt sätt har ”dom” fått syre till planeten och nu är det dags för den första bemannade rymdfärden dit. Givetvis går inte resan dit som planerat, hur skulle den kunna göra det, då hade det ju inte blivit en film. Ha ha.

Precis som i alla liknande filmer är rymdfarkosten bemannad med ett spretigt gäng människor. Val Kilmers Gallagher har solglasögon och är lite ”Balla Allan”. Bowman, aka Carrie-Anne Moss, tycker att dom andra ska se henne som en syster när hon passerar naken från duschen. Tom Sizemores Burchenal är en slemmig torsk, Terrence Stamps Chantilas är en man med bett i orden och Santen, Benjamin Bratt, vem är han egentligen? Schyssta killen?

Filmens stora förtjänst – i mina ögon – är allt som utspelar sig på Mars. Det är snyggt gjort. För övrigt är dom rymdiga effekterna obeskrivligt lökiga, filmen har verkligen inte åldrats väl på det planet.

Det finns så väldigt många bättre filmer i denna genre men ärligt talat, det finns en del som är sämre också. Jag tycker det var okej underhållning för stunden och filmen står och väger mot en trea men faller på målsnöret pga för lång och bitvis för seg.

 

 

.

Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

Röd lördag: RÖTT HAV

Det var augusti 1995 och jag satt på biografen Rigoletto i Stockholm och såg Rött hav på premiärkvällen. En ubåtsactionstänkare av Tony Scott men Gene Hackman och en av mina stora favoriter vid den tiden, Denzel Washington, i huvudrollerna. Givetvis satt jag på rad fyra i mitten och lika givetvis då som nu utan minsta tillstymmelse till biogodis eller annat snacks.

Jag satt där och satt och satt och satt och trots att ALLT med filmen lovade motsatsen tyckte jag den var tråkig som satan. Nånstans efter halva filmen började jag blunda i hopp om att kanske somna en stund men ICKE det gick bara inte. Men jag fortsatte blunda och gjorde så resten av filmen. Jag blundade och jag NJÖT av musiken på ett sätt jag varken förr eller senare gjort av filmmusik på bio.

Hans Zimmers musikaliska score satte sig både i hjärnan, hjärtat och magen och när filmen var slut kände jag mig nöjd trots att jag tyckte filmen var kass. Jag gick hem, filmen försvann men musiken fanns kvar. Några dagar senare satt jag på samma plats i samma biograf igen och ja, det var samma film jag skulle se. Enda skillnaden mot tittningen ett par dagar innan var att jag denna gång blundade mig genom HELA filmen. Det var jag och Hans Zimmer, BFF´s 4-ever och allt jag mindes av musiken var rätt: Den. Är. Totalt. Jävla. Magisk.

I mitten av 90-talet målade jag, jag målade tavlor. Så fort jag fick tag i soundtracket till Crimson Tide på CD köpte jag den och sen gick den HET i spelaren. Och jag målade och målade och målade. Det är nåt med musiken som sätter igång min fantasi och det är på en nivå att jag känner att filmen inte är värdig denna musikskatt. Jag har inte sett om filmen sedan dess men självklart var detta en av dom första filmerna jag bestämde mig för att se i detta tema. Hur skulle jag kunna missa den chansen? Rött hav 24 år senare.

Jag var 23 år 1995. Denzel var 39. Tony Scott levde och ryssarna var fortfarande västvärldens antagonister. Det är mycket som hänt på många plan sedan 1995 men efter att precis ha sett filmen kan jag säga att i en värld i ständig förändring finns det EN sak som består: Hans Zimmers filmmusik till Crimson Tide!

Filmen är precis lika seg och trist som jag upplevde den 1995, det är höga röster och militäriska kortkommandon och en ung Denzel som GÅR med stora steg, det är James Gandolfini och Viggo Mortensen och Gene Hackmans ögon. Det handlar om kärnvapenmissiler och maktfullkomliga män. Inget nytt under solen 1995 men känns om möjligt ännu tradigare 2019. Men musiken. MUSIKEN.

När jag såg filmen 1995:

När jag såg filmen 2019:

 

 

Men musiken. MUSIKEN!! Hans Zimmer!  ♥

.

Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

Röd lördag: THE THIN RED LINE

Jomen jamen jomen. Vad gör man inte för konsten? Vad gör man inte för ett tema? Vad för man inte när man gett sig fan på att kanske INTE se en film man på förhand VET inte funkar?

Jag har liksom sett Den tunna röda linjen förut. Jag såg den när den var ny på hyrfilm, det borde ha varit i mitten/slutet av 1999. Jag minns det för att jag ammade och filmen var så jävla lång så sonen hann bli hungrig flera gånger innan filmen var slut.

Jag har aldrig varit förtjust i krigsfilmer men jag gillade verkligen Full Metal Jacket och tänkte väl då liksom nu att Den tunna röda linjen skulle passa mig som handen i handsken då den, liksom Kubricks film, är en annorlunda filmad krigshistoria. Lite lugnare, lite mer kontext, lite mänskligare och i dagens films fall kontemplatoriskt.

Terrence Malick är regissören för dagen och det är närmast lika tjatigt att skriva om mina aversioner för honom som filmskapare som det är att skriva om tjafsiga biografbesök. Ändå gör jag det nu. Terrence Malick är inte en kille i min bok. Han har ett sätt att göra film på som gör mig stressad och nervös, det är för långsamt, för poetiskt.  Ändå bestämmer jag mig en ledig onsdag för att lägga 39 skattade kronor på att hyra filmen och att sitta i soffan i 2 timmar och 50 minuter för att se om en film jag redan för tjugo år sedan avskydde.

*kokar kaffe. kokar många koppar kaffe*

*gömmer mobilen. lånar den där minnesraderarpickadollen från Men in black och skjuter mig själv med*

Tiden går. Tiden gick. Filmen passerade. Dagen blev till natt, min fylliga rumpa blev platt, en suddig spegelbild av Sean Penn, Nick Nolte viskar om Ceasar och havet, John Travolta har tandprotes. Det sägs att det enda som är permanent är döden och Herren. Jag antecknar. Vad är floskler, vad är sanning, kan krig vara vackert och är Tim Blake Nelson grovt underskattad eller någon som borde spela brevbärare på Vallarna med Stefan & Krister? Är det ens en motsatsfråga?

Vad är det med krigsfilmer som ständigt och jämt drar till sig så många stora skådisar? Det är en imponerande mängd skådespelare här, bra skådespelare, dom gör det dom ska, det är inte dom det är fel på. Det är inte du, det är jag. Så känns det. Ben Chaplin i motljus med en vacker kvinna inklippt i en scen med runda hjälmar och män som skriker. Den här mixen av hårt och mjukt, tufft macholassekrigande och hemmasnickrade högtravande poetry-slam-dikter. Jag blir fnissig. Jag kan inte mä´t. Samtidigt, efter en timme så släpper jag taget. Jag ger efter. Hamnar i lunken. Andas saktare. Luften blir renare. Jag blir rädd för mig själv.

Jag börjar tänka hackigt. Det är vackert filmat. Krig kan vara vackert – också. Allt är inte död, det är vatten också, blått vatten som i insäljande resereportage. Det är palmer som i Robinson och solen skiner. Har dom solskyddsmedel pojkarna? Funderingarna drar iväg. Det är som vanligt när det vankas krigsfilm. Var bajsar dom? Hur lyckas Malick och hans fotograf alltid ljussätta grässtrån så jävla perfekt? Filmen är underbart vacker. Den är meditativ. Killarna vadar i gyttja upp till låren, det klafsar, jag dricker kaffe och i bladverket bryts solstrålarna när soldaterna går i sakta mak och någon av skådespelarna (Nick Nolte?) fortsätter viskprata sin voiceover och den lugna fina musiken försätter mig i trans.

NÄDETGÖRDENINTE. SKOJAR BARA. Det finns ingenting med papegojor i närbild, män i krig och tillbakablickar till en blond fru med småblommig klänning som försätter mig i trans. HÅLL EMOT HÄR NU FIFFI, FÖR JÄVULEN HÅLL EMOT!! Men….men….men….Hans Zimmers musik är jättefin. Verkligen jättefin. Fotot är extraordinärt. Det går en halvtimme till. Prasslet av hög uttorkad vass mot bruna soldatkläder låter trevligt. Döden ses i vitögat. Blod. Kött. Adrian Brodys hundögon. Är det inte lite ljuvligt ändå det här? Vad är det med filmen? Har jag rent av en trevlig stund ihop med Malick och hans pojkar? Vem är jag? Vad har jag blivit?

Det är tyst. Alla pratar sakta.  Döden är ständigt närvarande. All faces of the same man. Alla söker efter frälsning, var och en som en kolbit som tagits från elden. Så sas det i filmen och jag nickar. Ju äldre jag blir desto svårare får jag att se död på film, i alla fall riktig död, verklig död. Det är inte underhållande, det är inget annat än ren och skär tragik. Grabbarna är någons son. Någons bror, pojkvän, man och vän. Överallt likadant. Människor dör i tron att dom gör nytta. Det enda liv vi har går till spillo. Gör Den tunna röda linjen mig ledsen? Är det en klump i magen jag känner? Jag känner något annat än irritation alltså?

Malick-spöket är bortjagat. Soffhörnan är min, kaffet är slut och nästan tre timmar har gått. Jag känner mig upprymd. Jag känner mig nöjd över att jag gick emot mig själv och mitt bättre vetande. Tjugo år har gått sen sist och dessa tjugo år har uppenbarligen gjort något med mig, något som gör att jag kan ta till mig denna film betydligt bättre nu än då TROTS att jag försökt med många andra Terrence Malick-filmer genom åren.

Jag kan inte ge filmen annat än fem plus för ljudet och fem plus för fotot. Det Malick-pretentiösa kommer jag aldrig kunna ta till mig men på något sätt fungerade det väldigt mycket bättre här än i till exempel The tree of life, Knight of cups eller Song to song. Det blev sju oscarsnomineringar när det begav sig men ingen vinst. Jag måste ju rädda på det här på något vis.

Hey Terrence! Kolla hit! Jag kommer ge den här filmen det högsta betyg någon av dina filmer någonsin fått på min blogg. Jag tycker JÄTTEMYCKET om den här filmen och lika förvånad som det gör mig, lika glad blir jag. Tack för ditt bidrag i krigsfilmsgenren, jag för din ypperliga fingertoppskänsla när det kom till att mänskliggöra kriget. Du visar till och med en fågel som dör i närbild. Såna där småsaker som såna som jag tänker på. Krigets baksida, sånt man aldrig annars får se. Soldater som sjuka, rädda, små. Eländet. Inte bara det kaxiga manliga tuffa coola i att döda i krig. Tack för det och tack för en onsdagseftermiddag fram TV:n som jag sent ska glömma.

 

 

.

Det här recensionen är en del i temat Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

Röd lördag: RED SONJA – BARBARERNAS HÄMND

Jag undrar hur många gånger jag sagt fel om den här filmen, att jag sagt ”barberarnas hämnd” istället för ”barbarernas”. Nu när jag ser om den trettiofyra år efter dess premiär känner jag att barberarna mycket väl borde kunna fixa en sammansvärjning och hämnas på filmen. Det är så. mycket. hår här. Så mycket peruker, så många DÅLIGA peruker att det känns som Tre Solar faktiskt ligger i lä.

Jag har aldrig gillat den här typen av film, aldrig fallit för riddare med svärd och häst, aldrig fått ökad puls av rustningar och halvnakna människor med medaljonger som enda skydd över könsdelarna. Ändå gillar jag Game of Thrones och det ÄR lika besynnerligt som glädjande, i alla fall för mig. Skillnaden mellan Red Sonja och Cersei Lannister är dock milsvid, eller Kalidor och The Hound.

Att se om Red Sonja och se den med vuxna ögon gör ont. Det är fysisk smärta att befinna sig mitt bland alla dessa otroligt kassa effekter, frigolitstenar och skådespelarprestationer som ingen annan än deras egna föräldrar skulle kunna hylla. Det är som att titta på ett långt och dåligt avsnitt av Hem till Midgård. Varför ger jag då inte filmen mitt absolut lägsta betyg? Nej, jag kan inte det. Den ÄR trots allt rätt charmig i all sin lökighet. Arnold överspelar med stirrande ögon, Brigitte Nielsen har extremt långa ben och förtexterna är ren kärlek, både i typsnitt och färg. Dessutom gillar jag Ennio Morricones musik som passar perfekt in i filmen. Så en etta blir det inte tal om men väl en svaaaaaag svaaaaaag tvåa. Jag skulle inte tipsa någon på jorden om den här filmen men jag dog inte heller av tittningen. Och Brigitte Nielsen var bra jävla cool då när det begav sig!

 

 

Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

Röd lördag: CODE RED

Det här temat kan verkligen ta en in i alla möjliga genres, det är det som är det roliga med teman. Att leta upp filmer man kanske inte hade sett annars, eller ens visste fanns. Code Red är definitivt en sån film.

Den här historien börjar under Andra världskriget där Stalin uppfunnit en nervgas – givetvis superhemlig sådan – som försvann vid slaget om Stalingrad. Sjuttio år senare befinner vi oss i Bulgarien där nånting jävligt spooky händer med lokalbefolkningen. Dom förvandlas till…mutanter. Till….zombies. Kan det vara den där nervgasen som är roten till det onda? Stalins version av kemisk krigsföring?

Kaptenen i US Special Forces John McGahey (Paul Logan) och den NATO-anställda läkaren Ana Bennett (Manal El-Feitury) befinner sig i området och nu måste dom ta sig därifrån samtidigt som dom ser till att det som orsakar skiten inte sprider sig. Kan tyckas vara ett omöjligt uppdrag men det är klart att det inte hade blivit en film om dom dött till förtexterna.

Den bulgariske manusförfattaren och regissören Valeri Milev har med relativt liten budget lyckas göra en riktigt bra film tycker jag. Lite dum, lite lökig, kanske inte med den bästa av personregi men ändå, den har en bra känsla och snygga effekter. Blodigt som tusan på sina ställen, köttigt, mörkt och eländigt precis som denna typ av film ”ska” vara. Lite lagom udda också. Filmen är inspelad på plats i Bulgarien och det är ett smart drag, det gör filmen lite annorlunda redan vid första anblicken.

Jag tycker Code Red är betydligt bättre än jag på förhand trodde och även om min trea inte är superstark får den ändå godkänt. Med vilja, vaselin och vansinniga idéer kan man komma långt.

 

 

Det här recensionen är en del i temat Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

Röd lördag: RED KNOT

Den bångstyrigt kortskäggige Peter (Vincent Kartheiser) har precis gift sig med den mörka skönheten Chloe (Olivia Thirlby). Dom pussas till saktfärdig pianoklink, busar och pratar i munnen på varandra när hon försöker klippa hans skägg i extrem närbild. Det här är två människor som är obrydda om kläder och smink, det är noppig secondhand överallt men det spelar ingen roll, dom är ju snygga ändå, sådär som hipsters i indie-filmfestival-filmer är. Sådär som hipsters i mammatidningar med glassigt papper ofta är. Otvättat rufsigt hår men flawless ändå, ja du fattar. Sådär som väldigt få av oss andra kommer undan med. Jag skulle se ut som en uteliggare med den minimala piffningen. Nåja.

Peter och Olivia passar på att åka på bröllopsresa till Antarktis av alla ställen på jorden. Dom sover i våningssäng på ett fartyg där även valbiologen Roger Payne (spelas av Roger Payne himself) checkat in. Peter har nämligen en baktanke med resan, han vill skriva en artikel om Payne som han ska sälja vid hemkomst och han blir mer och mer investerad i skrivandet och mindre och mindre i sin fru. Hon känner sig osedd och icke-bekräftad och beslutar sig för att byta rum, att sova själv. Tadaaaah!

Red Knot är skriven och regisserad av Scott Cohen och det här är hans första och hittills enda film. Det kanske inte gör så värst mycket om filmskapandet stannar där känner jag. Red Knot är nämligen något så frustrerande som en långfilm som inte känns klar. Jag hyrde den för 49 kr på Itunes, klickar i att jag vill ha undertexter men inga undertexter dyker upp. Fine, så långt allt väl, det är inga problem. Trodde jag. Det visar sig att den som blivit anställd som ljudmixare kanske inte riktigt behärskade sitt jobb till fullo då många många scener har så hög musik och/eller bakgrundsljud att det är stört omöjligt att höra vad som sägs. Lägg därtill att många pratar med (väldigt) bruten engelska så språket är inte helt självklart även om jag försöker läsa på läpparna.

I mina ögon är det här en festivalfilm när den är som allra allra sämst. Ledsna stråkar, en självmordsbenägen cello, pianoplinkeplonk och ett skitnödigt sätt att berätta en ytterst svag historia på. Det finns dock en användare på IMDb som försöker beskriva filmen men även hen tar i så hela badrummet sprutlackeras. Läs och begrunda. Diskutera sedan i smågrupper.

”Drawing attention to the poles within each of us, the impressionistic story oscillates between the super-confined interiors of the ship and the vast open spaces of Antarctica. In the end, it’s not until Chloe and Peter are lost – perhaps literally, perhaps metaphorically – in the Antarctic ice that they discover how essential one is to the other.”

 

 

Det här recensionen är en del av temat Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

Röd lördag: ETT ÖGA RÖTT

Det var 2003 och Jonas Hassen Khemiri hade precis fått sin roman Ett öga rött utgiven. Den blev så unisont hyllad att jag självklart inte kunde strunta i att läsa den. Så jag köpte den och läste den och var helt ärligt inte alls redo för den typen av dagbokssvenska författaren använde sig av. Det var jobbigt att lösa helt enkelt. Jag kan skylla mitt dåliga tålamod på mycket men det som är allra mest sant var att jag var inne i en period av Alfons, Madicken och Totte badar och hade ungefär tio minuter om dagen att läsa egen bok på i lugn och ro. Jag var helt enkelt inte i rätt fas i hjärnan för att kunna uppskatta ”ortensvenska” i skrift. Då.

Ungefär tio år senare ger jag boken en andra chans. Tre plus. Inte mer. Då har dessutom FILMEN några år på nacken men den gick jag aldrig och såg. Men nu, nu när detta röda tema är på tapeten passar det såklart UTMÄRKT att se denna film. Den finns dessutom på Cmore, jag har i.n.g.e.n.t.i.n.g att skylla på. SE FILMEN BARA!

Halim (Youssef Skhayri) bor med sin pappa Otman (Hassan Brijany). Dom bor i Skärholmen men pappan vill ge Halim mer än så, han vill ge Halim alla chanser han kan att bli en ”riktig svensk”. Svenskar pratar svenska, svenskar lyssnar på Abba, svenskar äter surströmming och framförallt, svenskar bor inte i Skärholmen, dom bor på Södermalm.

Den lilla familjen flyttar till Bondegatan och Halim måste börja på en ny skola men en annan typ av svennar. Halim förstår sig inte på sin pappa, han ser honom som en svikare, att han försöker bli ”försvenskad” alltför mycket. Samtidigt möter Halim Dalanda, en dement gammal kvinna som påstår att svenskarna har gjort en integrationsplan som handlar om att få bort invandrarna från Sverige. Hon vill få Halim på att inte lita på svenskar.

Jag måste säga att den här filmen förvånade mig, positivt. Den gjorde mig glad. Visst är den lite som en färgglad saga men den har saker att säga som jag både förstår och kan ta till mig betydligt bättre nu än för sexton år sedan. Kanske var filmen dessutom lite före sin tid? Kanske skulle den visas – igen – nu på biograferna? Den har en hel del bra poänger, skådisarna är genomgående helt okej, den har bra flow och är mysigt filmad. Sevärd skulle jag säga!

 

 

Det här filmen är en del av bloggtemat Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag hittills skrivit om.

Publicerat

Röd lördag: DEN RÖDA LYKTAN

 

Att vara den fjärde konkubinen i ett hem med den rike och mäktige Chen Zuoqian i centrum var ingen lätt nöt att knäcka för 19-årige Songlian (Gong Li). Dom andra kvinnorna verkar inte vilja ha henne där och i ärlighetens namn, Songlian vill inte heller vara där. Hennes far har precis dött och därmed saknar familjen en försörjare och Songlian ser ingen annan utväg än att avsluta studierna på universitetet och gå med på att bli bortgift med en rik man. ”Det är väl en kvinnas lott i livet”, säger hon i filmens första scen och hennes ögon säger allt om vad hon egentligen känner. En dröm om något större. En aversion mot alla ”måsten”. En sorg över att bli förminskad till ”en i mängden”?

Songlian kommer till sin herres residens, ett gigantiskt ställe med hushållspersonal och stora ytor. Utanför varje del av huset finns röda lyktor, lyktor som tänds för att alla ska kunna se hos vilken av kvinnorna herrn i huset tänkt spendera natten. Det gror en svartsjuka mellan kvinnorna, det konspireras, jävlas, tisslas, tasslas och hela tiden tar sig den ansiktslöse herren runt bland sängarna som en gigolo i natten.

Den ansiktslöse skriver jag och ja, det är så han visas i filmen. Eller inte visas. Jag som tittar får aldrig se hans ansikte och det är ett mycket smart drag av mästerregissören Zhang Yimou. Det här är kvinnornas film och som sådan känns den som en frisk fläkt speciellt för att vara en film gjord 1991 och som utspelar sig på 1920-talet. Den känns aktuell.

Jag tycker mycket om den här filmen. Jag tycker om Songlian, jag känner både för och med henne.  ”Det är bara andedräkten som skiljer människor från spöken” säger hon och jag förstår hur hon menar. Det är inte ofta jag känner att jag förstår kvinnor i asiatiska filmer. Det känns som det är ljusår och tusentals planeter mellan våra världar. Men inte här. Konstigt nog.


 

 

Det här filmen är en del av 2019 års första bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

Röd lördag: RED LIGHTS

Finurliga övernaturligheter med Robert De Niro, Sigourney Weaver, Cillian Murphy och Elizabeth Olsen. Låter rätt okej va? Intressant rollista och den spanske regissören som gjorde Buried (med Ryan Reynolds) bakom spakarna. Rodrigo Cortés heter han. Allt känns fine så långt. Att filmen bara har sju år på nacken och att jag inte hört så mycket som en ekorre viska om den kanske borde få mig på andra tankar men nej, jag tror gott om filmen tills motsatsen är bevisad.

39 kronor kostar det att hyra denna film på Itunes. Jag får ha filmen i 48 timmar. Kan se den hur många gånger jag vill under två dygn. Lyxigt va? Nu visade det sig att det enda som var lyxigt med dessa 48 timmar var att då jag somnade hela tiden tog det mig två dygn att ta mig igenom filmen. Måste ju jobba lite mellan varven också. Fast, ärligt talat. Hur jag än vrider och vänder på den här filmen så ÄR. DEN. INTE. BRA.

Tom Buckley (Cillian Murphy) är assistent till psykologen Margaret Matheson (Sigourney Weaver) och tillsammans utreder dom paranormala händelser, försöker sätta hittipåfolk som luras med att dom är synska men i själva verket har en massa kameror och bakgrundsfolk som hjälpredor i svindleriet. Matheson har nånslags antagonist i den blinde klärvoajanten Simon Silver (Robert De Niro) som nu, oförklarligt och efter 30 år, är på tapeten igen.

Det här är en film som har ett manus av servettstorlek (precis som Buried) men utger sig för att vara nåt slags smart skrivet mastodontberättelse i åtta IT-tjocka delar (och då menar jag åtta IT/Det-böcker där både del 1 och del 2 är komprimerade). Slutresultatet blir att någonting som lovar tjockt levererar lövtunt och luckorna i manus är Marianergravsdjupa. Jag blir nästan förbannad för att det är så uselt genomfört alltihop. En film som Sharknado 3 utger sig inte för att vara Oscarsmaterial, alltså blir man varken besviken eller arg när det är kass, men Red Lights är den totala motsatsen. Lägg. Inte. Ner. Något. Varken. I. Kronor. Eller. Minuter. På. Den. Här. Smörjan. Tack för mig. Hej.

 

 

.

Nästa lördag kommer en annan film med rött i titeln. Förhoppningsvis en bättre sådan.

Publicerat

Röd lördag: RED HEAT

1988! Världens bästa filmår levererar även en film till detta tema. Såklart. 1988 har det mesta man behöver om man gillar film. Världsklass av det mesta. Frågan är om just Red Heat är en sådan film. Är det världsklass i actionfacket? Har den åldrats med värdighet eller är det en krasch rätt in i bergväggen i 180 knyck?

Filmen börjar med en orgie i HUD. På riktigt, en ORGIE I HUD. Ryska kroppsbyggarmän, helt nakna förutom en minimalt förkläde framför könsorganen, tränar med tunga TUNGA tyngder, stönar och tittar med mer lystna blickar på sina egna svällande biceps än på dom helnakna kvinnorna skrider omkring/som badar i poolen framför dom. Det här är helt enkelt en scen man aldrig skulle få se fyrtio år senare i en amerikanskproducerad actionrulle.

Arnold Schwarzenegger ser minst lika ball ut här som i Terminator, han är som karvad i cernitlera och levererar onliners med rysk accent som om hans liv hängde på det. Jim Belushi är Chicago-polisen med ett irriterande välsmort munläder och tillsammans blir dom det där omaka polis-buddy-duon som man så ofta såg på 80-talet.

Arnolds karaktär Ivan Danko reser alltså till USA för att leta upp en rysk knarkkung som dödat hans kollega och Jims figur Art Ridzik blir hans sidekick i det nya landet.

Jag tittade på den här filmen och skakade mest på huvudet. Walter Hill lyckades göra en film som jag gillade rejält när den kom men som inte riktigt har hängt med mig i min personliga filmutveckling. Jag tycker helt enkelt inte att det här är en BRA film även om den har sina underhållande stunder. Att, som i förtexterna, vända på vissa bokstäver (typ R och N) 180 grader för att det ska ”påminna” om det kyrilliska alfabetet känns som barnprogramsmanér men det ger en bra start till filmen. Det går nämligen inte att ta så värst mycket på allvar här.

Är man en Schwarzenegger-fan är det en film man självklart måste se (om inte annat för förklädet-scenerna och nakenmansbrottning i snö, typ) eller om man vill titta sig igenom storfilmerna från 1988 men annars kan man med fördel låta bli.

.

 

 

.

Här kan du läsa om övriga röda filmer som varit med i temat.

Publicerat

Röd lördag: RED DAWN


Dagens film är en remake på filmen Red Dawn (Röd gryning) från 1984, en film med en rollista som kan få alla oss 80-talsfreak att gå ner i blöt spagat: Patrick Swayze, Lea Thompson, Charlie Sheen. Jennifer Grey, C. Thomas Howell, Harry Dean Stanton och Powers Boothe.

I 1984-filmen är det tredje världskriget som verkar vara nära ett utbrott när Sovjetunionen attackerar USA och vi får följa ett gäng (mestadels) ungdomar som försöker hålla fortet i en liten stad i mellanwestern. I 2012-års version är det Nordkorea som invaderar USA och dom unga grabbsen i grannskapet med hemvändande U.S Marine Jed Eckert (Chris Hemsworth) i spetsen ska försöka bringa ordning och reda samt, så gott det går, slå tillbaka.

En sak som filmen har som ett plus är Chris Hemsworth i helt rätt roll. Han är trovärdig som militär och han den auktoritära vuxenpersonen i det för övrigt unga gänget. Han pratar med släpig men tydlig röst, ungdomarna lyssnar när han säger sanningar som ”när man slåss på sin egen bakgård, för sin egen familj så är det inte lika hårt och det ger mer mening”. Okej, kalla mig Fiffi Frågetecken för jag fattar inte ett jota men vad gör det, han får ungdomarna med sig. ”Det här är bara ett ställe för dem men för oss är det vårt hem”. Rimligt ändå.

Annars tycker jag hela filmen är ett enda stort frågetecken gällande existensberättigande. Varför gjordes det en remake på just denna historia? Behövdes det verkligen? Verkligen?!?! I min värld är det ett stort och entydigt no-no. Jag får kräksmak i munnen då dom überpatriotiska flosklerna liksom aldrig slutar komma. ”Vi ärvde vår frihet, nu är det upp till oss att slåss för den”. JAG HÖR DIG CHRIS, JAG HÖR DIG.

Det är fullt möjligt och kanske mer förståeligt om/att det här är en film amerikanare kan ta till sig. Resten av världen borde sitta med en bekymmersrynka mellan ögonbrynen precis som jag och räkna på vad 65 miljoner dollar hade kunnat för nytta som bistånd till något fattigt land istället. 8 067 600 000 vattenreningstabletter eller 4 482 759 vaccinpaket från Unicefs webshop till exempel. Vill man inte spy litegrann, vill man inte det?

 

 

Filmen finns att se på Netflix. Bland annat. Här kan du läsa mer om Röd lördag-temat och filmerna som varit med.

Publicerat

Röd lördag: DEEP RED

Helga (Macha Méril) är ett medium, hon ser saker ingen annan ser, hör människor prata som inte är i närheten, känner saker och upplever saker som inte har hänt. Än. Nu ska hon ”uppträda” på scen, framför en publik, visserligen med två ”sidekicks” som har hennes rygg men likväl, hon sitter där framme och är tämligen utlämnad.

Mitt under frågestunden känner hon plötsligt av något i salongen, eller kanske någon. Någon därinne har mördat och kommer dessutom mörda igen. Helga skriker, hon upplever sig genomborrad av en kniv, allt är mycket verkligt och mycket otäckt för henne.

Hon berättar lite senare för professor Giordani hur hon tänker, att hon kommer att skriva ner allt hon sett på papper och överlämna det till honom under morgondagen. Det hon dock inte vet är att någon smyger bland pelarna och hör det hon säger. Denne någon ser givetvis till att döda Helga innan dagen blir till en ny.

Musikläraren och jazzpianisten Marcus Daly (David Hemmings) ser Helga bli mördad genom fönstret, hon bor typ granne med honom. Som ögonvittne hamnar han såklart på polisstationen för vidare förhör och i samband med det skriver journalisten Gianna Brezzi (Daria Nicolodi) hans namn i tidningen. Detta gör att han letar upp Greta samt bestämmer sig för att själv försöka ta reda på vem mördaren är. Han har ju ingen aning. Mördaren kanske läser tidningen och har siktet inställt på honom som nästa offer?

Det är ändå rätt coolt att i en film från 1975 få se en man och en kvinna bryta arm, att kvinnan vinner och att mannen några dagar senare gnäller på kvinnors oförmåga att tänka klart. ”Det är ni som har styrkan och vi män som har hjärnan”. Jag gillar det. Jag gillar Goblin också, gruppen som gjort musiken och som Dario Argento arbetat ihop med även i tex Suspiria. Jag gillar stämningen. Jag gillar det blodröda blodet som aldrig är blodrött som på riktigt, jag gillar gummi-kroppsdelarna som hackas, mosas och skärs sönder. Jag gillar rätt mycket med den här filmen men den är ingen Suspiria för mig. Suspiria för mig är ett mästerverk, det är inte Deep Red.

Profondo rosso. Fin titel förresten.

 

 

Sofia har också skrivit om filmen (och utan att spoila recensionen – she loved it!). Här kan du läsa mer om Röd lördag-temat och filmerna som varit med.

Publicerat

Röd lördag: EN TJEJ I RÖTT

Det knepigaste någonsin hände. Jag vaknade en morgon och nynnade på balladen ”The lady in red” med Chris de Burgh och jag kunde inte släppa den!

Jag började tänka på låten och att den var med i en film från förr, filmen jag trodde hette just The lady in red. Men det finns bara en film som heter The lady in red och den kom redan 1979, sju år innan låten hamnade på de Burghs platta Into the light.

Letandet efter filmen The lady in red fortsatte, jag VISSTE ju att jag sett den – på bio dessutom! Gene Wilder var ju med och hon-den-mörkhåriga-med-röda-klänningen. Jag försökte hitta den på alla ställen som fanns men inte ens när jag till slut bara sökte på RED på Itunes dök den upp. Det gick en dag och jag fortsatte sjunga. ”I’ve never seen you looking so lovely as you did tonight, I’ve never seen you shine so bright, I’ve never seen so many men ask you if you wanted to dance. They’re looking for a little romance, given half a chance”. MENVAFAN! JAG MÅSTE HITTA FILMJÄVELN!

24 timmar efter den första sökningen på Itunes gör jag om samma procedur. Skriver RED i sökrutan och går igenom filmerna som dyker upp. Och där – DÄR ÄR DEN! The WOMAN in red! Gene Wilder, Kelly Le Brock, i den röda klänningen! Hur TUSAN kunde den INTE dyka upp kvällen innan? Och vad toppenbra att jag hade en ledig förmiddag dagen efter, det var bara att hyra filmen och få den ut ur systemet.

Gene Wilder spelar Teddy Pierce, en lyckligt gift tvåbarnspappa med bra jobb och sköna killpolare. Han lever ett såntdär liv som tex Roland i Torsk på Tallinn skulle betala tio årslöner för att få uppleva om så bara en kvart av. Ett liv som är så fint och behagligt att den som lever det till slut blir hemmablind. Ett sånt liv. Teddys polare är alla i samma sits, har en bra fru och stabilt liv men speciellt en av dom kan inte hålla snorren i byxan utan avverkar den ena kärleksaffären efter den andra i tron om att frun varken förstår något ELLER att hon aldrig någonsin skulle kunna göra något liknande mot honom. Nejjuuuuuuuustja.

Teddy har aldrig tänkt tanken på att vara otrogen mot frun, inte förrän han ser en långbent brunett i röd klänning i parkeringshuset gå över en ventilationstrumma. Hennes klänning flyger upp och hon står kvar där ett tag och jazzar loss i – vad hon tror – ensamhet. Men denna syn väcker något slumrande inom Teddy och han blir som en lobotomerad iller med bara EN sak för ögonen: den där tjejen i rött. Han SKA ha henne, till varje pris!

SÅ nu är filmen sedd. Det känns bra. Det var ingen The lady in red-låt med så långt örat nådde men väl ett otal övertydliga Stevie Wonder-låtar (typ när det körs bil spelas ”Don´t Drive Drunk” fast det är noll procent troligt att det är alkohol inblandat i just den scenen). Självklart får vi höra både ”The Woman in Red” och ”I just called to say I love you”. Det jävliga är bara att Chris de Burghs fina-men-ändå-alltför-lökiga-ballad sitter kvar, som ett jävla tuggummi på hypofysen.

The lady in red is dancing with me, cheek to cheek, There’s nobody here, it’s just you and me, it’s where I want to be
But I hardly know this beauty by my side, I’ll never forget the way you look tonight

 

 

.

Det här är alltså andra filmen ut i 2019 års första bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar framöver kommer det dyka upp – på ett eller annat sätt – röda filmer här på bloggen och här kommer du kunna läsa vilka filmer jag skriver om.