Etikett: Rodrigo Santoro

Publicerat

FOCUS

Alla som någon gång sett Joe Labero (eller annan fingerfärdig magiker) live vet hur viktigt det är att fokusera. Man sitter där och tittar på den där jävla vigselringen han lånat från nån random snubbe i publiken och vips ser man att ringen sitter ihop med en annan ring och detta har alltså hänt precis framför ens ögon. Jag blev vansinnig när det hände mig. Jag koncentrerade mig så emaljen nästan lossnade från sammanbitna framtänder men ändå….ändå blev jag lurad. Klart jag blev förresten. Vem är förvånad? Ingen på planeten. Det är ju exakt sådär det funkar, dom som vill luras luras för dom vet precis hur man gör.

I Focus är det Nicky (Will Smith) som luras och Jess (Margot Robbie) som jobbar på det. Nicky har liksom tagit simpelt tjuveri och rackarspel till nya höjder och lever rätt bra på att stjäla andra människors pengar och dyra attiraljer. Jess kämpar för att bli den perfekta ficktjuven och hon lyckas bra, med det fejset får hon dom flesta att fokusera på helt andra saker än vad hon har sina händer.

Både Nicky och Jess är i grunden riktiga skitmänniskor och jag har jättesvårt att känna sympati för dom, att ”hålla på dom”. Detta blir särskilt problematiskt när det vankas ”spännande scener” för det är sällsamt ospännande när det kvittar lika om dom åker fast eller inte. I huvudet jämför jag med motsatsen, Danny Ocean och hans kumpaner i Ocean´s Eleven.

Vad har då Focus på plussidan? Det är snyggt filmat och Margot Robbie är nåt så inihelvete vacker. Ja det är hon. Hon är flawless tamejfan. Att hon dessutom är en riktigt bra skådespelare glöms liksom bort bakom dom där perfekta kindbenen och bländvita tänderna men likväl, hon ÄR duktig.

Will Smith däremot, han var väl sett sina bättre tider, bättre skådespelarinsatser, bättre filmer, bättre anlete. Botoxad till porslinsdocka med två GIGANTISKA kindrynkor på varje sida om munnen gör att det i vissa vinklar knappt går att känna igen honom. Det är nåt skumt här, helt klart.

När filmens ”bad boy” Garriga dök upp blev jag glad, tänkte ”oj! Gael García Bernal! Det var inte igår!” och det visade sig att det var verkligen INTE igår eftersom Garriga spelades av Rodrigo Santoro. Jag känner mig liksom lurad gång på gång på gång av filmen. Lurad till och med på skådisarna. Manuset luras å det grövsta, både genom att presentera twister som inte är twister utan lögnaktigt blaj och genom att försöka få mig som tittar att ”heja” på Nicky. Jag skiter väl i Nicky! Han är ett skithål som lever på att sno andra människors surt förvärvade pengar. Varför ska jag heja på honom? Nä, klipp dig och skaffa dig ett jobb! Sluta spruta in nervgift i plytet och börja ragga på kvinnor som du inte kan vara pappa till.

Ändå är filmen inte genomusel. Den är bara tittvänligt dålig.

Publicerat

THE LAST STAND

Hö-hö. Eller kanske he-he. Så känns det när jag ser postern för The Last Stand, fördomarna liksom bara kommer till mig, som syner från framtiden för en spåkvinna.

Postern är ett collage som tillsammans blir symbolen för en redig hardass snubbefilm. En affisch som luktar folköl och chips med smak av sourcream and onion. Fötter med smutsiga tubsockor som vilar på det rökfärgade soffbordet. Den mongoliska ökenråttan Vinnie Jones springer omkring i en bur som städades sist när Clinton var president. Det rapas. Det fjärtas. Det skrockas. Lyckan är fullständig när det vankas snabba bilar, actionfest, ett manus med noll IQ och en stenhård Arnold i huvudrollen.

Jag tycker inte så mycket om öl. Jag äter hellre ostbågar än chips. Jag äger inga tubsockor och skulle jag ha en råtta skulle den heta Cesc Fàbregas. Och snubbefilm eller ej, en redig actionrökare tackar jag sällan nej till, inte när Arnold Schwarzenegger kravlat sig ut ur solduschen och försöker visa sig från sin allra fräschaste sida. Efter hans inhopp i Expendables 2 trodde jag hoppet var helt ute med honom, han var rent HEMSK där, pinsam nästan.

I The Last Stand är han inte pinsam. Det är som om tiden stått still eller som att vara en del av Tillbaka till framtiden. Det funkar! Filmen är alldeles lagom hjärndöd, den känns påkostad och den sydkoreanske regissören Jee-woon Kim (som mig veterligen främst gjort skräckfilmer förut) har fått till en störtskön känsla filmen igenom.

Fragment från andra filmer dyker upp i huvudet. Men in black (öknen), A history of violence (restaurangen), Mina jag och Irene (i början när Arnie får bilnycklar och förväntas vara ”snäll”), lite Fast and the furious, en hel del Clintan från dom senaste åren (rynkig äldre man) men främst känns The Last Stand som ett hopkok från rätt BRA actionfilmer från 80-talet.

Jag är helt enkelt nöjd. Och glad. Och mätt.

*raaap*

Flmr, Fripps filmrevyer och Movies-Noir har också sett filmen.

Publicerat

WHAT TO EXPECT

Alla som någon gång väntat barn vet att det inte är en promenad i parken, varken för mamman eller pappan to be.  Att vara gravid är sällan så personlighetsförhöjande som tidningar försöker få det till. Håret blir inte alltid mer glänsande, naglarna inte hårdare och längre, den mentala statusen som innan graviditeten var helt okej kanske inte längre är så stabil. Det dröms mardrömmar, kroppen förändras, läbbiga tankar om aliens i magen och barn med sjutton händer blandas med förväntningar, glädje och ren skräck inför att spricka från navel till svanskota. Kanske finns det även onämnbara tankar med i bilden som är det rätt snubbe jag valt som pappa till mitt barn, är jag så jävla lycklig egentligen och kommer jag någonsin se mina stortår igen?

What to expect when är en hollywoodfilm och luras inte att tro att det är någonting annat än det. Mammorna ÄR smala och vackra, papporna är lagom icke-fungerande men ändå psykiskt välmående och barnen är så långt från hen-debatten man kan komma. Men jag lägger in en brasklapp här. Filmen må vara packeterad i hollywoodskt omslagspapper men det finns ändå en liiiiiten twist av gammalt russin i den här chokladkakan. Det går inte alltid bra. Shit happens. En mage som bär en nästintill fullgången bebis är inte bara full av liv utan även med gaser. Att det på slutet blir guld och gröna skogar köper jag, jag hade inte förväntat mig nåt annat även om jag hade hoppats på att överraskas en smula.

Den STORA överraskningen med filmen är annars…..håll i hatten nu…..sätt dig ner…….ta en djuuuupt andetag: JENNIFER LOPEZ! Hon gör utan motstycke den bästa skådespelarprestationen i filmen och ingen på jorden kunde ha ögonbrynen längre upp i pannan än jag åt den sanningen. Hennes Holly, bebisfotografen som drömmer om ett eget barn men som medicinskt inte kan bli mamma, gestaltas med både mänsklighet och värme och jag trodde inte Lopez var förmögen att uttrycka något av detta.

Förutom Jennifer Lopez så kryllar det av kända ansikten i filmen. Cameron Diaz, Elizabeth Banks, Anna Kendrick, Dennis Quaid, Chris Rock och Brooklyn Decker (som är en såndär gravid jävel som alla ”normala” blivande mammor bara haaaatar. ”Jag har bara gått upp tvåååå kilooooo och är i 39:e veckan”. En SÅN mamma). Självklart känner jag igen mig en hel del i många bitar av filmen och jag vet inte om jag borde vara tacksam över att jag inte är gravid när jag tittar på den eller om det är en smart film att se med magen i vädret. Jag vet inte faktiskt.

Att jag inte är gravid är jag däremot väldigt tacksam över.