Etikett: Roger Donaldson

Publicerat

BACK TO THE 80´S: COCKTAIL (1988)

.

.

.

Finns det någon skådespelare som är en bättre symbol för ungdomsfilm på 80-talet än Tom Cruise? Inte i mina ögon.

När Cocktail kom var han stor. Jättestor. Ojojoj så stor han var. 1981-1990 var han tillsammans med den vackra och jättemånga år äldre skådespelaren Mimi Rogers och det var coolt på nåt sätt. Han var annorlunda, han var modig. Hon var ju GAMMAL! När jag googlar lite ser jag att hon är född 1956 och Tom Cruise 1962. Bara sex års åldersskillnad alltså. Det var lite andra tider då…

När jag såg Cocktail på bio var jag inte så värst imponerad. En tämligen standardhistoria berättades och det enda som stack ut var sista kvarten. Musiken var botten, Bryan Brown gammal, Tom Cruise lite fånig och Elisabeth Shue bara log. Av naturliga skäl har jag inte sett om filmen sen dess, det har helt enkelt inte lockat.

När jag ser om den slås jag av vilken enormt bra smak jag hade som sextonåring. Vilken koll jag hade! Musiken ÄR botten, den är svinmossig. Utan tvekan skulle hela soundtracket passa in i Sällskapsresan och den skulle kännas mossig även där. Kokomo med The Beach Boys, vilket jävla dravel!

Cocktail är den enda filmen med Tom Cruise där jag upplever att han spelar över, att jag behöver skämskudde. Han är inte så het som han tror när han står bakom bardisken, kastar flaskor, firar av det bländvita leendet och dansar till den ”catchy låten” Hippy Hippy Shake.

Nej, här sätter jag ner foten. Cocktail var inte bra när den kom och den är inte ett dugg bättre nu. Betygsmässigt är den nere och nosar på ettan men håller sig inte där tillräckligt länge för att jag ska hamra ner spiken totalt. Och för att vara en film från 1988 är det ett haveri.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag är temat tillbaka igen, då avslutas det med tre filmer från 1989.

Publicerat

SPECIES – HOTET FRÅN RYMDEN

När en film leder till en annan kan man hamna lite varsomhelst.

Kombinationen av att nyligen ha sett Ben Kingsley i Sexy Beast, min nu stillade längtan efter att se om Puppet Masters samt filmspanartemat Det kryper och krälar gjorde att jag hamnade i soffan framför Species, en film jag inte sett sen den kom 1995.

Jag vet helt ärligt inte var jag ska börja men med en mördaralien i en supermodells kropp kanske? Det är vad filmen handlar om. En slingrig maskliknande organism som gömmer sig i först Michelle Williams söta flickkropp och sedan i Natasha Henstridges vackra modelldito. Ben Kingsley är en forskare, Xavier Fitch, som tillsammans med doktor Laura Barker (Marg Helgenberger), doktor Stephen Arden (Alfred Molina), en snubbe (Forrest Whitaker) som jobbar som ”empat” (nån slags medium?) samt kan-han-vara-polis-eller-CIA-agent-eller-vad Preston Lennox (Michael Madsen) försöker hitta denna supersnygga mördarmaskin innan det är för sent och innan hon lyckas reproducera sig.

Det är nämligen ingen match för en donna som henne att gå in på första bästa bar och ragga upp precis vem som helst. Män visas inte direkt som tänkande människor i den här filmen, det är vandrande reptilhjärnor. När menstruationsblod hittas på en plats där ”varelsen” varit och de jagande snillena ska spekulera fritt kommer dom fram till att ”eftersom hon har mens just nu kan hon fortplanta sig – JUST NU”, men hur dom kommit fram till att denna alienkvinna rent fysiskt fungerar precis i motsats till alla andra kvinnor förtäljer inte historien. Å andra sidan, vem förväntar sig logik i denna typ av film?

Species är ännu ett exempel på film som är fullt tittbar på grund av skådespelare som vet vad dom pysslar med. Manuset är under all kritik, dialogen är skrattretande och med sämre skådisar hade filmen känts som en spoof. Effekterna pendlar mellan nollbudgetkänsla och riktigt bra men det känns att filmen har nästan tjugo år på nacken.

Jag kan inte säga att betyget är särskilt starkt men en tvåa är den värd, den är långt ifrån genomusel.