Etikett: Roger Rees

Publicerat

Mors-dag-helg: STOPP! ANNARS SKJUTER MORSAN SKARPT

Det finns många filmer som skulle må bra av ett titelbyte. Det här är en av dom.

Stopp! Annars skjuter morsan skarpt är nämligen ingen larvig svensk översättning från en tuff amerikansk titel, närå, det går inte ens att skylla på det. Stop! Or my mom will shoot heter den nämligen i original och det är en titel som inte ens en mamma kan älska. Inte ens den hårdkokta morsan herself, hon som här spelas av Estelle Getty och som begåvats med en son hon älskar över allt på jorden.

Sonen Joe Bomowski (Sylvester Stallone) jobbar som polis och har lyckats hålla sin överbeskyddande curlande minimala mamma på avstånd i över fem år men så en dag dyker hon upp lilla Tutti, ja hon heter det. Tutti Bomowski. Redan på flygplatsen visar hon stolt upp bilder på Joe som liten med blöjeksem och jag förstår varför Joe inte vill ha henne i sin omedelbara närhet. Hon är helt gränslös, tanten!

Tutti oroas över att Joe fortfarande är singel och kvinnan/kollegan Gwen som han träffar (JoBeth Williams) tror att Joe samtidigt träffar andra eftersom han håller på med skumma telefonsamtal på nätterna och Joe vill inte berätta för Gwen att det är lilla mamma han pratar med och Joe vill inte berätta för lilla mamma om Gwen. Samtidigt är han rätt tuff, ingen standardmes (Hallå! Han är ju Rambo god damn!) och han säger till på skarpen ibland även om det inte alltid når fram. Eller sällan når fram. Eller aldrig.

Joe Bomowski är kanske Sylvester Stallones mysigaste rollfigur till dags dato. Skittrevlig i brun mockajacka och charmig som få, fin tillsammans med jämngamla JoeBeth Williams och rätt skojfrisk för övrigt. Jag har sett den här filmen en handfull gånger och varje gång blir jag lika förvånad. Jag gillar den. De är underskattad på nåt vis. Stallone kan agera även i denna typ av roller och jag tycker det är synd att han inte fick göra fler rena actionkomedier när han var som hetast i slutet på 80-talet.

Publicerat

The Prestige

Nästan oberoende av målet så är det alltid roligt att följa filmtipsens irrvägar.

Fripps filmrevyer skrev om filmen The Illustionist (som legat på min ska-se-snart-lista-läääänge på grund av Edward Norton) och i kommentarsfältet skrev Adde-Pladde en jämförelse mellan den just recenserade filmen och The Prestige som också är en trollerifilm och kom ungefär samtidigt som The Illusionist (men som inte lockat mig för fem öre då jag inte är jätteförtjust i Christian Bale).

”Nolans mindfuck när det är som bäst, även om den inte når Inception-klass” skrev Adde-Pladde och DÅ vaknade jag till liv. Jävlar! Jag kanske har missat nåt av värde här och det vill jag ju inte. Att filmen dessutom stod i min bokhylla (av nån underlig anledning som jag inte minns nu) gjorde saken ganska enkel, jag stoppade den i spelaren och tittade. Ett mindfuck har ju aldrig gjort nån illa.

Det här är alltså Christopher Nolans trolleritricksdrama, en historia om Robert Angier (Hugh Jackman) och Alfred Borden (Christian Bale) som sedan ung ålder följts åt och tävlat om vem av dom två som är den bästa magikern. Tricksen blir allt mer avancerade ju äldre dom blir och även om dom låtsas om att det är tricksen som är det viktiga så är det faktum att Borden (oavsiktligt eller ej) dödade Angiers fru en ganska stor nagel i ögat på Angier. Det går liksom inte över (hur det nu skulle kunna göra det?) och hämnden smakar gott som äppelkaka.

Mindfuck var det ja. Hmmmm. Mindfuck. Nej, The Prestige kvalar sig inte in i närheten av Inception varken mindfucksmässigt eller som film men det är ingen dålig film på nåt sätt. Däremot har den ett ganska stort ”fel” som jag ser det, eller två om jag ska vara korrekt: Christian Bale och Hugh Jackman. Båda dom två är som skådespelare tämligen oklanderliga, möjligtvis lite tråkiga ibland men duktiga. Dom gör sitt jobb, no questions asked, men dom är kalla som personer, dom håller en solklar distans och även om dom visar känslor så når dom mig inte och i den här historien är det ett klart problem. Jag vill ju bry mig men jag gör det inte och jag vet inte om det är MITT jobb att kämpa som en K2-klättrare med tegelstenar i ryggsäcken för att få historien att kännas eller om det borde tillhöra Jackmans och Bales arbetsbeskrivning.

Kanske är det skitisamma. Kanske ska jag bara titta och inte tänka, kanske ska jag bara låta mig förtrollas och kanske är det där med trolleriet ett större problem än huvudrollsinnehavarnas brist på utstrålning. Jag gillar ju inte trollkonster. Magi är ganska ointressant. Jag vet ju att jag blir lurad och är det nåt jag avskyr så är det just det. Att bli lurad. Jag hatar det. Som fan. Jag gick och såg Joe Labero på Berns en gång och jag var förbannad en månad efteråt. Så sett till min magikeraversion så kanske filmen var bra egentligen.

Äsch. Snacka om mindfuck.