Har du nån gång undrat vad arkadspelsfigurerna gör när stället bommat igen och spelen är avstängda? När du har sett Röjar-Ralf vet du. Dom lever nämligen helt vanliga liv, tar det lilla kollektiva tåget från arbetsplatsen (själva spelet) och åker hem till stan igen.
Röjar-Ralf är the bad guy i spelet, han som river och slår sönder. Fixar-Felix är snällisen, han som med den förtrollade hammaren lagar allt igen. Men Ralf är trött på att vara skurk, trött på att vara ensam, trött på att alla är rädd för honom. Han är visserligen stor och stark men han är också snäll och ganska trött. För att bevisa både för sig själv och andra att han är snäll rymmer han från sitt spel och hamnar i ett nytt spel där han blir hjälte.
Jag tycker Röjar-Ralf är en ganska tjommig film. För att vara Disney andas den väldigt mycket smart-Pixar och den är riktigt underhållande även vuxna. Kanske att den blir snäppet ännu mer på-pricken-rolig om man är en van TV-spelare, igenkänningsfaktorn borde i alla fall bli högre än den blir för mig.
John C Reilley är klockren som rösten till Ralf och musiken är genomgående bra (med Skrillex som grädde på moset) men det som stör mig som faaaaan är hur denna film har kunnat få en oscarsnominering som Bästa animerade film när inte De fem legenderna fick en. Det är banne mig en anledning att rasa.
