Etikett: Rolf Lassgård

Publicerat

LEJONKVINNAN

Tågstationschef Gustav Arctander (Rolf Lassgård) väntar barn med sin söta fru men nånting går jättefel. Frun dör i barnsäng och kvar står Arctander med en dotter som enligt hans egen utsago ser ut som en….lo.

Vi befinner oss någonstans i Norge 1912 och att vara udda är ingen instagramvänlig gimmik direkt. Arctanders första reaktion på barnet är att han vill att hon ska försvinna, att hon ska dö. Han kan inte ta henne till sig och det anställs en kvinna för att sköta den biten. Den superludna bebisen döps till Eva och där börjar berättelsen om Lejonkvinnan, om Eva som tvingas acceptera och leva med den enda skillnaden mellan henne och alla andra tjejer: hon har päls.

Filmens manus är baserad på romanen Løvekvinnen av Erik Fosnes Hansen och det är filmens regissör Vibeke Idsøe som överfört bokens text till film. Jag kan tänka mig att boken är både maffig och mustig på ett sätt som filmen kanske inte riktigt är MEN filmen är å andra sidan något så härligt som en tvättäkta familjefilmsmatiné. Det här är en film att se under julhelgen med en mormor, en faster, barnen, farfarsfar och undre laget i en Aladdin-ask som sällskap.

Filmen är välgjord och mysig, den är tänkvärd och hemsk, den tar upp många kluriga frågor som handlar om vem man är, om det är insidan eller utsidan som räknas, om det tuffa i att vara annorlunda och det ännu tuffare i att bli illa behandlad av personer i sin närhet. Och i dessa #metoo-tider finns det scener i filmen som gör ont på fler än ett sätt.

Filmen finns att hyra på Itunes (men bara med norsk, dansk eller finsk text) och den finns att köpa på DVD på tex Discshop.

 

Publicerat

DOWNSIZING

Om jag vore en person som tittade på och recenserade filmer enbart med hjärnan skulle jag ha grava problem med Downsizing. Det finns nämligen så mycket som är tokigt med filmen.

Scener som är rent obehagligt dåliga, manusmässigt öppna dörrar som regissören och manusförfattaren Alexander Payne ändå missar att slå in, det är knepigt och ologiskt och ibland på gränsen till korkat men ändå, ändå är det en alldeles uuuuuunderbar filmupplevelse att titta på detta. Hjärnan och magen är helt enkelt lite osams igen.

Min magkänsla är dock med på noterna redan några minuter in i filmen och där sitter jag i över två timmar till och bara ler. Jajävlar, jag ler som en pårökt delfin större delen av speltiden, jag blir pirrig i magen, jag blir lycklig för filmen är så kreativt crazybananas nästan Terry Gilliam-style. Ja nästan. Som en vardagsvariant av Terry Gilliam. Som ett första utkast av en Gilliam-film. Möjligtvis.

Filmen är inte i Gilliam-nivå hela tiden, snarare sällan mer än sekunder här och där och det är där det skaver för mig. Det är där Herr Payne missar tio, hundra, TUSEN chanser att skruva till berättelsen ännu mer och gå all-in i allt det balla. Det är som att han kläckt en ascool idé och sen skrivit manuset runt själva grundidén men manuset är inte tillräckligt bra och storyn håller inte hela vägen men jag köper det ändå, jag gör det.

Film är känsla mer än förnuft och Downsizing är som en burk gjord av känslor med ett innehåll som är en blandning av vetenskaplig egensinnighet, religiös mumbo jumbo, humor, charm, fördomsfullhet och thailändskan Hong Chau som är den enda av filmens medarbetare som har i Oscarssammanhang att göra. Hennes skådespelarinsats är det svårt att värja sig mot. Svenska Margareta Petterssons insats däremot, den ids jag inte ens analysera. Jag skyller inte den hemska scenen på henne, jag skyller på Alexander Payne som okejat den. Obegripligt.

Rolf Lassgård har en relativt stor roll för att vara en bi-sådan men han gör det han ska utan att rocka någons värld. Matt Damon är föga förvånande felfri som huvudrollsinnehavaren Paul Safranek och Kristen Wiig är hans fru. Även hon bra, såklart. Christoph Waltz har för en gångs skull fått en lättsinnig och frejdig roll och han sköter sig.

Det är mycket som sticker ut som plus och ändå är det en hel del även på minuskontot men när jag summerar filmen i skallen – och magen – så känner jag fortfarande värmen från en rolig idé, en nyskapande film och flera scener som var sånt jag aaaaaldrig sett förut. Sånt MÅSTE premieras ÄVEN om filmen är spretig och doftar oklar på många plan.

 

 

 

Den här filmen är Filmspanarnas månadsfilm och ”storfilmen” av dom fyra filmerna vi såg på filmspanardagen på Stockholms Filmfestival i lördags. Här är mina bloggvänners tankar om filmen. Jag känner på mig att åsikterna kommer bli minst lika spretiga som filmen…
Henke
Sofia
Jojje

Publicerat

EN MAN SOM HETER OVE

”Hej. Hmmm. Så sitter jag här IGEN på biografen. Hur många dagar är det sen jag spottade och svor över det här med biobesök, folkmassor, dålig bild och störande snacks? Ja, dagar? Är det inte dagar sen? Är det timmar? Minuter? Ja, ja. Men vafan, jag hade ju tid nu att se filmen och det är klart att jag vill veta vad alla pratar om. Samtidigt…varför ska man se en film IGEN om en sur jävla gubbe som man ska få förståelse för på grund av att han varit med om en massa skit? Är det nåt frikort på elakhet eller, ett tragiskt liv? Får kvinnor per automatik bete sig som svin för att livet varit tarvligt? Nä precis, jag trodde väl det. Och vad är det här med att Ove kallar alla för ”idiot” hela tiden? Vad är det för stil? Han är fan knappt uppfostrad gubbjäveln ändå ser han det som sin rättighet att sätta andra på plats och ständigt tala om att dom har fel och är värdelösa… SLUTA TUGGA PÅ BLÅBÄRSBOMBER SNÄLLA MÄNNISKA TILL HÖGER! Och varför ska han gå omkring i radhusområdet och leka polis mot sina grannar? Varför är hans sätt det rätta och alla andras fel? Fan vad jag är trött på gamla griniga gubbar. Sååååå trött. Och kärringen bredvid mig skrattar hejdlöst, hon slutar inte, vad ÄR det hon skrattar åt? Jag ser inte det komiska i den här filmen alls….jag tycker det mest är tragiskt….svart….ett drama om en ensam svensk 59-årig änkling som levt ett helt liv med sin kärlek och jobb. VADSKRATTARDUÅÅÅÅÅT? Jag vill så gärna fråga henne men gör det inte. Man pratar inte på bio och vem är jag att tala om för henne att hon skrattar fel? Men hon till HÖGER, alltså jag vill trycka ner hela den där jättepåsen med kombinationen prassliga och stenhårda godisar I HALSEN PÅ´NA men jag gör det inte. Jag kallar henne inte ens idiot. Inte så hon hör. Jag skriver en text om henne istället och jag svär som om min mamma inte försökt lära mig bättre svenska än så. Och filmen trummar på och jag försöker hålla den där Ove ifrån mig för Rolf Lassgård är inte min Ove, min Ove när jag läste boken var mer Ralph Carlsson och min Ove beskrevs med Fredrik Backmans jättemysiga sätt att skriva och jag tyckte mycket mer om bokens Ove än filmens….Och nu GRÅTS det också!! Snoras överallt. Har jag missat nåt nu? Är det katten som gör att hela publiken ”dör sötdöden” eller vad är det? För inte är filmen sorglig…..? Är den det? Boken var det men filmen…nä? Va? Fast det är fint med dom där barnen….och ”morfar”….ganska gulligt. Och Bahar Pars drar värsta charm-lasset som gravida Parvaneh, hon är helskön! Fan…det svider i ögat! GOSSE vad det svider! Och nu rinner det tårar och jag får torka bort dom med tröjärmen och nu tror hon bredvid säkert att jag bölar som alla andra men hon får tro vad hon vill. Jag vet. Jag vet att jag är Ove jag med. Jag är också en sur gammal gubbe när det gäller grejerna JAG stör mig på. Jag skiter i att det kör bilar på gatan eller att nån har en ful hund eller inte kan hantera en stege men jag blir fucking galen när folk är respektlösa på en liten biograf. Respektlösa….så som Ove tycker att bilister är på områdets smala vägar med körförbud. Je suis Ove. Helt enkelt. Och såååå pjåkig var inte filmen. Men nu ska jag gå ut i snön och innan jag nått fram till bilen är filmen glömd och nästa visning fylls till bredden. Obegripligt på nåt sätt ändå. Vad är det med Ove som drar?”

(Trean är jättejättesvag, det måste nog tilläggas här)

Publicerat

Svensk söndag: MIN STORE TJOCKE FAR

”Osvald, lyssna på mig. Vi har en pappa som inte riktigt är som andra.”

Osvald Nilsson (Nick Börjlind) vet att hans pappa är lite annorlunda. Det är sommarlov 1959 och Osvald är nånstans i Sörmland med sina föräldrar Victoria (Ann Petrén) och Fritz Algot ”Tjaffo” Nilsson (Rolf Lassgård). Pappan har lovat Osvald att spela fotboll då han själv behöver gå ner några kilo samtidigt som han har lovat kyrkokören att lära dom sjunga en argentinsk mässa. Samtidigt dricker han rätt hårt, flirtar med damer och snackar goja. ”Säg inte till mamma att jag småtuggar lite med en pudding”. Han går på restaurang med sin son men byter lite snabbt bord till nån med klänning och tvingar Osvald käka pompa i sin ensamhet och samtidigt hålla en hemlis.

Jag såg den här filmen när den kom 1992. Då tyckte jag den var rätt bra. Jag identifierade mig inte med någon särskild, jag såg filmen rakt upp och ner så som man kanske alltid borde göra men som jag sällan kan. Tjaffo var en tjock men charmig pappa men han var i alla fall en pappa. Han var där i fysisk form även om han sällan var det i psykisk.  Nu såhär tjugo år senare är mina sympatier med Ann Petréns Victoria och jag önskar bara att hon skulle FLY. Ta Osvald i näven, ordna sig ett eget liv, träffa Tjaffo på sina egna premisser och inte på hans. Jävla gubbjävel!

Nu är det väldigt få människor som är rent svarta eller vita, gråskalan är som tur är utbredd även bland narcissister och alkoholister. Det går därför inte att tycka genuint illa om den där stora tjocke fadern men det går att se på livet på ett annat sätt. Det där var 1959. Skulle det kunna hända 2014? Ja, kanske. Varför inte?  Rolf Lassgård har väl varit med på listan över Sveriges sexigaste män sen i mitten på 90-talet, har han inte? Är man bara snygg vad gör det om det fyllevinglas och ljugs?

Jag tycker fortfarande att filmen är godkänd men jag ser den inte med värme i magen som jag gjorde sist. Jag misstänker att det beror på att den 20-åriga jag inte riktigt hade samma synskärpa som mitt 40-åriga jag. Och tvärtom. Men Ann Petrén är som vanligt självlysande. Det fattade jag inte heller – då.

Publicerat

Svensk söndag: DET ENDA RATIONELLA

När man är liten tänker man att vuxna som grupp beter sig på ett visst sätt, att vuxna ”beter sig vuxet”.

När man blir lite äldre inser man att begreppet ”uppföra sig vuxet” kan ha lika många betydelser som det finns människor som använder uttrycket. Tänk på orden en liten stund, att uppföra sig vuxet. Vad betyder det – för dig? Betyder det betala räkningar, vara snäll, ha bruna skor, kamma håret istället för borsta, dricka kaffe utan mjölk och socker, prata tydligt, uppskatta att ha tråkigt, ha glasögon på nästippen, kissa med öppen dörr, längta efter hund, ha morgontidning, köpa kvällstidning, tycka om sill, prata om dåtid med dimmig blick, irriteras på ”dagens ungdom”?

Äktenskapscoachen Erland Fjellgren (Rolf Lassgård) har i alla fall sin syn klar på vad vad det betyder att bete sig vuxet och han vill verkligen göra det även om han satt sig själv inte bara på pottkanten utan faktiskt trillat i – och pottan är inte tömd.

Erland har sedan många år varit gift med Maj (Stina Ekblad) och tillsammans föreläser dom om konsten att hålla mångåriga äktenskap vid liv. Erlands bäste vän Sven-Erik (Claes Ljungmark) har inte mått bra en längre tid men är nu på banan igen och livet känns lite roligare. Sven-Erik är gift med Karin (Pernilla August).

På Sven-Eriks 51-årsfest klickar det mellan Erland och Karin och en stormande passion inleds. Men då Erland är en tänkande man och Karin en känslostyrd kvinna kallar dom till familjeråd för att försöka lösa problemet. Det enda rationella är väl kanske att rida ut stormen? Att låta passionen så att säga ”ha sin gång”? Att inte skiljas utan att bo tillsammans, alla fyra?

Filmen börjar som en ganska svag dramakomedi, fortsätter som en ganska svag men twistad dramakomedi för att sluta som ett starkt svart drama med lagom få komiska inslag. Härligt med en sådan utveckling! Det är även härligt att se stora skådespelarnamn leverera. Rolf Lassgård känns genuin på ett bra sätt (inte som i *host* Den fördömde), Pernilla August känns vanlig på ett bra sätt och Stina Ekblad har ett par scener som kommer klassas som filmhistoria i mitt huvud. Bland annat hennes sista scen i filmen.

Claes Ljungmark vann en Guldbagge för Bästa manliga huvudroll 2010 för sitt porträtt av Sven-Erik och har du inte sett filmen kan jag bjussa på en snabb fördomsanalys av vem Sven-Erik är.

Jag tror att Sven-Erik är en man som läser i Aftonbladet att Creedence Clearwater Revival kommer till Sverige, att dom ska spela i idrottshallar i Hedemora, Sölvesborg och Älmhult och han blir så glad att han tar semester en vecka, hyr en minibuss så att gänget kan åka tillsammans bara för att komma på att han inga vänner har och när det väl närmar sig åker han ensam halva Sverige runt i en alldeles för dyr bil bara för att nynna sig igenom Creedence Best-of-tour iklädd skjorta av dressmanflanell längst bak på parkett. Sven-Erik är ingen ordens man, ingen kama sutra-mästare, han är så tystlåten, så snäll och så vanlig att han är otroligt lätt att känna igen band folk man mött genom åren. Guldbaggen till Claes Ljungmark var ytterst välförtjänt!

Manuset är skrivet av Jens Jonsson, mannen som även skrivit manus till Vi, Ping-Pongkingen, Ciao Bella och Snabba Cash – Livet Deluxe. Dom sista tre filmerna har han även regisserat.

Publicerat

Svensk söndag: SÅNT ÄR LIVET

Det var en iskall kväll i slutet av oktober 1996, riktigt jävla tok-kall var den. Sånt är livet hade premiär och vi hade biljetter på Saga 1. Vi just den kvällen var jag, min dåvarande man, hans närmaste kollega och dennes fru.

Jag vet inte riktigt varför jag minns den där kvällen så himla tydligt men allt kommer tillbaka när jag nu sitter i soffan för att se om filmen för första gången på arton år. Jag minns känslan av första-kvällen-med-vantar-och-mössa, jag minns att jag hamnade i nån form av julstämning av filmen, jag minns diskussionerna efter filmen om Marie Fredriksson är överskattad eller underskattad, jag minns att vi pratade om vanskligheten med att improvisera fram ett manus, jag minns att vi höll varandra i handen, två par som levde i nuet men som trodde sig ha en lång, lysande och lycklig framtid framför sig utan vägbulor, knivigheter, problem och motgångar. Vi var så unga, så naiva. Det känns som igår men det var eoner sedan.

Jag sitter i soffan och tittar på Tintin (Helena Bergström) som är barpianist i figurnära klänningar, jag tittar på (Rolf Lassgård) som försöker prata känslor, på Paul (Jakob Eklund) som inte vill binda sig. Jag hör Marie Fredrikssons musik, jag ser den vintriga miljön, snön ute i skarp kontrast mot det varma ljuset i inomhusscenerna och jag känner tårarna rinna nedför kinderna. Jag är inte ledsen, inte ens nostalgisk, det bara slår mig som ett bollträ i magen att sånt är livet.

Senaste gången jag träffade biosällskapet från Sånt är livet var för snart ett år sedan. Våra blickar möttes när vi med varsin blomma i hand gick runt en obegriplig kista i Katarina kyrka och tog farväl av han som höll mig i handen den där oktoberkvällen 1996. När begravningen var över kramades vi länge – och mindes. Mindes bröllop och födelsedagar och skidsemestrar och när barnen var små. Tänk om vi hade vetat då vad vi vet nu. Tänk om vi den där oktoberkvällen hade förstått att livet är sånt. Livet kan ta slut och det tar slut, livet är lika oberäkneligt som det är sorgligt, vidrigt, underbart och vackert.

Det är svårt att objektivt recensera en film som rör upp så mycket minnen. Jag tittar i min filmbok och ser att jag gav filmen en trea när det begav sig. Det känns rimligt. Det är en bra film, den håller fortfarande. När jag hör R.E.M´s låt Everybody hurts mot slutet av filmen slår det mig att det är det enda av filmen jag inte minns. Jag trodde nog inte på texten då. Det gör jag idag. Tyvärr.

When your day is long and the night
The night is yours alone
When you’re sure you’ve had enough of this life, well hang on
Don’t let yourself go
Everybody cries and everybody hurts sometimes

Publicerat

DEN FÖRDÖMDE – Fjärde kriminalfallet

I det fjärde kriminalfallet beger sig Sebastian Bergman (Rolf Lassgård) till Skåne då en barnamördare har hittats död och nedgrävd i en åker.

Sebastian fortsätter att lägra kvinnor och har fortfarande ågren efter allt som har med dottern Vanja att göra.

Jag skriver helt enkelt som jag gjorde redan efter det andra fallet: jag hoppas att den här ”serien” slutar i och med detta FJÄRDE kriminalfall.

.

Här kan du se Den fördömde – Fjärde kriminalfallet (till och med 2014-01-25) och här kan du läsa vad jag skrivit om del ett, två och tre.

Publicerat

DEN FÖRDÖMDE – Tredje kriminalfallet

Eftersom jag skrivit om Den fördömde förut, både första och andra kriminalfallet och eftersom jag skrivit ”jag hoppas på att den här ”serien” slutar i och med detta andra kriminalfall” och eftersom den precis gick på SVT känner jag att det skulle vara ininordensjättekul att se även det tredje fallet och kanske även skriva lite om det. Varför det känns just ininordensjättekul vet jag inte, ibland känner man känslor som inte går att förklara, psyket är helt kockobello ibland vilket kriminalpsykologen Sebastian Bergman borde kunna skriva under på.

Den här gången är det tre unga flickor som hittas döda i en nedlagd silvergruva i Ludvika och gärningsmannaprofileraren (ja, ja…. kriminalpsykologen) Sebastian Bergman (Rolf Lassgård) ångar fram som en övremedelålderscasanova i stickad tröja och flirtar med allt som har bröst. Ingen skillnad mot i fall ett och två alltså. Den enda skillnaden mot denna tredje del är kanske att har man inte sett dom två första så är huvudkaraktärerna i det närmaste obegripliga. Men å andra sidan, vem börjar följa en serie mitt i alltihop? Det kanske bara är en larvig synpunkt från min sida? Hur som helst tycker jag att en mer ingående resumé borde ha varit på sin plats innan avsnittet började, det var i alla fall två år sedan det förra kriminalfallet kom och jag tvivlar på att det kryllar av Sebastian Bergmanska hardcorefans därute som har stenkoll på allt som varit.

Men vad är det här med att alla tjejer vill ligga med Sebastian Bergman? Vad bottnar det i? Att han har ett sexmissbruk, javisst,jag fattar grejen men betyder det att alla kvinnor han träffar har det också? Han är stor, varm, mysig (plus egoistisk, kontrollerande och manschauvinistisk) men är han verkligen så liggvänlig som han porträtteras?

Precis som i dom övriga avsnitten är själva brottet sekundärt och det är synd. Det funkar att göra så när det är kriminaldrama med extremt välskrivna karaktärer (skulle funka i Bron till exempel) och/eller ett polisgäng som man känner väldigt väl (Beck). Men här blir det liksom inte riktigt…bra.

Här kan du se Den fördömde – Tredje kriminalfallet (fram till 2014-01-24)

Publicerat

DEN FÖRDÖMDE – Andra kriminalfallet

”Han kan ju bara ha plockat dom på Facebook, på Eniro eller var som helst.”

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag hyrde fortsättningen av Den fördömde, kanske har jag fått en släng av masochism på äldre dar.

Sebastian Bergman i Rolf Lassgårds skepnad, han som tar fram gärningsmannaprofiler åt polisutredningar och däremellan sätter på halvtrasiga medelålders kvinnor, är tillbaka och den här gången har han en seriemördarvåldtäktsman på halsen, en man som handplockar sina offer på ett rätt udda vis. Mördaren har alltså inte gjort som citatet här ovan säger (sagt av Christopher Wagelins polisman Billy) vilket är så dumt att klockorna stannar. Sen när blev ENIRO ett socialt medie? Är manus skrivet av en åttioåring i total avsaknad av datorvana? Nej just det, manus är skrivet av Hans Rosenfeldt och Michael Hjorth och därför är mina krav rätt höga. Jag förväntar jag mig inte blaj som citatet ovan, jag förväntar mig inte dom torftiga dialoger som denna film presenterar, jag förväntar mig inte att bli SÅ besviken som jag blir på det här.

Bara det att Niklas Falk spelar elaking – igen. Suck. Han är en bra skådespelare men återigen, snälla, för faaaaan, kan inte du/ni/dom som jobbar som rollbesättare tänka liiiite utanför lådan och ge skådespelare en chans att byta fack och och att få oss som tittar en chans att inte redan till förtexterna kunna klura ut slutet och eventuell twist.

Jag hoppas på att den här ”serien” slutar i och med detta andra kriminalfall. Han jag såg filmen med hoppas på tio avsnitt till och pratar om Lassgård i sömnen. Tänk så olika det kan bli.

Här finns filmen.

Publicerat

DEN FÖRDÖMDE – Första kriminalfallet

När den här filmen ramlade ner i mitt brevinkast, fint förpackad i ett Lovefilmkuvert, då blev jag väldans perplex. Vad är det här? Har jag klickat fel eller vadå? En film om den sextonårige försvunna Roger, en film om Västerköpingspolisen med Torkel Höglund (Tomas Laustiola) i spetsen och den trasige kvinnotjusaren och gärningsmannaprofileraren Sebastian Bergman (Rolf Lassgård) som filmens absoluta huvudperson.

Rolf Lassgård + svensk polisfilm = varför har jag velat hyra denna? Jag minns inte och det är jobbigt men jag stoppar ändå filmen i spelaren och DÅ minns jag. Regi Daniel Espinosa. DÄR var orsaken.

Jag la upp den här på hyrlistan efter att jag sett Safe house på bio. Daniel Espinosa är en intressant regissör och med tanke på det lyckade Snabba cash-resultatet tänkte jag (nog?) att vem skulle kunna göra en ordinär polisfilm spännande och sevärd om inte han. Så hamnade Den fördömde i min brevlåda och vidare in i mitt medvetande, lite långsökt kan man tycka men långsökt i dessa sammanhang behöver inte vara fel – OM det nu inte är så att Rolf Lassgård är ett fejs på fodralet vill säga.

Jag fastnar lite i den grejen tyvärr. Filmen puttrar på och det är inte SÅ pjåkigt, Hans Rosenfeldt och Mikael Hjorth har skrivit manus och dom är gamla duktiga rävar om sällan misslyckas (hallå, Rosenfeldt skrev Bron!) men varför varför varfööööör måste det gå sån tråkig inflation i skådespelare, varför MÅSTE samma gamla uvar vara med jämt? Rolf Lassgård som huvudrollsinnehavare gör inte att filmen hamnar på mitt pluskonto och jag är tämligen övertygad om att det finns många svenska gladtjocka svettiga män i övre medelåldern som hade kunnat få Lassgårds roll men nejdå, ICKE, det ska vara som det alltid har varit, punkt och amen på det (jag måste dock tillägga att mitt filmtittande sällskap inte höll med mig om detta, för honom var och är Lassgårds närvaro en ren njutning men jag väljer att skriva detta inom parentes då jag inte tar så allvarligt på just DEN åsikten).

Så för mig är manuset okej och skådespelarna har överlag en hel del övrigt att önska (en del typ JÄTTEMYCKET). Daniel Espinosa då, räddade han den halvsega flintasteken? Nej, jag tycker faktiskt inte det.

Daniel Espinosa har ett sätt att framåt-och-bakåt-klippa/filma som gör mig skitirriterad. Om en scen börjar och saker händer så klipper han in skeenden från nästa scen i den just pågående scenen och det gör att all eventuell spänning/fokus från aktuell scen försvinner. Det blir bara hattigt. Jag trodde att det var en barnsjukdom, något som skulle växa bort ju fler filmer Epinosa fick göra men istället verkar han ha gjort detta till sitt signum. Sen ÄR det svårt att göra en mumsig mysig lördagmiddag av en flintastek alldeles oavsett såser och andra tillbehör.

Filmen finns att hyra här.

Publicerat

Hobert-helg: TRE SOLAR

Att vara filmnörd och försöka se Tre solar  med öppna och fördomsfria ögon är ungefär lika svårt som att vara ett stort Elvis-fan och lyssna på Eilert Pilarm och försöka bedöma hans sångteknik utan att dra in coverfrågan i åsikterna.

Recensionerna av filmen har nämligen inte varit nådiga (det finns en recension länkad till varje ord i den där meningen) och det är klart att jag förstår att det finns ett uns av sanning i alla dessa ettor, men hur stort är unset och hur stort är hur-mycket-cred-får-jag-om-jag-INTE-sågar-Tre-solar?

Hanna (Lena Endre) har levt ensam med sina två barn i fyra år, ända sedan hennes man Ulf (Mikael Persbrandt) drog ut i krig. Hon har väntat och längtat troget dessa år men känner nånstans att det snart får vara nog. Hon behöver en man i sitt liv.

Så kommer så meddelandet om att Ulf kommit i hamn. Han finns, han lever och hon hoppar upp på hästen för att rida mot hamnen och sin älskades famn. Tror hon. Men den Ulf som lämnade henne är inte samma Ulf hon hittar nu, trolltovig i håret och så fucking jävla knarkig att han inte ens minns henne. Hon blir såklart jättebesviken, bestämmer sig för att han kan dra åt helvete, sätter sig på hästen igen och rider hem. Väl hemma ångrar hon sig och rider tillbaka. Ulf är hennes man och han ska fanimej hem till henne igen!

Nu blir det en massa svordomar här men det är svårt att beskriva både handlingen och Hanna utan att svära. Hon är en hårdkokt kvinna med skinn på näsan, hon är ingen kvinna som någon man sätter sig på och hon har inte mycket till övers för någon karl alls vad det verkar. Däremot är hon extremt sexuellt frustrerad och jag tror att det är drivkraften som gör att hon beger sig tillbaka för att hämta Ulf. Han ska, han måste, sätta på henne igen! Han är i alla fall hennes man och nåt kul ska hon ha efter att ha slitit med och för familjen i alla dessa år.

Tre solar är en film som gör mig aningens…schizofren. Jag har absolut inga problem med att titta på filmen, jag tycker inte den är jättedålig, inte alls, samtidigt märker jag att jag flera gånger tror att det är en Lorry-sketch jag tittar på, att Lena Endre mitt i nån högtravande monolog ska hålla upp en WC-spray mot kameran och säga ”ALL skit försvinner!” eller att Rikard Wolff ska stämma upp i en Piaf-hyllning när han gnider sin pensel gång på gång mot kyrkomålningen han ska låtsas vara skapare av.

Det finns helt enkelt väldigt mycket i Tre solar som inte är så bra och det är många gånger jag tänker på vad som rörde sig i skallen på Richard Hobert när han skrev manus, men (för det finns ett men), det här är långt ifrån det sämsta jag sett i filmväg. I uppbyggnad är filmen ganska lik Dag och natt, det är lite som en roadmovie, eller en episodfilm om man så vill där olika karaktärer korsar Hannas väg och hon blir satt att hantera situationer som uppkommer och det är just hennes sätt att vara som gör att filmen inte blir helt igenom rutten tycker jag. För Hanna är tuff, hon är en riktig medeltidsfeminist och detta i en tid där kvinnfolk normalt sett var andra klassens varelser och levde enbart för sina män och på deras premisser. Sen att filmen börjar i moll och slutar i supermoll är en annan sak, det fanns kanske ingen annan lösning på det hela.

Mitt slutbetyg på Tre solar är i alla fall en svag tvåa. Jag trodde filmen skulle vara i stort sett otittbar men så var inte fallet. Däremot kommer jag aldrig att se om den. Jag finner liksom ingen anledning till det.

Det här var sista filmen denna fullproppade Richard Hobert-helg. Jag har två av hans filmer kvar att recensera (Harrys döttrar och En enkel till Antibes) men dom kommer inte nu, dom kommer så småningom.

Publicerat

Hobert-helg: Där regnbågen slutar

Mick (Göran Stangertz) har hamnat i nånslags pre-50-års-kris och bestämmer sig för att sätta upp en musikal om sitt liv.

Han skriver Där regnbågen slutar, får flera av landets största artister att ställa upp (Tommy Körberg, Helen Sjöholm, Sharon Dyall med flera) och drar gång ett jätte-tält-projekt mitt i Malmö. Det blir givetvis mycket dyrare än han budgeterat för och mitt i förberedelserna tar pengarna slut. Catti (Camilla Lundén) springer omkring på stans bankkontor och försöker sälja in musikalidén i hopp om att få låna den saknade miljonen men hon får nej överallt. Det blir personlig konkurs för familjen, dom blir av med både Cattis secondhandbutik och lägenhet och tvingas ta pojkarna och bosätta sig i en husvagn i Malmös riktiga slumkvarter.

Mitt i detta kaos harvar Mick på i sin hybris-ego-musikal-bubbla och ser sig själv som Den Stora Konstnären som behöver tid och space för att kunna skaaaapa och Catti kämpar med att inte känna sig som ett offer för omständigheter, men hur lätt är det när hon förväntas curla sin jättebebis till man samtidigt som hon måste få mat på borden till sina barn?

Okej. Jag måste andas lite nu innan jag fortsätter.

Huuuuuuuuuuuu.

Där regnbågen slutar handlar enligt Richard Hobert om frosseri.

Måste andas lite till tror jag. I en brun påse.

Huuuuuuuuuuuuu.

Frosseri var det ja. Här frossas det i mycket men kanske inte i just det som Hobert menar, vad han nu menar. Filmen är ett drama med musikalinslag, ganska många och ganska så dåliga musikalinslag och visst känns det som bullimifrosseri att tvingas tugga i sig dessa scener. Men det som slår mig som en räfflad kavel i magen är känslan av gubbluderfrosseri. Jag har helt tappat tålamodet med den här Mick. I fyra filmer har jag sett honom ställa sig i centrum av allas liv, pilla sig i naveln och brumma som en blind gammal katt åt sin egen förträfflighet men nu har det fanimej gått för långt. Vad är det för jävla fel på karln? Hur är han funtad om han låter sina barn bo i husvagn bara för att han är så jävla stolt och inte kan fatta att han är en patetisk föredetting vars liv inte är en intresseklubb för allmänheten?

Det sjuka är att det här är mina känslor, det är ingenting som Richard Hobert förmedlar i filmen. Kanske vill han att jag som tittar ska reagera på det här viset men jag tror faktiskt inte det. Jag får känslan att den där musikaldrömmen är lika mycket Hoberts egen som Micks.

Cattis beteende retar mig också, på många plan. Hon kämpar, javisst, hon försöker rädda det som räddas kan, mmmmm, hon blundar för lögner, hon säljer sin kropp och själ men VARFÖR gör hon det? Jo, hon gör det för MICKS skull, inte för sin egen, inte för barnens utan för HANS skull, för att HAN ska kunna fortsätta frossa i sin egen fisluktspysande egocentricitet.

Alla röda trådar Hobert varit så duktig på att följa upp i filmserien tappar han liksom bort här. En ny – och ganska viktig – karaktär presenteras men allt med henne blir bara konstigt. Mick har alltså en 16-årig dotter han inte sagt ett ljud om på hela tiden och det känns ju…moget. Och verklighetstroget. Not!

Där regnbågen slutar är inget annat än en film om och för flumdruttar och om det är frosseri i något så är det i VUXENBLÖJOR.

Fram med bruna påsen nu!

 

Publicerat

JÄGARNA 2

Femton år har gått sen stockholmspolisen Erik Bäckström (Rolf Lassgård) var i den norrländska byn Byn sist. Då för att hälsa på brodern Leif (Lennart Jähkel) efter föräldrarnas död och sen även för att lösa mord och få sig en dos av tjuvjakt, svågerpolitik och unken kvinnosyn.

Nu är det alltså dags igen. En ung kvinna har blivit mördad och Erik kallas till Byn då den inhemska polisen behöver förstärkning och han av nån märklig anledning ses som ”Stockholms bästa snut”. Byns hårde man och polis Torsten (Peter Stormare) är gift med Leifs änka Karin och därmed också plastpappa till Leifs son Peter.

Att det inte kommer bli en promenad i parken för Erik att samarbeta med Torsten står klart redan i filmens början. Det är The Battle Of the Machos, det är giganternas kamp och skulle jag dra ett lackmuspapper längs låren på dom båda skulle pappret skrumpna ihop och skrika efter Norrlands Guld med torr och basig stämma.

Torsten har allt annat än rent mjöl i påsen, han slår, hotar och utnyttjar precis som det norrländska buset gjorde även i den första filmen, men här är det ”bara” en man att avsky och allt känns så mycket lättare då, i alla fall för mig.

Fast lättare är inte alltid synonymt med bättre. Den första filmen har ett persongalleri utan motstycke i svensk actionhistoria, en tät och välskriven historia OCH en samling skådisar som (många av dom) presterar långt över sin förmåga. Den här uppföljaren är i mångt och mycket ingen uppföljare alls, några tillbakablickar gör liksom ingen skillnad. Erik har huvudrollen, javisst, men det hade han kunnat ha i vilken film som helst. Torsten är en jägare, javisst, det utspelar sig i Norrland, ja det gör det men hade inte den första filmen gått så himla bra så hade den här inte hetat Jägarna 2 utan kanske Karljävlar eller Skjut henne död eller vad som helst. Nej förresten, jag tar tillbaka det där. Hade inte Jägarna blivit en modern klassiker så hade inte Jägarna 2 funnits överhuvudtaget.

Jag gillar Peter Stormare i sin roll som Torsten, han har skäggväxt lika tät som en bäverstjärt och en blick svart som natten.

Rolf Lassgård däremot har tagit sig an ett manér som är ganska enerverande och det är att han inte öppnar munnen när han pratar. Det är inte förrän mot slutet när han börjar bli riktigt förbannad som han artikulerar så jag hör allt han säger. Övriga skådisar klarar godkänt med nöd, näppe och min goda vilja.

Jag måste säga att jag ändå blev positivt överraskad av slutprodukten. Jag var rätt säker på att få se en praktkalkon sprattla i dödsryckninngar framför mina ögon men istället blev jag serverad en helt okej och lagom spännande film som visserligen är en kvart-tjugo minuter för lång men som ändå har ett existensberättigande helt på egen hand. Inte som en uppföljare utan som film. Att jag är urbota less på alla dessa förenklade slut är en annan femma.

Jägarna 2 (2011)

Jägarna (1996)