Etikett: Roman Polanski

Publicerat

Fredagsfemman # 98 – Reklamfria TV-tips dom närmsta dagarna

5. SVT2 21/12 kl 21.30 – Carnage

Roman Polanski regisserar, Kate Winslet, Jodie Foster, Christoph Waltz och John C. Reilly agerar och du tittar på. Carnage är en mycket sevärd film. Min recension hittar du här.

.

.

.

4. SVT1 26/12 kl 20.00 – Historieätarna firar jul

Jag har saknat Lotta Lundgren och Erik Haag. Historieätarna var och är ett extremt underhållande program på så många nivåer och nu ser jag med glädje fram emot annandagen när dom ska frossa i julbord från olika tidsepoker. Precis lagom när man själv vill kräkas på julmat alltså.

.

.

.

3. Värsting-musik-helg på SVT

På lördag visas äntligen dokumentären om Ratata (19.00 SVT2) och på måndag är det en helkväll på SVT2 i musikens tecken. 21.45 börjar det med Hitlåtens historia, sen kommer en livekonsert med Robbie Williams från London Palladium och efter det är det dags för dokumentären om  Henric de la Cour. Först 00.15 är det sovdags. Eventuellt. Det kan vara dags för en skinkmacka också.

.

.

.

2. SVT1 23/11 kl 21.30 – En enkel till Antibes

Skulle det vara så att punkt # 3 inte lockar alls så visas en jättefin liten film med en guldbaggebelönad och hjärtskärande Sven-Bertil Taube i huvudrollen samtidigt på SVT1. Min recension hittar du här.

.

.

.

1. SVT1 Julafton kl 22.00 – Love actually

För alla som någonsin trott på kärlek, som hoppats finna kärlek, som varit med om olycklig kärlek eller mist någon älskad. Kärlek på film blir helt enkelt inte mer loveable än såhär. Min recension hittar du här.

Publicerat

Fredagsfemman #77

5. Underlig och tämligen osportslig prissättning

Jag var och såg Elfsborg spela Champions League-kval i Borås härom kvällen. Tre kanonbiljetter kostade 500 kr. I tisdags såg jag Hammarby möta Paris Saint Germain i en vänskapsmatch på Tele2 Arena. Tre okej biljetter kostade strax över tusenlappen. På söndag ska jag och sonen se EM-finalen i fotboll för damer i Friends Arena. Min biljett kostade 150 kronor, hans 50. Jag fattar inte prissättningen. Det jag fattar är att 1. all sport blir häftigare att se i en fullsatt arena 2. man borde se till att prisbilden synkar för att lyckas med nummer 1. Friends Arena fattade grejen den här gången. Jag vet inte hur det brukar se ut på Borås Arena men att boråsarna valde att stanna hemma när det vankades en viktig – och kul! – match beror inte på biljettpriset. Men det osportligaste står i alla fall Hammarby för. Det kom ett mejl i måndags att man får köpa biljetter för 11 kronor styck! 11 spänn! Allt för att fylla arenan. Bra tänkt men några månader för sent. Sälj biljetterna för en hundring styck från början så skulle varenda match vara utsåld OCH fansen som betalt dyra biljetter skulle inte behöva skriva irriterade blogginlägg. Bläh!

.

 

4. Olika typer av vuxna män på bio

Denna vecka har Grown ups 2, The Wolverine och Sightseers premiär. Adam Sandler leker jättebebis-i-vuxen-mans-kropp – igen, Hugh Jackman leker tokdeffad järv – igen och Sightseers är en brittisk svart twistad variant av Vi hade i alla fall tur med vädret – igen. Denna vecka kan ingen säga att vi bara kan se en stereotyp av manlighet på bio i alla fall. Det som saknas är den konkava hipstern.

 

 

3. Roman åh Roman.

På SVTPlay kan man se dokumentären om Roman Polanski – Med egna ord och det är ett solklart tips på program att se en ljummen sommarkväll. Vilket liv han levt Roman, vilket liv han haft, fått, skapat sig. Det finns mycket att lära sig av honom, speciellt hur man tacklar motgångar. Det är svårt att mäta sig med honom vad gäller dessa.

.

.

.

 

2. En fråga får svar.

Jag fick frågan. ”Tar du ingen semester från bloggen alls?”. Här kommer svaret. ”Nej.” Bloggen ÄR som semester för mig. Jag tycker ju om den. Den är som en kompis jag gärna träffar varje dag. Bloggen tar ingen tid jag inte har, ingen energi jag inte väljer att avvara och bloggen är inget arbete jag behöver paus ifrån så det kommer att ticka på med ett inlägg om dagen även under kvarvarande del av sommaren. Alldeles precis som vanligt alltså.

.

 

 

1. Ovärdig 3D

Det är ingen nyhet att jag inte är något stort fan av 3D på bio. Jag tycker det allt för ofta är undermålig bild, det där djupet filmmakarna vill åt ger inget stort wow åt själva upplevelsen, snarare tvärtom och texten är suddig och hänger flera decimeter utanför bild och skakar. Biljetterna är dessutom rent larvigt över-prissatta och det är klurigt att ha 3D-glasögon ovanpå vanliga glasögon. MEN det är inte allt detta som stör mig just idag, det som stör mig nåt ofantligt är att vanliga 2D- filmer konverteras till 3D i efterhand trots att det inte var meningen från början. Filmmedarbetare lämnar inspelningen och tar bort sina namn från eftertexterna då filmen inte ser ut i 3D som det var tänkt hela tiden i 2D (detta hände bla med fotografen Ben Richardson i World War Z) och nånting säger mig att det är dessa filmer som upplevs som dom mest 3D-usla när man sitter i biosalongen och stönar besviket. Det jag önskar är TYDLIG INFORMATION om detta INNAN jag köper biljetten. Är det en konverterad 2D-film eller en 3D-original-film? Jag må vara petig men jag tycker det är en rätt viktig fråga. Hallå SF, vad tycker ni?

Vill du läsa mer om detta fenomen, klicka här.

Publicerat

FRANTIC

Jag kan inte låta bli, jag fortsätter tjata om det fantastiska filmåret 1988.

Frantic var en fullständig fullpoängare för mig när jag såg den på bio. Jag var som hypnotiserad, jag tyckte den var spännande nästintill bristningsgränsen. Så väldigt otäckt med en fru som bara försvinner i en stad där han inte ens förstår språket, så tänkte jag då. Nu tänker jag vilket sammanträffande att den här filmen ligger i brevlådan samma dag som vi diskuterat Emmanuelle Seigner på jobbet och hur usel hon är i Bitter Moon.

Bitter Moon ja, den andra filmen av Roman Polanski med Emmanuelle Seigner i en av huvudollerna. Frantic var den första och hon är lika dålig här men jag misstänker starkt att Polanski såg andra grejer i Seigner som jag inte ser och jag är säker på att jag har rätt eftersom dom gifte sig året efter. Dom är fortfarande gifta och har två barn ihop, Morgane och Elvis Polanski. Är inte det sistnämnda ett riktigt artistnamn då vet jag inte vad som är det, jag har i alla fall inte hört nåt bättre sen Robinson-Buba var i farten.

Frantic var det ja. Thrillern som var så spännande 1988 och som känns så blek 2012. Alla planteringar jag inte såg då skriver mig på näsan nu, Harrison Ford som var så fantastisk då tycker jag mest bara är…hemtrevlig. Frugan ser ut att vara trettio år äldre än honom och Emmauelle Seigner är såklart med för att vara sääääxxy men hon funkar inte på mig. Om hon dansade styltigt i Bitter Moon så är det ingenting mot hur hon dansar här.

Jag känner hur hornen växer ut i pannan men jag känner också att jag är en smula orättvis nu. Frantic är på inget sätt en dålig film, den är bara sämre än jag mindes den. Roman Polanski är en intressant regissör men kanske ännu mer intressant som människa. Vilket liv han levt, vilken bra film det kommer bli när han inte finns längre. Han är blott 165 cm lång men han är ändå en av dom största, på sitt sätt.

Filmen när jag såg den 1988:

Filmen när jag såg den 2012:

Publicerat

CARNAGE

Jag är inte överdrivet förtjust i springa-i-dörrar-farser. Jag har svårt att se det komiska i dörrhandtagstajming och det där flamsiga, tramsiga, nervösa i att aldrig riktigt mötas men ändå befinna sig i samma rum.

Efter att ha sett Roman Polanskis komiska relationsdrama Carnage är jag böjd att ändra mig en smula då jag ser detta som en form av intellektuell fars som faktiskt har en dörr som central punkt.

Snälla, gå, tänker jag. Gå, lämna det där sjuka paret, vänd er inte om, stäng dörren bakom er och gå bara gå. Och paret Nancy och Alan Cowan (Kate Winslet och Christoph Waltz) går, dom går en gång, dom går två, dom går tre och varje gång dom går kan jag andas lite lättare. Sen går dom in igen, återinbjuds till lägenheten där Penelope och Michael Longstreet (Jodie Foster och John C. Reilly) bor och så är diskussionen igång igen.

Filmen börjar med att Cowans son Zachary har slagit Longstreets son Ethan med en käpp över munnen så att två tänder rök. Föräldrarna träffas för att prata ut om incidenten och till en början lyckas dom hålla sig till ämnet men sen går de utför. Eller utför och utför, det är nog fel ord i sammanhanget. Kanske är det snarare så att vyerna vidgas och tight-ass-ramarna suddas ut.

Alltså, jag tycker det här är makalöst underhållande! Jag skrattar och fnissar och får en klump i magen om vartannat för jag har så ohyggligt lätt att projicera en del vänner och bekantas beteende på dessa fyra karaktärer. Långa stunder får jag nåt som liknar ångesttryck över bröstet och börjar maniskt fippla med en penna jag har i fickan och sen försöker jag tänka på sommarsemester och utemöbler och varför det alltid blåser upp till storm när man precis satt upp ett partytält.

Jodie Foster är liksom inrullad i såndär självhäftande plast som man sätter på fönster så att glaset ser frostat ut. Hon är nipprig och iskall och manisk och hon spelar så JÄVLA bra. Det skulle vara hur lätt som helst att dra hennes roll liiiite över kanten men hon gör inte det, hennes Penelope sitter i båten men hon sitter där och gnäller över en färgflaga på ena åran och nåt fel hon hittar på makens bakhuvud. Typ.

John C. Reilly som hennes man är vid första anblicken rätt otrovärdig men han jobbar in sig i situationen och pendlar mellan vidrigt vrak, överbeskyddande pappa och psykopat.

Kate Winslet får till en helt obetalbar scen (vill inte spoila nåt här men ser du filmen förstår du exakt vad jag menar), jag blir så glad för det är sällan vackra människor gör såhär på film, i alla fall på detta vis. Sist men inte minst, Christoph Waltz, detta unikum i filmsammanhang, jag blir inte klok på karln! Han är en såndär ofrivillig komisk talang, jag tror inte han förstår själv hur humoristisk han är samtidigt som han faktiskt är rätt äcklig.

Att det här är ett kammarspel tänkt för teater känns rätt självklart men det är en pjäs som inte förlorar på filmmediet,  något som annars är väldigt vanligt tycker jag. Teaterpjäser på film kan kännas larviga, högtravande och skrivna med ett språk som möjligtvis funkar på scen men inte som vanligt dagligt tal på film.

78-årige Roman Polanski har helt klart lyckats över förväntan med den här filmen. Skådisensemblen är tajt, historien engagerande i all sin enkelhet och jag tyckte den kändes som tjugo minuter lång. Svissssh sa det bara och trots att den var psykiskt jobbig att se så är eftersmaken god. Jag vill ha mer. Jag vill se den igen. Jag vill veta mer, ha en fortsättning. Det är ett gott betyg för en fars, må så vara en intellektuell sådan.

Publicerat

Trailer: Carnage

Nu längtar jag efter en specifik film igen.

Den här gången är det Kate Winslet, Jodie Foster, Christoph Waltz och John C Reilly som blivit sammantotade av ingen mindre än Roman Polanski i en film som åtminstone av trailern känns som en twistad komedi om föräldraskap.

Ett otippat gäng och en regissör som kanske inte är mest känd för sina komiska sidor. Alltså, jag känner för att tillverka lite partyhattar och fuldansa till Bailando, SÅ glad blir jag av det här.

 

 

[Premiärdatum här i Sverige är preliminärt satt till 24 februari 2012]