Etikett: romantik

Publicerat

Veckans Aaron: Bröllopsnatten

I romcoms finns det ETT måste som inte går att blunda för om filmen ska bli intressant att titta på, ett enda litet måste.

Det handlar inte om att skämten måste stå som spön i backen eller att mannen i sammanhanget måste vara skitsnygg eller kvinnan supersexig eller att det ska regna i slutscenen så att den ledsna pojken ser ut som en blöt katt eller att tjejen måste bete sig Sandra Bullock-charmigt och kunna ramla och rapa och sånt, nej, inget sånt alls. Det handlar om en annan sak.

Det handlar om Ryan Philippe och Kathy Bates. Det handlar om Gérard Depardieu och Ellen Page. Det handlar om personkemi.

Att Ryan Philippe skulle bli upp över öronen kär i Kathy Bates är lika otroligt som att Ellen Page skulle bli det in Monsieur Depardieu. Trots att jag överdrev nu och tog i från tårna för att få fram tillräckligt bra exempel så är dessa två par är i princip lika omaka som denna films kärlekspar Helena Bonham Carter och Aaron Eckhart. Aldrig i hela mitt liv att jag tror på att Helena Bonham Carter och Aaron Eckhart skulle fatta tycke för varandra. Never in my life säger jag bara!

Eftersom själva personkemin är ett sånt antiklimax så blir det ett slags autonomsågning av filmen. Den sågar sig själv. Jag behöver inte ens knyta näven, höja den i luften och proklamera för det SUPERJOBBIGA i att se en hel film delad i två, filmad med två kameror och med en beige vertikal rand i mitten av bilden.

Så, hur klarar sig Aaron Eckhart då? Jodå. Han låtsas se betuttad ut så gott han kan. Vad Helena Bonham Carter gör på inspelningen har jag däremot ingen aning om. Sen har dom tagit in en snubbe som ska spela Eckhart som ung och bakom vilken soptunna regissören hittade honom törs jag inte ens tänka på.

Om någon ska spela Morgan Freeman som ung så antar jag att dom castar en svart kille. Om någon ska spela Julia Roberts som ung så antar jag att dom castar en tjej med stor mun och glada hästtänder. Om någon ska spela Aaron Eckhart som ung så antar jag att dom castar en kille med befintlig fitthaka. Nämen, neeeeeeej, det gjorde dom inte, självklart inte, vad trodde jag egentligen?

Bröllopsnatten är en formidabel katastrof som romcom betraktad, som drama betraktad, som FILM betraktad och jag måste säga att ingen kan på samma sätt som Aaron Eckhart välja filmer på ett till synes helt random vis. Det är som att han blundar och pekar. Ibland blir det bra, ibland blir det riktigt bra, ibland blir det asdåligt och ibland blir det Bröllopsnatten.

Här finns filmen.

Publicerat

Sabrina

Det finns en del små saker här i livet som jag verkligen förknippar med mysighet: Barry Whites röst, en fluffig Onepieze, tända stearinljus, tjocka vita nytvättade badhandukar torkade i torkskåp, badskum i massor – och filmen Sabrina.

Det här är en klassisk hollywoodsaga om dom rika bröderna Larrabee, den ansvarsfulle storebrodern Linus (Harrison Ford) som sköter familjens välmående företag med järnhand och den charmige strulputten, kvinnokarlen och lillebrorsan David (Greg Kinnear), som båda blir förälskade i den fula ankungen, chaufförens dotter Sabrina (Julia Ormond).

Det är egentligen en larvig historia, gammalmodig på sina ställen, alldeles för enkel ibland men herregud vad den funkar. Redan 1954 funkade den, då med Audrey Hepburn som Sabrina, William Holden som David och Humphrey Bogart som Linus och den filmen är precis lika stilig som nyinspelningen.

Både Julia Ormond och Audrey Hepburn är söta som sirap (Ormond är otroligt lik Carola Häggkvist under Främling-tiden) och visst förstår jag att bröderna faller som furor för henne, det är snarare så att jag inte förstår varför dom är dom enda snubbarna för henne. Hon verkar resonera som att så att får hon ingen av Larrabee-bröderna så duger ingen annan heller. Det är kanske en fin och ren och möjligtvis även kärleksfull tanke men är den så verklighetsförankrad? Nej. Inte alls. Men å andra sidan är ingenting av filmen det. Det är en saga och det är som en saga ska den ses.

Greg Kinnear är strålande som alltid och Harrison Ford är precis så butter och bitter och hårdhudad som han ska spela. Min enda lilla invändning är den jag alltid har mot honom när han ska spela loverboy och det är när han kysser sin motspelerska så ser han ut som en människodimensionerad golvregel – totalt o-mjuk och icke-sensuell på alla plan. Han bara är där, gör sitt jobb och verkar hoppas att vi som tittar fokuserar på något annat, kvinnan till exempel.

Hur som helst så är Sabrina en gullig film med en skön känsla, den är snygg, påkostad, härlig, charmerande – och väldigt väldigt mysig.

Filmen finns att hyra här.

Publicerat

BETWEEN 2 FIRES

En ung blond kvinna ligger i en säng. Sin egen säng. Det känns som att det var länge sedan lakanen såg en tvättmaskin. Kvinnan sover men hon sover inte tungt. En man kommer in i sovrummet. Hennes man, kanske. Han är mycket äldre, mycket fårigare, smutsig liksom och när knäpper upp byxorna, drar ner dom en bit och lägger sig bakom henne, stönar till och hans ansikte filmas i närbild vänder det sig i min mage.

Det har bara gått några minuter av filmen Between 2 Fires och jag pausar. Orkar jag med det här? Hela min kropp säger ”STÄNG AV! Sätt på nån dumjävla komedi med Ben Stiller istället” men nej, jag känner inte för att fega ur idag, jag ska banne mig härda ut.

Den unga blonda kvinnan heter Marta. Hon är 28 år och mamma till Ania som är elva. Dom bor i en gudförgäten håla nånstans i Vitryssland, Anias pappa är död och Marta kämpar på för att hon och dottern ska överleva. Övergrepp är vardagsmat för Marta men när männen börjar kasta lystna blickar efter Ania och gubbludret hon bor med sålt henne till nån hallick får hon nog. Hon får hjälp att rymma till Sverige precis som hennes väninna Gosia gjort en tid innan och fotot hon har på en välklädd och glad Gosia framför en stor och dyr svensk villa med knallröd dörr är väldans tummad. Sverige är en hägring, där är folk snälla. Så är det.

Jag fortsätter titta men klumpen i magen bara växer och växer. Slängen av mansförrakt som jag tyvärr alltid har inom mig förändras och jag skulle kunna drista mig till att kalla det manshat redan en halvtimme in i filmen. Män är grisar, alla män oavsett härkomst. Trots att det är en förenklad bild (om än inte enkel alls) så är det filmat med känslighet och trovärdighet och det är nog därför jag står ut.  Jag vill ju veta hur det går för Marta.

Utsattheten, ensamheten, paniken i att vara mamma i hennes situation, att vara så totalt utlämnad till ett främmande lands byråkrati och goda vilja, alltså jag kan inte i min vildaste fantasi sätta mig in i det – egentligen –  men under resans gång, medans filmen tuggar på inbillar jag mig att jag vet hur det är, hur det måste kännas. Deras eländiga liv som aldrig får en vändning, räkmackan dom väntar på blir till ruttet bananskal. Sverige är inte ett land av godhet, skillnaden mellan en flyktingförläggning i Norrland, ett fängelse och Martas liv med en våldtäktsman i den vitryska byn är marginell. Gosia bor inte alls i ett nybyggt trähus utan i en sunkig lägenhet tillsammans med sin man Pekka och hon försörjer sig genom att knulla med slemmiga svenska asociala män med hudvita nätbrynjor.

Between 2 Fires fortsätter i Lilja 4-evers anda men trots att filmerna är lika varandra rent objektivt så är dom väldigt olika.  Between 2 Fires är filmad på ett betydligt mer jordnära vis. Precis allt känns på riktigt. Alltså det känns,  både  fysiskt och psykiskt och det är jobbigt som satan.

Att Ipren-mannen är castad som Martas advokat känns till en början helt tokfel men jag köper det efter ett tag och Fredrik Ohlsson är givetvis klockren som äckelpäckel (spelar han inte alltid den rollen?). Bortsett från dessa två (och Joel från bloggen Deny Everything som har en miniroll) så är det, för mig, enbart okända ansikten i rollistan. Det är inte bara skönt, det känns också som en nödvändighet för att filmen ska funka. Och ja, filmen funkar, den funkar som fan på mig.

När filmen är slut är jag likaså. Slut, tom, ledsen och asförbannad. Vilket jävla skithål till värld vi lever i!

Här kan du läsa en intressant liten intervju med filmens regissör Agnieszka Lukasiak.

Publicerat

Tillsammans är man mindre ensam

Jag sitter vid köksbordet, det svarta stora med min laptop framför mig och röda Skullcandys över öronen. Hela lägenheten är full med barn, eller barn och barn förresten, dom är inte barn längre, snarare små ungdomar. Hallgolvet syns inte för alla skor där mina kängor i storlek 41 snart är dom minsta. Det låter som det är fest i vardagsrummet. Mina barn och några andras spelar Buzz, dom skrattar, busar, låter, hoppar och är glada. Helt enkelt, det är ett JÄVLA liv härhemma.

Här sitter jag i köket med min dator och tänkte försöka titta på en film. Jag har kokat mig starkt kaffe, dricker det ur min guilty-pleasure-pappmugg med lock och massor med ekologisk rödmjölk och jag kan nästan tro att det är finkaffe för 40 spänn muggen från nåt fik på stan. Det är det inte. Det är hemmabryggt fulkaffe från förorten men det är fint nog för mig. Dessutom är det gott och  jag får huuur många refills jag vill. Bara en sån sak!

Filmen börjar. Den franska jag har velat se länge. Ensemble, c´est tout, Tillsammans är man mindre ensam. Audrey Tautous vackra ansikte redan till förtexterna vittnar om att det här kan bli bra. Jag tycker om Audrey Tautou. Hon känns sådär fördomsfullt kvinnligt fransk med naturligt mörka ögonbryn och hår som slarvigt uppsatt ser alldeles perfekt ut. Anar jag ljudet av ett musettdragspel i bakgrunden eller är det önsketänkande? Kan det vara ett bi-ljud från TV-spelet i rummet bakom mig? Tror inte det. Jag är i Frankrike nu, dom högljudda glada barnen är redan mentalt en bra bit bort.

En gammal kvinna vid namn Paulette har segnat ner på köksgolvet. Är hon död? Nej hon andas. Hon har stickad kofta på sig, en brunbeige grovstickad, en sån som den gamla kvinnan hade, hon som jag hjälpte när jag jobbade på hemtjänsten, kvinnan som jag hittade sittandes död i sin älskade och charmigt nedsuttna fåtölj en höstdag som denna för många år sedan. Jag kan känna i händerna hur koftan kändes, hur ullen liksom kliade fast på ett hemtrevligt sätt. Konstigt det där hur minnet minns.

Filmpianot klinkar på. Väckarklockor piper. Vardagssysslor pysslas med. Jobb jobbas. Det luktar utomhus, höstjacka, katter,  rosa basker och liv. Audrey har en tjock röd halsduk som ser extremskön ut. Jag har också en sån men vet inte var. Jag har inte använt den på flera år. Audrey spelar en lokalvårdare som ser väldigt glad ut. Hon bor i en liten vindsvåning, jag förstår att hon är glad. Men är hon glad, sådär på riktigt? Det är mycket snack om att hon är smal. För smal. Sjukt smal? Mamman kallar henne benrangel. Fy bubblan för mammor som ger sina barn skuldkänslor. Jag avskyr sånt.

Nu är dom TV-spelsspelande ungdomarna  i en helt annan värld – och jag i min. Det gick fort. Jag är varm i magen, nästan lycklig och det har bara gått en stund av filmen. Pulsen har gått ner, axlarna sänkts, mungiporna höjts en smula, i alla fall på sidorna och jag känner redan nu att jag inte vill att filmen ska ta slut. Men det gör den. Nittio minuter går ibland alldeles för fort. Jag sitter kvar en stund i påhittad tystnad med höronlurarna på, barnens stoj går självklart igenom men vad gör det?

Jag går ut till vardagsrummet.

”Mamma, vill du va me? Snälla, kom,  va me!”

Ensam är inte stark, ensam är själv.

Tillsammans är man mindre ensam.

Det är så sant att det nästan gör ont.

Publicerat

Wild at heart

Det var det där med vanskligheten i att se om en gammal filmfavorit…

Hmmm.

Ibland går det finemangs, ibland kan det vara som när jag hittar en kartong med kläder i källaren och först blir glad men sen när jag tittar igenom kläderna tänker jag ”meeeh hur fan tänkte jag?? Har jag haft dom här trasorna BLAND FOLK?”

Wild at heart var en riktig favorit för mig när den kom 1990. Det var i precis samma veva som Twin Peaks gick på TV och jag var typ kär i David Lynch, jag älskade allt han gjorde. Nicolas Cage var en hottie, Laura Dern en tuff brud i skön 80-talsfrilla, jag köpte soundtracket och lyssnade på Wicked game med Chris Isaak på repeat, hela filmen var liksom bara såååå cool, det var nästan så det var häftigt bara att tända en cigg – i alla fall i närbild.

Nu har det gått över tjugo år och jag ser filmen med samma ögon men med lite annan styrka på glasögonen.

Kärlekshistorien mellan Sailor (Cage) och Lula (Dern) känns stark då liksom nu men då jag 1990 tämligen enkelt kunde se enbart det romantiska i att hon lojalt väntar på denne man vad för skit han än pysslar med och råkar ut för, där tycker jag hon känns aaaaningens för korkad och naiv nu. Hon känns nästan lite förståndshandikappad.

Diane Ladd spelar Lulas psyksjuka mamma och hon är Laura Derns mamma även på riktigt, vilket är lite skoj men kanske inte för Laura för herregud vad hon är trovärdig med sitt läppstiftskladdande. Willem Dafoe är även han otäck med sina konstiga tänder som Bobby Peru.

Visst, det finns många scener i filmen som är fantastiska, som den med mannen som härmar duvor med heliumröst, men som helhet håller den inte alls lika bra idag men det beror antagligen mer på mig än på filmen i sig. Nu vill en del av mig se om Twin Peaks medans resten av delarna skriker NEEEEEEJ.

När jag såg filmen 1990:

När jag såg filmen 2011:

Filmen finns att hyra här och vill du läsa mer om filmen så har även Plox skrivit om den.

Publicerat

DET ÄR ALDRIG FÖR SENT LARRY CROWNE

Larry Crowe är en obildad man, åtminstone på pappret. Istället för några högre studier begav han sig ut på sjön och dom tjugo åren av verklighetslärdomar och streetsmartness är ingenting som ger betyg på pappret.

När hans arbetsgivare får reda på hans undermåliga skolgång får han sparken trots att han är väldigt omtyckt på jobbet och nio gånger har blivit utsedd till månadens medarbetare.

Världen går lite under för Larry. Nyskild som han är och med ensamt ansvar för räkningar och hus är ett liv som arbetslös inget alternativ och trots att han en stund känner att livet är slut så är det precis tvärtom, mattan dras undan och livet börjar.

Larry (Tom Hanks) sätter sig på skolbänken och läser in några ämnen som han tror sig ha användning för varav den ena handlar om konsten att tala. Kursens lärare heter Mercedes Tainot (Julia Roberts) och är en vacker men uttråkad och halvalkad uppenbarelse med långa ben och en porrsurfande slacker till äkta make och hon gör sitt bästa både för att klara av sina arbetsdagar och stå ut med snubben därhemma.

Larrys klass är en liten men naggande god samling människor och under ekonomilektionerna lär han känna Talia (Gugu Mbatha-Raw) som är en tjej som jag kommer återkomma till i ett annat inlägg men som förändrar Larrys liv på fler sätt än vad han kan ana.

Att jag tycker väldigt mycket om Tom Hanks vet du om du följt min blogg ett tag. Jag tycker väldigt mycket om Julia Roberts också. Tillsammans skulle dom kunna ta värvning som Sullivan och Mike i Monster´s Inc men istället för att samla in barnskrik skulle dom samla in charm. Jag blir alldeles varm i hela mellangärdet av att se dom tillsammans  och speciellt i en film som är så godhjärtad och genomsnäll att den skulle kunna få en anabolastinn hustrumisshandlare att börja spela på underläppen och nynna Bä bä vita lamm i rosa flanellpyjamas.

Tom Hanks har själv regisserat filmen och skrivit manus tillsammans med sin goda vän Mitt stora feta grekiska bröllop-Nia Vardalos och det märks att det är en kvinna inblandad för Julia Roberts karaktär är jäkligt kul och hon prickar sina oneliners med klockren komisk precision.

Filmen som sådan är en liten oansenlig bagatell men en glad sådan och en film där ingen inblandad är elak är rätt skön att se ibland. Jag hade i alla fall nittio mysiga minuter i biofåtöljen.

Publicerat

KYSS MIG

Jag vet, det är inte alltför många dagar sedan jag skrev här på bloggen att jag inte skulle se Kyss mig.

Men när dottern och hennes kompisar skulle gå på bio och jag skulle följa med som skjuts och absolut inte ville se samma film som dom (Jag saknar dig) och inte kände det minsta för CGI-apor och samtidigt var tvungen att se en film som gick runt 15-tiden, ja då hade jag att välja på Bilar 2 (Hallå! Det var med svenskt tal, det var söndag, fullsmockat med småfolk som alla bar på såna biobarnstolar av plast, vad skulle jag göra??) och Kyss mig och valet var förvånadsvärt enkelt.

Historien handlar om Mia och Frida, ”låtsashalvsyskon” på det där moderna viset som blir när skilda föräldrar träffas och barn ska fösas ihop till en ny familj.

Frida (Liv Mjönes) är öppet homosexuell och lever tillsammans med Elin. Mia (Ruth Vega Fernandez) är nyförlovad med sin Tim (Joakim Nätterqvist) som hon varit tillsammans med i många år. Dom planerar ett snart bröllop, dom tittar på hus, dom jobbar ihop. Han vill ha barn ganska snart, inte hon vad det verkar.

Mias pappa (Krister Henriksson) fyller 60 och bjuder till fest. Alla nära och kära samlas i deras hus och pappans nya kärlek (Lena Endre), Fridas mamma, får träffa Mia för första gången. Dom ska vara där tillsammans en hel vecka och låtsas vara/försöka bli den där perfekta lyckliga familjen, sånt som aldrig riktigt går vare sig det är i verkligheten eller på film. Det finns alltid sår som inte läkt, frågor och svar som skaver, sånt som inte pratas om.

Att Mia och Frida ser något hos varandra det står klart redan vid första ögonkastet men kärleksresan från första kyssen till eftertexterna är lång, taggig och allt annat än enkel, precis som trailern visat, alldeles på tok för öppenhjärtligt. Men trailern ger klart fel känsla av filmen tycker jag. Det blir fel. Kyss mig är en otroligt lågmäld film med fin musik som är så enkelt och melankoliskt blippetibloppig i bakgrunden att den nästan inte finns. Den har ett tempo som gör att 107 minuter film känns som 207, trailern har ett helt annat driv.

Liv Mjönes är jättebra som Frida och agerar helt naturligt i varenda scen men det är Ruth Vega Fernandez som imponerar mest på mig. Hon har många scener som inte är helt lätta, hon visar i stort sett hela det känsloregister som en normalt fungerande människa besitter och hon kan med bara en blick och/eller en ryckning tala om hur hon känner. Stort skådespeleri om du frågar mig och hon har helt makalöst vackra ögon.

Kyss mig gör många saker bra men en sak speciellt: regissören väljer att låta bilderna tala. Visst pratas det men det pratas i vettiga mängder och inte en massa tomma ord på konstig svenska och det är jag tacksam för.

Filmen som sådan är helt okej, ingen världsomvändare, inget direkt nytt under solen men helt okej som tidsfördriv och kanske till och med en viktig film om man är i en liknande situation och behöver en spark i baken.

Publicerat

Trailer: One day

Okej. Såhär är det. Nu har jag sett trailern till höstens stora filmsnackis One day och jag är skapligt förbannad.

Varför måste en trailer nödvändigtvis och så ofta visa HELA JÄVLA FILMEN?

Nu har jag visserligen läst boken och vet därmed vad som kommer hända men för alla som kanske inte läst den men vill se filmen ändå så är trailern en spoilerbomb av guds nåde.  

Less is more är något som filmbolagsmänniskor verkligen borde lära sig men det verkar vara en kunskap lika svår att hacka i sig som att få någon blind från födseln att se igen. Fan, filmtittare är väl inga idioter, eller är vi det? Måste vi bli serverade ett smörgåsbord av hela filmen från start till mål för att vi ska betala en hundring (eller mer) och gå och se hela filmen?

På mig har i alla fall denna typ av trailers precis motsatt effekt.  Se bara trailern till Kyss mig som går på bio nu. Det är som att snabbspola sig igenom hela filmen på knappa två minuter och trots att jag tror att det är en helt okej film så blir jag noll procent sugen på att se den.

Spänning och förväntan är två viktiga parametrar för att locka folk till biograferna. Att radera detta med att klippa ihop en lång jävla trailer som skulle kunna få shimpanserna på Kolmården att återberätta hela filmen det är inte bara klantigt, det är nedvärderande, det är TASKIGT tamejfan.

Här är trailern till One day, men kom ihåg att jag varnade dig.

Publicerat

Mozart and the whale

2001 gjorde den norske regissören Petter Næss sitt livs film. Jag vågar säga det trots att karln inte är äldre än 51 för jag är säker som en O.B Fleur på en gymnastik-uppvisning att Elling är ett mästerverk som inte går att bräcka.

Att det var Elling som öppnade dörren till det stora landet i väst och gav Næss chansen att regissera en Hollywoodsk variant av denna film fyra år senare, ja, visst var det så. Men i Hollywood funkar det inte alltid att kopiera ett vinnande recept rakt av (som Haneke gjorde med sin Funny games till exempel) utan här fick Næss ett nytt manus att bita i, fast ett manus som fortfarande kretsade kring människor med olika former av psykisk sjukdom.

Dom medelåders och kanske inte helt fotogeniska skådespelarna Per Christian Ellefsen och Sven Nordin i Elling har nu blivit utbytta mot några som passar bättre in i ”Hollywoodmodellen”, det vill säga två unga skitsnygga skådisar: Josh Harnett och Radha Mitchell.

Handlingen kretsar kring ett ”hem” där det på dagarna befinner sig en salig blandning av folk med olika störningar.  Donald (Harnett) och Isabelle (Mitchell) har båda Asbergers, dom blir kära i varandra och det uppstår komplikationer.

Josh Harnett är en skådespelare som i mitt tycke befinner i samma klass som Orlando Bloom. Det är utseendemässigt oklanderliga killar men tycker jag som tittar att dom saknar ”det” så är dom fullkomligt onödiga i en rollista. Det finns ingenting eget med dessa två, ingenting spännande, jag tror inte ens dom kan stava till karaktärsskådespelare. Som jag ser det är dom inget annat än två högavlönade neutrum.

Radha Mitchell har jag ingenting att säga om som skådespelare, varken positivt eller negativt, mer än att hon är helt felcastad här.

Det känns ändå som det fanns en klar intention från Næss sida att göra något annorlunda och bra med den här filmen. Titeln Mozart and the whale är bra, den sticker ut men fick den heta så i USA? Nix. Den fick heta Crazy in love. Bara DÄR blir man ju förbaskad.

När pengarna inte räckte till större namn än Harnett och Mitchell borde Næss sagt NEJ, NEJ så ilsket som bara en norrman kan låta. Jag tror nämligen filmen hade blivit bättre om han letat huvudrollsinnehavare på ett riktigt psykhem.

 

Publicerat

Love and other drugs

Jamie (Jake Gyllenhaal) är en såndär kille som skulle kunna sälja sin mormor för rätt provision. Han är även en sån kille som skulle sälja henne snyggt, med ett charmigt leende till extremt överpris och ändå få köparen att känna sig toknöjd efteråt. En sådan försäljare är Jamie.

När han börjar som säljare på läkemedelsföretaget Pfizer och med hjälp av sitt breda leende, hundögon, blombuketter och ett jävla driv ska försöka få läkare att skriva ut Zoloft istället för Prozac och därmed ge honom själv klirr i kassan träffar han på Maggie (Anne Hathaway), en übervacker kvinna med perfekta mörkbruna lockar. Denna Maggie tar sig så långt in i Jamies hjärta att han för första gången i sitt liv håller sin promiskuösa gigolostil i schack och faktiskt känner något.

Om handlingen hade slutat där hade Love and other drugs varit vilken romantisk komedi som helst. Nu är det inte det. Maggie har nämligen Parkinson och med detta invävs en annan problematik, den där om svårigheten att vara anhörig och stå bredvid, den där om den cyniska läkemedelsbranschen, om amerikansk sjukvård, om en svår sjukdom mot vilken det inte finns något botemedel.

Love and other drugs är en film som vill mycket, den vill så jävla mycket att det istället inte blir nånting. Det är en romantisk komedi som inte är särskilt rolig. Att kasta in Jamies tjocka, rätt äckliga loser-bror som sidekick är ingen genomtänkt tanke, inte heller att när filmen är som mest känslig och skulle kunna vridas till att bli en riktig snyftare skriva in ett pyjamasparty i handlingen där dom festande männen är fullt påklädda, kvinnorna på sin höjd har BH, Jamie käkar en av Pfizers största succéer genom alla tider – ta-daaaaaam, Viagra! – och avslutar kvällen med en trekant vid poolkanten.

Det är mycket naket i filmen. Många scener med Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway helnäck i helfigur och det är nakna bröst här och nakna bröst där. Inget fel med nåt utav det om det för handlingen framåt men för mig känns det mest onödigt. Konstigt nog verkar inte Anne Hathaway tycka detsamma. Hon är modig, nåt annat kan jag inte säga.

Kemin mellan huvudrollsinnehavarna fungerar alldeles utmärkt, filmen som sådan går alldeles jättebra att se – EN gång – men för mig är den alldeles för spretig för att få bättre betyg än något ljummet ordinärt godkänt.

Publicerat

FRANKIE & JOHNNY

Kåkfararen Johnny (Al Pacino) är precis utsläppt från finkan och behöver ett jobb. Då laga mat är i princip allt han kan söker han jobb som kock på ett ordinärt amerikanskt lunchhak.

Hans servitriskollega Frankie (Michelle Pfeiffer) är en rätt tradig uppenbarelse. Hon verkar inte särskilt nöjd med varken sig själv eller sitt liv och hon känner sig ensam. Johnny tycker hon verkar spännande och ger sig tusan på att komma innanför både hennes skal och trosor, kosta vad det kosta vill.

Javisst är det romantiskt, det är romantiskt så man dööör. Al Pacino är hjärtekrossare de luxe och Michelle Pfeiffer är kalas i rollen – om man lyckas bortse ifrån att hon knappast är så beige som rollen egentligen kräver.

En kvinna som Michelle Pfeiffer skulle inte behöva gå ensam många meter om filmen vore verklighet, även om hon hade fotriktiga skor och håret uppsatt i en inte alltför nytvättad tofs och Al Pacino kanske inte skulle ha riktigt lika lätt att lägra brudar som han har på film.

Bortsett från det är Frankie & Johnny ett alldeles underbart romantiskt drama som tål att ses mååånga gånger.