Etikett: romcom

Publicerat

KÄRLEK PÅ JOBBET

Blandar man allt man tycker är jättegott i en jättestor matberedare, trycker på ON, låter joxet vispas runt en stund, trycker på OFF och stoppar ner en sked för att provsmaka så är det inte bombsäkert att slutresultatet får smaklökarna att jubla.

Däremot, att koka ihop en filmisk soppa, en romantisk komedi, med Sandra Bullock och Hugh Grant i huvudrollerna, alltså, det är i det närmaste omöjligt att inte få den soppan att smaka bra nästan hur urvattnat manus man än använder som fond. Om man gillar Sandra Bullock och Hugh Grant vill säga. Vilket jag gör. En hel del.

Hugh spelar George Wade, en man som är sådär obrydd, spontan, bjussig och rolig som bara en obrydd, spontan, bjussig och rolig man med obegränsat med pengar kan vara. Problem existerar inte i hans värld, han löser problem med att anlita rätt folk på rätt plats och sen fortsätter han charma sig fram genom livet. Sandra är Lucy Kelson, en jurist med skyhögt socialt patos, en kvinna som hellre gratis hjälper rätt folk att lösa rätt problem än att tjäna pengar. Behöver jag säga att George springer på Lucy och att Lucy visar sig vara precis den anställde George behöver i sitt företag. Behöver jag säga att Lucy blir Georges allt-i-allo, någon han inte klarar sig utan, men att han tar lite väl mycket för givet till slut och Lucy säger upp sig med två veckors uppsägningstid, two weeks notice.

Personkemin mellan Bullock och Grant är en tiopoängare, dom är båda mästerliga på denna typ av humor. Hugh Grant har den Hugh Grantiska glimten i ögat, Sandra Bullock får snubbla sig fram till synes helt oberörd och ovetandes om vilken kalaspingla hon är. Vad gäller historien så är det inget nytt under solen, det går att lista ut vartenda steg filmen ska ta men…det gör inget. Jag tittar, ler lite inombords, mår rätt bra, har en mysig stund och när filmen är slut glömmer jag bort den för det är ju bara en saga, inget som händer i verkligheten.

Men, det finns en grej i filmen som händer ganska många ganska ofta i verkligheten. Det där att ha någon man tycker om alldeles nära men att inte förstå hur viktig den personen är i ens liv förrän den är borta. Kanske är det det enda jag tar med mig från filmen. Kan det hända George och Lucy, Hugh och Sandra, så kan det hända vem som helst.

Publicerat

Svensk söndag: SMÅ CITRONER GULA

.

.

.

Jag funderar på det här med att vara svensk och svenskars syn på svensk film. Jag funderar på det här med att så många svenskar tycker att filmer som görs i England och/eller USA per automatik är så himla mycket bättre än filmer där det pratas svenska.

Jag funderar på  Små citroner gula, filmen baserad på Kajsa Ingemarssons bok med samma namn, som fått (för att uttrycka det milt) rätt svala recensioner och när jag ser den tänker jag att exakt denna film gjord på exakt samma sätt men där handlingen utspelat sig i Manchester eller Boston definitivt hade fått ett snäpp högre betyg av samtliga dessa kritiker. Det hade behövts Zooey Deschanel  (istället för Rakel Wärmländer), Jesse Eisenberg (istället för Sverrir Gudnason) och Stanley Tucci (istället för Dan Ekborg), ingenting i manus, regi, scenografi eller musik hade behövt ändrats och vi svenskar hade suttit och kvittrat i biomörkret/soffan, klappat händerna åt en mysig lättlunchfilm utan fibrer och tuggmotstånd.

Varken boken eller filmen Små citroner gula är gjorda för att folk ska behöva koppla på den högintelligenta delen av hjärnan, det är underhållning, det är sällskap, det är igenkänning och det är mys och som ett lättsmält feelgoodpaket funkar både boken och filmen jättebra. Regissören och manusförfattaren Teresa Fabik har lyckats överföra känslan från boken alldeles perfekt till filmen, det finns liksom ingenting att reta sig på.

Lycklig och olycklig kärlek, motgångar, medgångar, drama, komedi, husjazz och mat. Vem kan värja sig mot detta? Inte jag i alla fall. Betygsmässigt blir det en fyra och den är inte ens svag. Det här är en film jag säkerligen kommer se om.

Publicerat

LOLA VERSUS

”Ibland är det bra att röra till livet för att se vad som händer. Du hittar tillbaka till det.”

Lola (Greta Gerwig) har en klok pappa. Å andra sidan, vad tusan ska en pappa säga när hans dotter hamnat i en livskris?

Lola planerade bröllop med sin Luke (Joel Kinnaman) när han en eftermiddag ger sig ut och cyklar och sen inte kommer tillbaka. Han fick kalla fötter och hela Lolas liv hamnar i gungning.

Lola Versus är en film för alla oss som någon gång varit kära, dejtat, träffat grodor, sökt bekräftelse, betett sig konstigt/egoistiskt, blivit lämnade, lämnat, haft en gränslös kompis, varit ledsna, varit glada, varit fulla, varit fulla och gjort nåt vi ångrar. Jag tror helt enkelt att väldigt många kan känna igen sig i någon del av den här filmen och dom som inte gör det kanske önskar att dom kände igen sig, i alla fall i scenerna mellan Gerwig och Kinnaman i början av filmen.

Jag gillar väldigt mycket med den här filmen. Jag gillar att den aldrig känns som en film, alla agerar helt naturligt. Jag gillar att jag får se Debra Winger på film igen. Jag gillar Greta Gerwig i huvudrollen trots att hon har perfekt hår hela tiden (sånt som är tillfixat så att det inte ska se perfekt ut men alla som har långt hår VET att det tar svinlång tid att få långt hår att se sådär perfekt operfekt ut). Jag gillar snubbarna hon dejtar för att det är nya ansikten som jag inte sett förut. Jag gillar musiken, stämningen, hela känslan i filmen OCH jag gillar att alla i filmen på nåt sätt ”gör fel”. Det är ingen Pretty Woman-historia där Lola blir räddad på slutet för hon fattar nånstans att räddningen enbart finns hos henne själv.

Okej, det är ingen stark fyra jag ger filmen men en fyra förtjänar den absolut. Den känns fräschare än mycket annat i den här genren. Jag tycker helt enkelt om den.

Publicerat

THE FIVE-YEAR ENGAGEMENT

Violet (Emily Blunt) och Tom (Jason Segel) är tokkära och förlovar sig. Dom planerar för bröllop men tvingas skjuta upp det. Dom bor i San Fransisco och trivs med det men när Violet får ett drömjobb i Michigan av alla ställen på jorden bestämmer dom sig för att flytta. Det är ju bara ett par år. Tom ger upp sitt arbetsliv, säger upp sig från sitt toppen-kock-jobb och hamnar bland snabbmat och knepiga kollegor. Han vantrivs. Violet trivs. Det krockar. Ordentligt.

Joråsåatteh.

Det är kul att kolla på film nästan jämt. Oftast är det bara kul men ibland, nångång emellanåt blir det mer terapi än hobby och ännu mer sällan är det kanske vettigt att bara låta filmen vara på och hacka i sig jämförelserna med sitt eget liv. Att känna igen sig, att uppleva samhörighet är sällan av ondo även om den här filmen bara är en nötflisa på en två kvadratmeter stor toscakaka (om nu kakan symboliserar dom senaste veckorna i mitt liv).

Nåja. Nu är jag inte Emily Blunt och Jason Segel är definitivt inte mitt ex även om han spelar kock och även om filmen handlar om kärlekstrassel mellan ett förlovat par. Verkligheten är långt mer intressant, tusen gånger mer twistad och har inte alls samma slutkläm. I verkligheten lever kvinnan lycklig i alla sina dagar utan snubben.

Publicerat

Something borrowed

Rachel (Ginnifer Goodwin) är en söt och charmig advokat med fötterna på jorden. Hon är bästa kompis med det snygga partydjuret Darcy (Kate Hudson), tjejen som lever på sitt utseende kanske liiiite mer än sin intelligens.

Dexter (Colin Egglesfield, snuskigt lik Eric Saade för övrigt) är Rachels kompis från juristutbildningen som hon haft en hemlig crush på sen dess men Dexter är även Darcys fästman. Darcy och Dexter är så olika som två personer kan bli, Dexter och Rachel är tvillingsjälar.

Är det uppladdat för komplikationer? Japp, skulle tro det. Gammal kärlek rostar aldrig och lika barn leka bäst och gräset är inte grönare på den andra sidan och hellre en tia i handen än en tjuga i foten och blablabla, vi känner till allt det där. Something borrowed är nämligen i uppbyggnad ett fullkomligt ordinärt amerikanskt romantiskt drama. Jag vet till förtexterna vad som kommer hända sekunderna före eftertexterna och det är ju föga spännande, men det finns ingredienser som kan förhöja även den mest slätstrukna av historier. Personkemi till exempel.

Kate Hudson är (som alltid) perfekt i rollen som snygg skata och energin mellan Ginnifer Goodwin och Colin Egglesfield är jättefin och toksprakande och dom två gör att jag tror på hela historien och sitter i soffan med en klump av olycklig kärlek i magen och en önskan om ett happy ending.

Önskan om ett happy ending??? Är jag sjuk på nåt vis? Vad är det för fel på mig? Har jag blivit en sentimental gammal hagga, en romantisk hurtflåsare som går ner i spagat över den sanna kärlekens ömma kyss?

Hahaha.

Ja. Tydligen.

(Det är ingen tokstark fyra, det ska tilläggas, men Something borrowed känns ändå som bra över medel i sin genre)

Publicerat

Friends with benefits

Snygg kille är ihop med söt tjej. Snygg kille blir dumpad. Supersnygg tjej är ihop med töntig jäkel. Töntig jäkel gör slut med snygg tjej. Kvar är snygg kille och supersnygg tjej som båda är urbota trötta på ”normala” förhållanden och dom träffas vid bagagebandet på en flygplats i New York.

Den supersnygga tjejen Jamie (Mila Kunis) visar sig vara den headhunter som lockat snygge  Dylan (Justin Timberlake) till ett toppjobb på tidningen GQ. Dom umgås en del och trots att dom egentligen inte vill, eller tror att dom inte vill, så är dom attraherade av varandra. Men dom vill ju bara vara vänner, ska bara vara vänner och vänner som ligger med varandra och är sexuellt superkomplativa kan sällan fortsätta vara ”bara” vänner. Eller kan dom det?

Det här är ju en relationshistoria-with-a-twist som om man inte varit med om det i verkligheten säkerligen sett på film ett otal gånger. Det handlar inte om vem du vill tillbringa fredagskvällen med utan vem du vill träffa hela lördagen, som Tommy, Woody Harrelsons karaktär i filmen, säger. Han är chef för tidningens sportsidor, hypergay och håller just nu på med en reportageserie om rasismen inom hockeyn.

I Woody Harrelson har vi en skådis som kan krydda en birollslista alldeles på egen hand. Det kan även Patricia Clarkson som spelar Jamies frigjorda morsa.  Två gazeller i samma bur alltså och det i kombination med Justin Timberlake, som är så mycket mer störtskön som skådis än som sångare och Mila Kunis som jag faktiskt aldrig sett dålig i en enda film och Friends with benefits blir – faktiskt – en helt igenom sevärd film.

Dialogen är rapp, smart och kul och det finns som sagt ingenting att klaga på i skådespelarväg. Jag blev underhållen, jag fnissade ett par gånger och filmen flöt på i ett lagom tempo. Det kändes lite som att äta en McFeast & Co men med en cheddar-dip på sidan om och kanske kanske en liten mjukglass med chokladsås till efterrätt. Inget jag tar till mig, inget som får mig att förändra mitt liv, bara lite vardag med guldstjärna liksom, men en rätt kul vardag.

Publicerat

Veckans Aaron: KÄRLEK PÅ MENYN

”Han har fan den största fitthaka jag någonsin sett! Det skulle ju gå att fista honom på hakan!”

Ja, så lät det i min soffa när det tittades på Kärlek på menyn och den konstiga diskussionen bara fortsatte.

”Så säger du ALLTID när vi ser en film med honom.”

”Jag har aldrig sett nån film men den där killen.”

”Jo.”

”Nej.”

”Jo det har du.”

”Nej.”

”Jo. The dark knight, den där Battle Los Angeles och Thank you for smoking till exempel.”

”Jaha. Var det HAN? Vad är det han heter nu igen? David Zorn? Ernie Blacknuss? Nej, nu vet jag, Angelo Everglades!”

Visst är det så. Aaron Eckhart är en typ av skådespelare som man kanske inte direkt lägger på minnet. Jag har sett massor med filmer med honom i rollistan men det var inte förrän jag såg honom spela mot Nicole Kidman i Rabbit hole som jag fattade vilken habil och begåvad skådespelare han faktiskt är. Så nu ska här grävas. Tisdagarna i höst kommer att vikas för filmer med denne man och jag kan nästan lova att det kommer flera filmer som du säkerligen har sett men inte tänkt på att han är med i.

Kärlek på menyn är en film som jag var ungefär noll procent sugen på att se innan jag hamnade i mitt Aaron-flow. Jag trodde det skulle vara en ordinär smålarvig romcom utan djup och mening och ja, jag hade rätt men bara på ett ungefär. Filmen har djup som en plaskdamm i en parklek men nån romcom är den inte. Lite rom men faktiskt inte com alls.

Kate (Catherine Zeta-Jones) jobbar som köksmästare på en fin restaurang. Hon kan mat, hon lever mat, hon andas mat, hon tänker enbart på mat, allt hon läser är kokböcker och hon pratar recept till och med med sin terapeut. Att hon är ett kontrollfreak ut i fingerspetsarna är ett understatement. Hon sköter sig själv och sitt jobb exemplariskt och nåt privatliv utöver det finns det inte plats för.

Hon ska få besök av sin syster och systerdotter över helgen men dom råkar ut för en bilolycka och systern dör. Kvar är flickan, Zoe (Abigail Breslin) som nu blir Kates ansvar. Ta hand om ett barn? Hon? Hur ska det gå?

Slashasen Nick (Aaron Eckhart) får ett vik på restaurangen och Kate uppfattar honom omedelbart som ett hot men Nick fortsätter fulsjunga opera och charma allt med puls med sitt oborstade hår och kärlekstillagade pasta och vara precis allt det Kate inte är, dvs mänsklig.

Nu skulle det här ha kunnat bli en väldigt fin film med en engagerande kärlekshistoria i botten. Det blir det inte. För mig faller filmen platt som en pannkaka eftersom Catherine Zeta-Jones är ungefär lika trovärdig som kock som Kathy Bates skulle vara som prima ballerina. Nick ska framstå som en livsnjutare, en kvinnokarl, som den goda av dom två men jag retar mig bara på karln. Hade jag varit hans chef hade jag låst in honom i kylrummet och gått på lunch. Jag finner dessutom folk som viskar sig fram genom livet som tämligen opålitliga och Kate är en sån viskare.

Filmens höjdpunkt är Abigail Breslin som är en liten mästarinna på att spela kniviga barnroller i brokiga loppiskläder (vilket hon visade både i Definately maybe och Little Miss Sunshine – och Zombieland icke att förglömma!).

Filmen gick att se i brist på annat och nu kan jag stryka den från ska-se-listan men jag tror jag glömt den imorgon.

 

Publicerat

Trailer: Crazy Stupid Love

Steve Carell, Ryan Gosling, Julianne Moore och Emma Stone – i samma film!

Och Kevin Bacon och Marisa Tomei, även om just dessa två inte ger mig lika mycket handsvett som dom första fyra.

Nu är det bara en månad till biopremiären.

Publicerat

HOW DO YOU KNOW

När James L Brooks slår på stort och gör en film igen blir det om inte världsomvälvande så i alla fall ganska….annorlunda.

1983 vann han alla priser som gick att vinna med Ömhetsbevis och han fick chansen att regissera Jack Nicholson till stordåd. Men som om inte det var nog slog han till fjorton år senare med Livet från den ljusa sidan och detta gav både Helen Hunt och Jack Nicholson varsin Oscar för bästa huvudroll.

Bortsett från Spanglish (med Adam Sandler) är denna film den enda han gjort sen Melvin Udall gick omkring och var ett buttert jävla as och jag tycker personligen att han står bakom kameran aningens för sällan.

How do you know är en underlig film. Den har en speltid på strax över två timmar och den har ett manus som normalt sett borde räcka till nittio minuter – max. Men James L Brooks litar på sina skådespelare (och på att han har nog med film i kameran) vilken gör att i stort sett varenda scen känns för lång och därmed lite….eljest. Jag sitter och undrar vad som komma skall, rynkar pannan, kisar med ögonen, funderar för hmmmmm nu är ju allt som ska sägas sagt, ska det inte komma ett klipp nu, en ny scen, någonting….va? Men nej, det kommer ingenting utan scenen fortsätter…och fortsätter…. och VIPS har det kommit en vändning som inte ens Uri Geller hade kunnat förutspå.

Den enda sanningen om How do you know är att det inte finns någon. Jag som har sett en miljaaard såna här filmer tror mig kunna genomskåda manus rätt bra men nä, det gick inte alls. Frågetecknet Fiffi blev större och större och ”meh, va faaaan” hördes gång på gång från min gapande mun för trots att det här ”bara” är en romantisk dramakomedi så går det att rada upp överraskningar i det lilla. Det är klart att filmen slutar precis som jag trodde men vägen dit är långt ifrån spikrak och karaktärerna långt ifrån så stereotypa som brukligt är i denna typ av film.

Jack Nicholson kör sin grej nästan på autopilot. Reese Witherspoon visar återigen att hon kan agera även när hon klippertiklapprar runt i höga klackar och små docklika klänningar. Owen Wilsons karaktär gör mig smått vansinnig och speciellt i scenerna tillsammans med Reese för deras beteende mot varandra känns så ovanligt och så dumt att jag till slut undrar om det är JAG som är onormal eller om det är dom.

Sen har vi Paul Rudd, den glittrande glänsande Paul Rudd som bär upp den här filmen på sina sluttande axlar och fixar och trixar sig igenom varenda scen med mikrometerprecision. Han har hittat ett fack han behärskar till fullo och jag tycker sååå mycket om honom! Jag tror att han är precis sådär i verkligheten och jag skulle antagligen bli sjukt besviken om jag träffade honom så det är nog bästa att jag låter bli.

How do you know är, som redan sagt, en annorlunda film. Den funkar inte riktigt som den borde och är inte riktigt som den ska, men å andra sidan: vad och vem är det?

 

Publicerat

Morning glory

Att börja se en film när ögonlocken inte kan hålla sig uppe på naturlig väg är oftast ingen bra idé. Att sen se den i ett mörkt sovrum och nerbäddad, man behöver inte vara Archimedes för att inse att jag kommer somna och det fort.

Början av Morning Glory är ganska larvig. Mitten är ganska larvig. Eftertexterna rullar på i normal fart men är inte överdrivet intressanta. Harrison Ford spelar över, Rachel McAdams är söt men det är hamstrar i bur också och Diane Keaton har inte några av sina bästa dagar på jobbet men å andra sidan har Jeff Goldblum världens mysigaste fortsätt-gärna-prata-tills-jag-somnar-röst.

Det kändes liiiite orättvist mot filmen att skriva en recension baserad på  tjugo minuter random-tittande,  i koma dessutom, så jag beslutade mig för att se om filmen – utvilad.

Becky Fuller (McAdams) får sparken från sitt jobb på TV istället för att bli chef som hon hade hoppats. Hon får chansen att ta över ett sjunkande skepp på en annan TV-kanal, morgonprogrammet Morning Glory som med sina två nuvarande programledare är ett skämt. Hon får fria händer av chefen (Goldblum) bara förändringarna inte kostar en spänn, hon sparkar det ena ankaret och anställer Mike Pomeroy (Harrison Ford), en alkad gammal 60-minutes-typ-av-gubbe som varit med i gamet sen televisionsapparaten var både tjock och svartvit. Tanken är alltså att han och Colleen Peck (Keaton) tillsammans ska göra Morning Glory till ett fullt tittbart (och till och med lite mysigt) morgonprogram OCH därmed rädda Fullers framtida karriär.

Så, hjälpte det att vara vaken? Blev filmen bättre av att slippa tävla mot skön REM-sömn?

Diane Keaton har haft bättre dagar på jobbet, ja. Rachel McAdams är söt och klarar sig bra på det. Hon funkar fint här.  Jeff Goldblum är, som alltid när han har en biroll, med alldeles för lite.  Harrison Ford skulle ha behövt gå en kurs hos Robert Gustafsson i konsten att spela full och en hos Nicolas Cage i konsten att spela arg. Regissören Roger Michell visade att han behärskar det där med smarta romantiska komedier i Notting Hill men Morning glory kommer inte i närheten av den.

Det är inte utan att jag blir sugen på en power-nap, blunda lite bara, nån timme eller så. Frågan är vad som är hönan och vad som är ägget även denna gång. Var jag trött innan jag började se filmen eller var det filmen jag blev trött av ?

Publicerat

Fiffis filmtajm funderar på: En bra och en dålig. Del 4

Jag vet, jag skulle bara ge mig på det här temat tre gånger men så dök den här filmen upp och hur skulle jag då kunna låta bli?

Natalie Portman är en av mina absoluta favoriter och Ashton Kutcher är det inte, det kan inte bli mer öppet mål än så.

Storyn är svinenkel. Emma och Adam har varit kompisar sen barnsben. Nu är dom lite äldre och blir knullkompisar. Emma är fullkomligt ointresserad av att ha ett förhållande, till och med en kram känns för intimt och Adams pappa (Kevin Kline) sätter på Adams ex och Adam kan inte riktigt komma över det mentalt.

På ytan är dom ganska olika varandra, Emma är läkare och Adam har nåt tveksamt jobb på en TV-produktion, men personkemin funkar riktigt bra i horisontalläge och dom beställer sig för att vara KK tills den ena blir kär i den andra, då lägger dom av.

Alltså, filmen är så dum att jag ibland undrar vad fan jag håller på med men nånstans finns det ett charmigt litet frö som tittar fram och säger ”skratta då din kalla och hårda häxa, le åtminstone, det här är ju en mysig liten film!” och jag ler, jag ler inombords och fnissar till ibland när jag tror att ingen ser för det som gör att filmen fungerar är skådespelarna och alla är bra. Jodå, du läste rätt. ALLA ÄR BRA.

Natalie Portman visar här att hon klarar av även komediennerollen alldeles galant. Kul att se tycker jag. Hon är charmig, snabb i käften, har skinn på näsan, är jättesöt och rolig och hon lyckas med något som jag aldrig sett förut, inte ens på bild (och definitivt inte med Demi Moore bredvid sig): hon lyckas få fram livsgnista i Kutchers ögon.

Han blir lite hundvalp bredvid henne, lite glad hundvalp, lite hopp-och-skutt-yster väldigt liten hundvalp som vill springa och hämta en pinne gång på gång på gång. Det är kul att se det med, härligt att bli positivt överraskad av någon som normalt sett beter sig som han vore mumifierad.

Den bra skådespelarens insats:

 

 

Den dåliga skådespelarens insats:

 

 

Filmen som sådan:

 

 

Hade filmen blivit bättre om den sämre skådespelaren blivit utbytt?
Nej, jag tror faktiskt inte det.

Här är del 1, del 2 och del 3 av det här filmtemat.

Publicerat

DEFINITELY, MAYBE

Det händer grejer hemma hos Will Hayes (Ryan Reynolds). Han ska skilja sig från ex-frun Emily (Elizabeth Banks) och hans dotter Maya (Abigail Breslin) har haft sexualkunskap i skolan och kommer hem med tretusenmiljarders frågor om kärlek, sex och förhållanden med stort fokus på det mellan hennes föräldrar.

Will bestämmer sig för att berätta hela historien från början som en slags pedagogisk gonattsaga. Han betar sig metodiskt igenom alla sina flickvänner men byter namn på dom för att Maya ska få gissa vem av dom som till slut blev ”den rätta” att skaffa barn med.

Att se Definitly, maybe är som att stoppa en metalltratt rätt ner i svalget och bälga i sig ett par liter ljus sirap. Det är sött så jag ömsom kreverar, ömsom lägger huvudet på sniskan och låter ”ååååååh”.

Har man inget bättre för sig än att titta när Ryan Reynolds raggar på Rachel Weisz, Elizabeth Banks och Isla Fisher i närbild så, ja, då säger jag grattis. Det finns sämre filmer och bra mycket tråkigare saker att göra men det finns tonvis med bättre filmer och roligare aktiviteter också. Så nånstans där i mitten hamnar den här filmen. Se upp för sockerklåda i gomseglet bara.

 

 

 

Här finns filmen.