Etikett: Ron Livingston

Publicerat

TULLY

Alla mödrar minns nog den där tiden. Den där tiden i början med en bebis, när man sällan får sova mer än tjugo minuter åt gången, när brösten läcker, när hjärnan känns som vore den full av blött toapapper, när BH:ar är till för att packetera mjölkmaskinerna och knappast behöver vara nån säxy thang över huvud taget. Plus, när den så vardagligt beskedliga ungen alltid börjar gallskrika så fort man antingen somnat både nödvändigt och gott i soffan eller har hällt upp en kopp kaffe. Gallskrika. Verkligen GALLskrika.

Jomen. Jag kan lova att vi är många som känner igen oss i den där beskrivningen och därför kan nog första kvarten i filmen Tully kännas otroligt ångestfyllt för oss som minns.

Marlo (Charlize Theron) är superhöggravid och redan mamma till två: Sarah (Lia Frankland) som verkar ha något problem med andningen och behöver inhalator (och en mamma som har koll på den) och Jonah (Asher Miles Fallica) som har en odiagnosticerad men ändå uppenbar bokstavsdiagnos av något slag (och behöver rutiner och en lugn och ostressad mamma mest hela tiden). Att säga att Marlo är slut som människa är ingen överdrift. Hon är helt under isen och nu ska alltså ännu ett barn födas och tas om hand. Men det klarar hon väl? Mammor klarar väl allt, va, gör dom inte?

Pappor då, kanske du undrar? Eller PAPPAN i detta fallet. Finns det en sån? Ja, det gör det. Marlos man (Ron Livingston) är med i matchen, boendes i samma hus men han är liksom inte i fokus för berättelsen. Han är en bifigur, en snubbe som visserligen känns snäll och omtänksam mot barnen men också en man som hellre ligger i sängen och spelar TV-spel än sällskapar med sin ammande fru på undervåningen – eller städar. Han jobbar ju gubevars! Ojoj.

Regissören Jason Reitman och manusförfattaren Diablo Cody har jobbat ihop med två filmer före Tully, Juno och Young Adult. Jag gillade båda dessa filmer men å andra sidan är det inte så förvånande eftersom jag fram tills nu tyckt om alla Jason Reitmans filmer (Up in the air, Labor Day, Thank you for smoking och Men, women & children). Tully är inte någon dålig film, inte på något sätt men den är heller inte en film som tål att nagelfaras. Den har hål kan man säga MEN det är hål som jag är övertygad om inte finns vid en omtitt. Alla som sett filmen förstår vad jag menar, alla som inte sett den – det kan vara en idé att göra det.

Charlize Theron är otroligt bra i rollen som Marlo, trots att hon normalt sett är vacker som en sommardag (och visst är hon jättefin även här) lyckas hon gestalta denna trebarnsmor med trovärdig sunkighet i allt från extrakilon och sladdrig mage till tunga påsar under ögonen och hopplös fiskögeblick långt bort i fjärran. Mackenzie Davis spelar Tully, den nattliga barnvakten som hyrs in för att styra upp Marlos liv och mående och jag tycker att även hon är bra i sin roll även om den är liten i sammanhanget.

Jag hade inte tråkigt under visningen, jag zoomade inte ut nämnvärt, jag engagerande mig så till vida att jag kände att jag brydde mig om Marlo och jag tänkte flera gånger att det här är en befriande ärlig skildring av något som är en vardag för så många. Det här med moderskap är inte alltid en dans på rosor. Ibland är det piss också. Och ibland är det som för Marlo.

 

 

Det här var maj månads filmspanarfilm och här kan du läsa vad mina filmspanarkompisar tyckte om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Fredrik on film

Publicerat

Veckans filmtips från Moya: THE PRETTY ONE

Wohoooooo! En tvillingfilm! Jag som löööööööööövar tvillingfilmer!

Veckans tips från Moya är alltså The Pretty One, en film med Zoe Kazan som den söta Audrey OCH Laurel, den mer ordinära av enäggstvillingarna. Egentligen är frisyren, kläderna och lite självförtroende det enda som skiljer systrarna åt plus det faktum att Audrey flyttat hemifrån och Laurel bor hemma hos pappan och ”sköter” honom trots att hans nya flamma också bor där OCH trots att han verkar fullt kapabel att ta hand om sig själv. Det är ju alltid bra att ha nåt att skylla på om man inte vågar ta steget ut….ja, såna saker.

Det händer dock en grej som får Laurel att våga göra saker en annan aldrig hade kunnat tänka ut med sin vildaste fantasi. Audrey dör nämligen och då tar den där blyga violen chansen att BLI ”den söta”. Hon låtsas nämligen vara Audrey, vilket innebär att det var Laurel som dog och detta ger upphov till en del fix och trix kan man väl säga.

Det här är en lite konstig film tycker jag. Det är en film jag borde avfärda med en fnysning, det är en film som ska verka verklighetstrogen men som har en handling som är allt annat än, den är lite barnslig samtidigt som den tar upp stora vuxna frågeställningar. Filmen är dessutom rent och snyggt filmad och jag tänkte flera gånger att den hade behövt lite handpåläggning a la bröderna Duplass för att liksom ”knorra till sig” rätt. Det roliga var att jag såg deras namn i eftertexterna sen, i tacklistan, men jag tvivlar på att deras inblandning varit direkt överhängande. Postern är dessutom hemsk.

Men….jag tycker filmen är trivsam. Puttrig. Gullig. Den funkar. Zoe Kazan är jättebra, vilket hon var även i What if och Jake Johnson är en mysig jäkel även med skägg. Så visst får filmen godkänt!

Nästa tisdag kommer ett nytt tips från Moya.

Publicerat

DRINKING BUDDIES

Det har blivit många festivalfilmer på biografen Park i år. Många timmars sittande i fruktansvärt osköna fåtöljer. Efter en tisdagkväll med två filmer efter varandra på stolar utan stoppning krampar mina skinkor bara jag tänker ordet ”Park”.

På den här visningen släpptes vi som väntande/köande in väldigt tidigt i salongen. Tänk så mycket enklare det blir för alla av en sån liten sak. Inget gruffande i leden, inga stressande volontärer som fipplar med scannern, alla hinner sätta sig i lugn och ro.

.

Bra filmer får en att tänka i nya banor och kanske till och med luska reda på svar på frågor man inte visste att man hade, eller hur? Redan för ett år sedan skrev jag ett inlägg om kvinnor som äter på film, om hur det hålls tvåhandsfattningar på stora thémuggar och tuggas men aldrig sväljs. I Drinking Buddies dricks det inte bara, det äts också en hel del och det äts på ett sätt som gjorde mig….förbryllad.

Filmens Kate (Olivia Wilde) äter ofta och gärna genom att ta maten med fingrarna och stoppa in den i munnen. Säxy kvinnor på film som äter med fingrarna gör det oftast på ett och samma sätt: dom tar maten mellan tummen och pekfingret, gapar och stoppar in matbiten – och fingrarna – så långt in i munnen att alltihop i praktiken når gommen. Sen tuggas det inte med tänderna, det är mer som att maten trycks ihop mellan gommen och tungan och – såklart – sväljer hon den inte, inte i bild i alla fall.

Jag satt och tänkte på det där på vägen hem. Gör man så – på riktigt? Om jag äter mat med fingrarna, hur funkar finmotoriken, hur gör jag? Det är klart jag var tvungen att testa. Så på väg hem från bion stannade jag på McDonalds, köpte en påse Chili Cheese-toppar, stoppade ner handen i påsen och försökte att vetenskapligt studera hur jag faktiskt gör. Matbiten mellan tummen och pekfingret, javisst. Gapar, ja det är ju en förutsättning. Var stoppar jag sedan maten? Mellan framtänderna såklart. Jag BITER den i lämplig storlek, jag TUGGAR med tänderna och jag SVÄLJER det jag planerat äta. Mission accomplished tack vare denna finfina lilla film.

Drinking Buddies handlar om just det som titeln säger, om krökande polare. Polare som är upptagna i relationer på varsitt håll men alldeles uppenbarligen tycker om varandras sällskap och en bira eller två eller tre per kväll. Och kanske en till lunch. Och ett par till väl hemma från krogen.  Kate (Wilde) är ihop med Chris (Ron Livingstone) och Luke (Jake Johnson) är ihop med Jill (Anna Kendrick).  Det är Kate och Luke som är polare, arbetskamrater, soulmates, partners in crime.

Den senaste månaden har jag fastnat i ett beroende som innebär att jag umgåtts (och umgås) med Olivia Wilde dagligen. Ibland flera timmar per dygn. Jag tittar på henne som läkaren Thirteen i TV-serien House och jag klipper säsongerna i rasande fart, det är så jäkla bra! Det tar därför en liiiten stund innan min hjärna ställer om och kan se Olivia Wildes Kate som en egen person och inte en salongsberusad småsvettig rapande version av Thirteen.

Jake Johnson är Nick i New Girl men det kan man inte tro här. Här är han yvigt skäggig med oborstat hår och väldigt snälla bruna ögon. Anna Kendrick är mysig som alltid och Ron Livingston precis lika bra här som i Parkland.

Hela filmen är som kärnan av dessa skådespelare: Snäll, mysig, bra och den skriver inga svar på näsan. Och den är rolig – också!

Jag såg filmen tillsammans med Henke. Klicka för att läsa hans recension.

Publicerat

PARKLAND

Jag stod och väntade över en timme på att dörrarna till biografen Park skulle öppnas. Jag skulle byta en biljett och ville få det gjort innan filmen. Tiden när bion skulle öppnas ändrades hela tiden beroende på vem som knackade på och frågade personalen. Jag kom dit kl 17. Festivalpersonalen 17.30. Dörrarna öppnades strax efter 18. Givetvis var det ett helt gäng med folk som stod och väntade och givetvis öppnades endast en dörr och givetvis inte där jag stod. Så jag som köade först hamnade sist. Sånt är festivallivet. Det är bara att räkna till tio och hacka i sig.

Jag längtar efter Biomater och vanliga biobiljetter med platsnumrering.

.

22 november 1963 mördades USA´s president John F Kennedy i centrala Dallas. Det är en händelse som knappt går att undvika om man tycker om att se på film. Flashpoint (1984), In the line of fire (1993), Executive Action (1973), Ruby (1992) och givetvis Oliver Stone´s JFK (1991), alla är mer eller mindre lyckade filmer som på ett eller annat sätt vinklar händelser och försöker suga musten ur allehanda konspirationsteorier.

I Parkland får vi se mordet från en synvinkel vi aldrig sett förut. Från alla runtomkring. Från människorna som just denna dag gjorde sina vanliga sysslor men som just den där dagen blev sysslor dom aldrig kom att glömma. Den enda vi aldrig riktigt får se är presidenten själv, inte annat än som blodigt icke-fokus liggande på en brist i ett hysteriskt aktivt akutrum på Parkland Hospital.

Jag är inne i filmen redan första scenen och nittio minuter senare försöker den släppa taget. Det visade sig inte gå så bra. Jag satt med ståpäls på armarna under hela filmen, kände med den unga läkaren Charles James ”Jim” Carrico som först fick panik och sedan kämpade febrilt för presidentens liv när alla andra gett upp, med Abraham Zapruder som filmade hela händelsen, presidentens livvakter som vägrar låta kistan åka som bagage på flyget, med Lee Harvey Oswalds bror Robert som tvingas sjunka så omänskligt lågt när ingen kommer på broderns begravning och han får gå fram till paparazzimännen och be om hjälp med att bära kistan. Det sistnämnda är för övrigt filmens finaste scen. Hjärtskärande. Jag vill bara gråta.

Jag tänker mycket på JFK-filmen när jag ser Parkland. Jag tänker ”HA, Oliver Stone, det är SÅHÄR en film om mordet ska göras!” Det är så befriande att slippa alla artsy farsy sjuttioelva-klippningar-i-sekunden och alla tusenmiljoner karaktärer spelade av utklädda stora skådespelare. Men vänta, det är ju samma sak här, stora namn överallt i rollistan men ändå tänker jag inte på att det är skådisar, jag köper alltihop rätt av och filmen blir trovärdig in i minsta detalj för mig.

Jag såg filmen med Jojjenito och jag vet att han inte håller med mig här. Inte alls faktiskt. Han suckade under eftertexterna av helt andra anledningar än jag. Jag suckade för att jag inte ville att filmen skulle ta slut. Jag suckade för att jag hade en klump i bröstkorgen och för att tragedier sprider så många ringar på vatten. Det är så många som blir drabbade, som får sina liv förstörda i ett nafs och det är lätt att glömma det (här kommer det finnas länk till Jojjenitos recension när den är färdigskriven).

För mig är det här nästan en fullpoängare och det är den solklart bästa film jag sett om mordet på JFK.

Publicerat

TOUCHY FEELY

Genren American Independent har en alldeles egen sektion på Stockholms filmfestival. Har du mot förmodan aldrig hört detta ord förut så kan jag skämtsamt och förenklat förklara det som filmer med liten budget, stort hjärta, många tajta t-shirtar med finurligt tryck, urtvättade flanellskjortor, okammade och inte alltid nytvättade kalufser och alternativ plinkmusik i bakgrunden. Kulören du ser på filmaffischen nedan är också väldigt vanligt på filmkaraktärernas väggar, den där Roy Andersson-folktandvård-50-tals-smutsretrogrönblågrå. Fin färg tycker jag.

.

Abby (Rosemarie DeWitt) är massös, duktig på sitt arbete och nöjd med livet nykär som hon är. Pojkvännen Jesse (Scoot McNairy) är så förälskad i Abby att han redan efter en kort bekantskap frågar om hon vill bli hans sambo, mitt under en släktmiddag då dom just gökat på toaletten.

Abbys bror Paul (Josh Pais) är en lågmäld och lite kuvad  tandläkare som driver en egen praktik med dottern Jenny (Ellen Page) som outbildad tandsköterska. Att säga att det är fullt ös på businessen är att överdriva en hel del, det löses mången korsord och spelas många partier patiens bakom den lilla receptionsdisken.

Som sagt, det här är en american independent-film. Det händer inga världsomvälvande saker, det finns inga storvulna effekter, det pratas i samma ton filmen igenom och ja, den är väl som livet är mest – lite smågrått med svaga ups-and-downs. Det som gör om en sådan här film funkar för mig är helt och hållet känslan. Om den har ”det” eller inte. En american independant utan ”det” är bland det tråkigaste man kan se. Herregud, vem vill se film som är hästlängder tristare och mer realistiska än sitt egna liv? Ska inte film vara en flykt från verkligheten, en chans att se något nytt, att lära sig något?

Nja… jo….kanske. Oftast. Men när en film som denna är riktigt bra så spelar det ingen roll. Rollkaraktärerna blir som ens goda vänner och jag vill inte gå hem från festen. Eller fest förresten, här är det ingen fest, det är typ tisdagmiddag med uppvärmda potatisbullar och lingonsylt men jag bryr mig inte, jag vill vara kvar, jag vill hänga mer, prata mer, umgås mer. 

Touchy Feely är skriven och regisserad av Lynn Shelton som även gjort Humpday ( ej sett) och Your sister´s sister (mitt betyg 1/5) samt agerat i filmer som Safety not guaranteed (mitt betyg 2/5) och Prince Avalanche (mitt betyg 1/5). Utan att överdriva är hon inte nån av mina självklara filmiska favoriter, däremot hade både hon och jag en bra dag i varandras sällskap. Den här filmen är nämligen riktigt bra. Ett myspystips, helt klart!

Henke har också sett filmen. Gillade han den lika mycket som jag?

Publicerat

THE CONJURING

Den sammanlagda pulsen hos oss som satt i biosalongen under denna förhandsvisningsnattbio skulle nog klassas som betydligt över det normala för samma mängd  människor. Vi var nog många som hade läst att The Conjuring skulle vara bland det läskigaste som gjorts på film och förväntningarna var höga.

Att se skräckfilm på bio ger en dimension åt filmen som man aldrig kan få hemma. Skräckfilm är aldrig så läskig hemma som den är på stor duk i en nedsläckt biosalong när man sitter tillsammans med människor som tjoar, skriker, hoppar, suckar, svär och håller händerna för ansiktet och det är skräckfilm som denna som man SKA se på bio. Filmer som denna som skräms mer av otäck stämning än av effektsökeri, filmer som har en ruskig grundhistoria att berätta och inte en story vars enda existensberättigande är att bjussa bedövade skräckfilmsfans på nåt ännu kleggigare, ännu blodigare, ännu gore-igare. Jag är visserligen ett fan av all sorts skräckfilm men välgjorda skräckrysare som denna ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Vi har sett det här så många många gånger förut på film. En familj som flyttar in i ett stort hus på landet, saker som flyttar sig, konstiga ljud som lätt försöker förklaras bort. Det är en mamma, en pappa och fem döttrar. Vi får också lära känna ett par som jobbar med andeutrivning (Patrick Wilson och Vera Farmiga), se deras samling av demoniserade föremål som har fått ett alldeles eget rum i huset, lyssna på delar av deras föreläsningar.

Filmen utspelar sig 1971 med allt vad det innebär av kläder, stämning och färger. Jag tror att mycket av att filmen känns så välgjord beror just på det, allt står liksom med fötterna på jorden. Det finns ingenting flashigt, ingenting lyxigt, ingenting som kan ses som överdrivet. Det är en vanlig hederlig familj som kämpar på med sitt liv och två vanliga schyssta människor med ovanliga jobb som vi lär känna och det räcker jättebra.

Är filmen läskig då? Ja det är den. Den är läskig. Bitvis väldigt läskig. Men den har också perioder som är lugnare, när historien tar sig framåt och man bara hänger med på resan utan att sitta som på nålar. Det är ganska behagligt faktiskt. Befriande. Att många av scenerna är otroligt smart filmade kommer du märka när du ser den, jag spoilar ingenting här.

Ska jag försöka att specifikt jämföra den här filmen med någon annan så är det bara att lägga sig platt på ryggen och fnissa lite. Det går nämligen att klippa ut varenda liten scen ur andra filmer, SÅ klyschig är den. Det finns mängder av filmer i den här genren som är superklyschiga men som faktiskt inte funkar, man blir inte det minsta rädd för det går att förutse nästa drag med samma enkelhet som det går att hitta ett barn som leker kurragömma genom att gömma sig under en kastrull.

Har du möjlighet att se den här filmen på bio, gör det. Skräckfilmer som denna växer inte på träd och när dom väl gör det är det inte alltid dom går upp på bio.

Jag såg filmen tillsammans med filmpoddkillarna i Har du inte sett den. Här kan du lyssna på deras åsikter om filmen samt höra deras betyg.

Publicerat

Tre om en: Tre filmer med skalliga män i visst fokus

LAY THE FAVOURITE (2012)

Catherine Zeta-Jones och en ganska skallig Bruce Willis lockade.

Det hjälpte inte.

 

 

 

 

 

7 BELOW (2012)

Minns du låten I owe you nothing med Bros? Kommer du ihåg som där blonda tvillingbröderna som sågs som nån form av snygg-kille-ideal på 80-talet? Hur som helst, den ena brorsan, Luke, har slutat utstöta bajsljud när han sjunger och istället sadlat om till skådespelare. Nu är han nästan skallig och är med i ”toppenfilmer” som denna.

Hurra. Eller nåt.

 

 

 

 

GAME CHANGE (2012)

Det var länge länge sedan jag såg den här filmen men jag har helt enkelt glömt skriva om den. Hur kommer det sig? Jag frågar mig själv det nu när jag sitter här och försöker knappra ihop nåt fiffigt som ska få dig att se filmen (om du inte redan gjort det) och jag lyckas inte komma fram till nåt alls egentligen, inget mer än att skådespelarna är bättre än filmen och att verkligheten ibland är alldeles tillräcklig för att göra film på. Lite som spenat och soppa.

Game change är en spelfilm som tar oss bakom kulisserna på John McCains (skallig Ed Harris) presidentkampanj och visar vägen Sarah Palin (Julianne Moore) tog/gavs då hon var guvernör i Alaska och valdes ut att bli McCains vicepresientkandidat.

Klart sevärd film där skådespelarna förtjänar toppbetyg hela bunten.