Etikett: Ron Perlman

Publicerat

POTTERSVILLE

Ja, vad kan man säga om Pottersville annat än att det är en lite annorlunda typ av julfilm.

Den arbetsamme och lojale butiksinnehavaren Maynard (Michael Shannon) kämpar på med sin butik i Pottersville, den går sämre och sämre men han fortsätter att vara en snällis både mot kunderna och personalen (Judy Greer).

Han har varit gift med frun Connie (Christina Hendricks) sen urminnes tider och han tror att dom har ett bra äktenskap. Kanske tror Connie detsamma, kanske har inte det faktum att hon iklädd kanindräkt har sex med andra från stan – också iförda denna typ av mundering – ingenting med saken att göra men när Maynard kommer på henne med en av hans vänner (Ron Perlman) i full action i deras sovrum blir han en smula…ledsen.

Så vad gör en lugn snällis som Maynard för att ”lösa problemet”? Han klär ut sig själv i en dräkt (typ gorilladräkt), super ner sig, går ut på stan – och blir filmad! Och vad tror den som filmar att han ser? BIGFOOT!! Plötsligt, över en natt, blir Pottersville känt som stan där man kan se Bigfoot och turisterna väller in. Och Maynards affär blomstrar. Och ändå är ingenting som det ska trots att det är jul.

Obs! Filmen ÄR precis lika skruvad som den låter.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: CRONOS (1993)

Till alla er som sitter på händerna i väntan på att det ska bli onsdag och The Shape of Water har premiär, här kommer en annan film av mästaren Guillermo del Toro. För visst ÄR han väl en mästare? Det coola med honom är att han banne mig var en mästare redan när han 1993 gjorde sin allra första film, den som alltså är dagens skräckis: Cronos.

Med endast ett par kortfilmer och några TV-serieavsnitt i regissörsryggsäcken smackar han alltså till och gör Cronos, en film som till det yttre är så snygg att regissörer som varit aktiva ett helt liv inte skulle få ihop det. Manusmässigt finns det kanske en del att slipa på men som helhet är jag väldigt imponerad. Den valdes till och med ut som Mexicos oscarsbidrag det året men kom inte vidare till dom sista utvalda fem som hade chans på en riktig Oscar för Bästa utländska film.

I korta drag handlar filmen om en liten pryl som uppfanns av en alkemisk i mitten på 1500-talet, nåt som ser ut som ett ägg och som ger evigt liv. 1937 kollapsar en byggnad och i detta hus bor – fortfarande – samma alkemist (ja, han levde fram tills nu). Att det hittades mängder med människoblod från lik i källaren tystades ner.

Vi hoppar fram till lite mer nutid och antikhandlaren Jesús Gris (Frederico Luppi) upptäcker ett litet mekaniskt ägg insmuget i hålrummet i en statyett, ett ägg som har en sisådär 450 år på nacken. Han pillar på den och vips ”vaknar den till liv”. Den beter sig som en spindel med ben som vecklas ut och liksom hugger tag i honom, trycker sig ner i skinnet tills det börjar blöda. Han gör inte så stort väsen av detta men märker snart att hans gamla kropp känns yngre. Håret växer och blir tjockare och hans libido ökar. Men det är nåt med blod som plötsligt blir väldigt intressant. Det är som att han behöver det.

del Toros genom åren rätt frekventa samarbete med Ron Perlman började redan i denna film där han spelar Angel de la Guardia, en amerikansk avig…man. Jag tycker det är svårt att tycka om Ron Perlman även om han ofta gör ett bra jobb, han är liksom så jäkla grottmanskantig. Rollen som Hellboy känns som handen i handsken för honom men det mesta annat skaver en smula, i alla fall för mig. Jag tror att jag hade gillat filmen ännu lite mer med någon annan skådis i den rollen.

Cronos har en bra stämning, ett skönt tempo och snygga effekter och även om fyran inte är superstark så är det långt mycket bättre än en medeltrea i denna genre. Se den om du får chansen, om inte annat så för att förstå var Guillermo del Toros filmiska resa började en gång.

Min recension av The Shape of Water kommer på tisdag. Fler skräckfilmer i temat kan du läsa om här.

Publicerat

Nedräkning inför Alien: Covenant – ALIEN: RESURRECTION (1997)

Alien – Resurrection är som en pall som står på fyra rätt intressanta ben.

Sigourney Weaver är givetvis det första benet. Utan henne, utan Ripley ingen Alien-film, i alla fall kändes det inte möjligt 1997. Det andra benet är den egensinnige regissören Jean-Pierre Jeunet, fransosen som innan denna film faktiskt endast hade gjort Delikatessen och De förlorade barnens stad. Tredje benet är den amerikanske multikonstnären Joss Whedon som innan han fick chansen att skriva manus till denna Alien-film faktiskt ”bara” hade skapat Buffy the Vampire Slayer-TV-serien samt varit med på ett hörn och skrivit manus till Toy Story. Sen har vi det fjärde benet som är en man vid namn Jean-Christophe Comar men som i filmsammanhang endast rör sig med sitt artistnamn: Pitof.

Denne Pitof jobbar mest med visuella effekter i diverse filmer men han har även regisserat Vidocq (2001) samt Catwoman (2004) och efter den fadäsen var det nog läge att backa in i regissörsgaraget för evigt. Namnet ger mig dock en känsla av att killen har hybris. Pitof. Låter som en resande i knallpulver eller en suspekt trollkarl i Montmartres mer ljusskygga kvarter.

Nåja. Alien återuppstod i vilket fall 1997, både som franschise och i verklig mening. Ripley som ju dog i förra filmen är med i matchen igen men denna gång som en artificiell uppenbarelse eller en klon för att vara lite mer exakt. Det har gått 200 år sedan Alien³ slutade och på det rymdskepp där dagens film utspelar sig forskas det i biologiska vapen. Aliendrottningen som Ripley hade i magen (när hon tog självmord genom att kasta sig själv i ett eldhav för 200 år sedan) omhändertogs efter en lyckad operation och lever nu i trygg och säker fångenskap och har dessutom producerat ägg. Monstrets DNA har dock på nåt sätt fått fäste i Ripley som nu är badass-vältränad och robot-like på en helt ny nivå.

Jag har alltid tyckt att Aliens är den svagaste delen i Alien-universumet men efter att ha sett Alien – Resurrection kapitulerar jag. Det. Här. Är. Inte. Bra.

Dom stundtals kassa effekterna i Alien³ känns med ens charmigt moderna (trots att den kom hela fem år tidigare) för CGI:n som används i dagens film har verkligen INTE åldrats väl. Alla Alienfilmerna är väldigt grund-mörka, alltså nu tänker jag på färgskalan, men Alien – Resurrection är så mörk så man ser knappt vad som händer i vissa scener om man inte ser filmen i ett helt mörklagt rum.

Winona Ryder är med på ett hörn också. Och Ron Perlman och Dominique Pinon såklart eftersom det är en Jean-Pierre Jeunet-film. Jag kan inte direkt säga att någon skådis sticker ut som varken lågvattenmärke eller oscarsmaterial för filmen är så jävla dum att det går inte att kräva så mycket av aktörerna. Dom gör säkert så bra dom kan.

För mig spelar Alien – Resurrection litegrann i samma liga som Hajen 4, vilket är en film jag gillar mycket mer än jag borde. Den är toklökig, jättekonstig och har en historia som inte håller för mer än en nanosekunds granskning men gillar man hajfilmer är den helt okej. Funktionell. Sevärd för stunden. Alien – Resurrection är likadan. Gillar man Alien-världen är det självklart att man ska se filmen och man kan absolut se den med förlåtande ögon. Bara att återse Ripley känns fint även om möjligheten till varför är helt kockobello.

Vill du läsa alla mina Alien-recensioner så finns dom här:
Alien
Aliens
Alien³

Och nu blickar vi framåt mot Alien: Covenant! Hurra!

Publicerat

FANTASTISKA VIDUNDER OCH VAR MAN HITTAR DEM

Okej, såhär var det. Jag hade inte alls tänkt att gå och se den här filmen på premiärdagen, jag hade inte tänkt att se den alls på bio faktiskt. Dels för att jag kände mig mer än lovligt skeptisk till nån slags reboot på hela Harry Potter-världen och dels för att det var Flykten till framtiden jag bestämt mig för att se. Men visningstider i kombination med hällregn gjorde att jag var totalt osugen på att lalla runt på stan i väntan på Ulf Malmros-filmen så jag smet in på Saga, sådär superspontant liksom. Jag slapp ju 3D:n där också vilket alltid är ett superplus.

Så, genomblöt och rätt så opepp gömde jag mig i en stol bakom en pelare. Den lite äldre biografvaktmästaren presenterade filmen och HAN var inte opepp kan jag säga. Dessutom la han till att mobiltelefoner inte fanns i 20-talets New York och jag tror alla lyssnade på hans uppmaning att stänga av elektroniken. Härligt ändå. Ungdomarna som fyllde ett par tre rader var inte heller det minsta neggo på förhand. Solklara Harry Potter-fans som var knäpptysta under hela visningen. Alltså jag överdriver inte nu, det hördes inte ett pip från dom. Det kan ha varit JAG som hördes mest av alla när jag försökte få min droppande jacka att torka under filmens 130 minuter.

Eddie Redmayne (nej Christian han är inte äcklig han är göllig) spelar huvudrollen som Newt Scamander, killen med dom lite underliga skorna som reser till New York med sin läderväska med mystiskt kloförsett innehåll. Han håller huvudet aningens snett filmen igenom samt biter sig lite på läppen hela tiden (samma sida av läppen som huvudet lutar åt) och den lilla lilla grejen gör att Redmayne lyckats få sin Newt att kännas som Newt och inte som ”Eddie Redmayne i ålderdomliga kläder”. Han är väldigt duktig att gå in i sina karaktärer oavsett om han sjunger musikalsånger i Les Misérables, härmar Stephen Hawking, är Marilyn Monroes assistent eller klär sig i kvinnokläder. Det är väl egentligen bara skurkrollen i Jupiter Ascending som varit ett riktigt magplask från tian hittills?

Newt teamar i vilket fall ihop sig med Tina (Katherine Waterston) vars arbete är att bekämpa onda trollkarlar, hennes telepatiska hottiesyster Queenie (Alison Sudol) och så Jacob Kowalski, en småtjock vanlig snubbe som i Harry Potter-världen hade kallats mugglare men här i den amerikanska trollkarlsuniversumet heter ”no-maj” (om jag inte minns helt fel nu). Det är en rätt skön kvartett som känns betydligt vuxnare än kidsen på Hogwarts, kanske av den enkla anledningen att dom ÄR äldre.

Filmen i sig är bitvis riktigt mörk och tänker man efter på vad man egentligen ser så är vissa saker faktiskt väldans otäcka. Jag tänker främst på Ezra Millers rollfigur Credence Barebone som spelar en mobbad ungdom med nedfälld blick och Jon Voight som den Trump-anhängare han är spelar en roll som skulle kunna vara Trump himself (utan att han för den skull tar någon direkt stor plats i filmen). Kanske kan det också ses som ytterst tveksamt varför Colin Farrell tackade ja till sin roll då den inte är stor och han inte gör nåt spektakulärt av den, men filmmakarna kanske ville ha ännu ett känt fejs och betalade bra?

Hur som helst, jackan torkade, jag hade mysigt i biografen och filmen var inte alls så pjåkig. En härlig fredagseftermiddag.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: KAMPEN OM ELDEN (1981)

Filmen utspelar sig för 80000 år sedan, en tid då inte ens en fantasifull utanför-boxen-tänkande-människa kunde föreställa sig en värld med Webergrillar, flintastek och alkoläsk, än mindre nåt så självklart som en tändsticka.

För 80000 år sedan var det ballaste, häftigaste kung-i-baren-prylen man kunde ha en brinnande eld. Där elden brann där bodde vinnarna och det gällde att hålla igång elden för släcktes den alldeles oförhappandes så hade dom ingen aning om hur som skulle tända den igen. Eld liksom ”bara hände”, det var ingen aktiv fredagsmyshandling att ”tända en brasa” eller grillmästarsysselsättning för att laga till dagens jaktfångst.

Om man ser filmen för precis vad det är, det vill säga en chans att stifta bekantskap med med väldigt gamla släktingar och se hur dom levde, så är filmen intressant. Självklart har jag ingen aning om hur korrekt filmen är, det är svårt för någon att kräva hundraprocentig sanningshalt i en historia som denna, men det känns som att regissören Jean-Jacques Annaud åtminstone hittat en liten kärna i vad som känns genuint och sant. Att han castat Ron Perlman i en av dom större rollerna måste dessutom ses som en fullträff då han kan vara en av dom få skådespelarna på jorden som inte behöver toksminkas för att se ut som en urtidsmänniska.

Orkar man inte se filmen för precis vad den är utan har krav på spänningsmoment, actionsekvenser och slowmotionslagsmål när det vankas filmtajm, ja då kanske man helt enkelt ska välja en annan film. Själv såg jag om den för att jag var nyfiken på om den var ett lika fungerande sömnpiller nu som jag tyckte den var när den visades på en historielektion i högstadiet. Det var den.

Det här film i temat Back to the 80´s. Ikväll kommer ännu en film från 1981.

Publicerat

PACIFIC RIM

Det var länge sedan jag såg så många bleka datanördar med hoodies i en biosalong. Det doftade energidryck, snus och trivsam billig deo och det var en mysig stämning. Det låg liksom en förväntan i luften som gick att skära i med smörkniv. Fler än jag har sett fram emot den här filmen väldigt länge och det gjorde mig glad, nästan så filmen förtjänade en spontanapplåd redan innan den började.

Guillermo Del Toros namn förpliktigar såklart och i kombination med stora monster som lever under havets botten OCH gigantiska robotar så är det faktiskt på gränsen att jag gör en headspin. ”Det är som Transformers mot Godzillor där båda sidor knaprat ryssfemmor och Belgian blue-hormoner i tiotusenår”. Jag försökte förklara för min dotter vad jag sett för film men hon skakade mest på huvudet. Det gjorde å andra sidan jag med men inte av samma anledning.

Som sagt, mina förväntningar på den här filmen slog i taket, sådär som Starke-man-maskinen gjorde som fanns (eller finns?) på Grönan, den man slår på med en slägga för att få lampor att blinka på höjden och med jävligt mycket tur och styrka få höra ett PLING och vara starkast av dom alla. SÅ höga var mina förväntningar, det sa PLING PLING PLING hela dagen igår. Kan en sådan film nånsin bli så bra som man hoppas? Jag är en tänkande och oftast ganska logisk människa, jag fattar hur det ligger till. Jag inser att sannorlikheten för att jag ska gå och muttra och sparka på småsten under min promenad från biografen är ganska stor men samtidigt, tänk om. Tänk om filmen ÄR sådär over-the-top-bra?

Jag droppar bomben på en gång. Jag tycker att Pacific Rim ÄR en bra film. Jag tycker om den och jag blev väldigt underhållen. Men det finns ett par men som jag inte kan blunda för, som är både är stora, små, larviga och onödiga men som kan förklara varför betyget blir som det blir. Det som hamnar på minuskontot är:

1. Charlie Day som spelar smarthuvvet/forskaren Newt. Han får Joe Pesci att kännas försynt och lågmäld samt att han har en behaglig röst.

2. Utan att spoila för mycket – Slutet. Sneglingar åt Armageddon gör att jag mår lite dåligt en stund men sen går det över.

3. Monstren. Dom är helt enkelt inte skräckinjagande. Jag har sett alldeles för många CGI-monster för att få ens den minsta pulshöjningen även av big-ass-varianter som dom här. Tjejerna till vänster om mig höll inte med.

4. Dessa evighetslånga actionscener. Scenerna i sig är superhäftiga, jättesnygga, kalas på alla sätt och vis – MEN – när minutrarna läggs till kvartar och ögonen febrilt försöker hitta nåt att fokusera på genom 3D-glasögonen så gäspar jag faktiskt lite. För mycket av det goda är inte alltid underbart.

5. Jag saknar en hurv. Jag saknar en tår i ögonvrån. Jag saknar ståpäls på armarna. Jag fick inget av det, konstigt nog.

Fem punkter på minuskontot, några fler på plusditot.

1. Jägarna – The jaegers – är så SVINCOOLA. Robotar är bland det bästa jag vet och nu har jag fått några nya favoriter, tyvärr i en storlek som är svårt att ställa i bokhyllan.

2. Stämningen. Guillermo Del Toro har återigen lyckats få till en helt egen värld. EN mörk men ändå färgglad, en hightech-framtid med retrokänsla.

3. Galet snygg 3D! När 3D är såhär ger det verkligen en extra dimension till filmen. Jag fick svindel flera gånger och under vissa av vattenscenerna fick jag nästan svårt att andas. Tyvärr är det fortfarande problem med texten, den hoppar, skuttar och är suddig. Jag valde att inte läsa den alls.

4. Det Brad Pitt gjorde i Thelma & Louise (vilket inte var så mycket mer än att visa överkroppen) gav honom tillräcklig uppmärksamhet för ett vidare lukrativt liv inom filmbranschen. Charlie Hunnam (i huvudrollen som jaegerpiloten Raleigh Becket) gjorde samma sak i den här filmen och han kommer göra samma resa som Brad. Han är dessutom väldigt lik en ung Herr Pitt. Channing Tatum , Sam Worthington och Chris Hemsworth och får se upp. Dags att vara aningens mer nervös inför provfilmningarna framöver, there´s a new musklig boy in town.

5. Musiken. Maffig, mustig, fungerande.

6. Rinko Kikuchi som Mako Mori, den tuffa tjejen som står upp för vad hon vill även om hon inte direkt gör det med hög röst och genom att slå näven i bordet. Men hon är tuff i kängor.

7. Idris Elba, mannen som med den Stacker Pentecost-outfit han gör entré med i en speciell scen (har du sett filmen vet du exakt vilken jag menar) skulle dominera på varenda synthklubb i hela Europa! Snyggare snubbe i svarta kläder har jag inte sett sen Wesley Snipes hade skinnkappa i Blade.

Pacific Rim är som ett barnkalas för vuxna med extra allt i fiskdammen så det är klart jag är nöjd! Betyget jag ger känns helt givet. 130 minuter sprang iväg och jag känner mig tacksam att jag med sån lätthet kan försvinna in i andra världar på det här viset, att jag kan känna genuin glädje över ljudeffekter som *sploink* *schwooosh* *plonk* och *squiiiiiiik* Härligt, storvulet och tokigt är vad det är, precis lika tokigt som att jag nu ser både jaegers och kaiju-monster när jag tittar ut genom fönstret. Jag hade föredragit Idris.

 

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: HELLBOY

Guillermo del Toro är en riktigt fascinerande regissör tycker jag. Jag tror till och med att jag är lite småkär i honom. Få regissörer lyckas med konststycket att skapa fiktiva världar som är så intagande,  så indragande och så fascinerande – även om man inte tycker att den berättade historien i sig är superintressant.

Med Pans labyrint lyckades han få mig totalnitad och den behåller sitt grepp om en av platserna på min all-time-high-top-10-lista. Hellboy når inte alls till dom höjderna men det är en otroligt underhållande film som får ögonen att säga mums även om inte hjärtat gör det.

Hellboy som karaktär dök upp för första gången 1993 i San Diego Comic-Con Comics #2 utgiven av det relativt unga amerikanska serieförlaget Dark Horse Comics. ”Pappan” till Hellboy heter Mike Mignola och han började sin bana på DC Comics där han bland annat tecknade Batman. Dark Horse Comics är lite av en underdog i dessa sammanhang då dom skapar serieversioner av kända filmer (som Alien och Star Wars) men dom har även gett ut Frank Millers serier 300 och Sin City.

Som film är Hellboy…..lång. Väldigt lång. Mycket lång. Det känns som att det hade kunnat gå att göra två filmer enbart av detta manus och rumpan håller med. Trots allt det balla, allt det snygga, allt det överdådiga säger träsmaken till slut ifrån. 122 minuter är 122 fullsmockade minuter och som sagt, det känns. Vad gäller skådespelarna så har jag inga som helst invändningar. Jag tror Ron Perlman är född till att spela Hellboy. Jag tror det här är hans livsuppgift, hans arv till framtida generationer. Han ÄR Hellboy. Jag tror inte ens han behövde sminka sig om mornarna. Möjligtvis att hornen i pannan inte är hans men samtidigt, det vetefan, ingenting är omöjligt. Selma Blair som hans kärleksintresse Liz Sherman är precis perfekt. Hon är toppen i det mesta hon gör.

Vad är det då som gör att Hellboy inte når in i mitt filmhjärta? Kanske är det hopkoket av allt (lite demoner, lite skräck, lite slafsmonster, lite kärlek, lite humor, lite nazi, lite sorgligt,  lite hitan och ditan). Det blir som en thairestaurang som har plankstek och Sjötunga Walewska på menyn. Det blir krockar som inte behövs, ofta räcker det alldeles utmärkt med bara det ena och den här filmen är ett utmärkt exempel på det. Filmen är också väldigt mörk, inte alls så färgglad och lättillgänglig som många av serietidningsfilmerna är. Antingen gillar man det eller så gillar man det lite mindre och jag drar åt det sistnämnda i den frågan (Sin City lider av samma problem, den är VRÅLSNYGG men tråkig så klockorna stannar men det hör å andra sidan inte hit).

Det absolut bästa med Hellboy är Guillermo del Toros fantasi och kreativitet. Han äger! Att han är med och skriver manus och producerar den nya TV-serien The incredible Hulk som kommer 2014 gör att all min misstänksamhet glider av mig som vatten på ett inoljat lår. Vilken grej det kan bli. Wow-wow-wooooow liksom!

 

Här finns filmen.

Publicerat

DRIVE

Alla som känner mig vet att en viss del av min musiksmak kan läsas som en öppen bok.

Det går att höra på dom första sekunderna av en låt om det är en ”fiffilåt” eller inte (här är tre exempel på såna låtar: 1, 2, 3), det är liksom inget att snacka om. Jag älskar 80-talsmusik i alla former och jag älskar blipp-blopp och när dessa två ingredienser blandas ihop finns det inte en del av min kropp som inte ler eller hoppetihoppar.

Det finns vissa filmer som har precis samma inverkan på mig, filmer som redan efter dom första förtextsekunderna liksom står med en handtextad banderoll och hoppar och skriker ”You´re gonna LÖÖÖÖÖVE this!” och jag nickar sakta och känner den där sköna värmen sprida sig i kroppen och jag vet att nu kan ingenting gå fel, ingenting. Inledningen på Rocky IV är ett klassiskt exempel på detta.

När förtexterna till Drive visas vet jag. Rosa kursiva bokstäver av 80-talssnitt, musik som skulle passa i vilken 80-tals thriller som helst och en tystlåten Ryan Gosling i en snabb bil med en tändsticka i mungipan (homage till Marion Cobretti månne?). Jag får ståpäls på armarna. Hade jag haft redigt hundkrull i nacken (sådär som en del korthåriga killar med naturligt lockigt hår får om dom väntar några veckor för länge mellan klippningarna) hade krullet stått som spikes rätt ut från bakhuvudet. Jag hamnar i The Freaky Fantastic Film Feeling på direkten och nu finns det ingen återvändo, nu vankas det filmmys av den högre skolan och jag jublar.

Den danske regissören Nicolas Winding Refn har slagit an en ton jag inte sett på film sedan Blue Valentine förra året och att jag känner så beror inte bara på att Ryan Gosling spelar huvudrollen i båda dessa filmer. Jag tror att känslan beror på avsaknaden av ord. Både Blue Valentine och Drive är filmer som inte är rädda för tystnaden, för att låta blickar tala. Det är en fantastiskt skön känsla när denna grej funkar på film, när bilderna blir det viktiga, när historien är bra nog att berätta sig själv utan en massa förklarande ord.

Ryan Goslings namnlöse stuntman, kvinnan Irene (Carey Mulligan) och hennes son Benicio är en trio viktig nog för filmen, sen kryddas detta med Irenes äkta man som i början av filmen sitter i fängelse och en handfull gangsters som alla har sin del i historien. Historien ja, historien. Biljakter, mord, blod, passion, nattbelysning, onda män, en god och vacker mamma, Drive har ingenting nytt rent manusmässigt men det är just det som gör filmen så speciell, att det 2011 fortfarande går att göra en tämligen enkel rånar-action-relationsthriller som känns helt igenom egen, fräsch och annorlunda.

Jag har inte mer att säga än att Drive är för mig i år vad Tron:Legacy var 2010.

Du som känner mig förstår vad jag menar.

Du som inte känner mig förstår nog ändå.