Etikett: Rooney Mara

Publicerat

SONG TO SONG

”Det är något ruttet i staten Danmark” sa Marcellus i Shakespeares pjäs Hamlet. Min parafras lyder ”Det är något överjävla asirriterande med Terrence Malick”.

Min åsikt om Terrence Malick som regissör är inget nytt om du följt min blogg ett tag. Jag känner själv att mycket av det jag tänker skriva idag blir någon form av upprepning men jag kan inte hejda mig, jag kan nämligen inte riktigt sätta fingret på varför, VARFÖR tycker jag att hans sätt att göra film är så hemskt irriterande? Varför stör varenda scen mig till vansinne? Varför kan jag inte se det poetiska, hans höga ambitioner, det unika? Kanske därför att det känns sökt. Hela tiden läser jag in en baktanke.

Som när Cook (Michael Fassbender) drar i Fayes (Rooney Mara) blus så är det inte för att han vill ha henne nära, att han vill få uppmärksamhet eller ens att han gillar hennes kläder utan det är för att Terrence Malick har en VISION av att det tunna tyget i Fayes blus kommer bli poetiskt genomskinlig i fönstrets motljus och med dom skira vita gardinerna som fond. Så Cook tar inte tag i blusen sådär som ”man tar tag i en blus om man vill nåt”, han tar med fingertopparna, sakta men inte förförande, erotiskt eller passionerat utan teatraliskt. Bara teatraliskt. Håret på kroppen reser sig i RAGG, jag fixar det inte. Vad gör du med mig Terrence, vad ÄR det för (spol)knappar du trycker på hos mig?

Nu sitter du kanske och läser det här och morrar högt vilken jävla idiot jag är som återigen ger mig i kast med en film av en regissör jag vanligtvis avskyr och ja, morra på du. Ibland har man ju fel nämligen. Fördomarna KAN komma på skam och när det händer är ingen gladare än jag. Tyvärr kom jag inte i närheten av ett sådant uppvaknande med Song to song men ingen kan säga att jag inte försökte. Och jag vore bra dum om jag inte gjorde det. Försökte alltså. Med en kvartett underbara skådespelare i huvudrollerna – Ryan Gosling, Natalie Portman, Michael Fassbender och Rooney Mara – hur skulle jag INTE vilja se filmen?

Som videokonst är filmen vacker. Visuellt har fotografen Emmanuel Lubezki gjort ett heeeelt fantastiskt jobb. Som teaterpjäs är det säkert jättespännande för skådespelarna att sätta tänderna i. Som regissör måste det vara julafton att jobba med dessa fyra enastående skådespelare. Men för mig som tittar är detta verkligen INTE någon höjdare.

Underhållningsvärdet sett till handlingen är noll, allting handlar om ifall man uppskattar att hänga med dessa skådespelare i dryga två timmar eller ej samt om man kan se det visuella som ett mervärde. Jag kan det. Jag lyckades uppskatta Rooney Maras viskande berättarröst, Michael Fassbenders överdrivna fysiska krumbukter, Ryan Goslings blinkande och tysta smygande och Natalie Portmans push-up-BH (OCH viskande berättarröst) tillräckligt mycket för att filmen skulle undgå det lägsta betyget. Men i perioder är den verkligen där nere och sniffar, för att sen skärpa till sig nåt snäpp eller två.

Jag anser att det här är en film som i dom flestas ögon utger sig för att vara något annat än den är. Har du liksom jag ett initierat filmintresse är du säkert påläst nog för att veta vad som väntar, då känner du till hur Terrence Malick är som filmare. Men, är du en vanlig normal filmtittare som ser postern, som ser skådespelarnas namn och läser att filmen är ett kärleksdrama som utspelar sig i Austin, Texas och med dess musikscen som fond, ja, då tror du SÄKERLIGEN att du ska få se något annat än ett überlångsamt konstnärligt utmanande drama.

Lykke Li är med litegrann också. Hon spelar mot Ryan Gosling. Och Cate Blanchett, Val Kilmer, Holly Hunter och Iggy Pop. Men det räcker liksom inte. Terrence Malicks sätt att göra film gör att INGENTING räcker för mig. Jag får klåda. End of story.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

A GHOST STORY

2013 kom en film som hette Ain´t them body saints (eller på svenska A Texas love story). Rooney Mara och Casey Affleck spelade huvudrollerna och David Lowery skrev manus och regisserade. Ack och ve så tradigt det var. Poetiskt och ”fint” och indie och gummistövlar och jag höll på att gäspa käkarna ur led.

Fyra år senare är det dags igen. I A Ghost Story är det Rooney Mara och Casey Affleck som spelar huvudrollerna och David Lowery har vässat pennan och värmt upp registolen. Varför tittar jag ens på detta, kanske du med rätta undrar. Det är väl klart som korvspad att det här inte kommer falla mig på läppen? Samma tempofattiga dynga. Tomma scener, stillsam kamera, får långa tagningar och varken snack eller verkstad.

Jo. Jag tittade på den här filmen för att jag vet att jag ibland har fel. Det händer att mina fördomar och förväntningar spelar mig ett spratt och ingen kan vara gladare än jag när det visar sig att jag har fel och att en film som jag trodde var skräp faktiskt var riktigt bra. Nu blev inte The Ghost Story en WOHOOOOOOW-upplevelse för mig men en fin filmstund och en upplevelse jag faktiskt bär med mig fortfarande (trots att det var flera veckor sedan jag såg den).

Tror du att det är en skräckfilm så måste du nog radera den tanken, det här är en sorglig bitterljuv kärlekshistoria, no more no less. En tankeväckande sådan, i alla fall för mig. Den är långsam och tyst precis som Ain´t them body saints och det är inget snack om att det är samma skapare bakom båda filmerna MEN den här filmen nådde fram till mig på ett helt annat plan.

Ett stort plus med filmen är att Casey Affleck inte är med så mycket i bild. Det underlättar alltid och hjälper till att hålla en balanserad magsyrenivå.

Publicerat

UNA

Una (Rooney Mara) är en ung vuxen som känns trasig. Ledsen. En scen direkt i början av filmen utspelar sig på en klubb där vi får se Una först dansande i stroboskopbelysning sedan ha sex med en random snubbe på toaletten. Såna scener i filmer verkar alltid bevisa att tjejen i fråga har varit med om någon form av sexuellt övergrepp i sin ungdom. Oftast av en mycket äldre man och oftast i kombination med andra svek. Som att mannen i fråga är hennes pappa eller att han  försvunnit och hon ensam ska leva kvar med skam, skuld och tusen obesvarade frågor.

Jag tänker inte spoila handlingen i den här filmen men jag kan säga så mycket som att analysen av toalettscenen inte var helt fel.

Trots att det är några fler karaktärer med i den här filmen (bland annat Riz Ahmed som en kollega till Ray) kretsar den egentligen enbart kring relationen mellan Una och Ray (Ben Mendelsohn). Man skulle kunna säga att det är ett kammarspel som skulle göra sig lika bra på en teaterscen. Föga förvånande är filmens manus baserad på en teaterpjäs som heter Blackbird, skriven av David Harrower.

Rooney Mara och Ben Mendelsohn är helt perfekt castade i sina roller och jag har inga problem alls med att tro på historien. Jag blir kanske inte så känslomässigt involverad som jag kanske borde ha blivit men det beror troligtvis mer på mig än på filmen.

Blir du nyfiken på mer David Harrower efter att ha sett Una så blev även en annan av hans pjäser, Knives in Hens, film förra året (den filmen heter Culling hens). Otrohetsaffär i ett stall kan man säga att den handlar om, i korta drag.

Filmen finns att hyra på Itunes för ynka 19 kr. Så värt!

Publicerat

LION

Saroo Brierley skrev en bok. Den heter A long way home och handlar om hans egen resa, från att som femåring skilts från sin några år äldre bror på en tågstation nånstans i Indien till han kom till en barnhem och sedemera adopterades av ett australiensiskt par, började tänka på sitt förflutna för att sedan bli fast besluten att försöka hitta sin indiska familj igen.

Nu har boken blivit film och Saroo spelas av den duktige Dev Patel, en skådespelare som ligger i den yttersta toppen av likeable-skådisar. Hur kan man tycka annat än OM honom? Han utstrålar enbart snällhet, ingenting annat än snällhet.

Nicole Kidman spelar Saroos ömsinta adoptivmamma Sue, en mamma som älskar sin adopterade son SÅ mycket, hon är så lojal mot honom, så stolt och så tacksam över att få vara hans mamma, det är enormt fint att se och Nicole Kidman har välförtjänt blivit Oscarsnominerad för Bästa kvinnliga biroll för sin insats här.

Den tredje stora rollen i filmen innehas av Google Earth. Jag får hoppas att dom varit med och finansierat filmen för det ges extremt mycket utrymme för den ”nymodigheten” här.

Som film betraktad känns Lion som en ganska ”standard-boats”. Det går att förutspå tämligen enkelt vad som ska hända men det betyder inte på något sätt att filmen är dålig. Det är fina miljöer, fin musik och framförallt många härliga ljud. Flapprande fjärilar, stenar invid en tågräls, knastrande. På nåt sätt känns det som en hoppfull film och mycket av det hoppet visas i Dev Patels ögon, inte genom dialog. Ett bra drag av regissören Garth Davis som med Lion gör sin långfilmsdebut.

Dom där tårarna som rann utmed mina kinder under filmens sista kvart och eftertexterna, dom höjer betyget ett snäpp. Berättelsen tog sig in i mig, jag trodde inte den skulle göra göra det men där var den, där är den och där sitter den fast.

Publicerat

CAROL

Jag brukar inte vara SÅ känslig när det kommer till att läsa recensioner och höra på prat som handlar om filmer jag inte har sett. Jag tycker att jag brukar kunna förhålla mig någorlunda objektiv till dom flesta filmer jag ser MEN det finns ett undantag: filmer med solklar Oscar-aura.

Filmer som känns som uppenbara Oscarskandidater och som släpps på den tiden på året då det är alldeles genomskinligt att det ligger Oscars-surr-baktankar på filmbolagets konferensrum, såna filmer har jag märkt att jag oftast har ganska svårt för och speciellt när filmen i fråga fått lysande recensioner hos personer som ”såg den först”.

Carol är en sådan film. En stark fyra eller fem-plus film, en film man ”bör” tycka väldigt mycket om för att det är en ”sån” film som man inte kan klanka ner på. Fotot är perfekt, musiken är underbar, det är skådisar i huvudrollen som man ”ska” tycka om och det är en story som borde beröra och få en att tänka till.

Men när inget av det funkar då? När filmen är platt som en pannkaka och jag bara känner att det det surfas på dom sista urvattnade superlativen från Mad Men-hajpen, när jag FÖRSTÅR att Cate Blanchett är jättebra men jag känner inget (precis som alltid när det kommer till henne, jag tycker hon är har utstrålning som en skyltdocka, alldeles för kall och perfekt för att jag ska bli berörd), att jag greppar att Rooney Mara ska vara förälskad men jag känner bara att hon spelar, jag kan se kameramännen framför henne och scriptan och regissören Todd Haynes och ljudkillarna och cateringfolket och hon som fixar kvinnornas lockar så dom är perfekta i varje scen.

Carol handlar om en FÖRBJUDEN PASSION som – tycker jag – uttrycks mer greppbart, köttigt, lustfyllt och engagerande i vilken snabbskriven Harlequin-pocket som helst och det är inte DET jag hört och läst om filmen. Jag har läst att den är fantastisk. Jag har hört att den suger tag i en och gör en melankolisk och till och med lite ledsen. Med mig hände det ingenting, absolut nada. Jag tycker det är en stabilt gjord film men jag hade hellre sett en varmare och mer ”likeable” skådespelare i någon av huvudrollerna. Eller båda. Tänk om det varit Sandra Bullock  och Shailene Woodley. Drömma kan man ju alltid göra.

Publicerat

TRASH

Tre föräldralösa (?) pojkar lever i slummen i Rio (?) och en dag när dom rotar efter bra grejer i sopberget hittar dom en plånbok som tillhör nån höjdare (?) som blir ihjälslagen på grund av nåt djurlotteri och nåt han gömt i en förvaringsbox och sen är det en död dotter inblandad och Rooney Mara försöker hjälpa brasilianska barn lära sig engelska (eller i alla fall dom engelska orden för vissa djur) och Martin Sheen är präst med tejp-lagade glasögonskalmar.

Det är sällan jag retar upp mig sådär jättemycket på könsfördelningen i filmer men här står pojkar, män och gubbar mig upp i halsen. Scenerna med Rooney Mara blir som att sätta på en fläkt i ett 30-grader varmt sovrum, jag kan andas! Synd bara att scenerna är så löjligt få.

Nej det här är inte bra, inte bra alls. Hela filmen är konstig. I långa perioder släpper jag historien för jag fattar verkligen inte vad filmen handlar om, det klipps hit och dit och olika musikstilar blandas och det är ju coolt men det är ingen musikvideo jag tittar på, det är två timmar brasilianskt drama-av-nåt-slag och jag blir så trött så trött att jag faktiskt försöker somna till men det går inte, den höga musiken sätter käppar i hjulet för det.

Filmens stora och enda plus är att den är otroligt snygg. Alla färger, belysningen, rostiga staket blandas med färgglada plastpåsar, jag kan känna lukten av favela och smutsiga sedlar men tyvärr regissör Stephen Daldry, det hjäler inte. Det hjälper inte alls. Betyget blir en svaaaaaag svaaaaaag tvåa, tre droppar hallonsaft i en liter vatten, ungefär så.

Trash visas på Stockholms filmfestival en gång till, imorgon den 14 november. För mer information och biljetter, klicka här. Officiell biopremiär är den 28 november.

Publicerat

HER

Vi lever i en tid när den yttersta formen av lyx är att sitta ner mitt emot en annan människa, ha tid att umgås och föra ett samtal utan att en mobiltelefon eller två pockar på ständig uppmärksamhet. Lika enkelt som det låter när jag skriver det lika svårt är det att få vara med om i verkligheten.

Vi lever i en tid när det ältas om livspussel som inte går ihop, om fullproppade kalendrar, om att vi som bor i storstan måste boka in en middag med en kompis ett halvår i förväg för att vara säkert på att båda kan. Vi lever också i en tid när det samtidigt läggs ner ofantliga mängder tid på skärmrelaterade hobbys – mejlade, chattande, bloggande, internetdejtande, TV-och-dataspelande, twittrande och facebookande – tid som borde kunna gå att förvandla till relationstid-IRL om man vill.

Om man vill. Det är just det, vi kan ju välja. Vi kan välja att låta mobilen ligga ljudlös i fickan eller lägga den pipande och surrande på bordet bredvid besticken när vi träffar en vän. Vi kan för det mesta välja att skriva kram i ett mejl till en kompis eller ses och kramas i verkligheten. Vi kan välja mellan att våga satsa på en riktig relation och kanske få uppleva kärlek eller ha ett förhållande på låtsas i datorn med någon man aldrig träffat öga mot öga men också – kanske – slippa den värsta hjärtesorgen.

I en framtid kanske inte alltför väsenskild från vår går Theodore Twombly (Joaquin Phoenix) till jobbet som en alldeles vanlig man med bruna navelhöga byxor och mustasch. Lite stukad, lite ledsen, lite levandes i limbo efter en lång relation som gått i stöpet känner Theodore att det är lite lurigt att träffa nån ny. Han vet inte riktigt om han vill, om han är redo. Men när han köper ett nytt operativsystem till datorn händer det något. Kvinnan som pratar med honom från datorn kallar sig Samantha och ja, tänka sig, hon förstår honom! Trevlig sexig röst har hon också – och hon är snäll. Hon frågar hur han mår. Hon är klok, as-intelligent faktiskt och hon finns alltid till hands när han behöver henne. När han sover eller jobbar kan han stänga av öronsnäckan, ingen som tjatar, gnatar eller kräver nåt.

Det Theodore kanske inte räknat med är att Samantha, trots att hon inte har en kropp, har känslor. Deras relation blir liksom ”på riktigt” åt båda håll och Theodore har inga problem med att säga orden ”min flickvän är ett operativsystem”. Det är liksom inget konstigt i hans värld och faktiskt inte i min heller när jag ser på filmen. Den på pappret helvrickade historien känns faktiskt inte alls så knepig. Snarare känns hela kärlekshistorien som en våt dröm för en väldigt massa människor som av en eller annan anledning valt bort verkliga hudnära relationer.

Spike Jonze har gjort en lågmäld vacker romantisk film som det är så väldigt lätt att tycka om. Det är även väldigt väldigt lätt att tycka om Joaquin Phoenix och hans Theodore. Scarlett Johanssons röst är perfekt som Samantha och både Amy Adams, Olivia Wilde och Rooney Mara gör fina inhopp i sina tämligen små roller. Men att filmen är så utomordentligt perfekt kan Jonze tacka svenske filmfotografen Hoyte Van Hoytema för. Vilket geni han är bakom kameran!

Så oavsett om du stänger av mobilen när du går på dejt eller ger den full uppmärksamhet fast du har en ny bekantskap bredvid dig, oavsett om du umgås med vänner genom att följa deras statusuppdateringar på Facebook eller om ni ses över en fika på stan, oavsett om du vågar bli kär eller hellre är själv, oavsett vilket så har du ett val och det är bara du själv som vet hur du ska välja. Theodore Twombly valde också och jag tycker han valde bra till slut.

Flmr, Fripps filmrevyer och Movies-Noir har också skrivit om Her och vill du höra Har du inte sett den-grabbarna featuring Fripps filmrevyer-Henke prata om filmen kan du klicka här. Tommy filmar Niklas och Emilios Her-pod hittar du här.

Publicerat

Fredagsfemman # 99

5. Jag gillar action – not words!

Bland det bästa jag vet är människor som inte bara snackar om allt dom vill göra utan som verkligen GÖR. Därför blir jag glad när jag ibland får mejl från unga filmare som ber mig titta på deras filmer och skriva om den på bloggen. Viking Almquist är en sådan filmare. Han har gjort ”ultralågbudgetskräckfilmen” Evil Easter 3: The Final Easter som finns att se på youtube (<— klicka på länken). Jag har sett den. Snyggt jobbat att genomföra projektet Viking!

.

.

.

4. Hej då Jason, hej Roger och Martin!

Nu är fredagstemat med killen i hockeymask slut och det känns lite tomt tycker jag. Därför kör jag igång ett nytt tema, ett litet minitema med start ikväll. Fyra fredagkvällar, fyra filmer i samma franschise, fyra välkända filmer med två superhajpade poliser i huvudrollerna. Inte riktigt lika läskigt som Fredagen den 13:e men kanske aningens högre medelbetyg. Kanske.

.

.

.

3. Projektet som gäckar mig

2014 kommer filmen som ännu så länge går under namnet ”Untitled Terrence Malick Projekt”. Själv tycker jag det vore rätt tufft om det visade sig vara den riktiga titeln. Men det som gör att detta projekt upptar en del av min tankeverksamhet är kombinationen av min Malick-aversion (den rätt aggressiva sådana) och filmens line-up. Ryan Gosling, Michael Fassbender, Natalie Portman, Christian Bale, Cate Blanchett, Rooney Mara, Val Kilmer, Holly Hunter och Benicio Del Toro. Vad jag än tror att jag vet att jag kommer tycka om filmen (eller inte tycka) så kan jag rimligtvis inte strunta i att se filmen. Det vore banne mig tjänstefel.

.

.

.

2. Har du Movie Pop-appen?

Inte? Skaffa den. Ett riktigt kul och nördigt filmklippsspel. Det går att leta upp mig där om du vill få dig en match. Sök på mitt namn och lägg till lino.

.

.

.

1. 24h film

Filmbloggaren Plox fick en idé om att köra igång ett filmmaraton med sig själv som han kallade 24h film. Vi andra kunde följa hans framfart genom filmhögarna på twitter och vi försökte hejja på honom så gott det gick. Hans maraton sådde ett frö hos mig att försöka göra detsamma under nästa ledighet och nu är den här. Jag är ledig ett par dagar till och har för avsikt att genomföra ett liknande maraton själv. Och med tanke på vad jag skrev på punkt 5 här ovan så gillar jag inte att bara tänka, jag gillar att göra. Så det kommer bli av!

Publicerat

A TEXAS LOVE STORY (AIN´T THEM BODIES SAINTS)

Non Stop Entertainment passade på att ha en pressvisning av den här filmen innan dagens första filmfestivalfilm och det tackar jag för. Jättetrevligt! Varken kö eller fullsatt och tre av filmfestivalens jurymedlemmar var på plats: Moa Gammel, Helena Danielsson och Lena Endre. Det var dessutom knäpptyst i salongen under hela visningen, något jag och många med mig hoppas kunna få uppleva oftare.

.

När filmen var slut skickade jag iväg mina första tankar i ett tweet. ”Varför envisas Hollywood med att ge Casey Affleck jobb? Det är lika obegripligt som om blinda skulle få bli hjärnkirurger.” Precis så kändes det. Vilken SOPA han är Casey Affleck. Hur många filmer ska han få förstöra med sitt fågellika utseende och obefintliga utstrålning? A Texas love story är nämligen en film som hade kunnat bli bra, eller i alla fall bättre, med en annan man i huvudrollen.

Ruth (Rooney Mara) och Bob (Casey Affleck) bor nånstans i den amerikanska södern. Dom är ett par, dom är kära och fattiga, lite på gränsen till white trash fast minus husvagn och när filmen börjar får vi reda på att Ruth är gravid.

Genom olika scener som hoppar framåt och bakåt i tiden får vi reda på vad som händer och har hänt dom båda. Det är poetiskt filmat och det är ett musikaliskt score filmen igenom som består av ljudet av klappande händer plus ljudet av händer som slår mot jeansbeklädda lår. Typ. Klinketiklonkmusik fast fysiskt mekaniskt alltså. Ganska tradigt i längden. En mix av irriterande och sövande.

Mud beskrevs innan visningen igår som ”Southern gothic” och A Texas love story är lite samma sak. Det är dramatiskt så det förslår, det är verkligt, det är mycket kill´em och shoot´em och grötig accent och lervälling och män med vapen och långa blå polisbilar, såna som ser ut på samma sätt i formen som hattarna poliserna har.

Den som imponerade mest på mig är polisen Patrick Wheeler spelad av Ben Foster. Det är ingen vildsint gissning att han kommer få en Oscarsnominering för Bästa manliga biroll. Han måste få det. Jag har sett honom i så många filmer utan att han gjort nåt direkt bestående intryck men här äger han hela showen, speciellt eftersom Casey Affleck INTE gör det. Rooney Mara då? Hur är hon? Rent skådespelarmässigt tycker jag att hon gör det hon ska. Att hon inte bränner till, att hon inte känns, att jag inte bryr mig det minsta om hennes öde är inte hennes fel, det är manuset.

Summa summarum: gillar du Casey Affleck mer än jag så finns det en chans att filmen går hem mer hos dig än hos mig. Förstår du däremot vad jag menar med min blinda-kirurger-liknelse och dessutom håller med så bör du kanske välja en annan film. Tvåan här under är nämligen inte särskilt stark.

Publicerat

SIDE EFFECTS

Det är april. Det är dags för Filmspanarna att gå på bio tillsammans igen. Det är Jojjenito som väljer film och jag tror inte någon höjer på ögonbrynen. Det känns som ett givet val denna vecka. Bra skådisar i något som på pappret verkar vara en intressant historia filmad av en regissör som dom flesta som tycker om film har ett öga till, gott eller ont kan skifta. Men om en regissör aldrig är bättre än sin senaste film så ligger Steven Soderbergh rätt kraftigt på minus hos mig efter Magic Mike och Haywire. Det är synd. Han har gjort så mycket bra. Han kan ju, jag vet det och det är med detta fokus jag sätter mig i biofåtöljen. Det KAN bli bra det här.

Emily (Rooney Mara) är gift med Martin (Channing Tatum) som sitter i fängelse för insiderbrott. I fyra år har hon åkt fram och tillbaka till fängelset på givna besökstider och så är plötsligt den tiden över. Martin släpps fri och dom kan börja leva på riktigt igen. Men Emily mår inte bra. Hon försöker ta sitt liv och hamnar i psykiatern Jonathan Banks (Jude Law) trygga händer.

Den lättaste vägen genom en depression är tyvärr inte att genom samtal försöka ta reda på var problemet sitter och lösa detta, det är nåt som bara kostar pengar för alla inblandade och sånt är inte intressant i en kapitalistisk värld. Det som är intressant i det här läget är medicin. Piller. Svälj lite kemikalier och livet är på topp igen samtidigt som läkemedelsföretag tjänar storkovan och doktorerna får bonus som ger dom guldkant på tillvaron. Nu är det inte jag som är bitter, det bara funkar så. Pengar styr. Det är pengarna som styr även för Jonathan Banks när han ger Emily en ny och obeprövad medicin och det blir skogstokigt alltihop.

Okej. Jag var inte bitter men NU är jag det. Jag tittar på filmen och blir mer och mer frustrerad. Jag biter mig i läppen och blir nästan lite förgrymmad. Vad håller han på med Steven Soderbergh? Side Effects känns som en billig TV-produktion och karaktärerna blir liksom bortglömda. Jag får lära känna dom så lite att jag inte bryr mig ett dugg om nån av dom. Jaha, hen dog, move on. Jaha, hen sitter i skiten, move on.

Catherine Zeta-Jones har i perioder varit en favvis för mig men när jag ser henne här så sliter jag mitt hår. Hon är ju så vacker egentligen men vad hände här? Har sminkösen fått direktiv att Zeta-Jones ska se ut som Jokern eller har Zeta-Jones stramat till sitt fejs så pass att sminkösen inte har nåt val annat än att lägga läppstift där läpparna faktiskt är. Det ser fan inte klokt ut. Sen väser hon filmen igenom. Väser. Varför då?

Rooney Mara däremot går från klarhet till klarhet tycker jag. Jag tycker hon är duktig, hon är trovärdig och hon är väldigt lik Noomi Rapace i sina manéer. Jude Law gör också han det bästa han kan med det manus han fått och ingen skugga ska falla på vare sig honom eller Mara. Men resten, herregud, resten. Vilken formidabelt smaklös soppa.

Det har pratats en del om att Side Effects är blott 50-årige Steven Soderberghs sista film. Nu stämmer det kanske inte riktigt eftersom hans Behind The Candelabra kommer tävla i Cannes (med Michael Douglas som Liberace) men ändå….”inte bättre än sin senaste film”. Nu jäklar Steven har du en del att leva upp till. Nu är du bara en Liberace ifrån att bli ihågkommen som en tokflopp.

Mina filmspanande vänner har också sett filmen: The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito och Movies-Noir. Tycker vi lika? Jag tror inte det men jag vet inte.

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Bästa kvinnliga huvudroll

Glenn Close är en skådespelare som alltid levererar, alldeles oavsett film egentligen. Hon kan koka kaniner (i Farlig förbindelse), hon kan vara polischef (i The Shield), hon kan dra in magen och gå i korsett (i Farligt begär), hon kan vara elak kärring bland en massa hundar (i 101 dalmatiner) och nu spelar hon kanske det svåraste av allt: man.

Filmen heter Albert Nobbs och hade hon inte haft en solklar vinnare mot sig i startfältet så skulle hon definitivt kunna vara en vinnare, jag unnar henne det efter sex nomineringar, men jag är rätt säker på att årets pris kommer gå till en kvinna som redan 1986 var uppe i samma antal som Glenn Close är nu.

 

Viola Davis , hade hon ens en huvudoll i The Help (Niceville)? Jag är tveksam, jag är tveksam till alltihop. Till henne som skådespelare, till om hon är bra nog att få en nominering, till filmen OCH till om hon är placerad i rätt kategori.

Jag har inte mer att säga till att jag hoppas – och tror – ungefär noll procent att hon vinner.

 

 

 

 

Rooney Mara kom från ingenstans och knep rollen som ”alla” ville ha. Lisbeth Salander är en tjej som ur hollywoodsynpunkt sett är rätt ovanlig men sedd genom mina synthklubbsögon så är hon inte så tokudda. Jag har träffat på ganska många som ser ut som hon och det innan Stieg Larsson tog stilen och gav den ett namn.

Nåja. Rooney Mara gör det hon ska i  The Girl with the Dragon Tattoo men jag kan ändå inte låta bli att känna att hon är en kopia, att Noomi Rapace är originalet. Det finns inte en chans i världen att hon kan vinna men för filmens skull är det ju alltid bra med PR.

 

 

Meryl Streep, vilket jäkla unikum hon är! Finns det någon roll hon INTE kan spela övertygande? 17 oscarsnomineringar (varav två vinster) senare är hon nu nominerad för något som kan vara hennes liv roll.

Att spela en verklig människa måste vara bland det svåraste en skådespelare kan åta sig att göra. Att plagiera manér, röstläge, rörelsemönster, att sminkas nästintill oigenkännlighet och ändå kunna agera med känslighet. Meryl Streep klarar allt detta till perfektion i sitt porträtt av Margaret Thatcher, järnladyn.

Jag hoppas och tror rätt bombsäkert på att Meryl Streep får sin tredje Oscarsstatyett på söndag natt och hon är SÅ VÄL VÄRD DEN.

 

Michelle Williams har en lika svår nöt att knäcka som Meryl Streep här ovan eftersom även hon spelar en person som faktiskt funnits på riktigt: Marilyn Monroe.

Det här är Michelles tredje nominering, förra året fick hon en för Blue Valentine och 2006 för sin roll som Alma i Brokeback mountain.

Vilket år som helst hade hon kunnat vara en lågoddsare som vinnare men inte i år. Meryl är en på tok för hård nöt att knäcka

Mitt vinnartips är alltså (om du missat det): Meryl Streep

Publicerat

THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO

För några år sedan uppträdde jag tillsammans med tre vänner på en kompis 40-års fest. Vi gjorde en version av Habanera ur Carmen, nyskriven för en tung bas, bongotrumma och dubbel thaigroda.

Tidigare idag lyssnade jag på Rammsteins samlingsskiva Made in Germany i bilen. På skiva 2 finns en tokskön och supergalen remix av Rammlied signerad  Devin Townsend och det låter som att han skrivit om den till något för cirkusmanege, pruttkudde och banjo.

Det är det där med att göra covers, kopior och remakes på sånt som i original är i princip felfritt, det är en svår konst och det krävs att ambitionen ligger på en jag-ska-fan-visa-er-era-jävlar-det-här-ska-bli-BÄST-och-blir-det-inte-bäst-ska-det-i-alla-fall-bli-jäääävligt-personligt-nivå och det alldeles oavsett om det ska spelas opera-aria på sjukt konstiga instrument, om tunga tyska sånger ska nytolkas eller om en av världens mest lästa böcker som blev svensk film återigen ska bli film fast denna gång a la Hollywood och David Fincher.

Jag tror inte att jag sett en enda film av regissören David Fincher som jag tyckt varit dålig, om Benjamin Buttons otroliga liv kan ses som undantaget som bekräftar regeln. Han är duktig på tempon, på att få mig som tittar att invaggas i den fart (eller brist på) som han vill dela med sig av och han känns otroligt pedantisk i sitt filmande. Det där med slump verkar inte vara hans pryl, allt är minutiöst planerat och tillrättalagt. Kanske är det därför jag får känslan av att han synat denna films original in i minsta söm. Det är nämligen väldigt mycket som är extremt lika och samtidigt en hel del som är nytt. Främst är det vissa delar av historien som verkar ha analyserats med helt andra glasögon än vad regissören Niels Arden Oplev gjorde med Män som hatar kvinnor och till och med vad Stieg Larsson skrev i boken. Jag ska försöka bena ut vad jag menar.

Den första historien i trilogin handlar om en man som dödar kvinnor. En seriemördare, en knäppgök, en psykopat och Mikael Blomkvist är anlitad av den gamla affärsmannen Henrik Vanger för att luska reda på nya fakta i det 40-år gamla mordet på hans syskonbarn Harriet.

Boken heter Män som hatar kvinnor, den svenska filmen har samma titel, men den amerikanska filmen har bytt fokus och sätter det spetsiga fingret rätt i mellangärdet på den tuffa kvinnan Lisbeth. HON är i fokus och vissa delar av henne är mer i fokus än andra. Titta bara på filmaffischskillnaderna:

 

 

 

 

 

 

 

 

Lisbeth Salander ÄR en ovanlig kvinnlig karaktär både i litteraturen och på film. Hon är kaxig och konstig men samtidigt kvinnlig trots bristen på dom sedvanliga ”måste-kvinnliga formerna” som alltid prånglas ut i media. Visst, vi får se mycket Salanderhud även i den svenska versionen men i den amerikanska är det bröstvårtor i närbild som om Lisbeth var den sista kvinnan i världshistorien som hade några. Att amerikaner är pryda är ingen modern uppfinning och jag förstår varför Rooney Maras nakna överkropp exponeras på reklambilder men sett till filmen tycker jag fokuseringen är både onödig och dum. Jag tror inte Stieg Larssons baktanke var att ge världen ÄNNU en kvinnlig skyltdocka, jag tror hans tanke var precis tvärtom.

Nu är det inte så enkelt att det är nakenheten i sig som retar mig i The Girl with the Dragon Tattoo, för det är det inte, det är TROSORNA. Salander skulle kunna vara spritt språngande naken filmen igenom om det var nudist hon var men nej, Salander är något så komplext som en bisexuell kvinna och hur visar man det enklast på film om man är fördomsfull amerikan? Jo, man gör en trosvärdering.

När Lisbeth blir uppraggad av en lesbisk tjej på krogen och får en het hemmamatch och tjejerna vaknar i sängen på morgonen vad har dom på sig? I verkligheten är jag hundra procent säker på att svaret skulle vara ingenting (vilket jag har för mig är svaret även i den svenska filmen), men i den här filmen har BÅDA tjejerna svarta bomullshipsters. Troligt? Nä, men det är väl klart att flator har rediga underbyxor på sig i alla lägen, är det inte så? När sen Lisbeth ”blir mer hetero” och visar intresse för Mikael då är det vita spetsunderkläder som gäller. Då ska bröstvårtorna tryckas ut genom den gräddvita spets-BH:n (i närbild) och flatstämpeln försvann som i ett nafs tyckte Fincher och Salander blir liksom lite mer tjejig, lite mer kvinnlig, lite mer okej.

Visst, det här kanske är en petitess i sammanhanget men det var nåt jag satt och funderade på där i biomörkret, precis som att jag satt och funderade på allt det där svenska, på det nationalistiskt häftiga i att se sitt land genom en utländsk regissörs ögon. Jag blev så otroligt glad över all perfekt scenografi, över att det var gamla adventsljusstakar i fönstren, billiga IKEA-muggar i gästhuset, löpsedeln utanför lanthandeln som vittnar om en snörik vinter och en svensk röst i mobilen som saknar täckning. Att alla skådespelare utom Daniel Craig och Christopher Plummer pratar engelska med svensk brytning finns det säkerligen en baktanke med men nånstans tycker jag det är onödigt.

Vad gäller skådespelarna så är det givetvis jättesvårt att INTE jämföra mot originalet. Noomi Rapace version av Lisbeth är stenhård, verkligen skittuff och hon har ögon som utstrålar kyla och ärr från ett tufft liv alldeles oavsett om hon sitter och hackar på kammaren eller om hon sitter i en fåtölj hos Fredrik Skavlan. Rooney Maras Lisbeth är mycket mänskligare och mjukare och jag hade gärna sett henne betydligt mer nedsvärtad.

Daniel Craig som Mikael Blomkvist är däremot jättebra. Där Mikael Nyqvist fastnade i ”jag spelar som vanligt, jag spelar Mikael Nyqvist” där är Daniel Craig inte alls Daniel Craig utan – Mikael Blomkvist. Han är precis sådär skönt manligt karg som han är i boken. Stellan Skarsgård fungerar också bra som Martin Vanger och holländaren Yorick van Wageningen som förmyndaren Bjurman är precis så apäcklig som han ska vara, det är så att det osar flensost genom bioduken. Sen gillar jag Nip/Tuck-Julia Joely Richardson som Anita Vanger, hon är en helt klart underskattad skådespelare (och dotter till Vanessa Redgrave för övrigt).

Summa sumarum, jag tycker det här är ett jättebra hantverk, en ganska hattig och småtrist historia och en helt okej film. För mig börjar den verkliga berättelsen i bok (och film) nummer två och jag hoppas verkligen att Fincher får göra sina versioner även av del två och tre även om jag inte tycker han lyckades göra denna remake vare sig BÄST eller jäääävligt personlig. Det saknas liksom en thaigroda eller två.

 

Publicerat

Skräckfilmsvecka: TERROR PÅ ELM STREET då och nu

Jag såg den allra första Terror på Elm street tillsammans med min bror. Det kan ha varit 1985, kanske 1986, jag minns inte hundra men det jag minns är att lillebror kanske inte såg den alldeles och helt igenom frivilligt.

Han var rädd. Jag låtsades inte vara det, jag var ball storasyrra och borde tycka att en haltande gubbe med randig tröja var peanuts men jag tyckte inte det. Det var många många nätter jag drömde om knivbladsfingrar och likmask i bröstkorgen och jag har bestämt för mig att det var detsamma för lillebrorsan.

Wes Craven hade skrivit tre skräckfilmsmanus innan detta (The last house on the left, The hills have eyes och Träskmannen) men det var med Terror på Elm Street som han blev riktigt riktigt stor – och det med all rätt. Historien om ungdomarna i Badham som blir hemsökta av en viss Freddy Krueger i sina drömmar är både smart och skrämmande på ganska många plan. Den första versionen har Craven själv regisserat och då får jag anta att han gjort filmen precis som han tänkte sig i sitt huvud när han skrev manus.

Johnny Depp gör här sin långfilmsdebut som rådjursögde Glen och Heather Langenkamp som spelar hans kärlek gör det bra men har kanske inte fått dom mest högintelligenta rollerna efter detta. Övriga ungdomar i filmen gör sitt allra bästa för att skrika och dö så verklighetstroget som möjligt. Den karaktär som etsar sig fast mest är såklart Freddy i Robert Englunds tappning och speciellt när man som jag såg filmen på 80-talet, bara något år efter att jag följt honom på TV i serien V och där han spelade supersnällisen Willie. Men här är han inte snäll, han är inte snäll alls. Han är vidrig, han är elak och han ser förjävla äcklig ut!

Sexton år efter att originalet kom gav sig musikvideodokumentärfilmaren Samuel Bayer sig på att göra en remake. Det tyckte han var en bra idé.

2010-års version är rent visuellt precis lika mycket 2010 som originalet är 1984. Det kan man tycka vad man vill om, själv tycker jag det känns ganska fräscht. Det är vidvinkelfilmat, det är snyggt, det är snabbare klipp än originalet och jag gillar att han återanvänt en hel drös med scener rätt av och bara ”poppat upp” dom en smula. Rooney Mara är en något annorlunda Nancy än Langenkamp och det är inte dåligt på något vis, däremot kan jag hålla mig för skratt åt Jackie Earle Haley, den nya generationens Freddy. Han ser ut som en brännskadad Stuart Little och hur mycket jag än vill och hur mycket jag än försöker så kan jag inte tycka att han är otäck.

 

A nightmare on Elm Street 1984

Speltid  91 min = Alldeles perfekt för en skräckfilm.
Story = Jättebra. Välskriven och läskig, den har blivit en riktig klassiker.
Skådespelarinsatser = Helt okej. Inga oscarsvinnare men dom är väl fungerande.
Läskighet = Bitvis JÄTTE.
Charm =MASSOR med charm. Och nostalgi såklart.
Mardrömmar efteråt = Hmmm. Fler än jag kanske vill erkänna.

 

Nightmare on Elm Street 2010

Speltid 95 min = Så nära perfekt det kan bli.
Story = Eftersom storyn är densamma som i originalet så är den fortfarande toppen.
Skådespelarinsatser = Alla sköter sig utmärkt, utom Freddy i den illa sittande gummimasken.
Läskighet = Jag hoppade till två gånger, that´s it. Det är ganska förutsägbart och har man sett Scream eller Jag vet vad du gjorde förra sommaren-filmerna så vet man hur det funkar. Tjugohundratalets tonårsskräckisar är rätt likriktade.
Charm = Vad är det?
Mardrömmar efteråt = Hahaha. Nopps.

Tips! Förra året gjorde jag en liknande jämförelse men då gällde det Halloween.

[Skräckfilmsveckan hos Filmitch fortsätter och idag tar även han sig an en klassikerjämförelse: The Omen då och nu.]

Publicerat

Trailer: The girl with the dragon tattoo

Mitt val av jullovsfilm på bio är tämligen enkelt i år för det här är en film jag verkligen ser fram emot (till skillnad mot Stig-Helmer). Bara åsynen av en gammal hederlig telefonkiosk gör mig alldeles lycklig och det finns mycket som är gammalt och svenskt i den här filmen.

Vad tror du? Är den här versionen bättre/sämre än den svenska?