Etikett: Rosanna Arquette

Publicerat

Dagens duo: FRANK & LOLA

Attans alltså. Man läser idel lovord om en film, man är förtjust i Michael Shannon i alla roller han gör och samtidigt är man inte så värst begeistrad i skribenter som frekvent använder man i text istället för att skriva jag.

Frank & Lola är en såndär film som gjorde mig genomglad när jag hittade den. Imogen Poots och Michael Shannon i en och samma film, en spännande duo, ett filmpar man inte sett förut, det kändes spännande och fräscht. Att Michael Nyqvist och Justin Long dyker upp i biroller samt en sjukt plastikopererad Rosanna Arquette gör inte mycket för att höja filmen, det är mer ett faktum. Dom är där. Ja det är dom. Punkt.

Frank (Shannon) lever och verkar i Las Vegas och där träffar han på Lola (Poots), en kvinna som verkar ha ett ganska mörkt och rörigt förflutet. Frank blir väldigt förälskad i Lola och Lola berättar historier om sina ex för Frank och då speciellt en man som verkar ha gjort Lola illa. Frank blir som besatt av denne man och en kärlekshistoria som kantas av svartsjuka och svek tar sin början.

I andra filmer på detta tema kan det vara rätt enkelt att bli känslomässigt engagerad, när jag känner att jag tror på kärlekshistorien och ser i dom båda vad dom ser hos varandra. Men här…nada. Filmjäveln är iskall och kemin mellan Shannon och Poots är rent skrattretande icke-existerande. Hur kan man göra en film som blir så fel? Jag fattar verkligen inte. NÅN måste ju ha sett att det inte funkade, att det sprakade noll och ingenting mellan Frank och Lola? Nähäpp, inte då. Inte nån enda. Så då får jag bli ”nån”, för det här är verkligen inte bra på en fläck.

Jo. Michael Shannon är bra. Men att vara det alldeles allena bland andra skådespelare hjälper inte filmen så värst mycket. Tyvärr.

Som duo är Frank och Lola som två isbitar som samsas i ett glas utan att klirra i varken glasets kanter eller varandra. En etta alltså. Kan inte bli mer än så.

 

 

 

Nästa tisdag kör jag på med en annan duo. Kanske blir det bättre lycka då?

Publicerat

BACK TO THE 80´S: SUSAN, VAR ÄR DU? (1985)

Madonnas genombrottsskiva Like a virgin kom ut 1984, den här filmen kom 1985. Var man tonåring på den tiden var det omöjligt att inte veta att Madonna var den coolaste katten i stan även om jag aldrig gjorde som många andra tjejer och anammade hennes klädstil till punkt och pricka. Jag var mer….Andrew Fletcher.

Jag såg Susan, var är du på bio en sommardag och jag tror det var första gången jag hörde tjejer högt reagera i en biosalong. Å andra sidan (om jag inte missminner mig, det var trots allt väääldigt länge sedan) så var det mest tjejer där, eller ja….flickor och jag tror alla – inklusive jag – sprang till skivaffären och köpte singeln Into the groove efteråt.

Filmen är dock precis lika intetsägande nu som jag tyckte 1985. Den uttråkade hemmafrun Roberta Glass (Rosanna Arquette) längtar efter att nåt skoj ska hände i hennes liv och hon lusläser annonserna i tidningen. Varför dessa annonser är så roliga förtäljer dock inte historien. Men på grund av hennes annonsläsning uppmärksammar hon en man som med jämna mellanrum sätter in en annons som lyder Desperatley Seeking Susan där det står tid och plats där denna man kommer vara och dit Susan bör komma. Hon börjar fundera på vem denna Susan (Madonna) är och som sig bör i filmer när det inte går att hitta en smartare/trovärdigare lösning skrivs det in en olycka (läs: inspringning i gatubelysning) med minnesförlust som följd och hux flux blir hon tagen för denna Susan och leds in på en kriminell bana.

Gäspade du när du läste texten? Jag gäspade när jag skrev den och fy satan vad jag gäspade när jag såg filmen. Alltså, den ÄR inte bra.

Det är klart att jag har sett mycket som är sämre än detta men det krävs att man tycker att Madonna och/eller Rosanna Arquette är det coolaste/snyggaste/sexigaste som går i ett par skor för att man ska kunna ge filmen godkänt. Jag tycker inte det. Däremot är det en snygg filmaffisch som fullkomligt osar 80-tal. Tyvärr hjälper det inte filmen.

Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Ikväll kommer ännu en film från 1985.

Publicerat

LIVET GÅR VIDARE

Om det är nån som skulle vilja ha en filmisk förklaring till begreppet ”finsk stämning” så föreslår jag man tittar på denna films första tio minuter. Det är så obekvämt att beskåda, det är så ledsamt, det är så pinsamt och det allra värsta är att det inte känns som en överdrift.

Scenen jag pratar om utspelar sig i en talkshow. En person på scen som vill lätta sitt hjärta, ytterligare personer som bjuds in och en publik som får gladiatorspelsditon i antikens Rom att kännas beskedliga.

Utan att spoila filmen för mycket, Birdee Pruitt (Sandra Bullock) lever ett liv som inte riktigt var som hon trodde. Hon sjunker som en gråsten, tar sin dotter (Mae Whitman) och sitt pick och pack och flyttar hem till sin gamla mamma (Gena Rowlands). Självklart bor mamma kvar i den lilla inskränkta hemstaden och Birdee tvingas fejsa gamla klasskompisar som hon inte var helt schysst emot när hon bodde där som ung. Hon var den vackraste tjejen i både skolan och staden och hon var tillsammans med skolans snyggaste sportkille och dom flyttade från hålan och bildade familj.

Man kan se den här filmen med två olika glasögon. Ett – det är en amerikansk sliskig moralpekoral som behandlar kärlek och relationer som om det var på femtiotalet. Två – det är en mysig no-brainer-film som inte bör tas på så himla mycket allvar.

Jag såg Livet går vidare med båda dessa glasögon på. Vissa scener i filmen är svinirriterande, speciellt när Birdee kör sin offerroll ända in i kaklet. Sen funkar inte kemin mellan Sandra Bullock och Harry Connick Jr så toppen alls. Men om man kan bortse från det så har Forest Whitaker lyckats regissera skådespelarna till att faktiskt LYSA i större delen av filmen. Barnskådespelarna är fenomenala (är inte Mae Whitman alltid det?), Gena Rowlands är härlig och Sandra Bullock är hundra procent Sandra Bullock:sk, precis sådär charmig och gullig som bara hon kan vara.

Själv satt jag med en toarulle bredvid mig filmen igenom, tårarna bara sprutade. Jag vet inte om jag ska – eller kan – skylla på musiken som är på pricken så sliskig/känslosam som en film som denna kräver men hur som helst gjorde filmen nåt intryck på mig som endast en hög snytpapper och mosiga söndergråtna ögon kan vara bevis för. Eller så behövde jag bara gråta och filmen blev ett välbehövligt alibi för att släppa ut lite? Kan vara så, I don´t know.

Publicerat

INHALE

Jag klickar mig runt bland streamingsfilmerna hos Lovefilm och blicken stannar vid ett namn – Baltasar Kormákur.

Jag känner igen namnet men kan inte riktigt placera det och klickar mig vidare. Sen – ÅHÅÅÅÅ – tänds glödlampan på skallbasen och poletten trillade ner. Djupet. Det var ju han som regisserade Djupet och Djupet var en bra film och hur beige Inhale än känns, nu jäklar blir det Baltasar-movie-night!

Sagt och gjort. Jag andas in. Och ut. Jag brukar göra det ganska ofta, både lungorna och jag mår liksom lite bättre då. Filmen drar igång och med det även oråden.

Det äkta paret Stanton, Paul (Dermot Mulroney) och Diane (Diane Kruger) lever i varje förälders mardröm. Dottern Chloe (Mia Stallard) är i desperat behov av en lungtransplantation. Med tiotusentals lungsjuka på kö är det inte en lätt väntan, föräldrarna inser att snaran dras åt, det kanske inte går, organet dom behöver kanske inte kommer dyka upp i tid och dotters liv är i verklig fara.

Paul kommer på en fiffig lösning på problemet. Med familjens besparingar på fickan styr han kosan mot Mexico där det enligt uppgift ska gå att köpa sig ett organ. Inga direkta moraliska betänkligheter alltså och detta blir på nåt sätt extra konstigt då Paul jobbar som distriktsåklagare. Det kastas in några krystade scener mellan Paul och en man han ska åtala för att ha skjutit en snubbe som visar sig vara pedofil och snubben i fråga har ofredat mannens son.

Allt som vid första anblicken är en ond handling kanske inte är det. Det kanske finns en mänsklig baktanke bakom vissa brott. Allt detta känns enbart som att skriva mig (och alla andra som ser filmen) på näsan, som att det ska vara nåt slags ”bevis” för att Paul nånstans ÄR en schysst snubbe trots att han åker till The City Of Death för att köpa en kroppsdel av nån mindre värd människa för att rädda livet på dottern.

Det är ganska mycket med den här filmen som inte fungerar. Alla dessa fram-tillbaka-klipp mellan då och nu, dessa idoga kamerafilter som gör att Mexico ska upplevas som som helvetet på jorden, mycket som har med manuset att göra haltar betänkligt. Skådespelarmässigt är det också lite si och så. På pappret är det ganska starka namn med Diane Kruger som det i mina ögon mest intressanta men när det kom till kritan var det inte så många som levererade. Ska en film som denna fungera måste karaktärerna kännas trovärdiga och gör dom inte det måste dom åtminstone få mig att känna liiiiite med dom. Här? Näpp. Händer nada.

Att historien är ganska fånig är inte Baltasar Kormákurs fel. Så tänker jag, andas in, andas ut och går vidare i livet.