Så var det dags igen.
.
Två om en är ett tema på bloggen som kan jämföras med rysk roulette men utan pistol och läskiga kulor. Det kan också jämföras med en boxningsmatch mellan Rocky Balboa och Ivan Drago där båda är lika goda och lika långa.
.
Filmsmaken är som baken – tudelad för att fungera som bäst – och idag ska detta bevisas en gång för alla.
Quentin Tarantinos Death Proof kommer att tokhyllas och apdissas och det bästa av allt är att ingen av oss kombatanter har rätt eller fel. Vi tycker helt enkelt bara vääääldigt olika i den här frågan. Med hopp om trevlig läsning.
.
.
.
Vassa klackar möter dödssäker terror på fyra hjul av Jimmy på ExceptFear.
Inför 2007 klämde manusförfattare/regissör Quentin Tarantino och vännen Robert Rodriguez ur sig en varsin kärleksfull hyllning till grindhousefilmernas glansdagar – en tid under 60/70-talet där drive-in-bion visade b-filmer som uppfyllde den revolterande ungdomens alla krav på våld, skräck, sex och allmän hipness som kunde uppröra den strikta vuxengenerationen. Rodriguez valde en zombiehyllning och Tarantino siktade in sig på slashergenren – eller snarare terrorgenren, med en idé om en mördare som har en besatthet att döda kvinnor med sin förstärkta, ”dödssäkra” stuntbil, men då slashergenren är så pass inrutad ville han bryta konventionerna och göra det helt och hållet på sitt eget sätt.
.
Jag tänker undvika att försvara filmens kvalitet som någon objektiv slutsats, utan istället dela med mig av hur jag personligen känner inför Death Proof – något av ett adopterat kärleksbarn jag tagit till mig och omdefinierat mig själv med.
.
Death Proof börjar med att ett gäng Austin-tjejer, med den lokala radio-DJ:n Jungle Julia i spetsen, ska ut på tjejweekend med siktet inställt på sommarstugan ute på vischan, men kvällen är ung och först ska dom göra det lokala väghaket Texas Chili Parlor osäkert. Mer än en gång för mycket korsas dock deras vägar med en mystisk, svart muskelbil och den ärrade föraren verkar ha ett ovanligt öga för utåtriktade, unga kvinnor…
.
Jag vet inte var jag ska börja när det gäller denna sågade grindhousehyllning signerad en av mina favoritregissörer. Jag följde med spänning filminspelningen i väntan på premiären som double-feature, Cannes-premiären och slutligen solopremiären i Europa. Mitt filmintresse eskalerade tillsammans med den. Sättet hur jag bedömde en film förändrades med den. Min filmsmak breddades mycket tack vare den. Påståendet att den fula ankungen kan vara långt mer intressant än den vackra svanen cementerades i mitt huvud och film var aldrig mer ett nöje – snarare mitt liv. Idag kan jag säga att Death Proof alltid dyker upp i mitt huvud när jag ska välja vilken musik jag ska lyssna på och vilka kläder jag ska bära. Den är nog mitt livs första förälskelse, att döma av den påverkan filmen haft.
.
Jag såg den för första gången på bio i Gävle på premiärdagen. Det var den närmaste staden som filmen visades, drygt 11 mil hemifrån och jag beställde tågbiljett tur och retur enbart för att få se filmen på stor duk. Jag hade redan sett den tre gånger hemma i form av den kortare versionen som ingick i Grindhouse-double featuren tillsammans med Planet Terror, men det här var första chansen för mig att se den långa versionen. Biosalongen var utöver mig själv näst intill tom när filmen började, sånär som på tre tappra själar; en kvinna, en man och en ung kille. Jag tror en av dem var en lokal journalist.
.
Filmen börjar. En överdos av retro väller över oss redan i introt med brummandet från en V8 följt av den fantastiska ”The Last Race” av Jack Nitzsche. Spänningen byggs upp kring en kvinna som har bråttom till toaletten. Tarantino kanske har en sjuk fantasi, men den är i vilket fall väldigt fantasifull. Är det något han verkligen har lyckats med rakt igenom i Death Proof så är det att välja den ena perfekta spelplatsen efter den andra. Soltorkade landsvägar, lömska bakgårdar och fantastiskt inredda serveringsställen med musik- och filmnostalgia vart än näsan pekar. Scenerna i Texas Chili Parlor (som finns i verkligheten) blir en underbar känsla av ”utekväll med gänget” och jag vill aldrig att kvällen ska ta slut.
.
Det andra som jag verkligen älskar med filmen är den perfekta listan av låtar Tarantino har förgyllt soundtracket med. Detta är ju vida känt en av Quentins största talanger, men den mix av bortglömda mästerverk som den här filmen har är nog ändå min personliga favorit-mixtape av honom.
.
Känner man Tarantinos sjukt breda smak för film vet man att han genom den här filmen dricker i den, för sin värld, gyllene filmkällan. Måhända är den gyllene källan ganska skitig, men dessa gamla b-filmer är osvikligt nog hans livselixir – filmer som folk endast hört i andra hand, bortglömda filmer, dammiga, utslitna rariteter likt en gammal sägen som cirkulerar bland de mest insnöade samlare från de ruttnaste biografer. Filmer som spelade på sin sista visa redan efter att de första – och ofta enda, filmrullarna anlände till projektionisten. Tarantino tar verkligen vara på det här genom att låta filmen vara repig, hoppig och då och då tappa fokus. Kameramannen kan få för sig att improvisera mitt i tagningen och abrupta klippningar kan förekomma. Det var en ”no big deal” på drive-in-föreställningarna.
.
Den känsla jag får av allt han sammantaget har packat filmen med skulle faktiskt kunna beskrivas som ”garagefilm” (istället för musikstilen ”garagerock”). Min far har inpräglat mig i en vinylsamlarkultur sedan spädbarnsålder, med rockabilly, bilar, jukebox och stökiga garage. Death Proof vidrör allt det här och filmen är nog mer en slags väckelse för mig. Kanske är det vad Death Proof är.
.
Från början var det tänkt att Mickey Rourke skulle spela rollen som den ensamdrivande ”Stuntman Mike”, men efter att ha sett
Kurt Russells högst personliga rolltolkning i den för honom något ovana men ändå så djupt rotade rollen hade jag aldrig kunnat tänkt mig någon annan. Det är en complete revival för honom, som likt många andra Tarantinoskådisar plockats upp från de mer grisiga filmskafferierna för att få en chans att skina igen. Han är så charmig, realistiskt levande, trots sitt antagonistiska behov.
.
En som aldrig någonsin hade kunnat spelats av någon annan är filmens näst mest glänsande skådespelare – nya zeeländska Zoë Bell – kvinnan som var stunt double till Uma Thurman i Kill Bill och för Lucy Lawless i Xena – krigarprinsessan. Hon spelar helt enkelt rollen som sig själv – en roll som alltså fantastiskt nog är specialskriven just för henne av Quentin Tarantino. Gissa om att hon blev lite paff när han ringde och ville ha med henne i nästa film, i rollen som sig själv! Och kanske fanns det förklarliga skäl till det beslutet. Jag tänker framför allt på en liten scen som slår allt som tidigare gjorts i filmhistorien. Tarantino bespottar tanken på att göra bilaction med hjälp av CGI och i Death Proof är allt i bilväg 100 procent på riktigt. 20 minuter skräckblandad förtjusning. Jag vet inte vad det framkallar hos dig, men jag drabbas av hjärtklappning, adrenalinpåslag och glädjetårar. ”Hold tight” är filmens uppmaning till tittaren, för här används äkta vara! Jag kanske har blivit blödig, men när en biljaktsrulle framkallar sådana känslor har det hänt något. Filmen ligger ju betydligt närmare Nu blåser vi snuten än Titanic liksom.
.
Jag är medveten om att Death Proof inledningsvis innehåller en del tempofattig dialog. Sedan förstår jag egentligen inte varför Tarantino spolar reporna på filmen halvvägs in och länkar med ett svartvitt plåster – men fler tveksamheter till filmen än så har jag inte. Tarantino försöker inte toppa sig själv rent kvalitetsmässigt. Så tänker man inte när man väl rotar ner sig i ett manus. Han geekar helt enkelt ut fullständigt och gör en egen film som utspelar sig i en subkultur han älskar – grindhousevärlden. Det ska stinka smuts. Det ska vara byhåliga karaktärer. Det ska vara ögonhöjande överraskningar, men framför allt ska det vara charmigt på det rakt motsatta sättet än vad mainstream får oss att gilla.
.
När eftertexterna rullade i den där lilla Gävlebiografen satt mina tre, okända medpassagerare kvar i stolarna. De ville inte lämna salongen – en ovanlig syn i ett land som Sverige. Kanske var det en hyllning. Kanske var det av ren utmattning efter vad de nyss hade sett.
.
Betyget blir 8 av 10 slafsiga nachostallrikar, men antagligen de starkaste åtta jag någonsin kommer kunna ge.
.
.
.
.
.
.
.
Det är nånting med den här filmen som får mig att tänka på en kund jag hade i färgbutiken, en kund som ville ha en tapet med röda blommor och det röda skulle vara som ”intorkad mens på gamla lakan”. Det är en fantastisk förklaring och jag förstod precis vad hon menade men det är inte den vackraste beskrivningen av en annars fin färg.
.
Min syn på Death Proof beror inte på några ingrodda aversioner mot Quentin Tarantino om regissör, nejdå, tvärtom. Tarantino har gjort så mycket bra, så mycket helskön, fantastisk, tokudda och mästerlig film att det är klart jag blir brydd och förbannad när han gör något jag tycker är…skräp.
.
När man äter middag på Grythyttan har man förväntningar, högre sådana än när man beställer en kokt med bröd på Kepsgrillen. När jag såg Death Proof på bio valde jag mellan den och dom där karibianska piraterna vilket var ungefär detsamma som att välja lamminnerfilé hos Carl-Jan före den där korven i nämnda grill. Det är klart som korvspad att jag valde fel. När filmen var slut ville jag bara ställa mig upp i salongen och vråla:
.
MEN FÖR HELVETE DU MÄNNISKA MED VÄRLDENS STÖRSTA UNDERBETT! GÖR NÅT VETTIGT MED ALLA MILJONER PRODUCENTERNA FIXAT FRAM! STOPPA IN MORRHÅR I ÖVERLÄPPEN ELLER SPRUTA PUNGEN FULL MED STUVAD SPENAT. GÖR VAD SOM HELST, MEN BRÅKA INTE MED MIN FRITID IGEN!!
Det började med 50 minuter av ”tjejsnack” mellan tre ”tjejer” i minishorts och jävligt jobbig attityd (ja, det här börjar ju lite annorlunda….borde ju leda till någonting…Quentin kanske är smartare än vad jag fattar just nu, det klickar säkert om en stund….*trum trum på armstödet* men va faaaan nu har vi sett att det finns en jukebox i baren, närbild på 17:e singeln som sakta sänks ner mot skivspelaren, kom igen nu då….var faaaan är Kurt Russel och bilen? *slaktar godispåsen* Var är biljakterna, krascherna, blodet, kroppsdelarna?????). Detta leder till 5 minuter biljakt (wohoooo! äntligen börjar filmen!!!) som sedan leder till 50 minuters skitirriterande och totalt meningslös dynga-tuggande mellan tre ”tjejer” och en ball stuntkvinna (men men men men meeeeeeen vad ääääääääääääääääär det här??? *prasslar i den tomma påsen*) som leder till tio minuter biljakt. The end.
Snopet? Mmmm, kan man säga.
Filmen gav tändvätska åt min fobi för människor med för mycket pengar och alldeles för mycket fritid. Eftersom jag inte har något av det känner jag bara: lägg av att mucka med mig! Lägg bara av! Alla filmrecensenter som upphaussar Death Proof enbart på grund av regissörens namn – lägg av med det! Alla sponsorer och intressenter som envisas med att ge stålar till kända människor utan idéer – schyssta, sluta upp med det och det nu! Ge pengar till dom som inga har istället, dom som har kreativa fungerande hjärnor och vett att göra något nyskapande med hjälp av sponsrade tusenlappar.
Quentin Tarantinos sätt att göra film är för mig synonymt med färgen röd, det är min absoluta favoritfärg och något som normalt sett alltid gör mig glad. Death Proof däremot, Death Proof är helt enkelt som intorkad mens på gamla lakan.
Det finns alltså schackspel som består av salt- och pepparströare som schackpjäser. Fan va smart! Det är kanske inte meningen att just denna inredningspetitess är det man ska minnas bäst av filmen Unforgettable men likväl, så är det.
Tack Moya för filmtipset! Det är inte säkert att jag hade sett den här filmen utan din draghjälp. Här kan du se andra filmer Moya tipsat mig om.
