Etikett: Rosie Day

Publicerat

Veckans varulv: HOWL

Jag har kommit fram till att jag gillar filmer som utspelar sig på tåg. Det är nåt speciellt med den begränsade ytan, farten, den metalliska ytan och när sen elektriciteten kajkar ur blir det bra mörkt och läskigt eftersom tågen då oftast stannar nånstans i obygden, långt ifrån närmsta bemannade järnvägsstation.

Howl är en mycket enkelt berättad historia egentligen. En samling människor åker tåg och tåget attackeras av något stort och….ludet. Och med tanke på vilket tema dagens inlägg har så är det väl ingen överraskning att det handlar om varulvar, eller varulvsMONSTER kanske snarare. Riktigt rysliga figurer faktiskt. Jag blev faktiskt lite rädd.

Det finns inte jättemycket av värde att skriva om den här filmen tyvärr, inget mer än att det är en sevärd liten film i denna genre, helt klart.

Och nästa tisdag kommer det en ny liten varulvsfilm minsann. Kanske en som det går att skriva liiiite mer om. Vi får se.

 

 

Publicerat

ALL ROADS LEAD TO ROME

Kommer du ihåg Ella Lemhagen? Den svenska regissören som fick sitt stora genombrott 1999 med sin tredje långfilm: Tsatsiki morsan och polisen? Sedan dess har hon gjort filmer som Kronjuvelerna, Pojken med guldbyxorna och Patrik 1,5.

Nu är hon tillbaka med en amerikansk-italiensk samproduktion, en romantisk komedi som utspelar sig i Italien med Sarah Jessica Parker i huvudrollen som tonårsmamman Maggie som flytt USA med sin rosahåriga dotter som fått för sig att hon ska ”ta på sig” skulden för den struliga pojkvännens droginnehav för att hon är ”ungdom” och straffet kommer bli lindrigare.

Maggie har hyrt ett hus som hon tydligen hyrde även för tjugo år sedan och som av en slump (slump? haha) visar det sig att den italienske pojkvännen från förr, Luca (Raoul Bova), fortfarande bor i huset bredvid och han dyker upp ungefär femton sekunder efter att dom parkerat den lilla gula (fula….tydligen) bilen. Och Luca bor där med sin gamla mamma Carmen (spelad av den gamla hetingen Claudia Cardinale, som av naturliga skäl inte är ashet länge. Hon är född 1938…)

Javisst, det blir såklart kärlekstrassel och det blir tonårsrebellande och gammal-tant-spränger-gränser och kulturkrockar gällande genusfrågor och….jag skulle kunna skriva ”yada yada yada” nu….eller ”gäsp”….eller ”vad synd”  för det är precis alltihop det där.

Äsch. Det stora – största – problemet med filmen är att det inte är något nytt under solen. Inget alls. Precis allt har setts och gjorts förut och därför undrar jag i mitt stilla sinne varför en massa människor upplever att en film som denna prompt måste göras?

Vad gäller Ella Lemhagens insats som regissör har jag ingenting att klaga på, jag tror hon gjort exakt det som ingick i löneöverenskommelsen. Att filmen känns intetsägande beror mer på Josh Appignanesi och Cindy Myers manus. Gamla rester är sällan kul.