Etikett: Rosie Huntington-Whiteley

Publicerat

MAD MAX: FURY ROAD

Om jag ska börja från början så är jag inget fan av Mad Max-filmerna. Dom tre filmerna från 1979, 1981 och 1985 regisserade och påhittade av George Miller med Mel Gibson som Mad Max med uppspärrade ögon och sandig hockeyfrilla skulle sammantaget få en fyra av mig om jag skulle betygssätta direkt från minnet. Mad Max 1/5, The Road Warrior  2/5 och Mad Max beyond Thunderdome 1/5.

Förutsättningarna för att se George Millers nya skapelse var därmed jättebra, utan ironisk underton. Låga förväntningar är – liksom ett gott samvete – den bästa huvudkudden. Att Tom Hardy spelar Max gör visserligen en hel del för min sugenhet att se filmen, kanske inte för att han allena kan rädda den om det visar sig vara ännu ett ökentorrt postapokalyptiskt actionhaveri, men jag vet att han inte kommer göra bort sig. Han kommer vara den bästa Mad Max som går att frambringa. Att Charlize Theron har den kvinnliga huvudrollen som Furiosa gör mig ännu mer trygg. Hon är alltid bra, precis lika stabil som Tom Hardy.

Så jag köper mig en biljett, väljer bort 2D för en gångs skull då jag vägrar sätta mig i nån liten skitsalong med 70-tumsduk för att se den här filmen. Precis som med Furious 7 så känns det som att ju större duk och ju högre ljud desto bättre kommer jag tycka om filmen och med facit i hand (och brist på IMAX på hemmaplan) tänkte jag rätt.

Mad Max anno 2015 är ingen film, det är en upplevelse. Det är bara att tömma hjärnan, släppa sargen och bege sig in i en värld som osar högoktanig bensin och sällantvättade skinnkläder. Mad Max anno 2015 är en mash-up av öken-rock-opera, Pimp my ride och en helkväll med Cirkus Cirkör och 3D:n utnyttjas på ett ypperligt sätt.

Det brummas, gitarr-riffas, gasas, skriks, skjuts, sprängs, floffas, sploffas, kloffas, sprayas lite silverfärg, dödas, vattnas, tankas, lagas, rejsas, grejsas, funderas och dödas. Det sistnämnda en hel del. Mycket död blir det men det dödas på kreativa sätt och blir – faktiskt – aldrig tråkigt. Nej trist hinner jag inte ha för det går undan från första scenen till den sista och enda gången jag suckar är åt det klyschiga citatet i slutet på filmen.

Jag tycker det var härliga två timmar i sällskap av Max, Furiosa och resten av gänget. Jag gillade att hela filmen sjuder av Girl Power Deluxe och att den är snygg som ett helvete. Varenda scen skulle gå att pausa och tryckas som fototapet.

Sen måste jag tillägga att det trummas en hel del. Jaaaa….mmmm….samma typ av trummande som i The Dark Knight Rises….och Tom Hardy har en mask för ansiktet….och han pratar. Så SJÄLVKLART får filmen en redig fyra. Mitt logiska tänkande slutar nämligen fungera när dessa tre parametrar möts. Som tur är händer det inte alltför ofta.

Jojjenito har också sett Mad Max. Här är hans tankar om filmen. Filmparadiset går nästan ner i brygga av filmen, liksom Flmr-Steffo, The Nerd Bird-Cecilia,  film4fucksake och Filmitch. Fripps filmrevyer är aningens mer kritisk, liksom Sofia. Plox har också skrivit om filmen och nu även Movies-Noir.

Publicerat

TRANSFORMERS 3 – DARK OF THE MOON

När jag sitter inne på den kalla biografen och det är trettio grader varmt ute och kroppen skriker efter en såndär saltsten som marsvin brukar ha fastsurrad med ståltråd på burkanten och jag ser först Washington sen Chicago och, om det vill sig riktigt illa, hela världen bli erövrad av onda Decepticons så tänker jag: Nämen! Vad härligt! Är det katastroffilmstidag?

När jag sitter där och ser skyskrapor bli fullkomligt demolerade på dom mest fantasifulla och tekniskt perfekta sätt kliar jag mig i huvudet och skakar på det samtidigt. Herregud. Undrar hur många övertidstimmar filmens hundratals datorprogrammerare och effektmakare har haft det senaste året? Undrar hur många äktenskap som gått åt pipsvängen för att den ena partnern vägrar höra ett ord till om Optimus Prime, Autobots och Bumblebee? För helt ärligt, jag häpnar av filmen. Jag blir fan förstummad. Jag har ALDRIG sett totalgalna effekter så verklighetstrogna som här. Aldrig någonsin. Det är filmens stora styrka och samtidigt dess svaghet.

Sam Witwicky (Shia LaBeouf) är självklart med även i denna den tredje delen. Självklart säger jag, för jag kan inte tänka mig dessa filmer utom honom och definitivt inte denna. Snyggingen Megan Fox är utbytt mot en annan ögongodisbabe, Rosie Huntington-Whiteley, men jag sätter tänderna i henne lite senare. John Malkovich är med på ett hörn, den mest populära asiaten i Hollywood just nu (fast han egentligen är infödd amerikan) Ken Jeong har en ”rolig” roll, Frances McDormand är CIA-chefen Mearing och John Turturro är tillbaka som Simmons. Men inget av detta hjälper nämnvärt för att få bort den plastiga känslan av filmen. Ingenting är ju på riktigt. Allting kan fixas med ettor och nollor och att alla dom där skådespelarna egentligen spelar mot ingenting märks, det märks på alla utom på Shia LaBeouf. Han skriker och gormar, får panik, springer, hoppar, skrattar, gråter, fixar och trixar och jag tror på honom. Jag tror på att han finns, på att han känner riktiga känslor och på att han  får lite ont i tonsillerna när han skriker som en galning.

Att som tjej se Transformers 3 gör nästan lite ont. Filmen är så manlig att biografpersonalen borde kräva Y-front och en doft av Axe Temptation i armhålan av samtliga åskådare redan vid entrén och tittar jag mig omkring i biografen kan jag nästan tro att den tanken är verklighet. Det är väldigt få personer av kvinnligt kön i salongen. Det är jag, min dotter och EN tjej till från rad fyra och framåt – och biografen är fullsatt – och jag hör killarna med keps på raden framför skratta hårt och länge åt skämt jag inte visste fanns, än mindre att dom var roliga.

Dom enda två av kvinnligt kön i den 157 minuter långa filmen är nämligen Frances McDormands torra och arga översittarchef som tyvärr inte kan beskrivas med något bättre ord än bitterfitta (hon är en sån som säkerligen får den belevade frasen ”Du kan fan inte ha fått kuk på länge” efter sig) och Rosie Huntington-Whiteley, ja…..vad ska jag säga om denna mänskliga Bambi?

Okej, jag vet, det är tokfel att jämföra henne med 1. ett fyrfota djur och 2. någon av manligt kön men det är det första jag tänker på när jag ser henne.

Jag förstår att hon är med som mänsklig Viagra för männen i publiken världen över men det känns bara så jävla…banalt. Jag hade önskat att jag kunde hitta några hippa små indiefilmer i hennes CV eller kanske en teateruppsättning av Ibsens Ett dockhem på nån liten scen lokaliserad på någon av Londons mindre upplysta gator men nej, inte så mycket som en skolpjäs hittade jag om man nu inte kan kalla ett gäng The Victoria´s Secret Fashion Shows som teatralisk utbildning. Hon springer omkring i sina svarta 15-centimeters-klackar fast världen håller på att rämna men samtidigt ska hon ha cred för att hon inte falsettvrålar sig igenom filmen för det kunde mycket väl ha hänt.

Transformers 3 är den tyngsta och den mörkaste filmen av dom tre men också den med mest gadgets. Att använda sig av små knasbolliga effekt-sidekicks funkade fint i Men in black (dom där avlånga alien-tjommarna som kokar kaffe och röker till exempel) men mindre bra i dom nya episoderna av Star Wars (tänker såklart på Jar Jar Binks). Här funkar det väl okej. Dom är ganska söta, jag skulle gärna ha en hemma men jag är nog egentligen inte målgruppen för att flina åt dessa filurer.

Jag är nog egentligen inte målgruppen för denna film alls vad det verkar men jag hade en trevlig stund i biomörkret, jag hade hög effekt-puls flera gånger men spännande blev det aldrig. Inte en enda sekund.

En sak till. 3D är ett SKÄMT!


 Här kan du se vad jag skrev om Transformers 1 och 2.