DJUNGELBOKEN (IMAX 3D)

Rudyard Kipling skrev The Jungle Book 1894. Om han var före sin tid, en smart businessman eller bara red på en räkmacka förtäljer inte historien men redan året därpå kom han ut med uppföljaren (med det fullkomligt utflippade och jättekonstiga namnet *obs! ironi*) The Second Jungle Book.

Sagan om den lilla människovalpen Mowgli och hans äventyr bland stockar, lianer och vilda djur i den indiska djungeln har lästs av många generationer och redan 1942 kom den första spelfilmen, nominerad till fyra Oscars men vann inte någon. 1967 kom Disneys tecknade version av filmen och utan att ha läst böckerna så känns dagens film mer som en remake av den tecknade filmen än som en adaption av boken. Flera av låtarna från Disneyfilmen har till och med återanvänts i denna film, en film som i Jon Favreaus händer blivit ett datoranimerat CGI-spektakel av sällan skådat slag.

Alltså, missförstå mig rätt här, filmen är otroooooooligt snyggt gjort. Alltså otroooooooligt! Alla dessa djur, alla dessa pälsar i närbild. Pälsar som ju inte finns på riktigt men som är så verkliga att jag nästan blir förbannad. Dom indiska vilda djuren pratar av nån anledning felfri engelska allihop –  ett mindfuck man helst ska undvika att tänka på om man ska få nån behållning av filmen – men det är fint på nåt sätt tycker jag, munnarna rör sig helt perfekt (såklart) och ja, jag tror på att dom kan prata, jag köper det.

Jag tycker Neel Sethi som Mowgli är ett rackarns obehagligt litet barn. Han kommer inte hamna på någon av mina mer positiva listor över barnskådespelare MEN ett plus ska grabben ha och det är att han trots allt agerat mot och med INGENTING genom hela filmen. Han kan inte ha gjort annat än travat runt på en green screen-inspelning och försökt agerat som om det var helt naturligt att prata med kryss och pilar. Så jag känner mig lite taskig som dissar honom men likväl, även om han klär i knutna röda underbyxor och påminner om den tecknade Mowgli så utstrålar han nåt obehagligt.

Jag tycker det bästa med filmen är dom små grejerna som händer liksom i periferin. Den lilla sköldpaddan i slutet till exempel, den som fastnar mellan två boksidor. Jon Favreau känns som en man som inte struntar i det andra skulle kalla petitesser och det gillar jag. Jag gillar dom där konstiga djuren också, dom där med mössliknande ansiktena, oproportionerligt stora öron och knepigt smala fågelben. Vetetusan vad dom heter, jag är inte så bra på djur, men söta var dom.

Den här filmen har biopremiär idag och har 11-års åldersgräns. Ett tips till alla föräldrar med små barn, även om kidsen får gå i målsmans sällskap så är detta ingen film för dom riktigt små knattarna. Det är många högljudda och spännande actionscener, det är ond bråd död och faktiskt lite läskigt ibland. Att det är så pass verkligt gjort gör att det kan vara svårt att vifta bort detta med att det ”bara är en film”.

Upplevelsen av IMAX-salongen i Filmstaden Scandinavia:
Den här gången hade jag perfekt plats, mitt i mittenraden mitt i salongen. Jag hade linser i ögonen istället för glasögon på och 3D-glasögonen var sprillans nya och fräscha. Ändå….ändå…..ÄNDÅ var det en värdelös 3D-upplevelse. Rörde jag huvudet det allra minsta blev halva duken suddig och sista halvtimmen fick jag kisa för att ögonen skulle orka med och för att försöka hjälpa konturerna på traven. Vilka konturer förresten?  Den där glasklara bilden som presenteras i reklam-förfilmen har jag hittills inte sett en enda sekund av i dom vanliga filmerna (varken i denna eller i Star Wars: The Force Awakens).

Helt ärligt, jag orkar inte ens vara arg. Jag känner mig mest besviken och blåst på konfekten. Skitsalong! Jag kommer att ge IMAX:en EN chans till då jag vill se en icke-3D-film i den salongen, men 3D-filmer behöver jag inte se vare sig där eller någon annanstans. Trams! Bläk!

DJUNGELBOKEN

.

.

Igår skrev Henke, Christian och Jojje om Djungelboken på sina bloggar och det handlar såklart om projektet Decennier. Grabbarna är framme vid 60-talet och som sista gemensamma film valdes denna lilla Disneypärla. Självklart ville jag också vara med på ett litet hörn och se filmen – eller snarare se OM den – för herreguuuuuuuuwd hur många gånger har jag inte sett Djungelboken i mitt liv? Vet inte. Många är det. För många? Ja, kanske. Eller inte.

Var nöjd med aaaallt som livet ger och all-ting som du kriiing dig ser-scenen med Mowglii och Baloo har jag sett lika många gånger som jag firat jul och filmen som helhet har jag sett från början till slut i vaket tillstånd kanske 10 gånger, i halvsovande säkerligen lika många och i framstupa sidoläge med dreggel i mungipan och en morgonpigg bebis vid min sida hundratals gånger – lätt!

Det var dottern som ville se ”Moggi” när hon var liten, samma dotter som med uppspärrade ögon nu ber mig titta på Djungelboken nattetid när hon sover för att hon är ”livrädd för musiken”. Jag har länge trott att hon skojat om sin ”elefantfobi” men när jag började sjunga ”Här marscherar våran tropp medan solen stiger opp, vi marscherar rätt över berg och slätt, ett, två, tre, fyr, på ett militäriskt sätt” så sprang hon som Snurre Sprätt in i sitt rum och stängde dörren. Om ett år blir hon myndig, hur fan ska det gå?

Nåja. Jag stängde in mig i sovrummet, stoppade in filmen i spelaren, satte på TV:n, kröp ner i sängen och 75 minuter senare var jag fortfarande klarvaken och… jätteglad! Vilken störtskön film det här är! Stämningen, musiken, Beppe Wolgers röst (ja, jag såg den på svenska, jag har bara sett den med svenskt tal, det är det enda sätt jag kan se den på tror jag), aporna, Mowgliis rentvättade hår (som hade passat in i Sofias hårresande tema), en kittlig Kung Louie, Baloo i bastkjol, trevliga låtar man kan sjunga med i och DÄR, DÄR var han, den lille apan som blev min idol redan första gången jag såg filmen.

Den apa jag menar är en av Kung Louis hantlangare, han med den vita frillan, den coolaste av alla apor som finns. Han har värsta groovet och kan spela trumpet på läpparna och luftgitarr med ett stort grönt blad och han kör sitt race solo fast i grupp (klicka här för att se sköningen in action).

Djungelboken är en film som jag tvivlar på kan göra någon besviken. Så oklanderligt tecknad, så gullig film utan att bli det minsta töntig, så charmig, så kul och samtidigt tänkvärd. Det här med att lika barn leka bäst, med att inte passa in men att på nåt sätt passa in ändå, med att ha och få en familj även utan blodsband, funderingarna kring vad som är viktigast när det gäller det som formar en människa – arv, miljö eller att ha en stor björn som bästis.

För mig är det kantboll på full pott här. En otroligt fin film! Vad tyckte då decennierkillarna? Klicka på deras namn för att komma till recensionerna: Henke, Christian och Jojje.