Etikett: Rupert Evans

Publicerat

THE CANAL

Amerikanska skräckfilmer, det känns som att jag kan dom rätt bra. Jag kan koderna, jag fattar oftast när ett jump scare är i antågande och jag tycker mig kunna avläsa handlingen så pass bra att jag förstår hur filmen ska sluta långt innan eftertexterna rullar. Svenska skräckfilmer likaså. Asiatiska börjar jag också lära mig så smått, det finns en formel även där även om den ibland luras och ser till att uträkningarna blir fel.

Att se skräckfilmer från andra länder än dom ”allra vanligaste” är alltid spännande tycker jag. Jag känner en skön men ändock oro i kroppen, jag är liksom på helspänn hela tiden för jag är inte riiiiktigt med i matchen. Jag tittar och det kanske ser ut att vara ”som vanligt” men små små saker här och där, en kameravinkel, val av musik, färger, är inte som jag är van vid när det vankas skräck. Det är härligt. Jag blir alldeles upprymd och speciellt glad blir jag när jag hittar en film som är så bra som The Canal.

The Canal är en irländsk skräckfilm, skriven och regisserad av Ivan Kavanagh. David (Rupert Evans, i vissa vinklar mer än lovligt lik David Hellenius) jobbar med att restaurera gammal film. Han bor tillsammans med frun Alice (Hannah Hoekstra) och sonen Billy (Calum Heath) i ett gammalt hus och han har starka misstankar att Alice har en affär med en mörk snygging på jobbet. Svartsjukan äter honom inifrån, han kan inte riktigt släppa magkänslan.

David kommer över filmiskt material som visar bilder från huset där han och familjen bor och att det troligtvis begåtts ett brutalt mord i huset 1902. Dom grafiska bilderna tillsammans med den molande svartsjukan gör att David inte beter sig riktigt stabilt. Eller….ÄR det nån som pratar i väggarna?

Jag var rädd. Så. Nu är det sagt.

Jag hoppade högt ett par gånger. Alltså, jättehögt.

Jag tyckte helt enkelt att filmen var väldigt otäck. Det låg en dystopisk stämning över filmen som kändes som en otvättat kliig vägglusfull filt, en såndär man tvingas sova under på hotell i London. Rupert Evans gör ett bra jobb i huvudrollen men för egen del är det lillkillen, Calum Heath, som vann mitt hjärta helt och fullt. Snacka om naturbegåvning! Han äter flingor och mjölk med en lite för liten matsked i en scen och jag skulle kunna ha den scenen på repeat. Han käkar. Han spelar inte. Han är hungrig och han äter som vilken liten kille som helst. Den där kanske till och med obetydliga scenen satte sig fast, den betydde massor för min känsla för hela filmen. Flingor och mjölk. Så enkelt.

Kanske är det just det ordet som symboliserar hela filmen. Enkelhet i betydelsen att inte krångla till det. Ivan Kavanagh krånglar inte. Han berättar en historia från A till B och han har mig med i båten från första rutan till den sista. Kanske speciellt i den sista. Eller näst sista.

Det här är en film jag redan nu längtar efter att se om.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: HELLBOY

Guillermo del Toro är en riktigt fascinerande regissör tycker jag. Jag tror till och med att jag är lite småkär i honom. Få regissörer lyckas med konststycket att skapa fiktiva världar som är så intagande,  så indragande och så fascinerande – även om man inte tycker att den berättade historien i sig är superintressant.

Med Pans labyrint lyckades han få mig totalnitad och den behåller sitt grepp om en av platserna på min all-time-high-top-10-lista. Hellboy når inte alls till dom höjderna men det är en otroligt underhållande film som får ögonen att säga mums även om inte hjärtat gör det.

Hellboy som karaktär dök upp för första gången 1993 i San Diego Comic-Con Comics #2 utgiven av det relativt unga amerikanska serieförlaget Dark Horse Comics. ”Pappan” till Hellboy heter Mike Mignola och han började sin bana på DC Comics där han bland annat tecknade Batman. Dark Horse Comics är lite av en underdog i dessa sammanhang då dom skapar serieversioner av kända filmer (som Alien och Star Wars) men dom har även gett ut Frank Millers serier 300 och Sin City.

Som film är Hellboy…..lång. Väldigt lång. Mycket lång. Det känns som att det hade kunnat gå att göra två filmer enbart av detta manus och rumpan håller med. Trots allt det balla, allt det snygga, allt det överdådiga säger träsmaken till slut ifrån. 122 minuter är 122 fullsmockade minuter och som sagt, det känns. Vad gäller skådespelarna så har jag inga som helst invändningar. Jag tror Ron Perlman är född till att spela Hellboy. Jag tror det här är hans livsuppgift, hans arv till framtida generationer. Han ÄR Hellboy. Jag tror inte ens han behövde sminka sig om mornarna. Möjligtvis att hornen i pannan inte är hans men samtidigt, det vetefan, ingenting är omöjligt. Selma Blair som hans kärleksintresse Liz Sherman är precis perfekt. Hon är toppen i det mesta hon gör.

Vad är det då som gör att Hellboy inte når in i mitt filmhjärta? Kanske är det hopkoket av allt (lite demoner, lite skräck, lite slafsmonster, lite kärlek, lite humor, lite nazi, lite sorgligt,  lite hitan och ditan). Det blir som en thairestaurang som har plankstek och Sjötunga Walewska på menyn. Det blir krockar som inte behövs, ofta räcker det alldeles utmärkt med bara det ena och den här filmen är ett utmärkt exempel på det. Filmen är också väldigt mörk, inte alls så färgglad och lättillgänglig som många av serietidningsfilmerna är. Antingen gillar man det eller så gillar man det lite mindre och jag drar åt det sistnämnda i den frågan (Sin City lider av samma problem, den är VRÅLSNYGG men tråkig så klockorna stannar men det hör å andra sidan inte hit).

Det absolut bästa med Hellboy är Guillermo del Toros fantasi och kreativitet. Han äger! Att han är med och skriver manus och producerar den nya TV-serien The incredible Hulk som kommer 2014 gör att all min misstänksamhet glider av mig som vatten på ett inoljat lår. Vilken grej det kan bli. Wow-wow-wooooow liksom!

 

Här finns filmen.