Etikett: Ryan Coogler

Publicerat

Fredagsfemman #316

5. Bara en dryg vecka kvar till Oscarsgalan…

…och ännu har ingen kanal/sajt klivit fram och sagt att dom visar den?

.

.

.

.

4. Somebody Feed Phil

Gillar du matprogram och har Netflix – kolla in Somebody Feed Phil! Jag säger inget mer än det OCH höjer samtidigt ett varningens finger: du kommer inte kunna sluta titta OCH du blir sjukt sugen både på mat och semester.

.

.

.

3. Ludwig Göransson

Blott 33 år är han – och född i Linköping. Ludwig Göransson är på väg att bli något riktigt stort i Hollywoods kompositörsfack. Han har samarbetet med regissören Ryan Coogler i alla hans tre filmer (Fruitvale Station, Creed och Black Panther) men även gjort musiken till Central Intelligence, Familjetrippen, Eli Roths kommande remake av Death Wish och TV-serier som Community, Satisfaction och New Girl. Det ska bli kul att följa honom framöver, han är redigt begåvad den här mannen!

.

.

.

2. Vicky Krieps

Den bästa skådespelarprestationen i filmen Phantom Thread (som har biopremiär idag) är Vicky Krieps som spelar Alma. Jag hoppas vi alla får se mycket av henne framöver. Men trots att hon är bäst är hon den enda av dom tre huvudkaraktärerna som inte fick en Oscarsnominering. Kanske kan ett silver på veckans fredagsfemma funka som ett liiiitet plåster på såret?

.

.

.

1. The Road movie

Jag blinkade knappt och jag ville aldrig att den skulle ta slut. Dokumentären om dom ryska bilförarna är bland det tokigaste jag sett på TV men även det mest förhäxade. Ihopklippta filmer filmade med bilkameror (alltså inne i bilarna) visar på trafikanter man INTE trodde fanns. Otäckt är det också ibland, alltså inte barntillåtet. Att allt är 100% autentiskt gör det per automatik ÄNNU otäckare. Tycker jag. Dokumentären finns att se här. Do it! Du kommer inte ångra dig. Men spänn fast säkerhetsbältet!

Publicerat

BLACK PANTHER

Säga vad man vill om Stan Lee och Jack Kirby, männen som skapade dom flesta av Marvels riktigt stora superhjältar, när det gäller vissa saker var dom verkligen MYCKET före sin tid. Som Black Panther till exempel, den första svarta seriefigurssuperhjälten. Redan 1966 sågs han i tidningen första gången och är det inte själva FAN att det ska ta 52 år innan han får sin första egna film?

Hur som helst, NU är den första Marvel-filmen här med idel ädel supercoola svarta skådespelare! Att filmen dessutom har en intressant historia som inbegriper ett pärlband av karaktärer som alla är grundade och välskrivna OCH att det är en stand-alone-film utan drösvis av andra Marvel-hjältar är enbart plus. Jag känner mig lite mätt på CGI-fester a la Avengers-hopkok och det här är verkligen ingenting sånt. Det här är en film som berättar historien om T’Challa, han som blev Black Panther och kung i Wakanda (Chadwick Boseman) men den berättar även historien om hans antagonist Erik Killmonger (Michael B. Jordan).

Oavsett om det gäller hjälten eller skurken så är en backstory i princip alltid av godo. Jag gillar att förstå varför någon är ”god” eller ”ond” och det får man göra i den här filmen. Man får dessutom lära känna ett trio stentuffa kvinnor, Nakia (Lupita Nyong´o), Shuri (Letitia Wright) och Okoye (Danai Gurira) och det har väl knappast hänt sen blaxploitationeran på 70-talet?

Det härliga med kvinnorollerna är att dom inte bara är vackra/söta, dom är stentuffa också OCH smarta OCH roliga! Jag gillar den grejen med filmen till tusen! Men nåt som jag gillar nästan ännu mer är den screentime som mannen med Hollywoods skönaste röst får. Andy Serkis är mysig rejäl skurk och jag unnar honom verkligen att få ”riktiga” roller också, inte ”bara” vara röst åt animerade figurer, CGI:ad apa eller Gollum.

Det finns väldigt mycket att tycka om med filmen men det finns även en del som drar ner betyget en smula. Jag tycker filmen är lite för lång, jag tycker (som vanligt) att det är en alldeles för utdragen sista fajt och jag tycker att det är problematiskt att den skådespelare med svagaste auran innehar huvudrollen. Chadwick Boseman är inte dålig, han är bara tunn jämfört med det explosiva kollegiala gänget han har runt omkring sig.

Några sista ord om manusförfattaren och regissören Ryan Coogler. Det här är hans tredje långfilm. Fruitvale Station var den första och Creed den andra och han har samarbetat med två killar i alla tre filmerna: skådespelaren Michael B. Jordan och Ludwig Göransson från Linköping som komponerat musiken. Det verkar dock kunna bli en fjärde film i och med Wrong Answer.

En sista slutfundering. Att se Black Panther i en fullsatt salong 1 på Filmstaden Sergel kl 21.00 på en fredag då jag var både äldst och vitast i salongen, det var härligt! Applåderna under eftertexterna ville aldrig ta slut. Filmen måste ha gjort rätt på SÅ många sätt, sätt som kanske inte nådde in i mitt hjärta men väl i andras, och dom behövde kanske den puffen bättre än jag? Black Panther-figurerna kommer vara idoler för MÅNGA, lång lång tid framöver.

 

 

 

Det här blev en ny variant av filmspanarfilm eftersom vi inte såg den tillsammans. Men det hindrar oss inte från att skriva om den samtidigt. Här är mina bloggkollegors tankar om den svarte pantern:
Sofia
Mackan
Jojje
Henke
Steffo

Publicerat

CREED – THE LEGACY OF ROCKY

Det är klart att det är som julafton att få se Rocky Balboa på film igen! Fan alltså, jag får försöka svälja ner den där gråtklumpen i halsen varannan sekund för att inte bryta ihop fullständigt men det är det värt. Jag sväljer och sväljer. Hej Rocky! Jag har saknat dig!

Rocky Balboa har blivit gammal. Han har varit med om en hel del och det syns och märks. Jag märker att dom tidigare Rocky-filmerna liksom snabbspolas i mitt huvud för att komma i fas, alla stora upplevelser, sorger, vinster, kärlek och träningstimmar. Det är nåt alldeles speciellt med den där rollfiguren, han är så ”på riktigt” som en rollfigur kan bli och det känns som att ingen filmkaraktär betyder lika mycket för Sylvester Stallone som Rocky gör. Dom har ju liksom följts åt ett tag, fyrtio år för att vara exakt. Nästan hela mitt liv.

I den här filmen är det dock inte Rocky som är huvudperson, inte på pappret i alla fall. Creed handlar (naturligtvis) om Apollo Creeds son Adonis (Michael B. Jordan) som aldrig hann träffa sin pappa men som hela sitt liv har boxats – men kanske inte alltid i en boxningsring. Efter ett liv i samhällets utkant vill han satsa helhjärtat på boxningen och letar upp sin pappas antagonist och vän Rocky för att förhoppningsvis få en personlig tränare som kan sina saker.

Det finns mycket med filmen att nämna på plussidan. Känslan är en sak, färgerna, Philadelphias bakgator och interiören i träningslokalen en annan. Tänk att få köpa en gammal ingrodd boxningslokal och ha den som bostad! Jag skulle inte ändra ett dugg, ställa in en stor knallröd soffa bara, det räcker. Och kanske vädra ett halvår.

Självklart slår hjärtat extra hårt alla scener med Rocky i bild, det är då filmen liksom bränner till. Två scener blev riktigt jobbiga (en på sjukhuset samt den som utspelar sig i omklädningsrummet och inkluderar broschyrer), då rann tårarna i en strid ström nedför kinderna. Lika bra som dessa scener är lika skrattretande farsartad skitdålig är (nästan) slutscenen, den med motorcyklar som åker på bakhjulet som extra krydda. Filmen känns överlag ganska ojämn och – som vanligt – lite för lång med sina 133 minuter.

Regissören Ryan Coogler regisserade Michael B. Jordan i sin förra film Fruitvale Station från 2013 men Michael har hunnit göra två filmer sen dess varav Fantastic Four är den senaste. Coogler är en duktig regissör, inget snack om den saken. Han lyckas bra med Creed och jag känner mig riktigt nöjd. Betygsmässigt pendlar filmen mellan en trea och en fyra med ett par fem-plus-scener och en riktig kalkon. Trean jag ger är kanske liiiite snål men den är stark och nu är jag jättepepp på Creed II, filmen som GIVETVIS kommer bli av!

Vill du höra mer om den här filmen kan du lyssna på Snacka om film, avsnitt 22. Där pratar både jag och Steffo om den. Eller pratar är kanske fel ord, vi kärleksbombar den!

Publicerat

Fredagsfemman # 101

5. Är det mödan värt?

Efter att ha fått upp ögonen för Tom Hiddleston och googlat karln en hel del har jag sett att han spelar Magnus Martinsson i den engelska TV-serieversionen av Wallander. Är det värt att titta på serien för att få sig lite Tom Hiddleston till livs eller ska jag se om Avengers istället? Att han och Bradley Cooper MÅSTE få spela bröder snart är väl en självklarhet, visst är det det?

.

.

.

4. Stallo

Jag har precis läst ut Stefan Spjuts roman Stallo och jävlarimej vad jag mår dåligt. Men samtidigt – vilken historia! Under hela läsningen var jag irriterad över att en sån utomordentlig bok inte blir film, som om jag redan bestämt mig för att ingen köpt filmrättigheterna. Det enda jag hade behövt göra var att vända på boken och läsa det finstilta längst ner, boken kommer bli film! I regi av Mikael Marcimain dessutom! Dags för en liten lyckodans tror jag.

.

.

.

3. Margotbetuttning

Det är många som kommer kära ner sig i Margot Robbie den här helgen. The Wolf of Wall Street har premiär idag och Margot har en stor roll.

.

.

.

2. Fruitvaleregissören och Creedskvallret

Det här borde vara en sån TOKGIVEN etta på listan om det just denna vecka inte funnits något ännu mer solklart. Ikväll har Fruitvale Station biopremiär, en film regisserad av Ryan Coogler och samme Ryan Coogler har VÄÄÄÄRLDENS COOLASTE FILM på gång, i alla fall om man tro allt man läser. Filmen heter CREED. Vad tänker du på då? Rocky? Apollo Creed kanske? Sylvester Stallone har i alla fall huvudrollen som Rocky Balboa, Burt Young är tillbaka som Paulie och killen som har huvudrollen i Fruitvale Station, Michael B. Jordan är också med. Det kanske är han som är Creed. Kanske Apollos son? Hur stor är PEPPEN??? H-U-M-O-N-G-O-U-S!

.

.

.

1. Filmspanarna fyller 2!

Imorgon är det födelsedagskalas för och med filmbloggsgänget Filmspanarna. Det var två år sedan vi sågs första gången och tog våra första stapplande steg runt källarbordet i Gamla Stan. Sedan dess har vi växt så det knakar och vår månatliga träffar känns som små värmeljus i vardagen. Jag tänker tända ett ljus och sjunga en trudilutt och faktiskt hurra lite, det tycker jag vi är värda. Ses imorgon!

Publicerat

LAST STOP FRUITVALE STATION

Vi får veta slutet redan vid förtexterna. Det gör inget.

Troligtvis kommer alla som ser filmen när den har officiell sverigepremiär i januari att veta hela historien redan innan dom sätter sig i biosalongen. När jag såg den visste jag ingenting. Ingenting alls. Faktiskt. Inte mer än att den antagligen skulle vara bra. Vilket den var. Såklart.

Fruitvale Station (vad är det för larv att stoppa dit Last stop framför originaltiteln förresten?) blev en oscarssnackis samma sekund som läskunniga filmintresserade visste att den fanns. Den är given där. Det är en film om en underdog, en fattig man, en man som försöker, som kämpar, som gör allt i sin makt för att få fason på sitt liv. Han är en snäll man, omtänksam mot både sin dotter, sin fru, sin mamma och random kunder i butiken där han så gärna vill jobba igen. Han sålde knark, han gör det inte längre, han vill inte. Han vill leva som en vanlig man, med rutiner, med kärlek, vänner och månadslön. Men det går åt helvete. Så jävla åt helvete.

Michael B. Jordan kommer sannorlikt få en Oscarsnominering för Bästa manliga huvudroll, Octavia Spencer för Bästa kvinnliga biroll och regissören Ryan Coogler troligtvis en för bästa manus. Välförtjänt alltihop.

Filmen är liksom känslosam på det där sättet som alla kan sätta sig in i och det gräts en del i salongen. Jag grät inte. Jag andades knappt. Alla lyckostar som aldrig suttit på akuten och fått det vidrigaste beskedet av dom alla, dom gråter. Jag har suttit där och för mig tar luften slut.

Filmen kommer nära, den kommer för nära mig men samtidigt förstår jag hur enastående bra Octavia Spencer är och jag undrar om hon privat suttit på en såndär formpressad plaststol på en akutmottagning med panik i hela kroppen. Jag tror det. Det känns så.

Fruitvale Station är så sevärd som en based-on-a-true-story-film kan bli. Sanna historier är inte att leka med.

Jojjenito har också sett filmen.