Etikett: Ryan Gosling

Publicerat

FIRST MAN

Om man gjort musikfilmer som La la land, Whiplash och Grand Piano  och sedan bestämmer sig för att göra en biopic om Neil Armstrong, det är klart man blir förvånad. Samtidigt, regissören Damien Chazelle har en position i Hollywood som är i det närmaste WonderMan. Allt han tar i blir guld så det är klart att inga producenter i världen skulle neka honom dollars till vilken film som helst ÄVEN om det är en film som handlar om världens (vad det verkar) tristaste man och vägen till hans första steg på månen.

Det finns ingenting – och då menar jag INGENTING – att klaga på rent produktionsmässigt i filmen. Den är så flawless som en film kan bli och jag sitter många många gånger och undrar hur FAN dom gjort. Just den här ”mekanikporren” inbillar jag mig inte går att göra med CGI utan måste byggas på riktigt och DET mina damer och herrar är en YNNEST att få se på film.

Under många scener känner jag att jag ÄR DÄR, att jag får vara med och jag älskar det. Jag älskar ljuden av metall mot metall, av luftslussar, av skakningar i hopnitade rymdfarkoster och jag älskar användandet av ”icke-ljud” i rymden.

Justin Hurwitz har som vanligt skrivit musiken när det vankas en Damien Chazelle-film och den är underbar. Claire Foy spelar Neils fru Janet Armstrong och hon är ett uppfriskande inslag i filmen då hon är den enda som faktiskt visar några känslor eller ens någon form av…värme. Filmens fotograf är inte helt okända Linus Sandgren. Han vann en Oscar för La la land 2017 och det är inte omöjligt att han får gå fram och ta emot en guldstatyett även under nästa Oscarsgala. Majestätiskt foto skulle jag vilja benämna det som. Obeskrivligt häftigt.

Det finns dock en hel del även på minussidan (och nu handlar det inte om nitpicking, det är en alltför stor punkt för att jag ska kunna strunta i den). Det största problemet är filmens huvudperson, Neil Armstrong himself. Han är liksom ingen intressant person, han utstrålar ingenting, han är iskall, grå och helt obegriplig att tycka om. Bihistorien med honom och hans dotter, som går som en röd tråd genom hela filmen, är helt nödvändig för att han ska kännas det minsta mänsklig och även om Ryan Gosling säkerligen gör honom både rättvisa och korrekt så blir han dötråkig.

Blicken är liksom död mestadelen av tiden, han är tyst, han är noll procent yvig, han pratar beskedligt och entonigt och i mångt och mycket är Gosling helt perfekt i rollen då han inte heller känns som den varmaste och mysigaste av män. Filmen kan därför inte kräva av mig som tittar att jag ska bli känslomässigt investerad i någon som beter sig som en robot. Det är filmens absolut största minus. Att den inte känns, bara syns. Som biopic kan den alltså vara hur historiebeskrivande korrekt som helst men det hjälper inte, den ruskar inte om mig.

Det finns dock så pass många plus att filmen som helhet känns riktigt bra. Det är en Film-Film. Varenda nedplöjd dollar syns i bild och jag som varit – och  är – (men framförallt varit) väldigt intresserad av rymden och astronauter får både handsvett och andra fysiska ”åkommor” av filmen. Klaustrofobi till exempel. Svindel. Panik. Såna grejer. Det är värt nåt, det med.

Filmens snygghet:

Känslor filmen framkallar hos mig:

Helhetsbetyg:

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Sofia, Cecilia, Johan, Jojje, Carl, Henke och Jimmy. När deras recensioner är publicerade är namnen klickbara.

Publicerat

SONG TO SONG

”Det är något ruttet i staten Danmark” sa Marcellus i Shakespeares pjäs Hamlet. Min parafras lyder ”Det är något överjävla asirriterande med Terrence Malick”.

Min åsikt om Terrence Malick som regissör är inget nytt om du följt min blogg ett tag. Jag känner själv att mycket av det jag tänker skriva idag blir någon form av upprepning men jag kan inte hejda mig, jag kan nämligen inte riktigt sätta fingret på varför, VARFÖR tycker jag att hans sätt att göra film är så hemskt irriterande? Varför stör varenda scen mig till vansinne? Varför kan jag inte se det poetiska, hans höga ambitioner, det unika? Kanske därför att det känns sökt. Hela tiden läser jag in en baktanke.

Som när Cook (Michael Fassbender) drar i Fayes (Rooney Mara) blus så är det inte för att han vill ha henne nära, att han vill få uppmärksamhet eller ens att han gillar hennes kläder utan det är för att Terrence Malick har en VISION av att det tunna tyget i Fayes blus kommer bli poetiskt genomskinlig i fönstrets motljus och med dom skira vita gardinerna som fond. Så Cook tar inte tag i blusen sådär som ”man tar tag i en blus om man vill nåt”, han tar med fingertopparna, sakta men inte förförande, erotiskt eller passionerat utan teatraliskt. Bara teatraliskt. Håret på kroppen reser sig i RAGG, jag fixar det inte. Vad gör du med mig Terrence, vad ÄR det för (spol)knappar du trycker på hos mig?

Nu sitter du kanske och läser det här och morrar högt vilken jävla idiot jag är som återigen ger mig i kast med en film av en regissör jag vanligtvis avskyr och ja, morra på du. Ibland har man ju fel nämligen. Fördomarna KAN komma på skam och när det händer är ingen gladare än jag. Tyvärr kom jag inte i närheten av ett sådant uppvaknande med Song to song men ingen kan säga att jag inte försökte. Och jag vore bra dum om jag inte gjorde det. Försökte alltså. Med en kvartett underbara skådespelare i huvudrollerna – Ryan Gosling, Natalie Portman, Michael Fassbender och Rooney Mara – hur skulle jag INTE vilja se filmen?

Som videokonst är filmen vacker. Visuellt har fotografen Emmanuel Lubezki gjort ett heeeelt fantastiskt jobb. Som teaterpjäs är det säkert jättespännande för skådespelarna att sätta tänderna i. Som regissör måste det vara julafton att jobba med dessa fyra enastående skådespelare. Men för mig som tittar är detta verkligen INTE någon höjdare.

Underhållningsvärdet sett till handlingen är noll, allting handlar om ifall man uppskattar att hänga med dessa skådespelare i dryga två timmar eller ej samt om man kan se det visuella som ett mervärde. Jag kan det. Jag lyckades uppskatta Rooney Maras viskande berättarröst, Michael Fassbenders överdrivna fysiska krumbukter, Ryan Goslings blinkande och tysta smygande och Natalie Portmans push-up-BH (OCH viskande berättarröst) tillräckligt mycket för att filmen skulle undgå det lägsta betyget. Men i perioder är den verkligen där nere och sniffar, för att sen skärpa till sig nåt snäpp eller två.

Jag anser att det här är en film som i dom flestas ögon utger sig för att vara något annat än den är. Har du liksom jag ett initierat filmintresse är du säkert påläst nog för att veta vad som väntar, då känner du till hur Terrence Malick är som filmare. Men, är du en vanlig normal filmtittare som ser postern, som ser skådespelarnas namn och läser att filmen är ett kärleksdrama som utspelar sig i Austin, Texas och med dess musikscen som fond, ja, då tror du SÄKERLIGEN att du ska få se något annat än ett überlångsamt konstnärligt utmanande drama.

Lykke Li är med litegrann också. Hon spelar mot Ryan Gosling. Och Cate Blanchett, Val Kilmer, Holly Hunter och Iggy Pop. Men det räcker liksom inte. Terrence Malicks sätt att göra film gör att INGENTING räcker för mig. Jag får klåda. End of story.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

BLADE RUNNER 2049

Det här är första gången i år som jag känner att mina Gollum-kvalitéer gör sig påminda. ”Å ena sidan” brottas med ”Å andra sidan” och i mitten sitter jag i biofåtöljen alldeles stabilt och avslappnat och tänker tankarna som blir som en tennismatch i hjärnan.

Det är inte länge sedan jag såg om Blade Runner. Det var inga roliga timmar. Segt som bortglömd knäck på spisen, andefattigt men ändå inte en besvikelse. Den var som jag mindes den, på´t ungefär. Förväntningarna på denna uppföljare kanske borde ha varit superlåga då kan man tycka men nej, inte när min favoritregissör är framme. Denis Villeneuve är en man som gör mig pepp. Han kan sina saker och jag känner mig trygg oavsett vad han tar sig för. I min värld finns det ingenting som kan göra Blade Runner 2049 sämre än föregångaren. Ingenting.

Jag stoppar ner högerhanden i plastmojängen som är gjord för läsk eller kaffemugg, den som sitter längst fram på armstödet. Det är skönt på nåt vis, handen ligger still där, vilar liksom. Hela stolen skakar. Den vill gärna göra det när Hans Zimmer är i farten. I fallet med dagens film är det både Zimmers musik och Villeneuves huskompositör Jóhann Jóhannssons bröl vi får njuta av. ”Å ena sidan” ler. Ler från öra till öra. Det brölas! Det brölas så jag får ståpäls på armarna. ”Å andra sidan” ler också (hur ska den sidan kunna låta bli) MEN tänker ett steg längre. ”Å andra sidan” tänker på historien, på manuset, på att en fantastisk ljudbild aldrig någonsin kan rädda en hel film.

”Å ena sidan” ber ”Å andra sidan” tänka på Tron Legacy, där var det exakt så. Daft Punks musik gjorde hela skillnaden och fullpoängaren satt som en smäck. ”Å andra sidan” ber ”Å ena sidan” att tänka på Jared Leto och hans blindlinser. Är inte varenda scen med honom totalt bortkastad? Skulle inte den två timmar och fyrtiotre minuter långa filmen LÄTT ha kunnat kortats en halvtimme och av dom en kvart – lätt –  Jared rätt ner i papperskorgen. Det hade inte retat någon. Ingen hade heller saknat honom. Det ultimata beviset för en helt felskriven och onödig karaktär.

”Å ena sidan” koncentrerar sig på bilderna. På stämningen. På det OTROLIGA fotot, på den MAGISKA scenografin, på allt det perfekta, visuellt supersnygga, på en film som kommer stanna kvar på näthinnan länge länge. ”Å andra sidan”, karaktärerna. Platta som farmors pannkakor, det finns ingen jag engagerar mig i, jag känner varken för eller med Ryan Goslings ”K” (jaaaaa ”Å ena sidan”, han ÄR bra), det är nostalgimys att se Harrison Ford igen men gör han någon glad med sitt skådespeleri? Grunda karaktärer och en oengagerande historia kan aldrig ge toppbetyg till en film hur snygg den än är och hur ballt och högt det än låter.

”Å ena sidan” älskar varje scen men behöver inte höra någon prata. ”Å ena sidan” skulle kunna tänka sig att blunda och bara lyssna på filmen. ”Å andra sidan” tycker att historien hade kunnat berättas på 90 minuter. ”Å ena sidan” älskar fortfarande Denis Villeneuve, ”Å andra sidan” önskar att det var 2013 igen och då bara riktiga filmnördar hade koll på vem han var.

Det är veligt det här. JAG är velig. Jag är en schizofren Gollum som tycker och tänker en hel massa om den här filmen men det stora problemet är att jag inte känner något. Filmen är iskall och jag likaså. Allt jag resonerat mig fram till har med hjärnan att göra och alla som läst min blogg ett tag vet att jag ser filmer med magen. Med hjärtat. Blade Runner 2049 når in i min mage ungefär lika mycket (eller lite) som första Blade Runner. Det här är däremot en MYCKET snyggare film rent visuellt. Det är fint att Villeneuve kärleksfullt återanvänt en del från första filmen så att alla Blade Runner-fans känner igen sig och mår bra men han har även utvecklat spelplanen till något betydligt mer minnesvärt än första filmen, i alla fall för mig.

Det jag fick med mig mest från filmen är att jag längtar efter att se om Sicario. Och Arrival. Och Enemy. Och Prisoners. Och Nawals hemlighet. Och Polytechnique. Och Maelström. Och Un 32 août sur terre. Han är nämligen fantastisk den där Denis Villeneuve. Med eller utan Blade Runner 2049 i bagaget.

 

 

.

Jag känner att jag inte riktigt kan släppa Denis Villeneuve med det som varit. Det finns ju en framtid också, det finns projekt att se fram emot och SOM jag ser fram emot i alla fall en av hans tre kommande filmer. Han ska göra en remake på David Lynchs Dune (från 1984),  han ska göra Cleopatra med Angelina Jolie i huvudrollen som just Cleopatra OCH han ska filma Jo Nesbøs roman Sonen med Jake Gyllenhaal i huvudrollen! Man glider ju av stolen när det gäller sista filmen, gör man inte?

.

Vi var ett gäng filmspanare som såg månadens film och här är deras tankar om den:
Jojjenito
Sofia
Cecilia
Henke
Johan
Christian
Steffo
Och här är min gode vän Calles tankar om filmen.

Jag och Steffo pratar en hel massa om den här filmen i avsnitt 110 av podcasten Snacka om film. Du kan lyssna här. Till exempel. Fast inte förrän imorgon (torsdag). Hehe.

Publicerat

LA LA LAND

Jag har sett fram emot den här filmen såååååå länge, alltså sååååååå länge. Jag satt och nöp mig i armen strax innan den skulle visas på Stockholm Filmdagar, jag kunde liksom inte riktigt tro på att det var sant, att det var NU NU NU jag skulle få se den.

Ända sedan jag såg första korta trailern från filmen, den med City of stars-musiken, var jag fast. Om alla trailers var som den skulle jag för alltid sluta klaga och alltid titta. Den sa egentligen ingenting om filmen, det var mer en känsla, en melankoli, faaaaan alltså vad bra den är!

Och nu är filmen sedd. Och vad säger man om det här med höga förväntningar? Är det en bra krydda eller fullkomligt värdelöst för filmupplevelsen? Jo, man säger att det i normalfall är BAJS med höga förväntningar men La la land är inget normalfall. Nu snackar vi mental viagra, en stor jävla spruta med vitaminer och kosttillskott rätt in i hjärtat.

Trots att La la land var den femte biofilmen jag såg på raken under en och samma dag, ögonen sved av trötthet och det rann lite tårar fast inte ledsna så satt jag och log som jag fanimej aldrig lett förut. Huvudet lite på sned, mungiporna gick från öra till öra, fötterna jazzade runt på golvet, benen hoppade till ibland och jag kan inte säga annat än att det här är ett modernt mästerverk i sin genre, att Emma Stone och Ryan Gosling är hisnande bra, att Damien Chazelle gjort det igen (Whiplash, remember) och att jag blir så förbannat jävla lycklig över att filmer som denna kan göras i nutid, att det finns pengar och visioner och MOD att smälla till med en musikalisk smällkaramell på detta sätt.

Jag kommer att se La la land många många gånger till och jag tjongar med glädje upp bloggens allra högsta betyg för en film som förtjänar ALLA superlativer den fått och får. Oscarsgalan beware, för den här kommer sopa banan!

Vad tyckte mina filmbloggarkollegor om filmen? Klicka får du se och läsa.
Sofia
Christian
Henke
 Jojje
Simon
Jimmy

Publicerat

Fredagsfemman #260

5. Guldbaggegalan – hur gick det egentligen?

Det kändes som en uppsluppen publik på Guldbaggegalan i måndags. Kul. Alltid roligt att se genuint glada och berörda människor. Jag blev glad när Jätten vann Bästa film, annars måste jag säga att mina gissningar inte alls slog in. Men det är okej, man kan inte tävla i film, egentligen.

.

.

.

4. Sherlock – säsong 4

Nuså är hela fjärde säsongen sedd och klämd och centrifugerad i hjärnan och ja….vad ska jag säga? Klart sämsta säsongen hittills men ändå sevärt. Det krockar lite där, jag vet, MEN likväl är det så det känns i magen. Samtidigt är det klart att jag hade väntat mig mer efter alla dessa år av väntan OCH det suveräna julavsnittet som gänget klämde ur sig mellan säsong 3 och 4. Men Sherlock är Sherlock och nu är det bara att sätta sig på tassarna och vänta igen.

.

.

.

3. Toy Story…..FYRA!

Det finns affischer som det står Summer 2017 på men enligt IMDb är det först 2019 som det är dags igen för alla er som grät er igenom Toy Story 3 att återigen ta fram näsdukarna. Bra eller anus?

.

.

.

2. Dolly

Jag tycker Dolly på SVT är ett jättebra filmprogram. Så det så.

.

.

.

.

.

1. Emma Stone & Ryan Gosling

90-talet hade Meg Ryan och Tom Hanks och dom senaste åren har det varit Jennifer Lawrence och Bradley Cooper. Men nu, NU gasar en annan skådespelarduo fram i täten som den mest intressanta av dom alla. Efter att ha gjort Crazy Stupid Love och Gangster Squad ihop är det då dags att kröna den där tre-enigheten med La la land som har biopremiär idag. Lyssna på filmmusiken på Spotify, ta på dig dina gladaste kläder och steppskorna och gå till biografen och njut av det faktum att det faktiskt GÖRS filmer som denna i nutid!

 

Publicerat

THE BIG SHORT

När det var dags för Oscarsgala förra året dök det upp en film som förvånade många av oss. The Big Short, hade den verkligen nåt i Oscarssammanhang att göra? Och varför blir denna Christian Bale Oscarsnominerad så fort han visar sina vassa tänder på vita duken? Han börjar bli den manliga varianten av Meryl Streep. Gäsp alltså.

Nåja. Jag såg filmen då och blev inte särskilt imponerad. Kanske berodde det på att jag såg den otextad och alla som sett filmen utan att vara extremt bevandrade i amerikansk engelska kan skriva under på att det är inte superenkelt att hänga med i svängarna. Jag valde därför att inte skriva om den för det kändes inte rättvist. Att jag är så jävla korkad att jag 1. inte kan engelska bättre än såhär och 2. ser en snabbsnackande-full-med-svåra-termer-film utan text är inte filmens fel. Alltså, jag lät bli, men när filmen dök upp på Netflix såg jag om den – MED text – och nu är jag redo att avlägga min dom.

Jag minns att DN skrev en smart grej om filmen när det begav sig: ”Finanshajar som hajar”. Det är exakt vad filmen handlar om (och hade den producerats på 90-talet hade detta kanske blivit filmens svenska undertitel?) Den 15:e september 2008 hände nämligen en mycket stor skräll i USA, investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs och det blev starskottet för en ekonomi i totalt haveri – och inte enbart i USA. Till saken hör att det fanns finanshajar som faktiskt hajade att detta var på väg att ske långt innan några andra förståsigpåare fattade ett jota och det är om dessa män The Big Short handlar om.

Det är ett försök att bena upp och förklara hur den amerikanska ekonomin kunde funka som den gjorde trots att den egentligen inte var något annat än A Big Hole. Ett luftslott. Fölk lånade och lånade, bankerna lånade ut och lånade ut och mitt i allt detta satt ett gäng investerare och investerade allt dom ägde och hade i att allt skulle kollapsa. Vilket det gjorde. Till allas förskräckelse. Ja till och med till vinnarnas förskräckelse eftersom världsekonomin gick åt helvete.

Det är en underhållande film det här, en smart film, en välspelad och framförallt välklippt film som tar till lite nya grepp för att hålla intresset uppe hos oss som tittar. Att se den textad var givetvis ett plus men jag förstod nog mer än jag trodde även vid den otextade tittningen. Betyget blir nämligen detsamma nu som när jag såg den första gången. Det är en BRA film på alla sätt men mer än så gör den inte för mig.

Mitt tips blir att du ser den här filmen först och sen fortsätter med kanonfilmen 99 Homes. Då får du hela biten, allt ifrån vad som händer med ”dom stora” till ”dom små”, dvs, dom som lånade ut alla pengarna och dom som lånade. Dom som borde veta bättre och dom som litade på vad dom som har pengar som yrke lovade och svor.

Publicerat

THE NICE GUYS

Jag vet inte riktigt vad titeln på denna film syftar till för särskilt trevliga är dom väl inte, Jackson Healy (Russell Crowe) och Holland March (Ryan Gosling). Snarare lite skönt korkade, i alla fall Holland. Som en manlig bimbo ungefär. Healy är lite mer charmigt plufsigt hårdhänt streetsmart.

Filmen är skriven och regisserad av Shane Black, snubben som ligger bakom coola-partner-in-crime-filmer som Dödligt vapen-filmerna, Long kiss goodnight och Den siste scouten, så han kan det här med att få ihop personkemin runt huvudpersonerna.

Crowe och Gosling känns kanske som två udda fåglar i detta sammanhang men dom klickar hårt både med varandra och med oss som tittar för JÄKLAR vad det skrattades och skrockades i salongen. Den (uppenbarligen) gifta mannen till höger om mig skrattade så högt att både han och jag hoppade i stolen åt alla – ALLA – såhär-är-det-att-vara-gift-skämt. Och det var MÅNGA.

Det här är en film som känns gammaldags på ett bra sätt. Visserligen utspelar den sig i Los Angeles nånstans 1977-78 (om man går på filmaffischerna med Hajen 2 och Airport´77 dom passerar i downtown LA) så retrokänslan kommer liksom automatiskt men det jag syftar på med gammaldags är man sällan ser actionkomedier nuförtiden. Jag skulle kunna säga att denna genremix är lika utdöd som dinosaurierna men att Shane Black med The Nice Guys är både Steven Spielberg och Michael Crichton i en och samma kropp. Det är dessutom lika självklart att det kommer en Nice Guys 2 som det var att Jurassic Park skulle få en uppföljare.

Jag tycker det var en väldans trevlig film! Ryan Gosling har en komisk tajming han sällan får chans att visa i sina andra filmer (men kolla gärna in honom i SNL-avsnittet han är med i!), Angourie Rice som spelar Goslings dotter var en frisk fläkt och Russell Crowe med ett knogjärn är inte att leka med. Johan, det var ett val bra val av månadens filmspanarfilm. Betygsmässigt är den riktigt nära en fyra men jag håller den på en stabil Misty Mountain-trea.

 

 

 

Vad tyckte mina filmspanarkompisar om filmen? Klicka på länkarna så får du se.
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
The Nerd Bird
Jojjenito
Har du inte sett den?

Publicerat

LOST RIVER

När Ryan Gosling skriver och regisserar en film, då tittar man. Det är sen gammalt. Jag tror det gick att tyda redan bland runorna på Rökstenen faktiskt.

Lost River är Ryan Goslings första film men jag kan lova att det inte blir den sista. Med nästan övertydlig inspiration från David Lynch och Nicolas Winding Refn lyckas han göra en film som ändå känns helt egen. Berättelsen om den lilla fattiga familjen i den nedgångna staden Lost River är kantad av suggestiv musik, fantastiskt färgsatta scener och ett persongalleri som hade platsat i vilken Lynchfilm som helst.

Mamma Billy (Christina Hendricks) försöker få ihop pengar så hon kan behålla huset som är belånat långt upp över nocken, huset som som ligger i en stad ingen vill bo i. Alla som har minsta möjlighet att flytta – att fly – gör det. Äldsta sonen Bones (Iain De Caestecker) säljer koppar på skroten för att hjälpa till ekonomiskt och när han inte gör det hänger han med Rat (Saoirse Ronan) som bor med sin mormor och råttan Nick.

Billy får ett något annorlunda jobberbjudande av bankmannen Dave (Ben Mendelsohn) som hon till slut inte kan tacka nej till samtidigt som Bones hittar en hemlig ingång till en undervattensstad och jag sitter med stora ögon och undrar vad tusan det är jag tittar på.

Det finns en hel del suggestiva, konstnärliga, närmast poetiska filmer att jämföra med om man är på det humöret och det är omöjligt för mig att inte tänka Only God Forgives, Blue Velvet och Under the skin. Av nån anledning brukar jag hamna på betyg 3 när jag ser filmer som dessa, jag uppskattar filmerna för att dom utmanar mig men dom ruskar inte om mig i hjärtat, magkänslan blir liksom inte matad ordentligt. Det är mer ögongodis än någonting annat för mig men jag inser samtidigt att när filmer av den här typen hittar in i magen, då kan det verkligen bli ett filmiskt minne för livet. Å andra sidan, när ingenting med filmer som dessa klickar kan man lika gärna stänga av eller helt enkelt…hata den.

Jag hamnar som sagt nånstans mittemellan här. Ett par av scenerna har jag sett om flera gånger, helt fantastiska scener (den första med Eva Mendes och en scen som börjar på en bensinstation och slutar med Nick) som utplockade ur sitt sammanhang tveklöst får 5-plus. Det som gör att slutbetyget blir en stark trea är att jag känner mig distanserad. Jag tittar på tavlor, otroligt vackra tavlor, välkomponerade stilleben men jag känner ingenting. Om det är mig eller Ryan Gosling det är ”fel” på har jag ingen aning om. Det troliga är – ingen av oss.

Lyssna gärna på Filmmixern-killarnas unisont hyllande av filmen eller läs MovieZine-Alexanders förklaring till varför filmen för maxbetyg. Jag fattar verkligen att filmen filmen kan klicka bigtajm för många, jag är bara inte där än själv.

Publicerat

Fredagsfemman #137

5. Brevfilmen

Jag minns TV-programmet Bullen med glädje. Martin Timell och Cissi Elwin var dom första programledarna, åren gick, det kom nya men nåt som alltid var detsamma var brevfilmen. ”Det är inte tjejen/killen i filmen som skrivit brevet.”  Nu finns det en vuxen variant av brevfilmen som heter Brevfilmen. Lördagar kl 21 på SVT1 (eller när som helst på Svtplay) guidar Hannah Widell tittarna genom finurliga (och hysteriskt roliga!) vuxenproblem i brevfilmsformat och till hjälp har hon en så kallad ”kändispanel”. Ett jäkligt mysigt program tycker jag.

.

.

.

4. Världens antagligen vackraste bebis är född

Ryan Gosling och Eva Mendes har fått en dotter.

.

.

.

.

3. Gina Dirawi

Fyra avsnitt har visats såhär långt och hittills är jag tämligen tokcharmad av Ginas värld (visas på svtplay/svtflow). Speciellt det tredje avsnittet fick mig på fall när Gina besöker Las Vegas och pratar med några av stadens hemlösa som bor i tunnlar under staden, då blev det (som Henke skulle ha sagt) ”dimmigt i rummet”. Ett tips är att lyssna på Ginas finfina låt Love (här på Spotify) som är även är seriens intro. Satan så begåvad hon är!

.

.

.

2. Ööööl!

Jag har druckit kanske tio öl sammanlagt i hela mitt liv. Nånting säger mig att jag kommer att kunna öka den mängden med en massa procent på ölprovningen imorgon och det är med skräckblandad förtjusning jag konstaterar detta. Men skoj ska det bli! Jätte!

.

.

.

1. Vera Vitali

Idag har Ulf Malmros nya film Min så kallade pappa premiär. Jag hoppas att den kommer gå jättebra på bio, det är den verkligen värd. Jag hoppas också att filmens klarast lysande stjärna och tillika huvudrollsinnehavare Vera Vitali inte längre ”bara” kommer en vara en ytterst begåvad skådespelare som hittills mest setts i biroller (Monica Z, Cornelis och Arne Dahl-TV-serien bland annat), nu är det banne mig dags för dom stora strålkastarna att riktas mot henne. Tills dess, se den här filmen på bio och leta upp TV-filmen Hinsehäxan.

Publicerat

Fredagsfemman # 99

5. Jag gillar action – not words!

Bland det bästa jag vet är människor som inte bara snackar om allt dom vill göra utan som verkligen GÖR. Därför blir jag glad när jag ibland får mejl från unga filmare som ber mig titta på deras filmer och skriva om den på bloggen. Viking Almquist är en sådan filmare. Han har gjort ”ultralågbudgetskräckfilmen” Evil Easter 3: The Final Easter som finns att se på youtube (<— klicka på länken). Jag har sett den. Snyggt jobbat att genomföra projektet Viking!

.

.

.

4. Hej då Jason, hej Roger och Martin!

Nu är fredagstemat med killen i hockeymask slut och det känns lite tomt tycker jag. Därför kör jag igång ett nytt tema, ett litet minitema med start ikväll. Fyra fredagkvällar, fyra filmer i samma franschise, fyra välkända filmer med två superhajpade poliser i huvudrollerna. Inte riktigt lika läskigt som Fredagen den 13:e men kanske aningens högre medelbetyg. Kanske.

.

.

.

3. Projektet som gäckar mig

2014 kommer filmen som ännu så länge går under namnet ”Untitled Terrence Malick Projekt”. Själv tycker jag det vore rätt tufft om det visade sig vara den riktiga titeln. Men det som gör att detta projekt upptar en del av min tankeverksamhet är kombinationen av min Malick-aversion (den rätt aggressiva sådana) och filmens line-up. Ryan Gosling, Michael Fassbender, Natalie Portman, Christian Bale, Cate Blanchett, Rooney Mara, Val Kilmer, Holly Hunter och Benicio Del Toro. Vad jag än tror att jag vet att jag kommer tycka om filmen (eller inte tycka) så kan jag rimligtvis inte strunta i att se filmen. Det vore banne mig tjänstefel.

.

.

.

2. Har du Movie Pop-appen?

Inte? Skaffa den. Ett riktigt kul och nördigt filmklippsspel. Det går att leta upp mig där om du vill få dig en match. Sök på mitt namn och lägg till lino.

.

.

.

1. 24h film

Filmbloggaren Plox fick en idé om att köra igång ett filmmaraton med sig själv som han kallade 24h film. Vi andra kunde följa hans framfart genom filmhögarna på twitter och vi försökte hejja på honom så gott det gick. Hans maraton sådde ett frö hos mig att försöka göra detsamma under nästa ledighet och nu är den här. Jag är ledig ett par dagar till och har för avsikt att genomföra ett liknande maraton själv. Och med tanke på vad jag skrev på punkt 5 här ovan så gillar jag inte att bara tänka, jag gillar att göra. Så det kommer bli av!

Publicerat

ONLY GOD FORGIVES

Jag jobbar i en färgbutik. Ibland stöter jag på problem som är mer intressanta än andra att försöka lösa, som till exempel när en målare ringer och gråter i telefonen och säger med skrovlig men sprucken basröst: Vad ska jag göööööra? Jag har satt åtta rullar svindyr tapet UPPÅNER?? Å det är tapeter med draaaaakar!

När jag inte jobbar i en färgbutik tittar jag på film. Ja, jag gör andra saker också men jag tittar ofta på film för att ”blåsa bort skallen” en stund, för att tänka på annat än arbete. När jag ser en film som i långa stunder får mig att tänka på jobb och endast jobb, är det då en fungerande film? Är den bra? Tjänar den sitt syfte? Är den underhållande nog?

I Only God Forgives spelar nämligen just precis den där uppånedvända draktapeten en mycket stor roll, dock tapetserad helt korrekt i filmen. Två tankemantran rör sig genom mitt huvud. ”Hur lyckas man tapetsera åtta rullar fel? Märker man inte efter EN att draken ligger på rygg?” och ”Fy fan vad snygg han är, Ryan Gosling”. Fortfarande befinner jag mig på en nivå som inte är helt okej för en godkänd film. Jag är en betraktare, jag är BARA en betraktare och det som händer på duken har ingenting med mig att göra. Jag bryr mig inte. Det är som att gå på museum och beskåda konstverk. Vackert? Javisst. Spännande? Inte så värst. Engagerande? Inte ett dugg.

Filmen är våldsam och blodig men jag höjer inte på ögonbrynen, inte förrän det kommer till en scen som involverar vassa prylar och ögon, då rycker jag till men jag rycker inte till för att jag bryr mig om att snubben i filmen strax kommer bli blind, jag rycker till för att jag vet hur inihelvete ont det gör att få sylvassa nålar instuckna i ögat utan att bedövningen tagit ordentligt.

Filmen utspelar sig i Bangkok där Julian (Gosling) driver nån slags illegal boxningsklubb och hans äldre bror Billy säljer knark och längtar efter att ligga med en 14-åring. Saker och ting går snett (nähä?) och en mycket underlig ”polischef” kommer insmygande i bilden.

Jag har aldrig sett en man på film som går så sakta som denne polis. Han skrider fram och är som en blandning av Chao-Li i Falcon Crest, Hans Landa i Inglorious Basterds och en trött zombie, fast med ett nyslipat samurajsvärd på ryggen. Sen kommer grabbarnas mamma in i matchen, en skönt slöddrig Kristin Scott Thomas med extensions, orange nagellack, knallrosa läppstift och en attityd som gör att man borde ta upp frågan om det skulle vara körkort på att bli förälder. Fast hon är skön. Det är som att filmen börjar på riktigt när hon klapprar in i hotellreceptionen och helt enkelt lackar ur. Hon är som en elvisp filmen igenom, rör runt när soppan gått i stå.

Fast att kalla Only God Forgives för soppa är orättvist. Att jämföra filmen med mästerverket Drive (samma regissör och Ryan Gosling är med i båda) är inte heller schysst. Det här är helt enkelt en film som inte är helt solid och det är en film som inte fastnar hos mig, Ryan Gosling och förhandspepp till trots men det är inte en dålig film. Den berör mig bara inte. Ändå tänker jag ge filmen en fyra i betyg hela vägen hem från bion. Så skriver jag det här och inser att texten andas en tvåa men en tvåa är för lågt, en fyra för högt och en trea för tråkig – egentligen.

Jag såg filmen tillsammans med Johan och Henke och även Vrångmannen var på plats på förhandsvisningen. Vad tyckte dom? Hör jag ljudet av ett bröl nånstans i fjärran? Anar jag en hårdnackad analys av filmens handling? Klicka på namnen för att komma till deras bloggar. Själv tänker jag strunta i att det är tråkigt, filmen får det betyg jag tycker den förtjänar och det med en uppsprättad torso som grädde på moset.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 69

5. Den sista baksmällan

För visst är väl Hangover-trilogin fulländad i och med den tredje filmen som har premiär idag? Eller? Inte? Jo. Visst är det så. Det står ”The epic finale” på postern, jag litar på att det blir den sista även om jag inte kan låta bli att tycka det är liiite synd på så goda ärtor.

 

4. Sommarpratare både här och där

Nu är det officiellt vilka som är 2013-års sommarpratare i P1. Alltid lika spännande att läsa och alltid känns listan mer eller mindre som ett anti-klimax, sen blir det sällan så pjåkigt när det kommer till kritan. Men i sommar blir det fluffig vispgrädde på moset, i sommar kommer Värvet att gå ut stenhårt och komma ut med två poddar i veckan. Det är en kaxig uppställning han bjussar på, Kristoffer Triumf. En värdig motståndare till P1:s långkörare.

 

3. Peace & Love-besvikelsen

Jag brukar inte vara långsint men vissa saker går inte över (och kanske är det helt okej, det är trots allt bara tre dagar sedan). Härhemma är vi tre som alla är jätteledsna för att det inte blir nån festival i Borlänge. Bortkastade pengar, förväntningar som går i stöpet, något riktigt roligt att göra tillsammans efter en allt annat än lajbans vår. Men nejdå. Det blev inget av med den saken. Sen tänker jag på alla ungdomar som jobbat och sparat för att kunna köpa en biljett. Den här konkursen är så SUR för så MÅNGA.

 

2. Det här med att vissa filmer går direkt till DVD. Borde det inte ligga folkomröstningar bakom viktiga beslut som dessa?

Jag säger bara Bullet to the head. Bussarna i London var fullsmockade med reklam för filmen, den gick på bio där men inte här. Vem vill INTE se världens tuffaste snubbe på stor duk liksom?

 

 

1. O G F-dagen!

Idag har den premiär.

Igår såg jag den.

Imorgon kommer recensionen.

Only God Forgives. Och Ryan Gosling.

Publicerat

Fredagsfemman # 68

5. Peppen för Only God Forgives

Efter succén med Drive kan det inte bli annat än hjärtinfarktsvarning på det nya samarbetet mellan Ryan Gosling och Nicolas Winding Refn. Bara en vecka kvar nu. Känns som det kan bli en lång vecka.

 

 

4. Champions League-finalen VS Handboll i Hallsberg

Imorgon är det värsta stora fotbollshändelsen på Wembley – och på TV. Samtidigt är det värsta stora handbollscupen i Hallsberg. Tänk att nåt så spännande som att två tyska lag gör upp om världens finaste klubblagstrofé kan kännas så obetydligt när man har chansen att se pojkhandboll live i en sporthall i Närke.

 

3. En dokumentär jag inte kunde stänga av

En kvinna hittas död vid en trappa. Den äkta maken hittar henne och ringer 911. Nåt som till en början verkar vara en tragisk olyckshändelse och inget mer än så utvecklas till ett drama direkt ur verkligheten, eller en spännande thriller om man så vill. Dokumentären The Staircase är lång men det gick inte att stänga av. Jag struntade i både middag och sömn, jag var tvungen att se den klart. Hela dokumentären går att se här. Den är värd tiden. Tro mig.

 

2. Anna Serner gör nytta i Cannes

På en presskonferens under filmfestivalen i Cannes passar Filminstitutets VD Anna Serner på att prata jämställdhet. Filmbranschen är rent skrattretande ojämnställd. 54 av 1000 filmer som tävlat om Guldpalmen har regisserats av kvinnor.  4 av 400 filmer som nominerats till en Oscar för bästa regi är regisserade av kvinnor. Pinsamma siffror kan jag tycka men vi är inte mycket bättre i Sverige – en av tio filmer de senaste 50 åren har regisserats av kvinnor. Det Sverige har som många andra länder saknar är en strategi som ska leda till att förändra dessa siffror och den strategin är Anna Serner en levande reklampelare för.

 

1. Mors-dag

På söndag är det Mors dag. Själv tycker jag alla dagar är mors dag. Jag har varit mamma i dryga sexton år och jag minns knappt hur livet var innan dess. Det var sannolikt bra då också men ynnesten att få bli mamma slår det mesta jag gjort. Det är så BALLT att få vara med, lära känna och se vad det blir av dom där coola människorna som låg i min mage för länge länge sedan. Därför kommer bloggen att tillägnas alla mammor hela helgen. Den blir en mors-dag-filmblogg-helg helt enkelt. Filmer om mammor, alla sorters mammor. Hurra för oss och alla våra mammor liksom!

Publicerat

THE PLACE BEYOND THE PINES

Jag hade mina farhågor inför gårdagens biokväll med tonårssonen, det hade jag. Det var mycket snack om The Host och  actionvarianten av Hans och Greta men sen fick han en intensiv idé att vilja se Cloud Atlas. Det sistnämnda sa jag inte alls nej till även om jag redan sett filmen men när det blev snack om behov av nya handbollsskor så slängde han in brasklappen som tack, den han visste att jag inte kunde säga nej till: du får välja film. Och då valde jag!

Blue Valentine hamnade på andra plats över 2010-års bästa filmer och det är en plats den verkligen förtjänar då det är en film som håller för många omtittningar (har jag märkt). Derek Cianfrance skrev inte bara manus till Blue Valentine, han regisserade också och samarbetet med huvudrollsinnehavaren Ryan Gosling gav mersmak. Jag tror att Cianfrance hade Gosling i tankarna när han skrev manus till The place beyond the pines (en för övrigt helt URUSEL filmtitel, den sätter sig verkligen INTE i skallen) för han är som klippt och skuren att spela den tatuerade snubben Handsome Luke som reser runt på tivolin och uppträder i en såndär bur där motorcyklister åker runt runt runt utan att krocka med varandra eller trilla ner.

Sista kvällen i stan/förorten/hålan/whatever där han just nu befinner sig får han besök av Romina (Eva Mendes), en kvinna han hade en kort fling med året innan när tivolit var på plats förra gången. Det visade sig att deras natt tillsammans hade gett frukt och blivit en liten några-månader-gammal Jason. Luke chockas en smula över nyheten att han är pappa men finner sig i situationen, säger upp sig från tivolijobbet och försöker finnas där för sonen och Romina. Men Romina har en annan man i sitt liv som inte är helnöjd över att Luke dyker upp titt som tätt. Och Luke har svårt att försörja en familj. Han vill så mycket men enkom vilja betalar inga räkningar.

Ja, det där är upptakten på filmen, den långa filmen som är som tre. Precis så känns det. Som tre episoder, tre delar men med en ganska klar röd tråd. Själv visste jag inte jättemycket om filmen innan jag såg den, sonen ingenting och det var bra för oss båda. Hade vi vetat innan vad vi visste efteråt kanske jag inte valt filmen och han kanske hade sagt nej. Det var många scener som klev lite för långt över vår personliga tröskel men inte på ett hemskt sätt, mer bara….ledsamt. Jag tyckte mig ha stenkoll på sonens reaktioner men kunde ändå inte gissa mig till vilket betyg han skulle sätta på filmen. Kanske skulle han bli sur att jag valt ett svart drama istället för Croodarna?

Ryan Gosling som Luke är givetvis strålande. Eller nej, han är beyond det. Han är jävlarimej magisk. Stentuff och mjuk på en och samma gång och inte för en sekund känns det som att han agerar. Han är bara självklar framför kameran. Bradley Cooper i rollen som den rättrådige polisen Avery Cross är också bra även om jag tycker att han är liiiite för snygg för sitt eget bästa just i den här rollen. Han har liksom inte ens skäggstubb och okammad morgonfrilla när han ligger på sjukhus, han är bara solbränd och toppenfrääääsch, nästan på gränsen till provocerande snygg mitt i eländet. Även Eva Mendes är bra som Romina men det är en karaktär som inte utvecklas jättemycket filmen igenom, inte jämfört med Michelle Williams Cindy i Blue Valentine i alla fall. Sen är det fallet Ray Liotta. Kan ingen förbarma sig över karln och ge honom en roll som snällis? En enda roll? En liten? Någon?

För mig är The place beyond the pines ingen ny Blue Valentine men den får en hedervärd och hjärtlig medelfyra i betyg. Det är ingen film som förändrar mitt liv men det känns som om sonen tänker annorlunda. Han tog den till sitt hjärta. Totalt.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Publicerat

GANGSTER SQUAD

 

 

 

 

 

 

 

Månadens filmspanarfilm visade sig vara en hårdkokt historia till en början. Los Angeles skrupelfria maffiaboss Mickey Cohen (Sean Penn) har med hjälp av sina hantlangare spänt fast en antagonist i kedjor mellan två bilar och bilarna kör åt varsitt håll. Schplaffs säger det när mannen klyvs i tu och den övre halvan åker åt vänster och den undre åt höger. Oj jäklar, tänker jag, det här kan bli en skönt mörk och våldsam stund i biomörkret.

Los Angelespolisen John O’Mara (Josh Brolin) är moralens väktare nummer ett. Han tar jobbet på stort allvar, kanske för stort om jag ska tro reaktionen hos hans gravida fru Connie (Mireille Enos – och NU kom jag på var jag sett henne förut, hon är ju Sarah i The Killing!). Connie som karaktär är för övrigt en frisk fläkt i filmen, en tänkande kvinna med normala reaktioner, inte bara ett vackert våp som väntar hemma medans den tuffe mannen är på uppdrag. Skönt att se!

Polischefen (Nick Nolte) sätter O´Mara på det i princip omöjliga uppdraget att tillintetgöra Mickey Cohen. Han ska sätta samman en grupp, en gangster squad, som tillsammans ska se till att det blir möjligt och en grupp blir det, en ganska namnkunnig sådan. Kollegan Jerry Wooters (Ryan Gosling) har en given plats, Jerry som till en början spelas på ett ganska feminint sätt av Gosling, så pass feminint att jag tror att han är gay. Det är han inte. Han är en LAPD-casanova utan minsta tanke på att binda sig men när han ser Cohens rödhåriga älskarinna Grace (Emma Stone) blir han allt betuttad på riktigt.

För att vara en gangsterfilm som utspelar sig i 40-talets Los Angeles så känns filmen välgjord men plastig i en svårdefinierad kombination. Hela filmen spretar tycker jag. Jag vet inte om det ska vara spännande eller inte, jag vet inte om dom komiska inslagen är där för att vara komiska eller om det är jag som skrattar på fel ställe. Jag vet inte om gangstergruppen ska vara supersmarta och hårdkokta för i varannan scen beter dom sig som om det var Hot Shots 2 jag tittar på. Det blir alltså fars av det hela ibland men en ganska tjommig sådan om jag får säga min mening.

Sen är det det där med svensk översättning av engelska ord och titlar. Det är inte alltid lätt och vi är många som tycker den svenska titeln på filmen Silver Linings Playbook är rent bedrövlig. Du gör mig galen! Hemsk titel. Hemsk! Men om jag ska se den här språkprylen ur en positiv synvinkel så lyckades hen med ansvar för den här filmens textning att hitta på ett helt nytt och rätt kul svenskt ord: fittflock.

Ordet fittflock är det jag bär med mig av filmen, det jag minns bäst såhär några dagar efteråt. När jag såg filmen blev jag skönt underhållen men ingenting stannade kvar, filmen rann helt enkelt av mig. Nu undrar jag såklart vad mina filmspanarvänner tyckte om filmen. Här är deras recensioner: Rörliga bilder och tryckta ord, Filmparadiset, Fripps filmrevyer,  Jojjenito, Film+Mode och The Velvet Café.