Etikett: Ryan Gosling

Publicerat

7 skådespelare jag verkligen gillar

Nu är det sju skådespelare kvar som ska väljas ut, sju män, pojkar, gubbs om man så vill. Fripps filmrevyer har valt ut sina, Filmitch har sina favvosar här, Rebecca här och mina kommer som ett pärlband här nedanför.

Jag har valt ut dessa män på samma premisser som dom kvinnliga skådespelarna, det är män vars blotta närvaro gör mig nyfiken nog att se en film alldeles oavsett vilken film det är. Det handlar alltså inte om utseende, inte alls, tro´t eller ej.

[Listan uppdaterades 2015-01-10. George Clooney, Adrien Brody och Colin Firth halkade ur.]

7. Philip Seymour Hoffman

Jag tror att alla som har en någorlunda ”normal” umgängeskrets känner någon som är en Philip Seymour Hoffman. Jag kan i alla fall lugnt säga att jag känner flera.

Det sköna med honom är att han ganska enkelt hade kunnat fastna i en viss sorts roller men är det nånting han inte gjort så är det det. Han kan spela allt från slemmo till äcklo till prutt-å-fiso till vanlig tjomme, fyrkantig författare eller präst. Han är helt enkelt – för att använda ett våldsamt uttjatat ord – fantastisk. Eller var. Han finns som bekant inte längre men han kommer ha en given plats på min lista ändå under en lång tid framöver.

 

.

.

 

6. Michael Fassbender

Om männen här ovanför kan ses som filmiska kameleonter så är det ingenting mot vad denne man kan prestera. Jag har hittills inte sett honom göra ens i närheten av samma roll två gånger. Han är dessutom modig som få, jag skulle vilja se hur många andra stora skådespelare i världen som hade tackat ja till hans roll i Shame.

Jag får känslan av att Michael Fassbender hela tiden vill utmana sig själv. Nu antar jag att han är i en position då han kan välja och vraka bland rollerna nästan som han vill men även när han var tämligen okänd så valde han inte dom självklaraste av roller.

Att följa Michael Fassbenders fortsatta arbete på filmduken känns som en ynnest, som att få ett fint inslaget paket, ett paket jag vet att jag kan öppna gång på gång på gång och hela tiden fylls det på med nytt innehåll.

.

.

 

5. Jake Gyllenhaal

Här är en filur som gått från att vara en okej ungdomsskådis som genom sitt arbetsliv hela tiden fått/valt intressanta roller som hela tiden utmanat honom och gjort honom bättre. Jag vet inte om jag kan komma på någon manlig skådis som haft bättre fingertoppskänsla vad gäller filmer än han, jo möjligtvis Tom Hanks och Tom Cruise men han är banne mig inte långt efter. Hur långt kan han gå? Hur stor kan han bli?

.

.

.

4. Benedict Cumberbatch

Jag kan förstå dom som tycker att han ser lite otäck ut, ja kanske till och med äcklig. Jag kan också förstå dom som tycker att han är det vackraste som finns på vår planet. Personligen tycker jag han har världens vackraste röst och världens vackraste händer och det är en ynnest att han finns och vill göra film.

.

.

 

3. Tom Hardy

Det är tajt om pallplatserna och här har vi en snubbe som LÄTT är guldkandidat i många av sina filmer. Det här är en person som verkar ta sitt yrke på allvar, en man som ger allt han har i varje roll, i varje scen, fantamej i varje andetag. Dessutom går det knappt att känna igen honom från en film till en annan, jag vet många som gått bet. Bra betyg till honom.

.

.

2. Ryan Gosling

När jag googlade bilder att välja till punkt nummer två trodde jag att jag höll på att bli schizofren. Är det möjligt? Är det samma kille på alla dom här bilderna? Det går inte att förstå.

Men vem är han då? Är han kostymnissen, är han loverboyen, är han värstingen, gangstern, den vanliga killen? Ingen aning och det spelar heller ingen roll. Ryan Gosling är nästa generations Filmstjärna med stooooort F, han är en naturbegåvning, en spännande mix av farlig och ofarlig och jag är grymt fascinerad av honom som skådis. En given andraplats för honom!

.

.

 

1. Sylvester Stallone

Jag vet, i det här fallet går det att läsa mig som en öppen bok men jag kan inte ge någon annan förstaplatsen. Det finns ju bara en.

Det intressanta för mig blir när jag försöker mig på en självanalys. Jag har sex riktiga skådisar på listan, män som kan spela i princip vilken roll som helst trovärdigt och det är just det jag högaktar hos dom. Sen kommer Sly, sladdar in på tvären och kniper guldmedaljen, han som spelat samma roll sen 1976.

Sylvester Stallone spelar alltid underdog. Han är antihjälten som blir den verkliga hjälten, han hjälper dom svaga, han kämpar för sina närmaste, han slåss för sitt liv och det han tror på. Så är det. Det blir liksom inte mer än så. Men det han gör gör han bäst av ALLA.

Det finns ett gäng skådespelare som ligger precis under ytan och bubblar, såna som jag tycker hemskt mycket om och gärna ser allt med. Dom jag vill plussa en massa för är: Matthew McCoanughey, Matt Damon, Aaron Eckhart, Wesley Snipes och alla viiii som heter Tom klappar nu *klapp klapp*: Tom Cruise, Tom Hiddleston, Tom Hanks och Tom Berenger.

Blir du sugen på att göra din egen 7-bästa-lista? Vad kul! Gör det! Men se till att du inte har nåt inplanerat på kvällarna en vecka framöver för det här tar tid att göra. Många val är det. Det får ju inte bli fel, det kan vara rent förödande. Eller inte. Kanske är det bara på skoj?

Publicerat

Fredagsfemman # 49

5. Camila McConaughey

Bakom varje framgångsrik man står en schysst kvinna och garvar arslet av sig. Nej, så är det inte riktigt alltid men för Matthew McConaughey är det så just nu. När Except Fear gav nämnda Matthew Årets Jessica Chastain-award kunde jag inte låta bli fokusera min kommentar på en människa som jag tror har en stor del i hans grymma uppsving i filmbranschen: frugan. Maken till makalös människa har jag sällan skådat! Hon är den naturligt vackraste kvinnan på jorden, hon har spottat ur sig tre barn på fyra år, hon är gift med värsta bästa hollywoodhunken och hon verkar knappt bry sig. Hon är så perfekt att det inte ens går att bli liiiite förbannad. Hon är bara….GRYM! Tror du mig inte? Kolla här.

 

4. Mer pengar till dokumentärfilmer

Det senaste årets uppsving för svenska dokumentärfilmer (Palme, Searching for Sugar Man, För dig naken) har gjort att Filminstitutet satsar mer pengar på denna genre framöver. Guuuuud så bra säger jag! Jättekul och jättesmart och vettigt och spännande och ALLT på en och samma gång. Det är på tiden att dokumentärer och dokumentärfilmare får den uppmärksamhet dom förtjänar.

 

3. VHS-lycka

Jag kan inte nog puffa för VHS:er. Kanske är det mossigt, kanske är det larvigt men nej, jag tycker inte det. VHS:er för mig är som vinyler för riktiga skivsamlare. Det spelar ingen roll att knastrar och svajar och är krångligt med textning och tillbakaspolning, jag älskar´t! Det är liksom att se film på riktigt fast ändå inte på nåt sätt. Givetvis medelst tjock-TV.

 

2. Ryan Gosling

Det är ett tag sedan han syntes på bioduken efter ett ihärdigt 2011 men nu är det dags igen. Nu är det dyra kostymer, plommonstopbilar  och pangpang i Gangster Squad. Inte en typ av film som normalt lockar ner mig i brygga men jag är mutbar med Gosling på duken. OCH Emma Stone ska tilläggas.

 

1. Filmspanarna fyller 1 år!

Det har redan gått ett år sedan svenska filmbloggares gemensamma bebis Filmspanarna föddes. Ett år går fort när man har roligt och vi HAR roligt! Imorgon är det årets första träff och födelsedagen borde firas, tycker ni inte det? Blir det popcorn och skumpa kanske?

Publicerat

FILMSPANARTEMA: OMSTART

Den här månadens tema kommer lägligt både i datum och ämne. Temat är omstart och som vanligt står det oss filmspanare fritt att tolka detta precis som vi vill.

Imorgon är det årets sista dag, en dag som brukar mana till omstartstankar på många plan och så även för mig. Jag funderar på livet, på den jag som lever här just nu och den jag som fanns förut, på händelser, resor, relationer, uppenbarelser, tankar som förändrat mig – och på film såklart!

Film är och har alltid varit en väldigt stor del av mitt liv och fram tills att jag startade den här bloggen skrev jag upp alla filmer jag såg i en filmbok (se bild). Noga antecknade jag filmens titel, både den svenska och original, huvudrollsskådespelarna, hur många gånger jag sett filmen, om jag såg den på bio, video, TV, DVD eller flyg, betyg såklart och vem jag såg filmen med.

Därför har jag dagen till ära bläddrat fram till just den här tiden i boken för tjugo år sedan när 1992 skulle bli 1993. Jag tänkte nämligen försöka göra en lista med filmer från 1992-1993 som jag skulle vilja se remakes av. Finns det ens några? Klart det gör. Helst av allt skulle jag ju vilja att mina utvalda filmer gick upp på bio igen i original men det är en utopi. Det kryllar inte av nya filmidéer, remakes är inne och luften är fri. Jag får önska preciiiis vad jag vill.

Håll i dig, här kommer lite skön nostalgi med filmer jag tror skulle kunna berättas ännu ett varv och ganska bra dessutom.

 

5. Bodyguard.

Det var Kevin Costner och Whitney Huston som fick Sverige – och världen – att vallfärda till biograferna när det begav sig. Skulle den göras nu skulle jag vilja se Channing Tatum som Frank Farmer och Rihanna som Rachel Marron. Otippat? Ja, kanske det. Jag må avsky Rihanna som sångerska men hon var den enda som agerade vettigt i Battleship och Channing Tatum är alltid Channing Tatum. Han ska bli pappa förresten. Bara en sån sak.

 

 

4. Sommersby.

Det här är en film som slår en riktig romantisk-ledsen-sträng i mig. Jag har sett Richard Gere och Jodie Foster i detta tunga kärleksdramat många gånger och historien håller. Michael Fassbender och Jessica Chastain skulle bli ett kanonpar eller varför inte en repris från Drive: Carey Mulligan och Ryan Gosling?

 

 

3. Strictly Ballroom.

Har man gjort filmer som Romeo + Julia, Australia, Moulin Rouge och snart The Great Gatsby så är det kanske inte så konstigt att Baz Luhrmanns dansdrama Strictly Ballroom kommit lite i skymundan. Det är totalt oförtjänt för det är en MYCKET bra film. Ska det göras en remake så önskar jag såklart att Baz själv står bakom kameran och castar han rätt kille i huvudrollen. Paul Mercurio var toppen men han blev ingen stor stjärna. Jag skulle vilja se Logan Lerman!

 

 

 

2. Kalifornia.

Brad Pitt, Juliette Lewis och David Duchovney var unga, skitiga och snygga och historien välskriven och spännande. Det här kan göras igen. Emma Watson hade kunnat få den kvinnliga huvudrollen tycker jag och med Haley Joel Osment som skäggig (?) mördare kunde remaken bli riktigt härligt udda.

 

 

 

1. Återstoden av dagen.

Jag vet, det är på gränsen till att häda men ja, det skulle kunna funka med en remake av den här fantastiska filmen nu. Jag tror inte att varken Anthony Hopkins eller Emma Thompson lockar den yngre generationen till att leta upp filmen och det är så synd, det är en sån hjärtskärande historia och den måste föras vidare. Att en remake skulle bli en fullpoängare för mig är en omöjlighet men vad spelar det för roll? Jag tänker på baaaarnen och jag vill se Ang Lee regissera.

 

Klicka gärna vidare in på dom andra filmspanarnas bloggar och läs deras vinkling på temat: Addepladdes filmblogg, Except fear, Filmitch, Flmr filmblogg,  Fripps filmrevyer, Jojjenito, Mode+film, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café.

Publicerat

Fredagsfemman # 37

5. Torka aldrig tårar utan handskar

Jag minns hur det var på 80-talet, jag minns pratet om HIV och AIDS (fan, jag minns när det hette HTLV3), jag minns rädslorna, tankarna, paniken och känslan av att det inte var nån idé att ha sex överhuvudtaget, i alla fall inte om jag ville leva och bli äldre än typ arton år. Så gick tankarna för mig, en tonårig hetrosexuell tjej. Hur det var för dom homosexuella förstod jag aldrig riktigt, inte förrän nu. Jonas Gardells bok Torka aldrig tårar utan handskar går som TV-serie på SVT och det är ett stycke nutidshistoria som ALLA borde se och läsa. Klicka här för att komma till SVT.

 

4. Josephine Bornebusch

Jag är inte en av dom som hyllar Solsidan till skyarna även om jag gärna tittar på det. Jag kan fnissa åt det, visst kan jag det, men oftast tycker jag det är mer ångestladdat än riktigt roligt. Många pratar om Henrik Dorsins Ove Sundberg, om Felix Herngrens Alex eller Johan Rheborgs Fredde men personligen tycker jag att Mickan i Josephine Bornebuschs tolkning är den bästa karaktären. Det finns (tyvärr) så väldigt många Mickans där ute, så vääääldigt många och Josephine gör henne så på pricken klockrent.

 

3. Ryan Gosling-snyftare på TV ikväll

Klockan 19.30 på Sjuan. The Notebook – Dagboken.

 

 

 

2. Andreas Öhman

Jag tycker att den här mannen är Sveriges mest intressanta regissör just nu.  Han är så begåvad att det nästan är läskigt och han är ett levande bevis för att det går att komma väldigt långt utan fina diplom och utbildningar, det gäller bara att vara tillräckligt bra på det man gör.

 

 

1. Ju mer vi är tillsammans

När jag gick ut från biografen den där tisdagen i augusti efter att ha sett Bitchkram så bestämde jag mig för två saker. 1. Att aldrig någonsin skämmas för att säga bra saker till någon jag egentligen inte känner och 2.  Att jag skulle försöka få ihop min dotters tjejkompisar och alla deras mammor för att gemensamt gå och se filmen när den har premiär. Ikväll är det dags. Massor med platser är bokade och vi ska se den tillsammans. Tillsammans är ett fint ord.

Publicerat

DRIVE

Alla som känner mig vet att en viss del av min musiksmak kan läsas som en öppen bok.

Det går att höra på dom första sekunderna av en låt om det är en ”fiffilåt” eller inte (här är tre exempel på såna låtar: 1, 2, 3), det är liksom inget att snacka om. Jag älskar 80-talsmusik i alla former och jag älskar blipp-blopp och när dessa två ingredienser blandas ihop finns det inte en del av min kropp som inte ler eller hoppetihoppar.

Det finns vissa filmer som har precis samma inverkan på mig, filmer som redan efter dom första förtextsekunderna liksom står med en handtextad banderoll och hoppar och skriker ”You´re gonna LÖÖÖÖÖVE this!” och jag nickar sakta och känner den där sköna värmen sprida sig i kroppen och jag vet att nu kan ingenting gå fel, ingenting. Inledningen på Rocky IV är ett klassiskt exempel på detta.

När förtexterna till Drive visas vet jag. Rosa kursiva bokstäver av 80-talssnitt, musik som skulle passa i vilken 80-tals thriller som helst och en tystlåten Ryan Gosling i en snabb bil med en tändsticka i mungipan (homage till Marion Cobretti månne?). Jag får ståpäls på armarna. Hade jag haft redigt hundkrull i nacken (sådär som en del korthåriga killar med naturligt lockigt hår får om dom väntar några veckor för länge mellan klippningarna) hade krullet stått som spikes rätt ut från bakhuvudet. Jag hamnar i The Freaky Fantastic Film Feeling på direkten och nu finns det ingen återvändo, nu vankas det filmmys av den högre skolan och jag jublar.

Den danske regissören Nicolas Winding Refn har slagit an en ton jag inte sett på film sedan Blue Valentine förra året och att jag känner så beror inte bara på att Ryan Gosling spelar huvudrollen i båda dessa filmer. Jag tror att känslan beror på avsaknaden av ord. Både Blue Valentine och Drive är filmer som inte är rädda för tystnaden, för att låta blickar tala. Det är en fantastiskt skön känsla när denna grej funkar på film, när bilderna blir det viktiga, när historien är bra nog att berätta sig själv utan en massa förklarande ord.

Ryan Goslings namnlöse stuntman, kvinnan Irene (Carey Mulligan) och hennes son Benicio är en trio viktig nog för filmen, sen kryddas detta med Irenes äkta man som i början av filmen sitter i fängelse och en handfull gangsters som alla har sin del i historien. Historien ja, historien. Biljakter, mord, blod, passion, nattbelysning, onda män, en god och vacker mamma, Drive har ingenting nytt rent manusmässigt men det är just det som gör filmen så speciell, att det 2011 fortfarande går att göra en tämligen enkel rånar-action-relationsthriller som känns helt igenom egen, fräsch och annorlunda.

Jag har inte mer att säga än att Drive är för mig i år vad Tron:Legacy var 2010.

Du som känner mig förstår vad jag menar.

Du som inte känner mig förstår nog ändå.

Publicerat

MAKTENS MÄN

Jag tror att jag helt sonika börjar den här recensionen med att busvissla litegrann. Jag bara måste göra det. Filmer som denna växer nämligen inte på träd.

För mig är Maktens män själva kärnan av vad film är eller borde vara och jag ska försöka förklara varför.

George Clooney hade en idé, en bra idé, en vettig idé att göra film av Beau Willimons pjäs ”Farragut North” som handlar om Mike Morris, demokraternas presidentkandidat, hans posse och vad makt kan göra med människor. Han ville regissera filmen men inte spela huvudrollen men ibland har inte ens George Clooney något val för att finansiera sin idé, han blev liksom tvungen att ta på sig rollen som Mike Morris och nu när jag sett filmen känner jag bara: vem annars hade kunna göra det? Ingen nu levande skådis, ingen hade kunnat göra det lika bra.

Kampanjledaren Paul spelas av Philip Seymour Hoffman som ökat en hel del gubbkilon för den här rollen och jag kan lätt känna lukten av hans inrökta gröna och ganska ordinära höstjacka när han står i snöslask med lågskor och glasögonbågar som bara män har som inte bryr sig alls om sitt utseende. Att Brad Pitt egentligen skulle ha gjort den rollen är skrattretande såhär med facit i hand.

Ryan Gosling spelar Pauls högra hand Stephen Meyers och även han är FENOMENAL här. Jag är sjukt imponerad av honom och han växer för varje film jag ser och därför blev jag ganska förvånad när jag såg att han var Clooneys tredje val i rollen. Leonardo DiCaprio skulle ha gjort den men hoppade av (men är fortfarande producent) och sen var Chris Pine påtänkt men som tuuuur var slajdade Gosling in på ett bananskal och knep åt sig rollen och jag skulle bli förvånad om det inte blir en oscarsnominering av det här. Så en del av konsten med att göra en riktigt bra film handlar faktiskt om ren tur och tajming och Clooney har helt klart prickat in full pott här och det även med resten av birollerna.

Men storheten med filmen ligger inte enbart i skådespeleriet, även om det är betydelsefullt såklart. En amerikansk film som belyser det politiska spelet, som tar fram ord som moral och integritet och som får oss som tittar att fundera på det här med rätt och fel hör inte till vanligheterna. Jag vet inte någon förutom George Clooney som hade kunnat göra detta med trovärdighet, jo, det skulle vara Robert Redford. Det krävs en regissör med stake och egna klara politiska åsikter för att kunna stå för en film som Maktens män och Clooney har det, stake alltså.

Filmen är utseendemässigt enkelt gjord, lite på samma sätt som politiska filmer var under 70-och 80-talet. Det behöver inte nödvändigtvis vara snyggt när det är en viktig och hållbar historia som effektivt ska berättas. Här är ytan oviktig, det behövs inga flådiga kameraåkningar, inga balla klipp, inga slowmotionscener, inga extraordinära kulisser eller effekter och just på det här viset märks det att filmen är baserad på en teaterpjäs och att fokus mestadels ligger på människors möten med varandra.

Originaltiteln The Ides of March syftar på datumet den 15:e mars då Caesar mördades i den romerska senaten. Kanske kan filmen komma att kallas The Ides of February när det vankas Oscarsgala 2012 för om det inte händer nåt världsomvändande på filmfronten så har den här filmen stora chanser till många nomineringar, åtminstone om JAG får bestämma.

[Det är en superduperjättestark fyra, så stark att det nästan är larvigt att jag inte ger den en femma, men det är nåt filmen saknar som gör att jag inte kan ge den full pott. Kanske kommer jag höja betyget efter en omtitt, det är ingen omöjlighet alls.]

Publicerat

CRAZY STUPID LOVE

Ibland kan jag bli förbannad när vardagen måste gå före filmtittande. Det händer inte så ofta, vare sig att jag blir förbannad över just detta eller att det ens är ett problem men när det händer så är det alltid filmen i fråga som får stryka på foten och självklart är det en film jag längtat en hel massa efter annars hade jag ju inte blivit förbannad.

Crazy Stupid Love har jag sett fram emot lääänge. Hur skulle jag ha kunnat göra annat när fyra av sex huvudrollsinnehavare hör till mina riktiga superfavoriter i skådisvärlden? Men så blev den bortkollrad vid premiären och sen kommer det nya filmer som kräver uppmärksamhet och då försvann den litegrann ända tills Movies-Noir skrev en recension och därmed sparkade en stor svart träsko rätt i rumpan på mig. Jag fick äntligen arslet ur vagnen och tog mig till en biograf och för det är jag honom evigt tacksam.

Hur förklarar jag för någon som aldrig varit kär hur det känns? Hur beskriver jag känslan när jag träffat någon som jag inte bara vill leva med utan även inte kan leva utan? Går det att berätta så någon annan förstår hur klumpen i magen fungerar, hur mörkret, ångesten, rädslan känns som infinner sig precis sekunden innan jag säger meningen ”Jag vill skiljas” högt och jag vet att det inte finns någon återvändo? Hur berättas dessa livssituationer med humor och glimten i ögat?

Aldrig någonsin i hela mitt liv hade jag trott att en amerikansk romantisk komedi skulle klara av att beskriva alla dessa känslor och mer därtill och i samma veva få mig att skratta hysteriskt, att gråta, att skämmas, att känna igen mig, att flina och att i pauserna mellan allt detta le som en påtänd delfin.

Steve Carell spelar Cal Weaver, mannen som får jag vill skiljas-meningen rakt i fejset lagom till desserten av sin fru sedan 25 år (Julianne Moore). Frun har varit otrogen med David Lindhagen (Kevin Bacon), den torre revisorn på jobbet och vill inte mer. Hon vill ut, bort, iväg och Cal har ingen plats kvar i hennes liv. Cal har bara varit med en enda kvinna i hela sitt liv och känner sig inte direkt redo att bege sig ut på jakt igen men på en bar lär han känna kvinnotjusaren Jacob (Ryan Gosling och ja, han har en kropp som tamejfan ser photoshoppad ut) som hjälper honom att hitta en ny och aningens…modernare… stil och han delar även med sig av handfasta tips för att Cal ska lyckas att få kvinnor i säng.

Det tillkommer en hel del sidohistorier som på ett skönt sätt glider in och ut ur huvudberättelsen och samtliga biroller förhöjer filmupplevelsen. Emma Stone går från klarhet till klarhet, liksom Ryan Gosling och med risk för att låta tjatig men den mannen kan verkligen spela vilken roll som helst och jag liksom-bah-waaaaaaaoooow-halllååååå-jag-typ-baah-dööööör. Steve Carell är nedtonad några hack mot sin vanliga spelstil och det är jätteskönt att han får chans att visa vilken bra skådis han faktiskt är under alla flamsiga skämt som han oftast gömmer sig bakom. Men det härligaste med alla karaktärer är att dom känns så rätt igenom vanliga, mänskliga, som du och jag med fel och brister och allt som faktiskt är bra trots att vi gör dumheter ibland.

Jag har ohyggligt svårt att hitta något som ens stavas svaghet med den här filmen. I den här genren går det inte att göra en film som är bättre än den här, inte som jag ser det. Dom har till och med fått in Spandau Ballets finfina låt ”True” i soundtracket och det ger en solklar guldstjärna från tjejen med 80-talsmusikmani.

Crazy stupid love är helt enkelt det perfekta namnet på en i stort sett perfekt film.

Filmitch har också skrivit om filmen liksom The Velvet Café och MOVIE BLOG 4 YOU.

Publicerat

Trailer: Crazy Stupid Love

Steve Carell, Ryan Gosling, Julianne Moore och Emma Stone – i samma film!

Och Kevin Bacon och Marisa Tomei, även om just dessa två inte ger mig lika mycket handsvett som dom första fyra.

Nu är det bara en månad till biopremiären.

Publicerat

Trailer: The Ides of March

Alltså, alltså, alltså, alltså, jag vet inte om det är fysiskt möjligt att bli en stammare såhär i vuxen ålder, bara sådär alltså, men jag kan lova att när jag hittade den här trailern så stockade sig varenda bokstav i halsen och jag började typ gråtfnissa som en fjårtis.

Fiffis filmtajm-favoriterna Ryan Gosling och Philip Seymour Hoffman tillsammans med George Clooney som både skådis och regissör. D-e-e-e-e-eeeet verkar som vi får vänta ända till november innan det är premiär här i S-s-s-s-sverige men den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge.


 

Publicerat

All good things

Bara för att temat Veckans Gosling är slut betyder det inte att Ryan Gosling har slutat vara en intressant favorit för mig. Han har visat att han ensam besitter karisma nog att göra vilken film som helst intressant och det är få skådespelare förunnat.

All good things är ett verklighetsbaserat psykologiskt thrillerdrama om David Marks (Gosling), son till det store Sanford Marks (Frank Langella) som äger typ halva Times Square i början på 70-talet. Pappans personlighet inkluderar allt som andas en profithungrig magnat och David vill egentligen inte alls gå i hans fotspår. Han försöker bryta sig loss och bli någon annan när han träffar Katie (Kristen Dunst) men pengar är behövs och han vill ge dom båda ett bra och ekonomiskt stabilt liv fast Katie egentligen skiter i vilket. Hon gillar David precis som han är, innehållet i plånboken är inte så viktigt.

Att David inte är den man Katie tror att hon lovat älska ”tills döden skiljer oss åt” märker hon efter ett tag men det kommer smygande. Hon får reda på små små skärvor av hans liv som hon ska försöka hantera och trots att pusselbitarna blir fler och fler så förblir pusslet som helhet en suddig massa.

Filmen börjar 1971, slutar 2003 och ett polisförhör av en äldre David är den röda tråden filmen igenom. Om jag delar upp filmen i tre delar så är första delen en stark fyra, mittendelen en rätt stabil trea och sista tredjedelen känns som en dålig TV-film från Hallmark och får en svag tvåa.

Det är en klurig film att få ihop för utan Gosling och Dunst skulle den lätt ha kunnat bli en kacklande kalkon. Ryan Gosling spelar med små medel, det är en ryckning i ansiktet, en extra blinkning, en tom blick som gör att jag förstår att allt inte står rätt till med honom och han blir läskig på ett belevat vis. Men trots detta, trots att Gosling är bland det bästa som går att se på film just nu så är det här Kirsten Dunsts film. Hon är fanimej självlysande! Allt hon visar, alla känslor som ligger utanpå kroppen för hon över i mig som om vi hade hopkopplade Matrix-sladdar i bakhuvudet.

Hon är ensam men stark, hon är ett offer som vägrar behandlas som ett, hon vill så gärna att kärleken ska vinna men när hon säger ”du är den som kommit mig närmast någonsin och jag känner dig inte alls” så går det en liten stöt av igenkänning genom kroppen. Allt går inte att laga, sprickor i porslin kan inte gömmas och ett manus som går på tomgång är inget annat än det hur mycket Gosling och Dunst än kämpar.

Publicerat

THE NOTEBOOK – DAGBOKEN

Det är nåt så sjukt jävla sorgligt med gamla människor som väntar på döden.
Jag har så lätt att tänka mig in i den situationen, att känna ”jaha, var det inte mer än såhär” och ”det var mitt liv det…nu är det slut och jag kan inte göra ett skit åt det”.

Att se gamla människor som väntar på döden och som samtidigt har levt ett helt liv ihop och den ena är gravt dement och den andra desperat försöker komma innanför skalet och få se/prata med sin käresta en sista gång, DET är så sorgligt att hela kroppen bara ångestfulskriker alldeles tyst med öppen mun, fast på insidan.

Dagboken handlar om Noah (James Garner) som är i just precis den situationen. Han bor på ett äldreboende fast han egentligen inte behöver vård, men hans fru Allie (Gena Rowlands) har alzheimer och behöver hjälp dygnet runt.

Noah har skrivit ner hela deras liv, hela deras kärlekssaga, i en anteckningsbok och läser ur den dagligen för henne för att kanske kanske ett par minuter här och där få henne att minnas honom, deras barn och deras liv.

Parallellhistorien till Noah och Allie på hemmet är Noah och Allie som unga (Ryan Gosling och Rachel McAdams). Hela historien som Noah läser visas upp och vi får följa med hela vägen från första ögonkastet till det sista och alla turer däremellan.

Jag erkänner, jag var skeptisk som fan till den här filmen. Jag tänkte länge att det bara var nåt romantiskt massproducerat bös, men jag erkänner gärna när jag har fel och i det här fallet hade jag det.

Dagboken är inget dravel. Det är en välgjord, fin och kärleksfull film om livet som det faktiskt ser ut för dom flesta. Det är sällan man får en biljett till en VIP-rälsbuss från vaggan till graven, nej, det är ups, det är downs och det blir kanske inte riktigt som man tänkt sig alla gånger.

Som med den filmen till exempel. Min plan var att se en jaha-film och kanske somna lite men det var en plan som sket sig rätt brutalt. Jag somnade inte, jag grinade floder och har snutit sönder området mellan näsborrarna. Men samtidigt inser jag att utan min brutala dödsångest hade filmen inte varit lika gripande. Filmen är bra men kanske inte sååååå gråtframkallande för normalblödiga som den var för mig.