Etikett: Ryan Reynolds

Publicerat

LIFE

Det är som om jag blivit inbytt i en random VM-match. Jag hade garanterat varit sist på bollen, precis lika sist som jag är när det gäller att ha sett Life.

Alla har sett den redan, är det inte så? Alla. Precis alla mellan 15 och 55. Åtminstone känns det så för ”alla” (eller åtminstone väldigt nära alla) var väldigt snabba på att såga filmen när den kom. Det var samma sak för tre år sedan när filmen Child 44 kom. En film som knappt nån såg på bio men ”alla” sågade, alla visste att den var skit. Röd tråd mellan dessa två filmer? En svensk regissör vid namn Daniel Espinosa.

Nåja, här kommer fröken-sist-på-bollen till slut med sin åsikt i frågan (som om nån hade frågat). För det första går det inte att undvika en film med tre av världens just nu hetaste skådespelare i huvudrollerna: Ryan Reynolds, Rebecca Ferguson och Jake Gyllenhaal. Inte om man säger sig gilla film och dessutom inte dissar någon film osedd. Klart som korvspad att den där trion är intressant på pappret.

Jag tycker dessutom att Daniel Espinosa är en både stabil och habil regissör i den fåra av hollywoodfilmer som han hittills fått chansen att göra. Det känns som att han tänker fortsätta i actionfacket med tanke på filmerna som är på g framöver, The Anarchists vs ISIS (med Jake Gyllenhaal) samt Red Platoon (med Casey Affleck). För att inte tala om The Emigrants då förstås, remaken på Utvandrarna. Inte så mycket Hollywood över den sistnämnda kanske men man vet ju aldrig. Kan man blanda ihop zombies med Jane Austen kan man väl köra varulvar med Vilhelm Moberg?

Men ärligt nu, det finns väl ingenting negativt att säga om Life rent visuellt? Nej. Punkt. Det gör det inte. Punkt igen. Finns det något negativt att säga om skådespelarnas insatser? Nej. Inte det heller. Manusförfattarna Rhett Reese och Paul Wernick ligger bakom Deadpool, Deadpool 2 och Zombieland och det borde vara bevis nog för att dom behärskar manusskrivandets A och O när det gäller kombinationen action och komedi. Men rymd-sci-fi-thriller är en annan femma. Alla filmer i denna genre jämförs med Alien och nu menar jag ALLA utan att krydda ens med örtsalt. Alien är den perfekta filmen i den här genren, den är själva moderskeppet. Alla andra filmer är mer eller mindre bleka kopior. 

Men jag tycker nog inte att Life är en såpass blek kopia att den förtjänar all skit den fått. Jag tycker det här är en sevärd och riktigt jävla spännande film för alla oss som gillar Alien. Den lyckas få till klaustrofobin jag bara kan anta att man drabbas av i en rymdfarkost instängd med en dödlig organism. Och javisst, premisserna är densamma som i nämnda moderskepp MEN hur många efterapningar på Den gode, den onde och den fule har man inte sett? Hur många på The Matrix? Kom igen nu. Varför skulle en kopia på Alien inte duga om den görs så himla bra som Life?

Jag ska inte leka försvarsadvokat här för Life behöver inte mig till det. Det är en film som klarar sig alldeles utomordentligt på egna ben. Den står stadigt och är både välgjord och underhållande, både äcklig och spännande nog för en tittning i sommarnatten. Och slutet, herremingud, slutet!!

Filmen finns på Viaplay.

Publicerat

DEADPOOL 2

Det finns få parametrar som är så svåra att värja sig mot som kombinationen lekfullhet, smartness och charm. Det gäller egentligen i alla situationer och med alla människor. Hur kan man inte gilla den kombon?

Deadpool som filmisk figur känns som urtypen av en mix av dessa egenskaper och både första filmen och denna är en produkt av människor bakom (och framför) spakarna som behärskar dessa kvalitéer till fullo. Med det sagt, det är ingen idé att jag mörkar mina åsikter om filmen, inte ens såhär pass långt upp i texten, för det här är BRA SKIT, det är underhållande till max och jag har svårt att se att man kan få mer bang for the bucks än såhär för biljettpengen.

I Deadpool (första filmen)  var det en massa kluriga referenser som lätt flög över ens huvud om man inte var koncentrerad och med i matchen. Deadpool 2 tar steget ännu längre och med alla dom filmiska referenser som haglar här är det VERKLIGEN en film som hyllar oss nördar. Som känns tacksam över att vi nördar finns. Vi som sett filmerna, som snappar upp saker, som hänger med i den populärkulturella sfären. Jag fattar att filmen kan upplevas larvig om man inte är ”en av oss” men å andra sidan, varför utsätta sig för filmen om man inte gillar genren, det är ren idioti. Så ser du en brutalsågning av Deadpool 2 någonstans, lita inte på den. Den är skriven av någon som inte fattar grejen.

Hur kan jag skriva så? Hur kan jag vara så kategorisk, nästan fördömande? Jo, jag kan vara det för det här är en film för oss som fattar sammanhanget, ingen annan har där att göra. Att se och njuta av Deadpool-filmerna är som att vara med i en förening för special people och samtidigt inse att vi är många många måååånga som ÄR just special people. För att uppskatta Deadpool ända ut i fingerspetsarna – och ända in i hjärteroten – måste du vara en del icke-PK, du måste uppskatta sånt som är utanför boxen, du måste kunna skratta åt skämt som andra kanske ser som konstiga och/eller rent av störda och du kan inte sitta och halvsova. Det händer nämligen grejer varenda millisekund av filmen (nånstans på duken) och det är därför både denna film och den förra har en sån himla hög omtittningspotential. Man ser helt enkelt nya saker hela tiden.

Att Ryan Reynolds ÄR Wade Wilson/Deadpool känns lika självklart som att solens strålar ger värmeutslag. Jag har svårt att se att han ska kunna toppa den här prestationen någonsin framöver även om jag med dessa två filmer faktiskt förstått att Reynolds är en betydligt bättre skådis än jag tyckt innan. Att kunna spela med i komedier är en sak, att vara bjussig och rolig på riktigt en annan och i Deadpool-filmerna får han chansen att gå totalt NUTS i en karaktär och SOM han lyckas med det.

I den här filmen, precis som i förra, blandas ren jävla galenskap med en mörkare underton som jag tycker fungerar jättebra. Filmerna behöver sorgen för att knasbolligheterna ska kunna kicka in ordentligt i själen. Det finns bad guys som beter sig som bad guys på riktigt, det finns scener som man inte kan ha osedda om man en gång har sett dom (babyben ftw!) och som sagt, dom filmiska referenserna är het freakin klockrena.

Jag var ofantligt underhållen under dessa två timmar och jag LÄNGTAR efter en tredje film om den mänskliga avocadon Wade. Uppfriskande, asroligt och såååå härligt sjukt är vad det är och biobiljetten är en solklar investering i gott mående.

Publicerat

THE HITMAN´S BODYGUARD

Har du ett oändligt tålamod med Samuel L Jacksons faibless för ordet ”motherfucker”?  Tycker du att Ryan Reynolds ekorriga uppsyn är något alldeles utöver det vanliga? Lockar synen av en temperamentsfull Salma Hayek med cleavage lika djupt som sadelutrymmet mellan två kamelpucklar. Är du svältfödd på actionkomedier? Tycker du att det bästa med Bourne-filmerna är ”den europeiska touchen”? Hat du lätt till skratt? Har du kanske lite FÖR lätt till skratt? Uppskattar du under-bältet-humor?

Svarar du ja på fler än tre av dessa frågor är The Hitman´s Bodyguard troligtvis en film för dig. Svarar du ja på nästan alla kanske du till och med ger filmen samma betyg som jag.

Steffo och jag pratar ganska mycket mer om den här filmen i avsnitt 105 av Snacka om film.

Publicerat

CRIMINAL

För ungefär tre år sedan fick jag nog av stök, bråk och att bli kallad både det ena och det andra. Jag satte helt enkelt ner foten och lovade mig själv att aldrig snudda vid Heron Citys golv igen.

Löftet var lätt att hålla, otroligt lätt faktiskt. Det är ofta det när bägaren runnit över. Åren har gått och jag har inte haft anledning att ens fundera på ett besök där i krokarna – inte förrän nu.

Igår hade Criminal Sverigepremiär. Det här är en film vars reklamkampanj jag följt på Instagram och jag hade byggt upp en rejäl pepp, så rejäl att när premiärdagen kom och det visade sig att filmbolaget/distributören/SF kanske inte trott helhjärtat på den utan lagt premiären på Filmstaden Heron City kl 21.05 på salong 18 – och ENBART där och då – ja, vad tusan skulle jag göra, det var ju bara att ta på sig kevlarvästen och åka till Skärholmen.

Visningen visade sig gå alldeles utmärkt och vi tjugotalet hugade Kevin Costner-fans föll in i nåt slags unisont skäms-mys-skratt när Costner fick gå bananas i sin roll som psykopat-kåkfararen Jericho som utan fungerande stamceller i frontalloben var den perfekta patienten när den mördade CIA-agenten (Ryan Reynolds) minne behövde en ny bärare. Läkaren (Tommy Lee Jones) gjorde sitt bästa under operationen som visade sig vara rätt lyckad. Minnena fördes över och jakten på en väska full med pengar och en mystisk holländare kunde fortsätta. Han fick lite andra minnen på köpet också, larmkoden till hemmet, känslan av en hand som smeker frugans (Gal Gadot) ben och synen av dottern Emmas hår som behöver borstas. Bland annat.

Det är ingen lätt match att bedöma den här filmen. Den pendlar mellan det djupaste djup och det högsta av berg och allt där emellan. Gary Oldman spelar CIA-chef Quaker Wells och det är en roll som kräver just det som många av hans senaste roller krävt: ett ENORMT överspel. Nu är Oldman en skådespelare som är stabil ÄVEN när han spelar över MEN det blir lite FÖR mycket av det goda här i vissa scener. Ryan Reynolds är inte med i många minuter, han känns mest som ett affischnamn.

Gal Gadot gör sin roll som agent-änka så bra som man kan begära och Michael Pitt har den otacksamma rollen av att spela holländaren Jan Stroop som dyker in i filmen utan nån direkt förklaring annat än att han är eftersökt inte enbart av CIA utan även av Xavier Heimdahl (Jordi Mollà), en man med noll procent verklighetsförankring, storhetsvansinne och som teatraliskt förkunnar sin vision om att krossa samtliga världens regeringar på högljudd spanskbruten engelska.

Min egen största behållning av filmen är dock Kevin Costner som utstöter nån form av argt brunst-stön så fort nåt går honom emot, vilket är rätt ofta. Han är stenhård och totalt empatistörd, ger folk stryk helt oprovocerat, sådär som man nästan inte sett på film sen actionfilmerna på 80-talet och det känns som att han njuter av att spela rollen. Det är ett våldsamt anger management han pysslar med.

Plotholes finns, många och rejält stora och betygsmässigt hamnar manuset på en svag tvåa. Men….en handfull riktigt bra scener, superbra musik och en glänsande Costner med stort ärr i bakhuvudet lyfter filmen så pass att den till slut hamnar på en svag trea. Det kommer dock dröja minst tre år innan jag åker till Heron igen. Hela stället ger mig ågren.

(Filmens absolut bästa låt och kanske bästa scen innefattar Late night (Solomun remix) med Foals och en diggande Costner i en stulen blå van. Här finns smakprov på låten, Spotify har den inte. Än. Men den finns att köpa på Itunes. Väl investerade 12 kronor.)

Publicerat

DEADPOOL (IMAX)

Det är nåt visst med att se filmer på IMAX, på riktig IMAX, utomlands. Även om det finns dårar även där som smaskar och kollar mobiltelefoner, ja det finns ännu större idioter faktiskt, galenpannorna som bestämt att det ska säljas NACHOS med köttfärs och stark salsasås i biografkiosken – varmt såklart och stinky som ett helvete! – men på nåt sätt är det enklare att tänka bort snicksnackande när det inte är ens modersmål.

Jag var alltså i London förra veckan och när jag såg att Deadpool fortfarande gick på IMAX:en tog det inte många sekunder innan jag valde bort filmer som Grimsby och Secret in their eyes. Jag gillar ju den där jättebiografen och jag gillar den ännu mer när jag slipper 3D.

Deadpool i jätteformat var verkligen en maffig upplevelse, jag tror dock att den är sevärd även när den går att streama i mobilen om ett halvår, man kommer fokusera på lite olika saker bara. Filmen är rolig. Den är knäpp. Den är finurlig som tusan (bara förtexterna gjort mig alldeles upprymd) och den är blodig. Jag vet att många jämför den med Kick-ass och jag kan förstå jämförelsen men Deadpool är ändå en helt annan grej. En alldeles egen seriehjälteknasbollgenre med ett djup och en svärta som kanske endast kan jämföras med Daredevil och humorn endast med Ant-man på speed.

För här går det undan, det gäller att hänga med och även om jag tyckte jag gjorde det så var det nog ett och annat fiffigt skämt som flög över mitt huvud. Det kryllar nämligen av dom. Manuset är smart och rappt, Ryan Reynolds kämpar på och lyckas faktiskt göra sin Wade Wilson aka Deadpool till en mänsklig komplex figur, snabb i käften, kaxig, charmig och samtidigt…ledsen.

Årets hittills bästa MARVEL-film är det i alla fall. Vadå, är det den första? Hahaha, ja…må så vara, men det är inte den sista. Jag tror dock att den kommer vara den roligaste även när året ska sammanfattas.

Publicerat

Fredagsfemman #210

5. Deadpool

Idag har den senaste seriehjältefilmen biopremiär. Deadpool heter den. Nu har Ryan Reynolds fått en chans till att vara färgglad och over the top trots att det inte gick nåt vidare förra gången (i Green Lantern). Jag är lite nyfiken på filmen, det är jag faktiskt men jag VILL INTE gå på bio. Svårlöst problem i nuläget. Antingen ger jag efter eller så får jag vänta på bättre tider. Eller så får jag helt enkelt strunta i att kalla detta för ett problem för det är ju inte sant.

.

.

.

4. Tävlingspåminnelse

Du glömmer väl inte att vara med i Oscarstävlingen? Klicka här för att komma dit!

.

.

.

.

3. Romantisk klassiker på bio

På söndag är det Alla hjärtans dag och då slår SF på stort och visar den romantiska komedin När Harry träffade Sally från 1989. Kul grej! Bra film!

.

.

.

2. Jorå! Såklart det blir Fiffi blogs Oscar även i år!

Tänker du vara vaken under Oscarsnatten? Vill du ha alternativt sällskap? Jag kan lugna er (fyra) som mejlat mig och frågat, ja jag kommer liveblogga mig genom Oscarsgalan precis som ”vanligt”. Det är bara att klicka in här på bloggen under natten så kommer det vara ett chattfönster öppet och du kan vara med och skriva dina tankar om vinnare, klänningar och botoxkinder tillsammans med mig och alla som vill vara med. Ett bra sätt att hålla sig vaken på om inte annat. Natten brukar gå huuuur fort som helst. KUL ska det bli!

.

.

.

1. Tips på finfina filmbloggare och finfina kärleksfilmer

Tiden går så fort… För två år sedan hade jag ett litet Alla hjärtans dags-tema här på bloggen när jag skrev om filmbloggare JAG tycker om och kärleksfilmer DOM tycker om. Jag tycker det blev en fin vecka även om jag kanske retade upp någon litegrann när jag skrev att jag tyckte Chaplin var ”lite äcklig”. Så här kommer tips på både bloggar och filmer som tål att läsas och ses alla dagar på året – inte bara på söndag. Här hittas alla bloggare och alla filmerna.

 

Publicerat

KVINNAN I GULD

1907 målade den kände konstnären Gustav Klimt ett porträtt av en kvinna vid namn Adele Bloch-Bauer. En kvinna i guld helt enkelt. Denna kvinnas brorsbarn hette Maria Altmann (Helen Mirren) och hon flydde från Wien till USA under andra världskriget.

Den här filmen handlar om Marias kamp att återfå den konst som nazisterna stal av hennes familj under kriget och som hängt på museum i Österrike sedan dess. Det rörde sig om totalt fem tavlor signerade Gustav Klimt men det var just tavlan föreställande Adele som var viktigast för Maria.

Till sin hjälp tar hon sin väninnas son Randol Schoenberg (Ryan Reynolds), en nybakad jurist med privata skulder som precis som fått jobb på ett advokatkontor.

Filmen är en BOATS (based on a true story) och den typen av film kan vara riktigt svår att få till. Oftast är problemet att det är en känd människas hela liv som ska berättas och det blir bara snifferier på ytan av det hela och därför ganska…tråkigt. Här är problemet lite mer komplext än så.

Det är en sann berättelse och det som skildras är en del av Europas historia som inte får glömmas bort. Jag är med där. Både Maria Altmann och Randol Schoenberg har säkert varit både noga och ärliga när dom skrivit ner sina minnen MEN jag tror att det här är nåt som gör sig bättre i bokform. På film blir det viktigare att personerna känns åtminstone liiiiite ”omtyckningsbara” och jag är ledsen men för egen del känns både Maria, Randol och Randols fru (Katie Holmes) som personer jag inte känner varken för eller med. Jag har även svårt att se bortom skådespelarna, det blir bara Ryan Reynolds i fula 90-talskläder och Helen Mirren med bruna linser och tysk brytning.

Det mest intressanta med filmen är egentligen tavlan titeln syftar till. Den 18 juni 2006 såldes den vid en auktion i New York för 135 miljoner dollar. Det gjorde den till den dyraste tavla som dittills hade sålts. Och nej, det är ingen spoiler.

Publicerat

SELF/LESS

Jag tycker om The Cell, jag tycker riktigt mycket om The Fall och jag blev väldigt positivt överraskad av Snövit-filmen Spegel Spegel. Alla dessa tre filmer är regisserade av Tarsem Singh, liksom dagens film, vald som månadens filmspanarfilm av Sofia.

Om Tarsem Singh börjar bli en av mina favoritregissörer så måste Ryan Reynolds vara en skådespelare som svalnar mer och mer för varje film jag ser honom i. Han var visserligen toppen i Buried och Just friends men dom två senaste filmerna jag sett honom i, The Captive och Kvinnan i guld (recension kommer nästa vecka), där är han riktigt jävla rackig. Jag skulle vilja använda ord som börjar på U och slutar på SEL. Så illa är det.

Så tack vare min något ljumma inställning till Ryan ”den just nu mest kända ekorren sen George W Bush försvunnit från rampljuset” Reynolds satte jag mig i biosalongen och hade väldigt modesta förväntningar på filmen, Singh till trots.

Ben Kingsley spelar Damian, en något åldrad man med långt framskriden cancer som givits max sex månader till av leva. Han är väldigt framgångsrik, tät som en troll och bor i en lyxig våning med utsikt över Central Park (om nu guldig inredning är detsamma som lyxig….jag tycker inte det men jag förstår vad herr Singh menar). Han har en dotter som han knappt har kontakt med, han verkar vara en ensam man vars främsta tillgång – förutom bankkontot – är en businessintelligent hjärna.

Nu har han fått nys på något nytt, ett sätt att leva vidare i en yngre friskare kropp. Innehållet i hans hjärna flyttas helt enkelt över till en annan man och kroppen av Damian den äldre dör. Den nya mannen, den nya Damian, tvingas äta mediciner för att hålla minnen och dylikt i schack men annars ska det vara en harmlös ”operation”. Kroppen som övertar den döendes hjärna är enligt uppgift framställd i ett labb och Damian tycker det hela verkar vara en bra idé. Han har ju pengarna och vem tusan vill dö så han kör. Damians nya kropp är i skepnad av Ryan Reynolds och mer än så tänker jag inte berätta.

Self/less är underhållande, den är välgjord, den är riktigt smart på sina ställen och lite väl enkel på andra och det finns några scener när jag verkligen känner att det är en Tarsem Singh-film och då spritter det till i mungiporna lite extra. I resten av filmen önskar jag att Singhs visuellt speciella stil skulle få liiiite mer plats men jag antar att det inte är ”den typ av film” som ”ska” vara färgstark och spektakulär men samtidigt – varför inte? Han är ju svinbra på sånt, varför inte utnyttja det? Det finns tusentals regissörer som kan göra en okej thriller och Singh kan det också men han kan göra så himla balla filmer och Self/less kommer inte i närheten av någon av dom tre filmerna jag nämnde i början, inte visuellt.

Annars gillade jag Self/less som helhet. Jag tokgillade alla scener med Ben Kingsley, han är överjävlabra när han sätter den sidan till och jag fick nypa mig i armen när jag efter halva filmen tänkte den smått otänkbara tanken: vad bra han är, Ryan Reynolds. För det är han, han är riktigt bra här! Jättekul att se!

Vad tyckte filmspanarkompisarna om filmen? Klicka på deras namn så får du se.

Sofia
Jojje
Johan

Publicerat

JUST FRIENDS

Det är ingen hemlighet att jag har svårt för Ryan Reynolds. Jag har samma åsikt om honom som många har om Adam Sandler, att han ser smått ”efterbliven” ut. Som om han inte är med i matchen, som att det skulle eka tämligen ihåligt om man knackade honom på skalpen.

Men uttrycket ”skam den som ger sig” stämmer allt som oftast. Ser jag tillräckligt många filmer med Ryan Reynolds så borde det rimligtvis dyka upp en film där han är duglig. Eller? Borde det inte det?

I Just friends är Ryan Reynolds faktiskt mer än duglig och jag är den första att erkänna det, med glädje till och med. Jag sågar dom som förtjänar det men aldrig per automatik.

Chris Brander (Reynolds) var en storvuxen kille i skolan. Rätt rejält tjock faktiskt. Han hade det inte så lätt med kompisar men han hade en riktig bästis som stöttade honom i vått och torrt, Jamie (Amy Smart). Chris önskan var dock inte att vara ”bara” bästis med Jamie, han ville mer. Han var tokkär i henne och bestämde sig för att berätta det för henne på skolavslutningen. Självklart gick det åt helvete.

I vuxen ålder är Chris en snygging, jobbar på ett skivbolag och har koll på dom hetaste kändisarna, alltså koll som i att fixa och dona med dom, barnvakta om man så vill. Han blir satt att ”vakta” Samantha James (Anna Faris) samtidigt som han måste åka hem till sin barndoms lilla stad och givetvis har Jamie blivit kvar där, precis som mobbarna och skolans (då) snyggaste sportkille.

Det här är en rolig film. Ryan Reynolds är ROLIG. Han driver med sig själv (även om det såklart står i manus vad han ska säga och göra) och han har en komisk tajming jag inte trodde honom om. Alls. Faktiskt.

En helt okej film om man vill se nåt lagom hjärndött och skojfriskt – och Ryan Reynolds i sitt esse.

Publicerat

THE CAPTIVE

Ryan Reynolds är, näst efter George W. Bush, den amerikanska man vars uppsyn är mest lik en plirig ekorre som säger till alla som vill höra på: ”Mum says I ride the shortbus because I´m special”. Det osar inte nobelprisvinnare om den auran direkt om man säger så.

Ryan Reynolds är också en skådespelare som, näst efter John Cusack och en handfull andra, i princip alltid retar gallfeber på mig. Han har en förmåga att välja lågkvalitativa filmer på samma sätt som spyflugor väljer middagsmat men så ibland glimrar han till (som i Buried) och då tänker jag att det kanske inte är honom det är fel på, det är filmerna.

I Atom Egoyans The Captive fick han en chans att visa vad han går för. Det här är ljusår ifrån magplasket Green Lantern, det här är Mount Everest om röstjobben som Turbo i Turbo eller Guy i Croodarna är Hammarbybacken. Atom Egoyan liksom. Regissören som gett den knäpptysta filmen ett ansikte. Mannen som inte behöver en ljudtekniker eller filmscore, en smula överdrivet känns det som att snöknarr under vinterkängor är ljud nog för honom. På ytan är hans filmer lugna och stilla, han har ingen brådska att berätta sin historia och antingen köper jag det eller så gör jag det inte. Egoyan tänker inte ändra på sig, det är ett som är säkert.

Mireille Enos är en skådespelare som för mig symboliserar Ryan Reynolds motsats. Jag gillar henne som fan men så gör hon riktigt pinsamma insatser ibland (som i Sabotage), så pass pinsamma att jag faktiskt skäms. I den här filmen spelar hon Tina, fru till Matthew (Reynolds) och mamma till Cassandra, en flicka som försvinner när hon är nio, hon går liksom helt upp i rök. Åtta år efter försvinnandet tycker sig polisen Jeffrey (Scott Speedman) se en bild på Cassandra på nätet.

Det The Captive i första hand bjuder på är ett snörikt och långsamt Egoyan-drama och i andra hand en av dom sämsta skådespelarinsatser världen någonsin skådat. Kevin Durand är svårslagen i rollen som Mika, fan det kryper i kroppen när jag ser honom och det beror inte på att han spelar slemmig utan på att jag inte hade köpt en burgare av honom på Donken om han jobbat där. Jag hade hoppat av bussen om han körde den, jag hade vägrat släppa in honom i lägenheten om han så var den sista rörmokaren på jorden och jag hade en ofrivillig swimmingpool i vardagsrummet. Jag hade inte ens gett honom rollen som biljettrivare i dörren på den lokala nyårsrevyn.

Filmen är rörig, den hoppar fram och tillbaka i tiden och återblickarna blir flummiga när alla ser exakt likadana ut nu som då. Den hade kunnat bli en mer classy variant av The Vanishing (den med Kiefer Sutherland, Jeff Bridges och Sandra Bullock) men det blev bara en menlös ospännande utspädd soppa. Och Kevin Durand. Herregud vilket lågvattenmärke till skådespelarprestation.

The Captive visas på Stockholms filmtestival ikväll samt imorgon. Klicka här för biljetter och info. Jag har inte hittat någon information om officiellt premiärdatum på bio, min gissning är att den går direkt till DVD.

Publicerat

THE CHANGE-UP

Dave (Jason Bateman) lever ett vanligt svenssonliv med allt vad det innebär. Han har en fru (Leslie Mann), ett jobb som han försöker göra karriär med och tre barn, varav två är väldigt små, tvillingar och extremt morgonpigga. Polaren Mitch  (Ryan Reynolds) lever det motsatta livet. Han börjar dagen runt lunch med en holk, jobbar som ”skådespelare”, vilket i hans fall betyder att han gör reklamfilm utklädd till korv eller spelar in halvsuspekt porrfilm.

Dave är rätt trött på sitt liv och Mitch med. Nu är det här en komedi från Hollywood och precis som vanligt i dessa filmer så är allt möjligt. Det känns alltså inte det minsta overkligt eller korkat att Dave och Mitch kissar samtidigt i en fontän och då släcks stadens alla lampor och killarna byter plats i varandras kroppar. Inte ett dugg vansinnigt, bara en hederlig gammal skruvad komedi.

Nu är jag såklart aaaaningens ironisk och sarkastisk och det mesta som slutar med isk för tänker jag det minsta logiskt borde jag hata den här filmen men jag gör inte det. När den logiska och kritiska hjärnhalvan åkt på semester och kiss-och-bajs-halvan är kvar så är det här riktigt underhållande två timmar, förutom det faktum att det är TVÅ timmar. Manuset är skrivet av Jon Lucas och Scott Moore, killarna som även ligger bakom Baksmällan-filmerna, The wedding crashers och Flickvänner från förr och The Change up lider av precis samma problem som dessa filmer: dom är en halvtimme för långa. Istället för att göra 90-minuters hard-core-humor så blir det 120 minuters njahaaaa och det är synd.

Jason Bateman är en pärla i såna här sammanhang, liksom Leslie Mann men när Ryan Reynolds säger till en av tvillingarna att han ser ”lite mongo ut” så räcker jag inte upp armen och väntar på min tur, nej då skriker jag rätt ut: MEN DU´RÅ???

Han ser helt enkelt förjävla dum ut och han får inte sina roller för att han är en karaktärsskådespelare direkt men när mina första och värsta aversioner lagt sig kan jag titta på honom utan att bli irriterad (precis som jag kunde i Safe house. Anar jag en trend här?).

Bitvis är filmen skitrolig (alltså på riktigt JÄTTEROLIG) och ap-knasig och jag skrattar högt men den är ofantligt ojämn. Sevärd, javisst, om du är på rätt humör. Är du på fel humör kommer du stänga av efter en kvart.

Uppdaterat:

Jag såg faktiskt om filmen dagen efter vilket är nåt som väldigt sällan händer nuförtiden. The Change-up var snäppet ÄNNU roligare andra gången och trean i betyg är en riktigt stark en.

Publicerat

SAFE HOUSE

Det var första gången vi i Filmspanarna (IRL-grupp bestående av filmbloggare) skulle gå på bio tillsammans och det var inte helt lätt att enas om en film. Avalon, Sean Banan eller Safe House, Safe House, Avalon eller Sean Banan? Det stöttes, blöttes och mejlades en hel del innan valet föll på Daniel Espinosas hollywooddebut (detta är ett av dom få ord som skulle tjäna på särskrivning) Safe House.

Till en början var jag skeptisk. Ryan Reynolds är ingen storfavorit för mig, han ser ut som ett nyfiket marsvin i ansiktet och pendlar väldigt i sina skådespelarprestationer. Denzel Washington var en stor favorit men det var många år sedan nu, det var när Claes Åkesson ansågs vara ett fräscht fejs på TV. Typ. Det intressantaste med filmen är regissören, jag tyckte han gjorde ett toppenjobb med Snabba cash och det känns spännande att se vad han kan göra med väldigt mycket mer stålars i sedelklämman.

Det går inte många minuter av filmen innan jag förstår vad själva navet kommer att vara: actionscenerna. Det är närbilder på ansikten, det är grovkornigt, det är starka men matta färger, det klipps snabbt och frejdigt (sådär snabbt att det inte går att uppfatta vad man egentligen ser) och framför allt är det långa och många actionscener. Inget fel i det, i filmer som denna funkar det alldeles utmärkt. Mitt aber med filmen handlar om andra saker, manus till exempel. Det kan tyckas vara petitesser i sammanhanget men jag gillar filmer som inte ser ut som urgröpta schweizerostar i sin uppbyggnad.

Det är det här med att förstå sammanhanget. Det behöver inte vara nobelprisnivå på manuset, inte alls, men mina små grå får slita rätt bra redan i början för att få ihop grundstoryn och i denna typ av film känns det som en miss. Ju enklare desto bättre, alternativt supersmart och med twistar som inte ens en medlem i Mensa kan förutspå, båda varianterna funkar på mig men Safe house är inget av det. Safe house är en samling snygga actionscener uppträdda på en mycket tunn röd tråd.

Det som slår mig när jag ser filmen är att jag inte retar mig på Ryan Reynolds och jag tror att mycket av det är Espinosas förtjänst. Han lyckas smutsa ner Reynolds, göra hans Matt Weston både mänsklig, nervös och skitig och det gör mycket både för filmen och för min syn på kendockan Ryan.

Denzel är Denzel, han gör det han ska men det var länge sen jag såg även honom så…köttig. Hans rollfigur Tobin Frost är egentligen rätt intressant men han förenklas lite väl mycket tycker jag. Fares Fares har mycket screentime men pratar inte så mycket, med Joel Kinnaman är det precis tvärtom. Vera Farmiga är skitsnygg och stabil precis som alltid. Brendan Gleeson som Reynolds närmaste man på CIA gör precis det han ska även om jag tycker han doftar lite malmedel.

Safe house är en ganska hjärndöd men underhållande film och Daniel Espinosa behöver inte skämmas det allra minsta för sin första amerikanska film. Tro mig, det kommer bli fler.

 

 

 

Dom andra Filmspanarna skriver också om Safe house idag. Här är recensionerna från The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer och Deny everything.

Publicerat

The Green Lantern

För att vara en person som normalt sett är otroligt road av serietidningshjältar så är jag – och var jag – märkligt ointresserad av The Green Lantern.

Om det beror på att trailern mest såg ut som ett TV-spel, om Ryan Reynolds inte är man nog att varken öka min puls eller få mina ögonlock att stå givakt eller om den där gröna filuren helt enkelt inte är kul nog det vet jag inte, jag vet bara att filmen var uuungefär så tråkig som jag misstänkte innan.

Filmen handlar om Hal (Reynolds), en grön ring, planeter och figurer med konstiga namn och inte nånstans bryr jag mig det allra minsta vare sig om hur det går för dom snälla, hur dumma dom dumma egentligen är eller nåt alls faktiskt. Effekterna får inte ens en treåring att sätta popcorn i halsen och Reynolds verkar göra sitt allra bästa för att hålla sig i B-minus-skådis-laget, även om jag tror att han skulle kunna höja sig ett snäpp ganska enkelt.

Känner att det är E-N-O-U-G-H såhär. Den här filmen har redan snott för många minuter av mitt liv. Jag sätter punkt. Sådär bara. Tjoff. Poff.

Publicerat

DEFINITELY, MAYBE

Det händer grejer hemma hos Will Hayes (Ryan Reynolds). Han ska skilja sig från ex-frun Emily (Elizabeth Banks) och hans dotter Maya (Abigail Breslin) har haft sexualkunskap i skolan och kommer hem med tretusenmiljarders frågor om kärlek, sex och förhållanden med stort fokus på det mellan hennes föräldrar.

Will bestämmer sig för att berätta hela historien från början som en slags pedagogisk gonattsaga. Han betar sig metodiskt igenom alla sina flickvänner men byter namn på dom för att Maya ska få gissa vem av dom som till slut blev ”den rätta” att skaffa barn med.

Att se Definitly, maybe är som att stoppa en metalltratt rätt ner i svalget och bälga i sig ett par liter ljus sirap. Det är sött så jag ömsom kreverar, ömsom lägger huvudet på sniskan och låter ”ååååååh”.

Har man inget bättre för sig än att titta när Ryan Reynolds raggar på Rachel Weisz, Elizabeth Banks och Isla Fisher i närbild så, ja, då säger jag grattis. Det finns sämre filmer och bra mycket tråkigare saker att göra men det finns tonvis med bättre filmer och roligare aktiviteter också. Så nånstans där i mitten hamnar den här filmen. Se upp för sockerklåda i gomseglet bara.

 

 

 

Här finns filmen.