Etikett: rysare

Publicerat

SECONDS APART

Filmens början får mig att tänka på Reservoir dogs. Ibland behövs inte mer än en samling människor runt ett bord för att jag ska tänka på inledningen till Tarantinos film, den med den strålande dialogen. Att den är svintaskigt att  jämföra vilken film som helst med Reservoir dogs är en annan femma och den femman stämmer även denna gång.

Några polare sitter och dricker öl, dom snackar sport och brudar. Nån får ett infall och drar igång rysk roulette med riktig pistol och hux flux är alla döda. Så långt hade det kunna vara ett intro från vilken Tarantinofilm som helst men nix pix, så är inte fallet och alla mina tankar åt det-här-har-potential-att-bli-en-riktigt-skön-film-hållet får jag strax sopa under mattan.

Med Eurovisionsfinalen fortfarande i färskt minne kan jag inte se tvillingarna Seth och Jonah (Gary och Edmund Entin) som någonting annat än en skräckfilmsversion av dom sjungande glittrande irländska duracellkaninerna Jedward. Inte heller det är positivt för filmen.

Killarna i sig är duktiga skådespelare och med ett annat manus, eller någon annan bakom spakarna, hade det här säkert kunnat bli en riktig nagelbitare. Effekterna är bra, det är slafsigt och klafsigt och ofta går filmen utanför lådan med händelseförloppet. Jag har inte sett allt förut – och DET är bra – jag kan inte förutså allt som sker – det är också bra – men jag blir ändå aldrig känslomässigt engagerad. Pulsen går aldrig upp, jag ”håller inte” på nån, jag tycker inte om tvillingarna och hur jag än vrider och vänder på det så är det bara fjösiga pojkspolingar i jämförelse med Beverly och Elliot Mantle (Jeremy Irons och Jeremy Irons) i Dubbelgångare.

Publicerat

THE OMEN

Det var hundra år sedan jag såg The Omen-originalet, filmen från 1976 som är upphov till att alla föräldrar som namnger sin nyfödde son Damien fortfarande får höjda ögonbryn och ett ”Really?” till svar.

Tiden som flutit sedan jag såg den filmen, minnen som bleknat och Filmitch recension av remaken gjorde att jag blev sugen på att ta mig an den. Nånting säger mig att The Omen kan vara en film som faktiskt tjänar på en uppfräschning.

Historien börjar i Rom där den amerikanske ambassadören Robert Thorn (Liev Schrieber) och hans fru (Julia Stiles) befinner sig på BB och Robert har precis fått reda på att deras lille son dog vid födseln. Istället för att berätta detta för sin fru säger han ja till prästens förfrågan om att istället ta hand om en annan nyfödd pojke vars mor dog samma natt. Robert bär in pojken till sin tilltygade fru utan ett ord om att det är annan kvinnas son, den lille är deras nu och familjelyckan är total – för en stund.

Damien är dock inte som andra barn, varken när han är bebis eller lite större. Han är annorlunda på sätt som jag inte skulle önska min värsta fiende, bara hans aura gör att folk blir rädda, han har inga kompisar och när han går på zoo med skolklassen så löper djuren amok vid hans åsyn. Att hans mamma och pappa inte vill se detta till en början är fullt förståeligt men när åren går kan dom inte blunda längre. När Damien försöker döda sin egen mamma förstår hon, hon behöver hjälp för att hålla sig vid liv i sonens närvaro och barnflickan Mrs Bylock (Mia Farrow med kolsvarta ögon, burr!) är ingen direkt hjälp. Hon är ditsänd av nån högre makt för att likt en apostel vaka över Djävulens son med dom isande blå ögonen.

Som remake tycker jag filmen klarar sig bra. Den håller sig trogen originalet på alla sätt (åtminstone som jag minns den) men den känns väldigt modern i sin framtoning. Klara färger (mycket röda grejer), bra effekter, spännande scenlösningar och fungerande drömsekvenser med sedvanligt hopp-i-soffan för en sån som mig som ibland faktiskt har skräckfilmsnerverna utanpå kroppen.

Det är mycket som funkar bra men en del saker når inte ända fram för den irländske regissören John Moore som till och från i den här produktionen verkar ha drabbats av tokhybris. Långa korridorer i ambassadörsbostaden med trägolv och liten pojke på knarrande  sparkcykel har ganska uppenbara kopplingar till liten pojke i trampbil i hotellkorridorer i The Shining och i jämförelse känns det ganska korkat att vara en utmärglad lungsjuk tonåring med genomskinlig hud uppväxt på snabbmakaroner och ketchup som gett sig fan på att vinna i armbrytning mot Magnus Samuelsson utan en enda dags träning. Det säger sig ju självt att det inte går, inte ens om Herr Samuelsson har en riktigt shitty day går det.

Julia Stiles må vara söt som socker men hon har utstrålning som en skyltdocka med trätänder. Hon är absolut noll procent trovärdig i den här filmen och för mig som inte bara är filmbloggare utan mamma också så hade filmen hoppat upp många steg på intresseskalan om hennes känslor hade gestaltats på ett lite mänskligare vis än vad istärningarna i min frys hade klarat av. Liev Schreiber är inte heller någon mänsklig krambjörn direkt, ibland undrar jag om karln ens kan le utan att mungiporna spricker, men han ska ändå spela stram, torr och….man, typ och jag retar mig inte på honom här även om det känns som om även han hade kunnat lägga ner aaaaningens mer energi på sin tolkning av Robert Thorn.

Seamus Davey-Fitzpatrick är däremot en helt klockren Damien. Hade jag varit hans riktiga mamma hade jag skitit i byxan varje gång han kom hem från skolan och gav mig blicken som sa ”Du vet vad som händer om du inte brer mig åtta gummi-limpmackor med hushållsost och en liter perfekt doserad Oboj” – och sen det där lilla skeva leendet på det. Fy satan, bokstavligt talat.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

The Mist

En läbbig dimma drar in över den lilla staden. Det är en såndär dimma som gör att man knappt ser handen framför sig.

David Drayton (Thomas Jane) åker till snabbköpet med sin lille son Billy  och dom blir strandsatta där tillsammans med en samling andra intet ont anade människor som bara ville handla lite mjölk och bröd.

David inser att dimman inte är nån vanlig övergående svennedimma utan att den döljer något sjukt läskligt men ingen tror honom till en början. En stor tentakel tar sig in och det är bara början på en kalabalik av guds nåde för när pressen är som störst och förmågan till samarbete som viktigaste så är det inte säkert att dina medmänniskor är dina vänner.

The Mist är baserad på Stephen Kings roman Dimman och det här är inte regissören Frank Darabonts första försök till en King-filmatisering. Nix pix. Redan 1994 gjorde han Nyckeln till frihet (The Shawshank Redemption) och 1999 Den gröna milen och med tanke på dom utomordentligt fina slutresultat Darabont fick ihop med dom första två filmerna så tycker jag det är extra synd att filmbolaget inte vågade lita på Darabonts vision att göra The Mist svartvit. Jag tror filmen hade vunnit extremt mycket på det. Effekterna hade funkat bättre och hela 50-talskänslan hade blivit mer genuin. Nu finns den svartvita versionen so Director´s cut och jag ska absolut försöka se den så fort jag får chansen.

Jag gillar The Mist. Jag gillar stämningen och färgerna och känslan och trots att filmen är läskig så är den samtidigt mysig. Visst har den sina upp-å-nedgångar men som helhet är det en underhållande och sevärd liten film som faktiskt fick mig att uppskatta livet en hel del efteråt.

Publicerat

Film att se fram emot: Dream House

Den här filmen gav Daniel Craig en ny fru och Rachel Weisz en ny äkta man. Bara en sån sak.

Filmen är regisserad av Jim Sheridan, mannen bakom I faderns namn och Min vänstra fot och den här gången verkar han klara sig bra även utan Daniel Day-Lewis.

Jag ser fram emot den här filmen. Gör du?

 


 

Publicerat

THE WOMAN IN BLACK

När Filmitch ger en film 8/10 i betyg är det inte utan att jag blir nyfiken på filmen.

När filmen han gett så högt betyg dessutom är en gammal spökhistoria han tittat sig igenom på Youtube, ja då bara måste jag ju fnula ut vad det är han sett. När han som grädde på moset erkänner att han på grund av denna film kommer få svårt att sova när frugan åker bort då blir jag så nyfiken att jag klickar mig fram till filmen och använder två lunchtimmar till att se den.

Lunchtimmar då jag befinner mig jobbets lunchrum. I källaren. I en mörk källare med en liten myspyslampa bredvid soffan. Under ett täcke, uppdraget till strax under hakan. Huttrande men inte av kyla.

The woman in black är nämligen en rätt läskig historia, effektivt filmad på samma sätt som gamla gubbs med berättarglädje kan fantisera fram ohyggligt otäcka historier (som egentligen inte är så creepy alls) kring lägerelden när solen gått ner. Jag hoppade till flera gånger och satt som på nålar ibland och även om det tar ett tag mellan dom riktiga rysningarna så är det skönt med en film som tillåts ta tid. Den är liksom filmad under en era då allting inte fanns ett stressat klick bort.

Filmen hittar du här , här är Filmitch recension i sin helhet och Trash is king har också skrivit om den. Det finns även en remake av filmen med Harry Potter/Daniel Radcliffe i huvudrollen, du kan läsa mer om den filmen här. Jag kan tänka mig att remaken passar mig ännu bättre och kanske hoppar betyget upp ett snäpp då?

Publicerat

LIDA

Det fanns en tid i världen då jag slukade allt av Stephen King. Varenda veckopeng gick till pocketböcker och han hade ensamrätt på dom bästa hyllplanen i bokhyllan, alltså dom som var i ögonhöjd.

Jag minns som igår när jag fick boken Lida. Det var sommar, det var bilsemester och jag satt där i bilen och läste och läste. Gick knappt ur. Åt knappt glass. Jag läste oavbrutet tills boken var slut. Det är fortfarande en av dom mest otäcka böcker jag någonsin läst.

När boken sen blev film var jag skeptisk. Inte på James Caan som stjärnförfattaren Paul Sheldon som råkar ut för en bilolycka och räddas av sitt ”Number one fan” Annie Wilkes.  Det var inte heller Kathy Bates som Annie som gjorde mig fundersam, hon är alldeles lysande som den psyksjuka och blindgalna Annie (en roll som även gav henne en Ocar 1991). Nej, det som gjorde att jag inte hjulade hela vägen till bion var att jag var rädd för att den där läskiga grundkänslan som genomsyrar boken inte kan överföras till filmformat. Och det kan den inte riktigt. Vissa scener glimrar till och då är det som att blodet isar sig i kroppen men långa perioder är filmen inte ens spännande vilket är en smula enerverande.

Att vara så utlämnad som Paul Sheldon är i filmen, att ligga sängbunden hemma hos en labil psyksjuk sjuksköterska med brutna ben, utan möjlighet att kommunicera med omvärlden, alltså jag får panik bara vid tanken. Paul Sheldon får också panik men hans tankar och funderingar, det som skildras så bra i boken, går inte att visa lika tydligt på film genom James Caans blickar och kroppsspråk, det är en omöjlighet.

Det finns en scen som etsar sig fast hos dom flesta som sett filmen och den inkluderar ett vedträ, två fötter och en slägga. Men om jag ska framhäva min speciella favoritscen så är det slagsmålsscenen på slutet. Den är bland det grisigaste jag sett på film.

Kanske hade filmen känts mer homogen om jag inte läst boken, det kan nog vara så, men den är ändå väldigt sevärd och bitvis extremt otäck. Jag får hoppas att Kathy Bates var och är lyckligt gift för att bege sig ut på datingmarknaden med den här rollprestationen på sitt CV kan inte vara nån enkel match. Säg den snubbe som kan sova med minnet av Annie Wilkes bredvid sig.

Jag avslutar med att säga som jag brukar: Lita aldrig på någon som äger en egen droppställning.

 

 

Publicerat

EXORCISTEN

Vad jag förstår gick det till såhär.

Det var 1949 som den då 21-årige William Peter Blatty beger sig ut för att köpa en dagstidning.  I denna tidning stod det en artikel om en pojke, en 13-årig besatt pojke från Maryland och nånstans i hjärnbarken fastnade denna historia hos Blatty. 1971 skrev han boken The exorcist och senare även manuset till filmen med samma namn.

Men boken (och filmen) handlar inte om en 13-årig pojke utan om en 12-årig flicka vid namn Regan (Linda Blair). Regans mamma Chris (Ellen Burstyn) är skådespelerska och jobbar på en filminspelning i Georgetown. Med sig har hon sin dotter och en assistent. Dottern insjuknar i någonting oförklarligt och läkarna står villrådiga. Deras enda gissning är att det har något med hennes mentala status att göra, men dom vet inte, inte egentligen.

Chris vet inte vad hon ska göra men kontaktar prästen Damien Karras (Jason Miller) som har börjat vackla lite i sin gudstro och han  i sin tur kallar på en exorsist: Fader Merrin (Max von Sydow). Fader Merrin har precis varit i Egypten och varit med på utgrävningar där han sett att djävulska hemskheter är på väg att hända i städer som….Georgetown och det är verkligen en sanning med modifikation. Lilla Regan är nämligen besatt och det ger sig uttryck ingen normalt tänkande människa ens hade kunnat fantisera ut.

Alltså, det är få filmer som får mig att på riktigt hålla andan så länge att jag nästan ser ut som en smurf i ansiktet. Exorcisten kan med sitt  krypande långsamma tempo skapa en stämning så otäck att den nästan går att skära i med kniv. Dom religiösa bitarna är både obehagliga och excentriska (och då tänker jag specifikt på scenen när Regan onanerar med ett krucifux som fick många att sätta popcornen i halsen) och effekterna är så långt från datoranimerat CGI-krafs man kan tänka sig.

Det här är rysligt spännande, det är gåshud, det är äckelpäckel, det är ondska, svordomar, krypande läskigheter och det är en filmklassiker utöver det vanliga. Skådespelarna lämnar ingenting i övrigt att önska, inte ens Ellen Burstyn (syftar på gårdagens recension). Max von Sydow blev Fader Merrin med hela världen, Linda Blair blev liksom Inger ”Pippi” Nilsson för evigt sammanlänkad med sin barnroll och jag, jag blev kräkkänslig på kuppen. Så kan det gå.

 

Publicerat

Julias ögon

Jag har den mycket tveksamma och ångestfyllda glädjen att behöva gå till sjukhuset och ta sprutor i ögat ibland. Fem gånger det senaste året har jag genomgått detta helvete och snart är det dags igen.

För att leka självplågare och liksom trycka in fingret i redan öppna sår tänkte jag att en skräckfilm om en tjej med ögonproblem, ja, det känns som en toppenuppladdning inför nästa injektion. Give it to me, smaska det i ansiktet på mig bara, tjohooo (och ironin dryper).

Julias syster Sara är i princip blind när hon hänger sig i vardagsrumstaket. Julia tycker hela grejen är konstig och tror inte Sara var ensam när det hände. Strömmen var avstängd helt oförklarligt och tidigare hade en CD-skiva spelats och den låt som gick på när strömmen väl kom tillbaka var systerns hatlåt nummer ett. Det var orsak nog för Julia att höja på ögonbrynen.

Julia har samma ögonsjukdom som systern led av och då stress kan snabba på förloppet och göra henne blind är det ingen toppenidé att tänka för mycket på systerns död och varför det hände, men det är klart hon gör det. Hon luskar och fixar och trixar leker nästan Miss Marple med alla ledtrådar hon får. Alla män i hennes närhet känns überskumma, alla vet mer om Sara än Julia förstår och det blir ett virrvarr av planteringar och ond bråd död.

Belén Rueda som spelar både Sara och Julia agerar på rädsla ungefär som jag skulle göra om jag spelade teater, alltså fruktansvärt illa och inte så trovärdigt. Det är stora vidöppna ögon, överdrivet kroppsspråk och ganska tjejigt larvigt sådär.

Spanska skräckfilmer har ofta nåt eget över sig och nej, jag syftar inte enbart på språket. Det är nåt oförutsägbart över dom och det blir lite extra spännande när jag inte kan läsa alla klyschor jag är van vid i amerikansk film. Det gör inte saken bättre att jag tycker ”otäcka ögon” är svinläskigt, sånadär vattniga ljusblå trasiga fiskliknande ögon. Men Julias ögon (filmen alltså) är inte jättespännande, mer lagom en dag som denna och den sista kvarten är absolut den mest sevärda. Det är ju alltid nåt.