Etikett: Sally Field

Publicerat

HELLO, MY NAME IS DORIS

Det här skulle kunna vara en film för alla oss som är trötta på filmer med griniga gamla Ovar och andra manliga hundraåringar i huvudrollen. Här är det istället en äldre excentrisk kvinna i fokus. Doris (Sally Field) har bott med sin mamma i hela sitt liv, skött henne till hennes död och är nu ensam kvar i ett överbelamrat smutsigt hus och med ett inre tomrum när ingen längre behöver henne.

Doris jobbar som nån form av administratör på ett företag där alla över henne i lönegrad (och det är ALLA) är unga, coola och utanför-lådan-tänkare, alltså cheferna är SÅ balla att dom byter ut kontorsstolarna mot pilatesbollarna. Ja du hör ju! Krääääääjsyyyy!

Så börjar John (Max Greenfield) på firman, en ung snygg och framförallt trevlig kille som ser Doris och behandlar henne som en jämnställd medarbetare och inte som den halvgalna ”crazy cat lady (fast utan katt)” hon ser ut som. Och Doris ser honom också. Alltså hon SER honom. Och hon blandar ihop Johns vänliga uppmärksamhet med kärlek och kärar ner sig totalt i den hälften så gamla kollegan.

Jag önskar SÅ att jag kunde se den här filmen utan att behöva en skämskudde framför ansiktet men det går inte. Jag tycker filmen är jobbig. Jag tycker synd om Doris samtidigt som jag tycker hon är modig och dum i huvudet. Sally Field är som klippt och skuren för den här rollen och hon gör den jättebra. Det stör mig att jag inte kan se bortom allt detta och uppskatta filmen och en komplex roll skriven för en äldre kvinna men det går inte. I´m sorry.

 

Publicerat

THE AMAZING SPIDER-MAN 2

Jag tillhör den stora skara som tyckte väldigt mycket om Sam Raimis Spider-man-filmer med Tobey Maguire i huvudrollen.

Jag tillhör även den stora skara Raimi-Spider-man-fans som knorrade rätt högt när det snackades om en remake/reboot/what-not bara tio år efter den förra första filmen. Jag gick alltså till biografen den där sommardagen 2012 och såg The Amazing Spider-man med en lätt fnysning i näsborrarna och hade jag varit en superhjälte hade jag lugnt kunnat titulera mig Miss Skeptico.

När jag gick från visningen skämdes jag. Jag skämdes för att jag kände mig som en inskränkt gammal nucka, för att jag blivit någon som tyckte att ”det var bättre förr” utan att ge det nya en chans. Det är ingen trevlig sida, ingenting jag är stolt över hos mig själv och således är det något jag försöker jobba bort.

När datumet för premiären avThe Amazing Spider-man 2 närmade sig beslöt jag mig för två saker. 1) Att försöka minnas den härliga magkänslan jag hade efter första filmen och inte låta en dålig trailer lägga sordin på mina förväntningar och 2) Inte blunda men ändå strunta i vad andra tycker om filmen.

Det förstnämnda visade sig vara väldigt enkelt, det sistnämnda kanske inte fullt så lätt. Av tjugo tweets om filmen var nitton negativa, det var dom krassa siffrorna. Men matematik är inte min bästa vän och logik är bra trist att förlita sig på så jag knallade till biografen glad i hågen för att få fira påskafton med Spidey, Gwen, Harry Osborn, Electro, Aunt May och en fånig Rhino.

142 minuter är långt för att vara vilken film som helst men 142 minuter superhjältefilm kan vara alldeles åt pipsvängen för långt om det vill sig illa. Det kan också vara alldeles….alldeles….alldeles…..uuunderbaaart.

The Amazing Spider-Man 2 visade sig vara precis just det – alldeles underbar. Vadå underbar? kanske du tänker nu. Hur kan en sånhär film vara underbar? Det är ju bara fåntratterier. CGI-effekter. Larv och överdrivna slagsmål. Ja, det finns superhjältefilmer som är allt detta, som är ”bara” allt detta. Sen finns det superhjältefilmer som är något annat, något mer, kanske mer som en ”vanlig film” om man så vill.  Det här är en superhjältefilm med utomordentliga skådespelare som kan visa äkta känslor, det här är en film som har scener som i sanning berör.

Att Andrew Garfield och Emma Stone är ett par i verkliga livet (aka ”Stonefield”) är helt klart positivt för både denna film och den förra, det fullkomligt sprakar om dom när dom är tillsammans. Sally Field gasar upp Aunt May till en helt annan nivå än Rosemary Harris klarade av i dom ”gamla” Spider-man-filmerna och Dane DeHaan är galet bra som Harry Osborn/Green Goblin.

Denne Dane DeHaan förtjänar lite extra uppmärksamhet kan jag tycka. Utseendemässigt ser han ut som en blandning av Leonardo DiCaprio och en mycket ung Brad Pitt men han har även Willem Dafoe-drag vilket gör att hans Green Goblin blir som en slags youngster-homage till Dafoes Goblin i Spider-man. Men jag såg nånting mer hos honom den här gången, jag såg nåt som liknade James Dean! Och vad ser jag när jag kollar upp honom på Imdb? Jo, att han ska spela James Dean i Anton Corbijns film Life! Cirkeln är, som man säger, sluten.

Det är många cirklar som sluts i den här filmen och många scener där jag sitter och gapar och ibland faktiskt kippar lite guppyaktigt efter andan. Jamie Foxx visade sig vara perfekt castad som Electro, eller Max Dillon som han heter när han går till jobbet som en vanlig-tämligen-osynlig-och-mycket-bitter-på-livet-man. Jag tänker att filmen är från 11 år men om småttingar går och ser filmen utan vettigt sällskap så kommer nog Elecros röst att hemsöka dom nattetid under en lång tid framöver.

Jag såg filmen med en femtonåring och det var många tankar som snurrade i hans huvud efter filmen, tankar som aldrig någonsin dykt upp efter en kväll i sällskap av Thor, Daredevil, Captain America, Batman eller Tobey Maguires Spider-man för den delen. The Amazing Spider-Man 2 är helt enkelt en av dom djupaste filmer jag sett i den här genren. Lägg därtill att den är betydligt mer välgjord än trailern skvallrar om och att samtliga skådespelare utom Paul Giamatti imponerar stort.

Jag ville helt enkelt inte att den skulle ta slut.

Samma känsla som efter förra filmen alltså.

Det är ett bra betyg för en uppföljare.

Publicerat

Veckans klassiker: FORREST GUMP

Världen blir aldrig mer densamma när man sett den genom Forrest Gumps ögon.

Hur sant är inte det på en skala? Det kan vara det sannaste nån tagline-hittipåare någonsin hittipåat.

1994 var året då Tom Hanks blev Forrest Gump med oss alla och ja, jag skriver OSS ALLA för det här är en film ingen jäkel med fungerande hjärta kan värja sig mot. Kanske skulle inte alla ge den en fullsmockarfemma men jag undrar om det finns någon som med gott samvete kan såga den jämns med fotknölarna. Finns det det? Någon? Nån som vågar sig fram och erkänner sin hjärtlöshet? Nån som inte tycker det här är en charmig film? En fin film? En film att bli glad åt? Ledsen åt? En film som ger upphov till eftertänksamhet? Nähäpp, inte det, nämen då fortsätter jag min lilla hyllning.

Det här är den första filmen jag såg tre gånger på bio samma vecka. Det här är den enda filmen som kan få mig att gråta bara jag hör introt till förtexterna. Det här är den enda film som får mig att tänka på djupa livsfrågor när jag öppnar en Aladdinask. Det här är även den första ickeanimerade vuxenfilmen jag visade för mina barn och det kan ha varit bland det bästa jag gjort i mitt liv.

Att ge sina barn en bit av Forrest Gump tidigt i sina liv är att ge dom en syn på världen som alla borde ha. Det går inte att vara inskränkt, inte på nåt sätt, när man sett världen genom Forrests ögon. Det går inte att tänka att det finns sånt som är omöjligt, inte heller att tycka illa om räkor. Det finns nämligen inget som heter omöjligt. Allt är möjligt, precis allt. Historien om Forrest Gump är givetvis skruvad, tillspetsad och härligt knasig men jag tror att vi alla har upplevelser och möten som skulle kvala in i vår egen Gump-film om vi bara öppnade ögonen och tillät oss vara lite mer okritiska, orädda och en anings mer naiva.

Ur specialeffektssynpunkt är Forrest Gump en fulländad film. Med små men inte enkla medel har Robert Zemeckis och hans crew gjort en episk saga så verklighetstrogen att jag aldrig kan sluta häpna. Det här är filmmagi, det här är en klassiker, det blir liksom inte bättre än såhär. Jag älskar den här filmen och jag älskar allt Forrest Gump står för.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa kvinnliga biroll

Amy Adams (The Master)

Det är kanske lätt att vara bra med Joaquin Phoenix och Philip Seymour Hoffman som motskådespelare men det är banne mig inte enkelt att glänsa. Amy Adams gör sitt absolut bästa när hon spelar frun till sektledaren Lancaster Dodd men glänser som en oscarvinnare tycker jag inte att hon gör.

 

 

Sally Field (Lincoln)

Hon är ju så jäkla rar, Sally Field. Det går inte att tycka illa om henne, det går heller inte att skriva nåt illa om henne.

Visst är hon bra i Lincoln, hon är ju Sally Field, men hon är fortfarande bara Sally Field fast i gamla kläder.

1980 vann hos en Oscar för sin roll i Norma Rae och 1985 för En plats i mitt hjärta. Självklart tycker jag att hon borde fått åtminstone en liiiiten guldgubbe för roll som mamma till Forrest Gump men livet är inte rättvist och inte heller filmvärlden.

 

 

Anne Hathaway (Les misérables)

Scenen när Anne Hathaway som den fattiga franska flickan Fantine sjunger I dreamed a dream kommer gå till filmhistorien som en såndär magisk filmscen likt när E.T sitter i cykelkorgen och Elliot cyklar med månen som bakgrund. Det finns ingen skådespelare i året startfält som förtjänar en Oscar mer än hon. Jag är golvad.

Anne Hathaway var nominerad för en Oscar 2009 för sin roll i Rachel Getting Married, en roll som även den krävde en mycket tveksam kortklippt frisyr. Hon vann inte då men nu jäklar, nu SKA hon vinna!

 

 

Helen Hunt (The Sessions/Mitt längtande hjärta)

En visserligen välförtjänt nominering men WHAT THE FUCK, varför har inte filmen FLER nomineringar? Varför är inte John Hawkes nominerad som Bästa manliga huvudroll? Varför är inte filmen nominerad som Bästa film?

Att Helen Hunt är nominerad beror antagligen på att hon visar sig helnaken flera gånger i filmen, hon är således modig. Klart hon är. Hon ÄR modig. Hela filmen är modig – och JÄTTEFIN!


 

Jacki Weaver (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Vad är det med den här damen, hon kryper liksom fram ur skuggorna när det vankas Oscars och sen kryper hon tillbaka igen.

Hon är jättebra på det hon gör men hennes roll som mamma till Bradley Cooper och fru till Robert De Niro borde inte anses som så pass bra att hon har den minsta chans att vinna. I mina ögon borde hon inte ens ha blivit nominerad. Men det känns som ett svagt startfält i år med endast EN mycket lysande stjärna.

Min vinnare: ANNE HATHAWAAAAAAAAYYYY!!!

 

Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

Publicerat

LINCOLN

Det var en gång en liten film om en fyrfota krigshjälte, en film som var så fruktansvärt dålig att jag lyckades tappa all form av tro på min forna favoritregissör. Nu vill det så illa att det var en gång inte var speciellt länge sedan och jag har inte hunnit glömma den där heroiska pållen än. Den sura eftersmaken sitter liksom fortfarande kvar och det är inge vidare i nuläget.

Det är alltså dags att svälja hårt igen för självklart har Steven Spielberg värkt ur sig ännu en film som – på pappret – känns totalt ointressant. Hey, det är ju oscarstider, då ploppar dom historiska, politiska, aslånga filmerna upp som champinjoner på en bit frigolit och vissa av dessa filmer lockar mig lika mycket som en rotfyllning utan bedövning. Men som i alla situationer har jag ett val. Jag kan antingen strunta i att se filmen eller köpa med mig en bitring och knalla iväg till biografen. Nu är inte jag någon som räds svåra val så jag har alltså sett Lincoln. Hela Lincoln. Hur gick det då med bitringen? Behövdes den? Svar: Ja – och nej.

Filmen tar sin börjar i ett gyttrigt inbördeskrig där Abraham Lincoln (Daniel Day-Lewis) lugnt och metodiskt ”intervjuar” soldaterna, svarta som vita. Direkt får jag känsla av att Lincoln är en snäll man och det utan att nåt av värde egentligen blir sagt. Filmen travar (häpp!) sedan på i ett pratigt, mörkt och långsamt tempo och den går ut på att skildra hur Lincoln fick igenom Emancipationsförklaringen, den som såsmåningom möjliggjorde det trettonde tillägget till USA:s konstitution och som i sin tur ledde till att slaveriet avskaffades.

Självklart är det här en viktig del i USA´s historia, Abraham Lincoln är givetvis en viktig man på många sätt och bara DÄR har Lincoln dragit om War Horse i existensberättigande. Att filmen är så tråkig att jag håller på att förtvina i min egen leda är en annan femma.

Daniel Day-Lewis porträtterar Lincoln på ett sätt jag inte kan annat än beundra men jag beundrar det endast utseendemässigt. Varken Lincoln som filmkaraktär eller Day-Lewis som skådespelare har förmågan att snudda mig med sina tentakler och jag sitter där och känner mig som en uttråkad isbit. Sally Field är oscarsnominerad för sin roll som Mary Todd Lincoln, frugan och The First Lady och hon är som alltid bra precis som Joseph Gordon-Levitt som spelar Robert Lincoln, en av parets fyra söner. Men det roligaste av allt är att se James Spader som Bilbo, advokat W.N Bilbo alltså.

Nåja. Inte fullt så dåligt som jag hade trott men ett sömnpiller från 2012 som endast Hobbit kan jämföra sig med.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: THE AMAZING SPIDER-MAN

Ibland kan en nyinköpt kofta göra den stora skillnaden.

Jag tycker att få saker klår känslan av att gå in i en mörk biosalong en varm sommardag och speciellt med en nyinköpt långärmad tröja av något slag på sig, en tröja som är aningens för varm för att ha på sig utomhus men precis lagom i en airconditionkyld biosalong. Jag gillar att sitta där och liksom känna mig lite smutsig, som att det jag gör är lite småkriminellt. Hey, jag väljer bort timmar i sommarsolen för något jag kan göra varenda dag resten av det mörka och kalla året och YES, I´m doin it and I´m proud! Att sen ha ynnesten att krypa ner i biofåtöljen på en pressvisning av en film jag egentligen är föga sugen på gör inte saken sämre.

The Amazing Spider-man kändes som en hundraprocentigt onödig film och har gjort så sen jag först hörde talas om att den skulle komma. Det var bara tio år sedan Spider-man kom och behovet av en remake – redan! – var noll. Det kändes fullkomligt överflödigt och enbart som en dålig ursäkt att få sälja mer leksaker och spel. Så mysglädjen över min nya kofta var utan överdrift starkare än längtan efter att få se Andrew Garfield i blåröd spandex.

På tal om Andrew Garfield, han är ett frågetecken som behöver rätas ut en aning känner jag, jag kommer liksom inte vidare annars. Okej. Killen var med i den positiva överraskningen Never let me go, han var med i The Social Network och i Lejon och Lamm och i alla dessa tre filmer fick jag känslan av att han saknar om inte en hel kromosom så åtminstone en flisa av en. Han känns liksom lite….bakom. Lite tankesvag. Jag kan inte beskriva det bättre än så.

När jag fick reda på att han skulle ikläda sig Peter Parkers hemsydda maskeradmask blev jag både häpen och trött för jag tyckte om möjligt att han var ännu mer felcastad än Tobey Maguire i samma roll. Men om jag blev överbevisad med råge av Maguire i Spider-Man så fick jag en fläpp över kinden så det svider fortfarande av Andrew Garfield – och det SKA jag ha. Jag ska ha en hurring så det ringer i örats inre regioner tills klockorna ställs om för vintertid för Andrew Garfield är PERFEKT som Peter Parker, han är helt jävla klockren. Han är lika självklar som stödhjul på en barncykel, som stjärtvärmare i sätena på en ny bil, som ansjovis i Janssons frestelse, som Tilde de Paula i Nyhetsmorgon. Jag kapitulerar och jag gör det ordentligt med varenda cell av min kropp och jag ber Andrew Garfield om ursäkt för alla mina forna tarvliga tankar. Han är inte bakom, inte på en fläck är han det. Han är GRYM och han ÄR Spindelmannen det räcker för mig och fan vore det annars.

The Amazing Spider-Man är en hel annan typ av film än den ”gamla” trilogin var. Borta är det färgglada, det snälla, det aningens barnsliga och komiska och istället får vi en version som jag anar är betydligt mer trogen serietidningsoriginalet. Hela filmen andas en mer verklig luft. Det är skitigare, mörkare och otäckare och filmmakarna har löst det snyggt sett till 11-årsgränsen. Blod på grå tröjor blir inte rött, blod på grå tröjor blir mörkgrått eller på sin höjd lite brunt. Lite mindre läskigt men inte mindre autentiskt.

Det rasslas i rostiga kedjor, det bråkas på skitiga bakgator och till skillnad mot dom förra filmerna så känns inte stora delar av filmen som en del ur ett TV-spel. Jag gillade dom andra tre filmerna skarpt och att jag gillar även denna ser jag inte det minsta som ett problem, tvärtom. Jag imponeras av att det går att göra två så pass olika filmer om samma grundstory (även om historierna är väldigt olika om man går in på detaljer) och jag förvånas över att jag så enkelt kunde släppa Kirsten Dunst som Spider-mans kärleksintresse men det gick på ett kick, Emma Stone är nämligen som klippt och skuren för rollen som Gwen Stacy, klasskamraten och spidermanflirten.

Rhys Ifans är jättebra som doktor Curt Connors (och ödla) och Sally Field som faster May likaså men den biroll som fastnat mest hos mig är Martin Sheen som farbror Ben. En riktigt fin och hjärtskärande rollprestation av gamle herr Sheen trots nya, lite för stora och lite för vita tänder i överkäken.

Det finns så mycket som är bra med den här filmen att trots att jag försöker krysta fram något fel så går det inte, inte ens ett litet. Jag hade 136 väldans underhållande minuter i biosalongen, jag fick en nu-börjar-jag-snart-gråta-klump i magen på slutet, jag känner mig lite småkär i Garfieldkillen, jag imponerades av effekterna och jag retade mig minimalt på 3D:n. Det här är helt enkelt ett alldeles ypperligt sommarbiotips och jag hoppas så det knakar i nyckelbenen på en uppföljare, eller två, eller tre. Kör på bara, you go Spidey!

Publicerat

UTAN ONT UPPSÅT

Frågeställningarna är mer än intressanta: kan en man vara skyldig ända tills han själv bevisat att han är oskyldig? Får en tidningsjournalist skriva vad som helst så länge det inte finns ont uppsåt i texten? Att en journalist inte får röja sin källa, betyder det att källan kan hitta på vad som helst utan att behöva stå får sitt påhitt?

Dessa frågor är alltid aktuella men nu kanske mer än någonsin. Media utövar sin makt och många är dom människor (kändisar) som fått sina liv uthängda i pressen när något spektakulärt hänt alldeles oavsett om informationen sedan stämt eller inte.

I filmen Utan ont uppsåt är det Michael Gallagher (Paul Newman), son till en spritsmugglare och maffiaboss, som får se sig själv på löpsedlarna. En fackpamp har försvunnit och antas vara mördad och via allehanda småvägar och kringelikrokar kan han härledas till denne Gallagher då det antas att Gallagher ville se honom död. Men stämmer det?

Journalisten Megan Carter (Sally Field) får tillgång till inside information och skriver ihop artikeln. Åklagare, polis, kollegor, FBI blir till slut indragna i denna soppa där allt egentligen handlar om integritet. Gallagher vill ha tillbaka sitt liv, Carter vill göra sitt jobb, men vad är sant och vad är falskt, vad är rätt och vad är fel i allt det här?

Jag blev så glad när jag hittade den här filmen hos Lovefilm. Jag har en hård craving efter politiska 80-talsthrillers och Utan ont uppsåt kändes som handen i handsken just nu. Paul Newman och Sally Field är höjdarskådespelare, Sydney Pollack en habil regissör i just denna genre och jag fick upp pulsen redan under förtexterna när jag fick följa en dagstidning från ax till limpa (med skrivmaskinsblippljud i bakgrunden).

Filmen har en hel del kvalitéer men jag blev besviken på att 80-talskänslan var den största av dom, handlingen är nämligen föga spännande. Jag väntade på en twist, på att filmen skulle bli precis så smart som jag trodde innan men jag gick bet. Däremot hade jag en ganska mysig stund i soffan ändå för SÅ tokig är den inte. Att jag känner mig lite ledsen för att jag aldrig fick se Paul Newman spela pappa till Kevin Costner på film har ju ingenting med just detta att göra, men känslan är ändå där. Visst är det synd?