Som ALLTID är det en ynnest att titta på en film och vara helt blank till sinnes. Nu menar jag inte att det är en fördel att vara filmnörd och samtidigt svårt lobotomerad, jag menar att det är ett smart drag att inte läsa på om en film, att inte se trailers utan att helt enkelt bara…åka med.
The Party blev min allra första film på Malmö Filmdagar och det enda jag visste var att den var blott sjuttio minuter lång, att Sally Potter låg bakom den, att underbara Patricia Clarkson hade en roll och att filmen var svartvit. Kanske just därför blev ALLT jag såg ett plus. Skådespelarna som äntrade scenen en efter en, kända ansikten jag tycker om, en hyperventilerande Cillian Murphy, en överklassig Kristin Scott Thomas och Bruno Ganz som var så långt ifrån Hitler som en skådespelare någonsin kan komma. Jämförelsen kommer sig av att han spelade Hitler i Undergången, det kanske är på sin plats att jag förklarar det om någon undrar, det är inte jag som blivit helt kokkobanan i skallen. Samtidigt märker jag nu att jag inte skrivit någon recension av den filmen. Mycket konstigt. Det kommer vad det lider, ska bara trycka lite ångestdämpande och se om den först.
Men The Party alltså. Vilken vitamininjektion! Vilken härlig film! Vilka bra skådespelare, vilket bra manus, vilket swung i dialogen! Även om orden ibland kändes väldigt skrivna så funkade dom i munnen på rollfiguren som sa dom. Det här är ett absolut filmtips i vintermörkret och om inte annat så är det ett bra plus att det inte tar en halv dag att se den.
Några av mina filmspanarvänner såg också filmen i Malmö och här är deras tankar:
Henke
Blir du sugen på filmen så visas den två gånger (till) under Stockholms Filmfestival (den första gången var igår): ikväll (12/11) samt 18/11.
