Etikett: Salma Hayek

Publicerat

THE HITMAN´S BODYGUARD

Har du ett oändligt tålamod med Samuel L Jacksons faibless för ordet ”motherfucker”?  Tycker du att Ryan Reynolds ekorriga uppsyn är något alldeles utöver det vanliga? Lockar synen av en temperamentsfull Salma Hayek med cleavage lika djupt som sadelutrymmet mellan två kamelpucklar. Är du svältfödd på actionkomedier? Tycker du att det bästa med Bourne-filmerna är ”den europeiska touchen”? Hat du lätt till skratt? Har du kanske lite FÖR lätt till skratt? Uppskattar du under-bältet-humor?

Svarar du ja på fler än tre av dessa frågor är The Hitman´s Bodyguard troligtvis en film för dig. Svarar du ja på nästan alla kanske du till och med ger filmen samma betyg som jag.

Steffo och jag pratar ganska mycket mer om den här filmen i avsnitt 105 av Snacka om film.

Publicerat

DEN ENGELSKA ROMANTIKERN

How to make love like an Englishman. Some kind of beautiful. Den engelska romantikern. Teach me love. Kärt barn har många namn men gäller detsamma på filmer som begåvats med ett pärlband av titlar. Är detta en ”kär” film?

Efter att ha sett busskrocken Urge med Pierce Brosnan i en ledande roll kände jag ett desperat behov av att se honom i en mer ”normal” roll i en ”vanligare” film för att få tillbaka lite av den grundrespekt jag ändå har för karln. Och se, min sluga baktanke gick hem!

Här spelar Pierce Brosnan Richard, en poesiprofessor på Camebridge med förkärlek för romantiska författare och när han går igång och energiskt orerar om passion i skrift sitter salens alla kvinnliga studenter och trånar. Tänk lektionsscenen med Indiana Jones och tjejen som skrivit ett meddelande på ögonlocken. Ta det gånger hundra. Typ.

Kate (Jessica Alba) är en av dom trånande tjejerna men det hennes klasskamrater inte vet är att hon dejtat sin lärare ett halvår och att det börjar bli dags för honom att träffa resten av hennes familj. Som systern Olivia (Salma Hayek) till exempel, den undersköna kvinnan Richard precis flirtat med i en bar. Han kan liksom inte låta bli då han är en ”romantiker” ut i fingerspetsarna.

Det är såklart upplagt för komplikationer, för relationsbergochdalbanor MEN kanske inte på det sätt man först trott. Dialogen är riktigt fräck och det är härligt att se både Salma Hayek och Pierce gå loss ordentligt både verbalt och i fysiskt ”överspel” i vissa scener.

Jag skulle säga att filmen är VÄLDIGT sevärd trots det kanske låga betyget. Det blev en trea på grund av att det är en film jag glömde strax efteråt men under tiden jag såg den var jag mycket underhållen.

 

Publicerat

SAVAGES

När jag först såg den här postern tänkte jag ”Haha, coolt, Achmed the dead terrorist är med!”. Sen tittade jag lite närmare och såg att jag hade fel. Det andra jag såg var att Oliver Stone regisserat. Kan han fortfarande göra intressant och underhållande film? Jag känner mig skeptisk men jag tänker inte såga filmen osedd.

Savages handlar om droghandlarbröderna Chon (Taylor Kitsch) och Ben (Aaron Taylor-Johnson) som gjort storkovan på att odla afganistanimporterad marijuana. Chon är iskall och krigsskadad, Ben är empatisk och använder pengarna till att på plats hjälpa behövande i Afrika. Bröderna är båda tillsammans med O, Ofelia (Blake Lively) och det är en polygamiskt förhållande som verkar fungera toppen för dom alla tre.

Bröderna blir kontaktade av bulvaner till Elena (Salma Hayek) som vill köpa in sig i deras narkotikaimperium, bröderna säger nej och Elena blir arg.

Savages känns som en film Tony Scott borde ha gjort. Den känns som en film Tony Scott kanske hade börjat på men som Oliver Stone slutförde. Nu var det inte så, jag har i alla fall inte hittat någon information om att Scott skulle ha varit inblandad i denna film innan sin död men det hade varit en bra förklaring till varför filmen känns som en Tony Scott-film ända ut i fingerspetsarna. Alla färgerna som karakteriserade Scotts filmer och eftersmaken att jag alltid vill måla om hemma även om den varit mindre bra. Den här filmen är inte mindre bra, den är liksom inte bra alls.

För det första, Blake Lively är berättarröst filmen igenom. Jag har lärt mig att berättarröster oftast används på film när manuset är så kekkigt att filmen utan en förklarande röst blir obegriplig. Check på den! När en berättarröst är mysig (som till exempel Harrison Ford i Bladerunner) så kan den ha ett mervärde oavsett baktanke. Blake Lively är inge mysig. Däremot är bröderna bra. Aaron Taylor-Johnson är i och för sig alltid bra men Taylor Kitsch har efter sina magplask i John Carter och Battleship inte gjort sig känd som nån framtida Oscarsvinnare direkt men att se honom här gör att jag känner ett visst hopp för killen.

Problemet med filmen är inte något av det jag skrivit här ovan. Problemet är att Savages är ett förtäckt VM i överspel där John Travolta, Salma Hayek och Benicio Del Toro kämpar som djur för att vinna pokalen. Det är banne mig komiskt att se vad dom försöker. Det är grimaser och gester, det är högljutt och peruker, ställ dessa tre på Fredriksdalsteaterns scen en sommar och Eva Rydberg skulle vara arbetslös efter det.

Vad Oliver Stone pysslar med har jag ingen aning om men han behöver väl betala hyran som alla andra. Nån annan förklaring kan jag inte se.

 

 

Publicerat

GROWN-UPS 2

Ibland gör man saker man på riktigt ångrar.

Jag inser att du som läser den meningen direkt åsyftar valet av fredagsbio. Grown-ups 2, herrejösses är du gaaaalen mänska kanske du tänker. Hur skulle du inte kunna ångra en fredagskväll i sällskap av Adam Sandler och hans überpubertala fånhumor kanske du fortsätter tänka. Själv ångrar jag aldrig att jag sett en film på bio alldeles oavsett vad jag tycker (eller inte tycker) om den. Däremot har jag nu lärt mig att inte kolla twitter strax innan filmen ska börja och definitivt inte klicka mig vidare in på en recension av aktuell film, en recension som dessutom redan i tweetet benämns som en sågning.

Det jag läste precis innan filmen var Josephs sågning av filmen på Möllan.nu. Den var inte nådig. Min blick fastnar framförallt vid den sista delen i texten.

”Grown Ups 2 är en gubbsjuk, sexistisk, rasistisk och omotiverat våldsam skitfilm som aldrig är rolig. Det mest sinnessjuka är att barnfamiljer satt i biosalongen och garvade läppen av sig. Folk hade tagit med sina barn till det här. Jag vet inte jag. På rak arm känns det extremt konstigt att filmer som Kill Bill har femtonårsgräns men att vem som helst oavsett ålder kan se den här fördummande skiten.”

Jamenjaha *host* vad nöjd jag känner mig nu. Här sitter jag bredvid min son i biosalongen och det är JAG som föreslagit filmen. Jag gillade första filmen (men avskydde trailern till tvåan) och på raden framför sitter ett killgäng med keps och prassliga snacks som tuggas med öppen mun och det skrattas åt äckligheter och skrattet låter som grisar som nöffar. Sonen vill försöka byta plats men vi hinner inte innan raden blir full och vi sitter fast i mitten. Javafan tänker jag, nu kör vi. In i det sexistiska, rasistiska, trash-humoristiska förvuxna-män-som-leker-barn-i-kiss-och-bajs-träsket Adam Sandler gjort till sitt.

Jag håller på att skriva ihop en manual till min son, en enkel lista som – om han följer den – kommer göra honom till en alldeles utomordentligt fin vuxen man. Jag trodde jag var nästan klar med listan men nu seglade en alldeles ny punkt ända upp på förstaplatsen: HA ALDRIG NÅGON MAN DU SETT I EN ADAM SANDLER-FILM SOM FÖREBILD. När jag berättade detta för honom skrattade han bara och jag tar det skrattet som att han fattar. Han fattar att snubbarna i filmen är fullkomliga idioter som faktiskt inte beter sig särskilt trevligt mot några i deras omgivning. Bara det att hela gänget vuxna män samlas på Kmart för att ”umgås” efter det att Lenny (Adam Sandler) snott en skolbuss och hängt upp busschauffören upp-och-ner i ett rep i busstaket, McKenzie (Chris Rock) känner sig som Messias himself för att han kom ihåg den 20:e årsdagen tillsammans med sin fru (Maya Rudolph) genom att lägga ett paket med ett halsband i en bajsblöja, Higgins (David Spade) har fått reda på att han är pappa till en gigantisk 13-årig (?) värsting och Eric (Kevin James) har antagligen tutinuttfikat med sin gamla mamma, nåt som tydligen är så tabu att han måste ljuga om det för sin fru.

Alltså, det är nåt skumt här. Det ligger om inte en hund så väl en ren begraven. Hur kunde denna film bli till? Det finns inte tillstymmelse till röd tråd genom filmen och där slutar jag försöka jämföra denna film med föregångaren, den som faktiskt hade ett manus, en tanke, en historia att berätta. Här händer det lite random grejer och sen blir det konstig fest, slut. Totalt obegripligt. Det ÄR sexistiskt som fan, det ÄR plumpt, det radas upp simpla utseendefokuserade skämt, det kissas, det ”bajsas”, det kräks men det mest iögonenfallande är att Lennys fru (Salma Hayek) visar big-ass-skrik-reaktion EN enda gång i hela filmen och det är när hon får se sin sons nakna kropp i duschen.

Jag känner mest för att sucka trött. Är det 2013? Har vi inte kommit nånstans alls? Jag skrattade gott åt två scener i filmen och Shaquille O´Neill visar upp skön självdistans i sin roll som väldigt stor polis men det hjälper liksom inte. Har man en någorlunda tänkande, kännande, intelligent hjärna så är det här inte kul. Adam Sandler ligger bakom många filmer som ÄR kul, på riktigt kul, men Grown-ups 2 är INTE en av dom.

Publicerat

MÄSTERKATTEN

Alla tjejer som någon gång på en semester fått påhälsning av en sydeuropeisk strandraggare vet att hur liten han än är och hur fula badbyxor han än har så ser han sig själv som Guds gåva till kvinnorna. Gott självförtroende i all ära, i dessa fall kommer det ofta i sällskap av en väldans skev självbild.

Mästerkatten i Dreamworks tappning  är i mångt och mycket en animerad variant av en spansk strandraggare. Han är seriös, han tittar i ögonen med fast blick, han pratar med stora ord och gärna om sig själv i tredje person, han får bortamatch-tjejkatterna att känna sig unika trots att han tilltalar dom med fel namn, han står för vem han är och vad han säger men han är hela tiden på gränsen till skrattretande.

När Mästerkatten i stövlar, han som var så cool i Shrek, är tillbaka i en alldeles egen film så är Antonio Banderas rösten, precis som då. Jag har svårt att släppa den grejen. Han ÄR katten. Jag ser Banderas i hårig kostym framför mig, jag ser filmen som en slags fabelversion av Desperado och helt ärligt, det här är hans bästa rollprestation på väldigt länge. Salma Hayek är rösten till Kitty och ägget, Humpty Dumpty är ingen mindre än Zach Galifianakis. Humpty Dumpty är för övrigt en rätt udda karaktär i en film som denna. Han är inte sidekick-rolig, han är inte söt, han är mest bara otymplig och intelligent men ändå får han en plats i filmen som är given honom. Jag köper vad som helst, en katt som samarbetar med ett ägg, varför inte liksom?

Hela filmen är en orgie i fniss. Redan tio minuter in i filmen fastnar jag i bubbelfniss så tårarna rinner och detta åt något så banalt som en katt som lirar gitarr med tvåhandsfattning. Mästerkatten är en film som hela familjen kan se med STOR behållning, jag kan nästan lova det då jag inte tror min familj är så väldans annorlunda mot många andras. Vi skrattade allihop och konstaterade att det var ett tag sen en animerad film var så rolig som denna.