Svt´s K special tar oss som tittare tillbaka till tiden ”då allt var Okej”, Mig personligen försätter filmen i trans, jag hamnar mentalt i min egen tonårstid då helikopterlugg var högsta mode, när kornblå mascara var tufft, när svarta ridbyxor, midjekort kavaj med axelvaddar och neonfärgade örhängen i plast var vanlig skoluniform.
Filmen om Okej handlar alltså om tidningen Okej, den färgglada poptidningen som ALLA läste på 80-talet. Precis som dom säger i filmen så var denna tidning ett fönster ut mot världen för ungdomar boendes i små hålor och städer där populärkultur inte stod högst på kommunfullmäktiges budget. Det var torftigt på den fronten, det var inga stora konserter att längta till, inga kända ansikten på gatorna, det var Okej som berättade för mig hur mina Tracks-idoler såg ut och vad dom hade för sig och jag kände mig mindre ensam. Andra läste också Okej, det var tidningen som förenade oss youngsters alldeles oavsett om vi lyssnade på Depeche Mode, Jennifer Rush, WASP, Herreys, Samantha Fox, Noice eller Twisted Sisters.
I den här dokumentären får vi följa med hela vägen från den trevande uppstarten av tidningen till dess glansdagar för att avslutas med det oundvikliga: nedläggningen. Det är ett öppenhjärtligt porträtt av ett fenomen som nästan var FÖR stort för sitt eget bästa men även en trendskapare och i viss mån även en föregångare, i alla fall sett ut jämställdhetssynpunkt.
Jag ler och fascineras av hur starka minnen jag har till vissa av omslagen men mest fascineras jag över allt jag inte minns. Att det var så mycket naket som det var till exempel, jag hade ingen aning om det, jag minns det inte på det viset.
Som tidsdokument är det här en stålande film, som dokumentär hade den gärna kunnat få vara lite längre och med lite mer kött på benen men nostalgifaktorn är så hög att jag knappt kan värja mig. Allting var verkligen okej på 80-talet, i alla fall sett ur ett dimmigt, suddigt och glatt tonårsperspektiv.