Idag avslutas Stockholms Filmfestival. Under dom här veckorna har jag varit aktiv på ett sätt jag aldrig varit förut i filmfestivalsammanhang.
Min blogg blev utvald som en av åtta i festivalens bloggteam – det kändes hedrande. Jag fick ett presspass – det var stort. Jag tog semester för att få in så många filmer som möjligt på dagtid – det var skönt. Jag satt uppe och skrev recensioner på nätterna med vetskap om lite sovmorgon dagen efter – det var lyxigt. Jag tog pauser några heldagar då jag har barn och hem att sköta, jag arbetade på mitt vanliga jobb några dagar då jag har en butik att driva och personal att ta hand om men bortsett från det var jag i festivalbubblan mest hela tiden.
Att vara en vuxen människa med jobb, familj, ett liv som ibland kräver minutiös planering för att gå ihop visade sig vara illa kompatibel med att vara del i ett bloggteam. Jag har således även varit aktiv på ett sätt dom här veckorna som inte känts det minsta bra. Jag har nämligen varit superirriterad.
Jag hade planerat att se tjugotre filmer på festivalen, det blev inte så. Det blev inte så för att jag inte orkade, inte ville, inte tog mitt åtagande som bloggteamare på allvar, det blev färre på grund av detta presspass som visade sig vara ett luftslott.
Informationen från filmfestivalen var att vi med detta presspass fick gå gratis på film innan klockan 17 på vardagar. Det lät ju toppen. Sen kom det fram att det var i mån av plats. Det lovades det att vi i bloggteamet skulle få skuggbokningar på dom filmer vi anmält oss på men även dessa skuggbokningar var luftslott då betalande alltid har förträde. Två gånger fick jag gå från biografer när föreställningen inte hade plats för mig och den känslan ville jag inte vara med om igen. Jag försökte därför lösa problemet, struntade i resten av mina inplanerade dagtidsvisningar och försökte låta bli att känna mig lurad.
Men nu handlar filmfestivalen inte bara om bloggande, det handlar ju om film och film är det roligaste som finns. Därför kommer här en liten betygslista på sånt som varit mindre bra, bra och jättebra under dessa dagar. Min lilla sammanfattning alltså.
– Informationen från filmfestivalen, mejl som kom bort och allt som inte funkade som jag tror det var tänkt.
– Stolarna på Park. Jag behöver en kiropraktor.
– Filmerna om man ser dom som en klump känns inte alls som en lika härlig klump som det brukar vara. Lite beigare än vanligt, inga superstorfilmer, inte många wow-jättestora celebriteter på besök.
– Det har varit lagom med störande moment i salongen om man nu kan kalla något störande för lagom. Men visst, det har prasslats och pratats och grejats men inte alls lika mycket som det ”brukar” vara på vanliga filmer. Kan bero på att det inte sålts baconchips på dom biografer jag besökt mest.
– Jag har lyckats dricka normala mängder kaffe. Jag behöver alltså inte lägga in mig på koffeinberoendeklinik efter det här. Det är ett plus, jag hade räknat med motsatsen.
– Jag har blivit lite nykär i biografen Sture.
– Festivalorganisationen har bättrat sig betydligt vad gäller insläppen i biosalongerna och köerna har inte varit i närheten av lika långa, svettiga och argsinta som förr om åren. Två tummar upp!
– Det har inte varit ett enda visningsstrul/försening på dom visningar jag besökt. Stort plus!
– Horror Night! Härlig stämning, helt okej filmer, mysigt att det är på natten. Jag tänker göra detta till en vana.
– Jag har skrattat mer dessa dagar än jag gjort på länge. Många av filmerna jag sett har varit otroligt roliga och Wrong Cops var roligast av dom alla.
– Jag har träffat nya bekantskaper, bloggen har fått nya läsare och jag har fått fler följare på twitter. Nu återstår att se om jag kan bibehålla dessa när festivalen är slut men jag hoppas på det.
– Jag har träffat mina fina filmbloggande vänner väldigt många gånger under festivalen. Vi har ätit middag tillsammans, fikat ihop, köat, fnissat, planerat, funderat och pratat. Det kommer bli tomt nu när festivalen är över. Det är väldigt skoj att titta på film tillsammans.
