Etikett: Samuel L Jackson

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: OLDBOY då och nu

Oh Dae-Su (Min-sik Choi) är inlåst. I femton år har han varit inlåst i en lägenhet utan att fatta varför. Femton år i ett fängelse-men-ändå-inte, mer eller mindre drogad och oförmögen att ta sig ut. Så blir han plötsligt fri och en annan känsla tar vid. Hämnden. Vem är det som spärrat in honom i alla dessa år och framförallt – varför?

2003 kom Chan-wook Park´s Oldboy, en film som jag skulle vilja benämna som en modern klassiker. Hämndtemat måste vara ett av filmvärldens mest välanvända men här visas det upp på ett sätt åtminstone jag aldrig sett förut. Det är lortigt, vidrigt, ledsamt, blodigt och framförallt, hämnden är ingen lösning, ingen knapp man kan trycka på för att kunna sjunga euufoooooria, ingenting som ger Oh Dae-Su tiden tillbaka. Man sitter där med en klump i magen genom hela filmen och mår rätt dåligt faktiskt.

Med Oldboy lyckades det sydkoreanske regissören Chan-wook Park med konststycket att göra en nästintill felfri film och det är så många oförglömliga scener att jag trots att jag bara sett filmen två gånger förut minns nästan allt när jag nu ser om den. Bläckfiskscenen till exempel. Man vill ju bara kräkas. Dra-ut-tänder-scenen. När han slår ner byket med en hammare i en scen utan klipp. Det finns så många. Och slutet. Herregud, slutet.

När jag först hörde att det skulle komma en amerikansk remake på filmen tänkte jag ”varför då?”. Men samtidigt jag fattar ju varför. En sånhär historia är alldeles för bra för att bara låtas försvinna i nånslags limbo, för hur många amerikaner sätter sig frivilligt ner och ser en textad koreansk film? Min gissning är inte så många. När jag hörde att Spike Lee skulle regissera remaken tänkte jag ”nu undrar jag verkligen varför då PÅ RIKTIGT?”. Men Spike Lee behöver kanske också betala hyran.

Det är kanske inte bara Spike Lee som är i behov av inkomst, Josh Brolin har också en familj att försörja. Fast det är klart, varför skulle han inte tacka ja till en film som denna? På pappret är rollen som Joe Doucett, den i-massa-år-inlåsta mindre trevliga mannen, säkerligen jättebra. Kanske har han sett originalet och njöt av Min-sik Choi och hans härliga agerande, kanske tänkte han ”det där kan jag göra bättre själv”, kanske tänkte han bara ”what the fuck, det är ett jobb, give it to me”.

Josh Brolin kan vara bra, Josh Brolin kan också inte vara bra. Här är han bortom inte bra. Josh Brolin är ett skådespelande haveri. Jag märker att jag fnissar åt honom och kan jag inte ta honom på allvar så faller hela filmen. Och filmen faller, den faller som en gråsten i mina ögon. Början funkar, det är snygg förtext, någorlunda okej känsla, sköna färger och filmen känns hemtrevlig på ett skönt amerikanskt vis efter att jag precis sett den sydkoreanska aningens-mer-utflippade varianten. Men HEJA utflippad alla dagar i veckan!

Det som gör att filmen överhuvudtaget går att se är Elizabeth Olsen och Sharlto Copley. Elizabeth känns som en av den ”nya” generationens mest begåvade skådespelare, här väldigt lik en ung Maggie Gyllenhaal och Sharlto är ett kameleontunikum. Banne mig, går det att se att det är samma person som Wikus Van De Merwe i District 9, Murdoch i The A-Team eller Kruger i Elysium? Nej det gör det inte. Inte en chans. Han är otroligt häftig på det viset, han är som en vindflöjel med personlighet.

Jag har läst en del om att remaken scenmässigt i princip är en karbonkopia av originalet. Jag kan inte hålla med där. Jag såg filmerna direkt efter varandra och har alltså båda filmerna i gott minne när jag skriver det här. Visst, vissa scener är givetvis desamma, filmerna är ju baserade på samma manus, men jag kan inte hålla med om att Spike Lee kopierat dessa utseendemässigt rätt av nånstans, inte mer än när Josh Brolin kryper ut ur väskan. Däremot är allt som Spike Lee gör med manuset mycket sämre än Chan-wook Parks syn på det hela.

Remaken är grafisk blodig på lite andra sätt än originalet och då tänker jag främst på en scen när Samuel L Jackson får sin hals ”tillfixad” och saltad. Riktigt snyggt gjort. För övrigt är båda filmerna bitvis rätt tuffa att se.

Gillar du originalet är jag tämligen säker på att du kommer rynka på näsan åt remaken. Gillar du remaken är mitt tips att du ser originalet också då du antagligen kommer gilla den ännu mer. Mitt bestående intryck av denna dubbeltittning är att originalet blir snäppet bättre för varje gång jag ser den, att jag förlorat förtroendet för både Spike Lee och Josh Brolin och att Chan-wook Park är ett geni trots att jag inte gillade Stoker. Sen retar det mig att slutet i remaken är amerikanskt fegt.

Oldboy (Chan-wook Park, 2003)

(en stark 4:a)

Oldboy (Spike Lee, 2013)

(en svag 2:a)

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: ROBOCOP då och nu

Jag var femton år när RoboCop kom in i mitt liv. En stor, no-mercy-robot-polis som manglade bus på Detroits gator i en väldigt mörk actionfilm regisserad av den store Paul Verhoeven.

Tjugosju år senare kom en remake och hur tusan tacklar man det? Mina minnen från toppenfilmen från 1987, stämmer dom? Skulle den vara en 5/5-film om jag såg den idag med aningens mer erfarna ögon? Att den var 5/5 DÅ är en självklarhet.

Det fanns bara en sak att göra för att få reda på hur filmen står sig idag – se om den!

Filmen drar igång med RoboCop-loggan i metalliskt silver och ett nyhetsinslag som visar ett stökigt Pretoria som den sydafrikanska polisen planerar stävja med hjälp av en atombomb. Polisen Alex Murphy (Peter Weller) går in på sin arbetsplats polisstationen, hälsar på kollegor och vi förstår att kollegan Fredrikson dött i tjänst. Murphy blir tilldelad en ny partner, Anne Lewis (Nancy Allen) och han verkar inte särskilt negativ mot att få en kvinnlig kollega.

Tolv minuter in i filmen händer en grej som väldigt tydligt sätter stämningen på hela filmen. Den nya RoboCop-prototypen ska visas upp i ett fullsatt konferensrum och en olycka händer. Roboten gör inte som den är programmerad till och dödar en kostymnisse, väldigt brutalt skall tilläggas. Plussa på tolv minuter och nästa grej händer. Murphy blir skjuten och ja….han dör. Kolsvart är det. Jobbigt. Upplivningsförsöken misslyckas, han är ”legally dead” och RoboCop-uppfinningsmännen använder det som är kvar av honom för att skapa den ultimata RoboCopen, en som faktiskt kan tänka litegrann och inte enbart handla.

Musiken är jättebra precis som jag minns den. Bortsett från den där skakiga inklippta robotprototypen så känns inte effekterna såååå åldriga. RocoCop himself är supertuff precis som jag minns honom. Jag bryr mig om Alex Murphy. Hela filmen är så skönt ”köttig”, så stenhård, så manglande metalliskt härlig att jag faktiskt – på riktigt – tycker att den skulle hålla för att visas på bio 2014 precis som den är.

 

 

När det blev offentligt att Joel Kinnaman skulle ikläda sig rollen som denna generations Alex Murphy blev jag både glad och bekymrad. Glad för att jag gillar Joel i allt han hittills gjort och bekymrad för att han kändes så lite ”Peter Wellersk”, i alla fall så som jag mindes Peter Weller.

Nu när jag sett båda filmerna inom loppet av ett dygn kan jag säga att nån skådespelare mer lik Peter Weller än Joel Kinnaman går knappt att hitta. Dom har samma ganska ordinära utstrålning, samma frisyr, ansikts- och kroppsform och snälla ögon. Joel Kinnaman är helt enkelt jättebra som RoboCop.

Den här filmen kör igång precis på samma sätt som originalet – fast tvärtom. Ett nyhetsinslag med en småslemmig Samuel L Jackson som ankare i vågat hår visar klipp från ett stökigt Teheran där stora robotar försöker hålla ordning på gatorna. Sen tjongas RoboCop-loggan upp över hela duken i metalliskt silver precis som i originalet. Den lilla skillnaden att att bokstäverna på vissa ställen glänser lite i rött och blått.

Polisen Alex Murphy (Joel Kinnaman) går in på sin arbetsplats polisstationen, hälsar på kollegor och när han går in till polischefen, sätter sig vid hennes skrivbord så förstår vi att nånting gått på tok. En kollega har råkat illa ut och Alex skyller det på sig själv.

I den här nya versionen är den kvinnliga rollen inte tilldelad en poliskollega utan Murphys fru Clara (Abbie Cornish). Jag vet inte om jag tycker det är bättre eller sämre egentligen, det blir bara annorlunda. Sonen David hamnar också i fokus och det är klart att vi ska se Alex som en familjefar lika mycket som en god polis.

Det som gör remaken till en helt okej film är Joel Kinnaman, Gary Oldman, Abbie Cornish och Michael Keaton. Utan dessa fyra skulle filmen kännas ännu mer B än den gör nu. Nu känns den ”lagom B men ändå med stil” på nåt vis. När man får se Alex efter RoboCop-förvandligen, hur lite som finns kvar av hans kropp och kameran fokuserar på paniken i hans ögon, fan, det är snyggt gjort både av effektmakarna och Joel själv.

Jag tyckte remaken var småunderhållande men aldrig riktigt engagerande. Den var välspelad men aldrig helgjuten. Men att tvivla på att Joel Kinnaman skulle fixa att agera lika bra som Peter Weller….. bahaaaaaaah, hur dum kunde jag va?

RoboCop (1987)

RoboCop (2014)

Vi var ett gäng filmspanare som såg nya RoboCop tillsammans i lördags, här är deras recensioner av den filmen. Jojjenito, Fripps filmrevyer, Movies-Noir och Except Fear.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: MARDRÖMMAR

Det är konstigt men direkt det blev klart att månadens filmspanartema skulle bli mardrömmar visste jag att det inte fanns någon återvändo. Jag försökte le och säga att det var ju ett toppenbra tema men jag log med ihopbitna käkar, stängd mun och en blick lika död som hos en gös i fiskdisk.

Svordomstouretten tog över min hjärna och jag försökte på ett kreativt sätt leda bort tankarna från filmen jag nu visste att jag skulle se, filmen jag lovat mig själv att aldrig se, den enda film hittills i min filmvärldshistoria som jag aktivt valt bort, skoningslöst nekat, fan, jag har vägrat att ens hålla i fodralet så fruktansvärt rädd har jag varit för den.

Jag har två fobier som jag brottats med genom livet. Ett är kontrollerbart men existerande, ett är bortom all räddning. Det sistnämnda är kanske snarare en mani än vanlig simpel fobi men filmen jag ska se handlar i alla fall om båda dessa fobier och det här inlägget kommer därför att bli lite mer av ett medicinskt experiment än en ren filmrecension.

Jag visste att jag inte skulle klara av att se filmen själv så jag bjöd in min bästa kompis C som har erfarenhet av filmens så-att-säga huvudpersoner OCH har hanterat mig i liknande sammanhang förut. Hon är alltså både min psykiska stöttepelare, nån form av akutläkare och samtidigt har hon till uppgift att dokumentera mitt beteende under filmens gång. Jag vågade inte riskera nån form av härdsmälta eller att jag skulle gå fullständigt bananas, safety first som man säger, med tillägget: allt för konsten.

Jag mår dåligt bara av att googla fram en bild men här är den i alla fall, filmen jag ska se. Fy fan alltså, jag måste vara dum i hela huvudet samtidigt.

.

.

Hej! C heter jag. Det är jag som skriver all text med kursiva bokstäver från och med nu. Jag sitter hemma hos Fiffi bredvid henne i soffan med hennes laptop i knät. Det är söndag eftermiddag och jag känner att det ska bli supermysigt med film, kaffe och bästa sällskapet. Men tittar jag på henne bredvid mig tror jag inte hon känner detsamma :/

Vi kör igång filmen. Fiffi hyperventilerar. Redan. Hon ser klart nervös ut fast det bara är semesterbilder på TV, Hawaii, surfbrädor med mera. Nu kommer två tonåringar in i vardagsrummet. Den ena säger; ”Jahaaa, ni tittar på Snakes on a plane”, sätter sig bredvid Fiffi och äter frukost, den andra gömmer sig i luvan sätter sig på soffkanten och tittar ut genom fönstret.

Fiffi säger: ”Om jag INTE blir rädd nu, då är filmen dålig… ” Hahaha, jovisst. Vi pratar om att den här filmen är ganska lik Hajen eller Jurassic Park eftersom allt man vill är att se ”monstren”. Uppbyggnaden och historien är inte så viktig. Nu visar sig planet på TV:n och Fiffi ser skeptiskt ut. Fast än då länge pratar hon. ”Flygplanet ser ut som en finlandsbåt!”

Jag som vet lite mer om filmen, jag rekade lite på youtube innan jag kom hit, jag vet ju redan nu att Fiffi inte kommer sitta still i soffan så länge till… undra om hon kommer gömma sig på toaletten eller bara dyka ner under det där täcket hon släpat ut i soffan.

En Chiuaua (ok, så stavas det inte) är precis lika flygrädd som Fiffi och nu kommer första ormen. Fiffi skrattar, hihi. Nervöst? Planet skakar, blinkar, piper, ryker – Fiffi tycker inte det är läskigt – kanske har filmen botat flygrädslan. Hon kliar sig i huvudet, blundar lite, jahapp –  kräkreflexen funkar. Ofidofobi heter det visst, ormrädslan. Bra film, man lär sig nya saker. Jag måste påminna Fiffi att önska sig en elpistol i julklapp.

Nu tyckte JAG det var äckligt! En MICRAD orm! Splaff.

Det är tydligen läskigare med slingrande ormar än huggande och dom där ormarna hugger ju överallt. Fiffi är så DUKTIG. Blundar inte, springer inte, skriker inte. Fast den där elsladden på sidan av soffan var visst lite läskig nu. Haha. Ormarna är läskigare än planet, jo, så verkar det… Jag fattar faktiskt inte hur Fiffi kan se så lugn ut, hur cool som helst… på utsidan i alla fall.

OCH DÄR RYCKTE HELA SOFFAN TILL….! Ett par minuter kvar av filmen nu bara. Hon FIXAR det tame tusan!!

Ja, herregud, I made it! Jag såg den enda film jag någonsin tokvägrat se och jag överlevde. Det var nog tur i oturen att jag inte hade tillgång till en pulsmätare för jag trodde ett tag att hjärtat skulle lämna kroppen, hoppa ut i hallen och sätta sig där och vänta in eftertexterna. Filmen är nämligen absolut överjävlig bitvis. Däremot är bitarna inte så många och så långa som jag befarade innan.

Ormarna ser betydligt mer äkta ut än jag trodde dom skulle göra. Jag trodde det skulle vara en plastig CGI-känsla på ALLA ormarna och det är det INTE, på gott och ont. Grundhistorien är svindum men heller inte viktig för om filmen ska funka eller inte. Ormarna har huvudrollen.

Vad jag än tycker om filmen så måste jag ändå ge den godkänt. Den funkar för det den är till för, skrämma skiten ur folk som jag och ge mig fortsatta mardrömmar.

.

.

.

Hoppa gärna vidare in i  filmbloggosfären och läs mina filmspanarvänners infallsvinklar på samma tema. Maaassor med (o)härliga mardrömmar alltså. Rörliga bilder och tryckta ord, Except Fear, Fripps filmrevyer, Flmr, The Velvet Café, Jojjenito, Filmitch, Filmparadiset och Fredrik on film.

Publicerat

DJANGO UNCHAINED

Sätt dig väl tillrätta i biofåtöljen, luta huvudet bakåt, sätt fötterna ungefär trettio centimeter ifrån varandra, håll händerna på armstöden och ta ett djuuuupt andetag för nu blir det åka av. Quentin Tarantino är tillbaka och han bjussar på en åktur jag inte sett maken till, inte sedan Inglorious Basterds i alla fall.

Django Unchained utspelar sig ett par år innan det amerikanska inbördeskriget bröt ut, när slaveriet fortfarande fanns, var lagligt och blomstrade. Dr King Schultz (Christoph Waltz) åker omkring i sin droska med en stor plast-tand på taket, dragen av hästen Franz och letar upp män att döda. Han är prisjägare och har inga samvetskval över att skjuta stadens sheriff (till exempel) inför ögonen på samtliga invånare. Han har ju rätt, sheriffen är (var) ett as och han får 200 dollar för besväret.

King vet att en man vid namn Django har koll på några män som är hans nästa byte och i utbyte mot vakna igenkännande ögon letar han upp  Django och friger honom sådär härligt Tarantino-brutalt. Django själv skulle mer än gärna vilja leta upp den vita mannen som köpt hans fru Broomhilda (Kerry Washington) och tillsammans beger dom sig mot Candieland och plantageägaren Calvin J Candie (Leonardo DiCaprio).

Leonardo DiCaprio ja. Där har vi en skådespelare jag skulle kunna skriva spaltmeter om. Jag får liksom inte ihop honom. I den här filmen talar hans röst ett språk, ett manligt, aggressivt, mullrande språk och sen kommer en närbild på hans babyface och då spricker min illusion av honom som ett riktigt badass. Jag kommer på mig själv att blunda korta stunder för att se om det gör nån skillnad i ”krocksynpunkt” och det gör det. Han är trovärdig, dock inte när dom små pigga ekorrögonen zoomas in. En man som Calvin Candie borde ha fiskögon, han borde vara mer avstängd med tanke på att han beter sig totalt omänskligt.

Jamie Foxx är stenhård som Django, perfekt castad även om jag nånstans drömt om en återfödelse för Wesley Snipes i den rollen. Men den som glimrar, den som äger varenda scen är Christoph Waltz. Maken till skådespelare ser man sällan, han gör mig fan lycklig! På nåt sätt är Waltz DiCaprios totala motsats. Waltz är personlig och karismatisk där DiCaprio bara lever på sitt utseende. Waltz smyger, han spelar med små medel men får ändå maximal effekt. DiCaprio kan vråla sig blodapelsinröd i ansiktet, det blir liksom bara överspel, ganska patetiskt sådant dessutom.

Men herregud, vem är jag att klaga? Och varför? Ja det kan man fråga sig. Django Unchained är den första amerikanska filmen från 2012 som ger mig gåshud. Jag gapar som en hungrig fågelunge för det är vackert så det förslår. Och det är våldsamt och vidrigt och galet och härligt och visst är det en saga men slaveriet var verklighet och historien som sådan kan inte skrivas om. Det är perfekta vyer med den perfekta musiken i perfekta vinklar och rött blod skvätter på vita blommor och skuggor som påminner om Lucky Luke syns ibland och ingenting handlar om slump, allt om genialitet. Blinkningarna till filmer från förr är många och mitt-i-prick och den korta scenen när dagens Django sitter vid en bardisk och bokstaverar sitt namn för gårdagens Django (Franco Nero) gör mig varm i hela bröstkorgen. För mig visar Tarantino återigen att han befinner sig i en regissörsliga väldigt få har tillträde till. Herregud, han kan få mig att bli flåsig av en spagettiwestern. Borde inte kunna gå.

Räds inte speltiden på strax under tre timmar, speciellt inte om du sett Hobbit och överlevde utan men. Dom här timmarna går undan! Jag känner redan nu att jag vill se om filmen och det är inte omöjligt att betyget ändras vid en omtitt för det är nära nära en fullsmockarfemma. Men hur det än blir med den saken så är Django Unchained solklart en av 2012-års absolut bästa filmer.

Publicerat

JURYN – A TIME TO KILL

Ibland försöker jag smyga in lite tänkvärd film i mina barns liv. Det är mycket Ally McBeal:ande, Vänner-maraton, orcher och superhjältar när dom får välja fritt – vilket dom får – men ibland sätter jag ner foten och uppmanar till gemensamt filmmys medelst ”riktig” film.

Säger jag ordet advokat jublar dottern och då är jag hemma, sonen hänger på det mesta bara det inte är en massa mord och blod och sånt. Med tanke på det som händer i Sverige idag med främlingsfientlighet och rasism och prat för och emot bortklippta scener ur Kalle Ankas jul så kändes Juryn – A time to kill som ett utmärkt val av film. En historia som uppmanar till eftertanke och en värld som faktiskt inte är enbart svart eller vit förpackad i ett filmiskt fodral med så många kända ansikten att barnen inte för en sekund tappar koncentrationen.

Carl Lee Hailey (Samuel L Jackson) är en trofast familjefar. När hans tioåriga dotter blir nedslagen, våldtagen och svårt slagen av två trashiga hillbillies flippar han. Han känner på sig att dom kommer bli frikända så han laddar geväret och skjuter pojkarna mitt framför ögonen på grabbarnas familj och stans poliskår. Han skjuter även polisen Dwayne (Chris Cooper). Den unge advokaten Jake Brigance (Matthew McConaughey) känner Hailey sedan tidigare och går med på att försvara honom vilket gör att han riskerar både sitt och sin familjs liv då Ku Klux Klan är ute efter hämnd.

Mitt val av film visade sig vara bra. Vi pratade en hel del både under och efter filmen och jag gillar verkligen när film får människor att fundera, alldeles oavsett ålder på den som ser filmen. Det här att tänka tvärtom, att tänka att den svarta våldtagna och misshandlade 10-åriga flickan istället skulle vara en ljushårig tjej med glugg mellan tänderna, hur skulle reaktionen ha varit då? Skulle det bli nån skillnad i bemötande, i sorg, i förståelse? Finns det något lyckligt slut i den här historien? Finns det någon oskyldig, finns det några vinnare alls?

Ungdomar må vara dåliga på att städa, vimsiga i huvudet, hormonstinna och allmänt förslappade men jävlar så mycket smarta tankar dom har när man skrapar lite på ytan, låter dom fundera högt och har tid att lyssna på vad dom faktiskt säger.

Publicerat

HARD EIGHT

En regissör och manusförfattare som Paul Thomas Anderson som ligger bakom den fantastiska filmen Magnolia, det är klart att han inte kan göra en film som jag ser som vilken som helst. Hans namn förpliktigar. Jag lägger på honom krav han inte bett om och därför blir jag aningens förvånad när jag en kvart in i filmen somnar som en ÖRN.

Jag vaknar till, tittar upp och tänker ”Det känns lite Pulp Fiction över det här” och sen tar John Blund mig i handen igen och han behöver inte leda mig ner i REM-sömn direkt, jag hoppar dit själv som en stavhoppare utan stav.

Dagen efter stoppar jag filmen i spelaren igen, fullt på det klara med att det här är en toppenbra film och att jag ska se klart den. Om det gick bra? Nej, inte speciellt.

Jack, en snubbe utan ett öre på fickan (John C Reilly) sitter utanför en restaurang när en äldre man kommer fram (Philip Baker Hall). Den äldre mannen vill bjuda på en cigg och en kopp kaffe och han har ett erbjudande till Jack, han vill ta med honom till Las Vegas och lära honom hur han tjänar pengar på att spela. Jack kom precis därifrån och har spelat bort en hel del i sin önskan att vinna tillräckligt med pengar för att ha råd att begrava din mamma.

Jack är inte i en situation där han kan tacka nej vare sig till en chans eller hjälp så han åker med. Två år senare är dom fortfarande tillsammans,  men nu i Reno. Jack har fått upp ögonen för en prostituerad servitris (Gwyneth Paltrow) och kärleken mellan dom blir en katalysator till alla andra relationer i filmen.

Kunde ha blivit bra, javisst, helt klart. Ramhandlingen är bra, skådespelarna oklanderliga men ändå är det nåt som gör att jag återigen hellre hade sovit på en madrass gjord av pubeshår än sett klart filmen. Den är liksom inte….bra. Jo förresten, den är bra GJORD, det är ett fint hantverk på alla sätt och vis men ack så tråkig.

Zzzzzzz.

Här finns filmen.

Publicerat

THE AVENGERS

Att se The Avengers på bio ger mig samma känsla i magen som när jag träffar mina filmbloggarkollegor i Filmspanarna: det är härligt att se dessa bekanta ansikten igen och det är fantastiskt att trots att dom är så himla olika och har så olika styrkor så är dom alla mina homies.

Så vad kunde då passa bättre än att Filmspanarna vid denna månadsträff valde att se just The Avengers tillsammans?

För mig är detta koncept mer klockrent än julafton. En massa seriehjältar som totas ihop och måste jobba tillsammans för att rädda världen. Färgglatt, tjommigt, effektfullt, egon som måste slipas av i kanterna för att kunna samarbeta och den givna förutsättningen att dom såklart inte kan misslyckas. Hey! Kom igen! Vi snackar Hulken här, å Iron Man, Captain America å Thor och sen var det Black Widow och Hawkeye som smög in lite från sidan men som ändå fick – och tog – bra mycket plats. Hur kan man inte gilla detta? Hur kan man inte smälta?

Samuel L Jackson är tillbaka som Nick Fury, samma snubbe som var men både i Thor och Iron Man 1 och 2. Han är storbossen för S.H.I.E.L.D och nån slags samordnare. När världens ballaste hjältar behövs då är det Nick som håller i megafonen. Nick Fury är sjukt cool i sin synthiga långrock och höga svarta kängor och trots att han har mycket screentime så håller han sig i bakgrunden. Hawkeye i Jeremy Renners tappning blir en riktig tuffis och här visar han återigen vilken kalasskådis han är. Scarlett Johansson är bra som Black Widow. Hon är tuttmässigt nedtonad och det ser ut som att hon har en sport-BH modell ett par storlekar för liten jämfört med push-up-hold-in-stay-still-grejerna som hon vanligtvis har när hon spelar sina mer bystiga roller. Jag tycker det är skönt att se att hon inte är medvetet tillvåpad utan bara blir en tuff tjej i någon form av lyxförpackning.

Robert Downey Jr är givetvis perfekt som Tony Stark/Iron Man även i den här filmen och han går runt i sin Black Sabbath-T-shirt men utan att jag får höra låten jag väntar på. Chris Hemsworth är som klippt och skuren som Thor och hans figur passade bra mycket bättre i detta sammanhang än i en egen hel film. Jag tycker helt enkelt inte han är intressant nog som superhjälte för att klara sig på egen hand, med eller utan onda brorsan Loke (Tom Hiddleston, jättebra även han för övrigt).

Chris Evans, Captain America, är precis så überamerikansk som han måste vara för att funka. Den perfekta scholarshipfrillan, dom döda blå ögonen som verkar ha så svårt att fokusera och se intresserade ut, musklerna som ser ut som att dom är uppumpade med en cykelpump i en ventil i armhålan och den feldimensionerade, nästan lite larviga,  skölden.

Medvetet har jag sparat det bästa till sist: My darlig Hulk. Fan vad jag tycker om den där gröna filuren! I TV-serien blev han bara arg och grön åt framprovocerade orättvisor, i spelfilmerna med Eric Bana och Edward Norton kunde han bli arg av andra saker men här, nu när Mark Ruffalo har axlat rollen, är han så rädd för att bli arg, stor och grön att han nästan blivit en mes. Han vill verkligen inte bli arg. Ju längre filmen går ju mer okonsekvent är blir han i sitt humör men va fan, bryr jag mig? Nä. Inte nämnvärt. Varje sekund med Hulken på vita duken är en finfin sekund. Jag ler mest sådär lite töntigt, sådär som jag gjorde när barnen gick i luciatåget på dagis och sjöng fel låt (och kanske aaaaningens för högt också). Jag blir liksom stolt och varm i hjärtat och nostalgisk och lycklig och alla såna bra saker på en och samma gång.

The Avengers har två saker på minuskontot som jag ser det: 3D och längden. Trots att det här är den bästa 3D-version av vanlig spelfilm jag sett någonsin så är det ändå inte bra. Två timmar och tjugotvå minuter med 3D-glajjor är för mycket för mina ögon, jag blir trött, får ont i skallen och blir irriterad på textningen som är skitsuddig till och från. Den långa speltiden känns onödigt lång, i alla fall för mig som är väl insatt i dom olika karaktärernas bakgrundshistorier, men under eftersnacket förstår jag att om man inte känner till serierna/filmerna sedan innan så behövs det en viss uppbyggnad för att filmen ska bli förståelig över huvud taget. Jag tyckte bara att det blev lite segt ibland, å andra sidan passade jag på att blunda lite just då och vila den 3D-överhettade delen av hjärnan.

The Avengers är hur jag än vänder och vrider på det en helt okej och underhållande film. Den saknar ”nåt,  den saknar ”det” för att få mig att gå ner i split men jag lämnade biografen både mätt och nöjd och hade något tjoffat till mig i ryggen hade jag nog kunnat klämma fram en liten rap eller två.

Hulken vann mitt hjärta – igen – och så låter jag det vara.

 

Resten av Filmspanarna skriver också om The Avengers idag: Rörliga bilder och trycka ord, The Velvet Café, Jojjenito, Fripps filmrevyer och Har du inte sett den?

Publicerat

MO´ BETTER BLUES

Det var länge sedan Spike Lee gjorde nåt banbrytande. På 80- och 90-talen var det andra bullar, då var Spike hetare än tomaterna på en plankstek, han var intressant och nyskapande och dunkade ut filmer på löpande band som gav stora rubriker.

Början av 90-talet var hans storhetstid om du frågar mig och jag undrar om inte Mo´better blues är den mest bländande kronan på verket. Det här är en film jag spelat sönder på VHS. Bandet var så använt att filmen i princip var otittbar, SÅ många gånger såg jag filmen. Varför då kan man fråga sig? Ja, efter att ha sett om filmen efter en paus på femton år så frågar jag mig själv samma sak. Vad var det med Mo´better blues som var så fantastisk?

För det första: Denzel Washington. Bortsett från rollen som Steve Biko i filmen Ett rop på frihet så var Denzel inte något känt fejs då. Hans Bleek Gilliam blev Bleek Gilliam, inte Denzel Washington som spelar trumpet. Det här var också innan vetskapen om varför han inte springer på film. Denzel kändes liksom snygg och fräsch. Fast mest snygg. Och duktig på trumpet.

För det andra: Wesley Snipes. Wesley är Wesley är Wesley och även om hans rollfigur inte är särskilt sympatisk här så spelar han saxofon och saxofon är Careless whisper och Careless whisper gör mig lugn.

För det tredje: Mo´better blues-trudilutten. Det spelas en låt så fin och så harmonisk och så sövande att denna film fick agera stand-in för John Blunds sömngrus många sena nätter.

Det finns mycket att tycka om med den här filmen. Persongalleriet är färgstark och sprudlande, dialogen välskriven, skådespeleriet oklanderligt från alla håll och kanter och filmen är liksom….snäll. Den är som gräddsås gjord från grunden, inte nåt torrt i påse som blandas i vatten. Jag gillar filmen jättemycket fortfarande. Kanske inte lika mycket som förr, men nästan.

Hela det fina soundtracket kan du lyssna på här.

Publicerat

JACKIE BROWN

Flygvärdinnan Jackie Brown (Pam Grier) kommer gående på en flyplats till tonerna av Bobby Womacks Across 110th Street. Så börjar den här filmen. Quentin Tarantino lyckas än en gång att med en enkel melodi sätta tonen och känslan i en hel film och vad gäller musikplacering i film så är han okrönt världsmästare för det gottiga bara fortsätter.

Borgensmannen Max Cherry (Robert Forster) tittar upp och ser Jackie för första gången. Hon har åkt dit med en stor mängd droger i väskan och Max ska betala pengar till henne, pengar som skumraskmannen med den långa skäggtofsen Ordell (Samuel L Jackson) gav Max kontant. Jackie klapprar fram med ingångna blå jobb-pumps på asfalten som en slags utarbetad mamma med kluvna toppar och Max tittar på henne som en förälskad man gör på sin sedan många år tillbaka älskade fru och hans blick säger så mycket, närbilden på hans ögon och musiken, Natural high med Bloodstone är en så jättefin kuliss att jag bara ryser.

Även nästa scen med Max och Jackie får mig att reagera på liknande sätt. Han besöker henne i hennes hem och dom sitter och pratar vid frukostbordet, Jackie i beige morgonrock och Max med nykära hundögon och Jackie sätter på Didn´t I blow your mind this time med The Delfonics på grammofonen och allt blir liksom….perfekt.

Men vad handlar filmen om då – egentligen? Jo, Jackie är alltså flygvärdinna och tjänar lite extra genom att smuggla svarta pengar från Mexiko till USA. Pengarna är Ordells, han är vapensmugglare och saknar alla lagliga gränser och polisen har haft ögonen på honom länge men hittar ingen infallsvinkel god nog att sätta dit honom för. Tills nu.

Jackie har alltså två val: avslöja Ordell och gå mot en garanterad död eller vägra samarbeta med polisen och hamna i fängelse. Eller så är hon Jackie-Fucking-Tough-Bitch-Brown och kommer på en tredje variant, en som är på HENNES villkor.

Pam Grier var en av dom största skådespelarna under blaxploitationeran på 70-talet och hon blev känd genom filmer som  Coffy (1973) och Foxy Brown (1974) så självklart var hon given i rollen som Jackie. Grier provfilmade även för en roll i Pulp Fiction men med facit i hand blev den här lösningen nog den bästa för alla. Jackie Brown skulle dessutom ha hetat Rum Punch men Tarantino bytte titel som en homage till Grier och filmen Foxy Brown.

Trots att rollistan kantas med superkända namn som Robert De Niro, Michael Keaton, Bridget Fonda och Samuel L Jackson så är det Robert Forster som äger mitt hjärta filmen igenom. Vilken rollprestation! Jag tror jag älskar honom litegrann. Han blev oscarsnominerad för Bästa Manliga Biroll 1998 men fick se sig blåst på konfekten av Robin Williams som vann för sin roll i Will Hunting, ett beslut som oscarskommittén borde skämmas för. Dom borde få tusen nålar och bakläxa – gör om, gör rätt – för det där var Forsters gubbe, det stod hans namn på den banne mig och det retar mig som SATAN att han liksom bara glömts bort.

Jackie Brown hör inte till Tarantinos bästa filmer men den är låååångt ifrån lågvattenmärket Death Proof. För mig pendlar den mellan en jättestark trea och en svag fyra men Robert Forster fäller avgörandet. Jag friar hellre än fäller.

Publicerat

CAPTAIN AMERICA: THE FIRST AVENGER

På min födelsedag för fem år sedan fick jag ett av mitt livs allra bästa och mest genomtänkta presenter: ett Marvel-schack.

Hulkar, spindelmän, läderlappar och andra serietidningsfigurer samsas på den där rutiga spelplanen och kung i ena ”laget” är ingen mindre än Captain America himself.

Jag kom fram till mycket den dagen, inte enbart vad jag tyckte om mannen som gav mig presenten utan även att jag längtade efter att se en riktig spelfilm om just Captain America.

Han är en intressant snubbe, en tänkande snällis med en lika fin insida som utsida och såna tycker jag mycket om. Därför skäms jag en smula att jag inte tagit mig iväg till biografen förrän nu men ibland hinns inte allt med, så är det och så måste det få vara. Iklädd min Captain America-T-shirt och med en stor latte som enda sällskap satte jag mig tillrätta och lät mig insupas i Marvel-världen, den som är så fantastisk när den framställs på detta sätt: med hjärta, med hjärna, med humor, coolhet och finess.

Historien handlar om den lille tarmen Steve (Chris Evans) som inte vill något annat än att tjäna sitt land som soldat och hjälpa världen genom att strida mot nazismen. Han är alldeles för kort, alldeles för otränad och har alldeles för många sjukdomar för att ens bli påtänkt som soldat men vetenskapsmannen Dr Erskine (Stanley Tucci) hittar honom och ger honom en chans och under den militära träningen visar det sig att han har egenskaper som dom flesta hårdtränade stridisarna saknar: empati och ärligt mod.

Erkines baktanke med att värva Steve är att han ska vara med i ett experiment som transformerar honom till en toktränad supersoldat. Men Erskine vet också att experimentet, förvandlingen, gör att personen i fråga blir mer – ALLT – den kan bli men att personlighetsdragen som finns innan förstärks till max och därför vill han använda sig av en känslig kille, en snällis, en som inte bara kommer att döda för dödandets skull utan tänka efter innan. En annan baktanke han har är att han vill se den vidrige skurken Red Skull (Hugo Weaving) död och för att uppnå detta behövs någon av Captain Americas kaliber.

Jag gillar att en ny generation av maffiga actionkillar är på frammarsch. Det har varit ett stort glapp sedan Stallone, Schwarzenegger och van Damme hade sina glansdagar men nu finns det ett gäng som med bravur kommer att kunna ta över deras plats i filmvärlden som dom där muskliga, tunga, tysta och effektiva grabbarna som kan spränga, skjuta, slåss, hoppa, köra motorcykel, kasta granater, fetta in överarmarna och rädda världen – samtidigt.

Nu återstår bara att ge Chris Evans, Chris Hemsworth, Channing Tatum, Jason Momoa och dom andra grabbarna riktigt bitiga manus så  kommer biosomrarna framöver att vara härligt actionspäckade. Om inte annat så kommer The Avengers redan nästa år och jag säger bara herreguuuuuuuuuuuud vad jag längtar till dess.

Tips! Kolla trailern till The Avengers här. Brutal ståpäls!!

Publicerat

Veckans Bening: Mother and child

Karen (Annette Bening) är 50 år och bor med sin mamma. För 35 år sedan adopterade hon bort en dotter som hon sedan dess känslomässigt inte kan släppa. Bitter är kanske det adjektiv som beskriver henne bäst.

Karens dotter heter numera Elizabeth (Naomi Watts) och har växt upp till en riktig karriärskvinna, en advokat med fläckfritt CV och ett mycket ensamt privatliv.

Lucy (Kerry Washington) och hennes man vill ingenting hellre än att bli föräldrar men ingenting händer på naturlig väg. Dom bestämmer sig för att adoptera.

Den ömsinte Paco (Jimmy Smits) jobbar som skötare på kliniken där Karen jobbar och av nån anledning fattar han tycke för denna kalla rigida människa. ÅÅÅÅ, alltså hon ÄÄÄÄR så snipig, jag vill bara bitch-slappa henne från både hjärtat och tårna!

Mother and child handlar om just det, mammor och barn. Mammor i alla former och hur barn växer upp till att bli vuxna – och mammor. Dom manliga karaktärerna är få men tongivande. Samuel L Jackson spelar Elizabeths chef och han är fin och bra som alltid. Jimmy Smiths (från Lagens änglar) har lagt på sig några kilo och ser ut som mycket mänsklig och charmig sydamerikansk lokalvårdare.

Annette Bening är en härlig bitterfitta om än jävligt  irriterande och Naomi Watts är iskall som en blond Piggelin. Ändå är filmen varm. Mysig. Några skulle kanske kalla den ”tjejfilm” men jag tycker den är precis tvärtom. Killar har mycket att lära här.

 

 

 

 

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Long kiss goodnight

Det finns oanade och slumrande förmågor hos oss alla. Det är Samantha (Geena Davis) ett levande bevis på.

Samantha tappade minnet för åtta år sedan men lever nu ett stilla liv med man och barn. Hon ser ut som en sån mamma som använder hårinpackning dagligen och är noga med fuktbevarande lotion efter duschen för att bevara ungdomlig spänst och lyster, inte för sin egen skull, nej för mannens för så gör man.

När ett gäng beväpnade män tar sig in i huset så knastrar det till i synapserna och kunskaper från förr vaknar till liv. Samantha tar död på inkräktarna som vore hon värsta elitsoldaten och minnesfragment börjar komma tillbaka. Med hjälp av världens sämst klädda privatdetektiv Mitch Henessey (Samuel L Jackson) börjar hon sakta med säkert att lägga pusslet som kallas hennes förflutna. Vem är hon? Hur kommer det sig att hon behärskar vapenhantering som värsta stridisen och framför allt: varför klipper hon av sig håret och blonderar det?

Long kiss goodnight är en perfekt helgaction med micropopcorn och en stor Cola i handen och trots att den har några år på nacken så håller den hela vägen. Det är inte överdrivna effekter, det är ren och skär tuffis-ös med en kvinnlig hjälte som är så ball och snygg att jag fanimej ser ut som Marty Feldman i soffan.

Jag älskade den här när den var ny och jag älskar den nu. Den är bara millimeter från ett toppbetyg och skillnaden i det här fallet mellan en femma och en fyra är bara lite lite magkänsla. Det är nåt som fattas, men det är så lite att det nästan är larvigt.

Publicerat

1408

Ända sedan jag såg The Shining tycker jag illa om hotellkorridorer. Speciellt om dom är tomma, välstädade och tysta. Stephen King skrivande ligger bakom både The Shining och 1408 och det känns. Det känns ända in i benmärgen.

John Cusack spelar en tjomme som besöker ställen där det spökar och skriver böcker om sina upplevelser. Det är bara det att han egentligen inte tror på spöken.

En dag får han ett vykort i brevhögen med en bild på ett hotell och en skriven mening på baksidan: Bo inte i rum 1408.
Klart som fan killen vill bo i det rummet. Han är snubbe och envis, han SKA bo där.

Och sen händer det grejer.

Och jag får hurven.

Att 1408 är regisserad Ondskan-regissören Mikael Håfström är inte intressant information. Jag irriterar mig inte ens på John Cusack fast jag brukar tycka han är usel. Det däremot, det är något som bör antecknas.

 

Publicerat

DEEP BLUE SEA

Den finländske regissören Renny Harlin har en rätt cool meritlista: Terror på Elm Street 4, Die hard 2, Cutthroat Island, Ford Fairlane, Long kiss goodnight, stallonehöjdaren Cliffhanger och väldigt mycket mindre stallonehöjdaren Driven för att nämna några.

Han var gift med Geena Davis under större delen av 90-talet och det var då han var som hetast. Eller, ja, då var han het. Nu är han skild från Davis sen en massa år tillbaka och det är inte mycket snack om honom alls även om han faktiskt gjorde Exorsisten: Begynnelsen 2004 som jag såg alldeles sönderpratad av skitungar på en förortsbiograf.

Det var i alla fall 1999 som han drämde till med den riktiga höjdpunkten i sin karriär: hajacstionfilmen Deep blue sea.

Mitt ute i havet har ett forskarlag byggt ett hajobservatorium eftersom dom hittat ett ämne i hajarnas hjärnor som skulle kunna vara ett botemedel mot Alzheimer. Men hajar är smarta djur. Och hungriga.

För att vara en läskiga-djur-under-vatten-film dräller det av riktigt bra skådespelare. Saffron Burrows, Stellan Skarsgård, Samuel L Jackson, Thomas Jane, Michael Rapaport och stjärnan som lyser allra klarast: LL Cool J. Han är grymt underskattad som skådelspelare.

Jag hatar hajar och är livrädd för vatten och det här är en kombination som skrämmer skiten ur mig varenda gång jag ser filmen, hur keckiga effekterna stundtals än är. Alltså, det här funkar SÅ JÄVLA BRA på mig.