Vän av denna blogg vet att jag inte är ett fan av trailers. När jag såg att filmen Goliat fanns med på visningsschemat på Malmö Filmdagar valde jag bort den, trots att den är regisserad av Peter Grönlund vars förra (och första) film Tjuvheder var riktigt bra. Jag hade nämligen varken sett eller läst något om den och tänkte att det fanns så många andra filmer jag ville se.
Kvällen innan Filmdagarna började passade jag på att se om Gräns och innan den filmen började dök det upp en trailer jag inte kunde blunda för. Goliat. Fy fan. Nittio sekunder räckte för att jag skulle sitta med gråten i halsen (du kan se trailern här om du blir nyfiken) och vips var schemat omgjort. Klart jag ville se Goliat. Klart jag SKULLE se Goliat. Det fick bära eller brista.
Goliat handlar om 17-årige Kim (Sebastian Ljungbladh) som bor med sin kriminelle pappa Roland (Joakim Sällquist), sin fibromyalgisjuka mamma, sin lillasyster Sara och lillebror Kevin i ett riktigt trashigt hus nånstans i Östergötlands mer bortglömda områden. Pappan skall snart in på (ännu en) volta på kåken, mamman kan/vill inte jobba och småsyskonen behöver sköta skolan och allt detta hamnar på Kims sluttande axlar. Han hamnar i bråk i skolan och han slussas mot sin vilja in i pappans knarkförsäljning för att dra in pengar till familjen och detta samtidigt som granntjejen Jonna har ordnat en praktikplats på en fabrik i Västerås och Kim vill väldigt gärna följa med henne dit. Han inser att det liv han lever inte är bra samtidigt som han är otroligt lojal mot familjen.
I Tjuvheder var det bara filmens två huvudrollsinnehavare Malin Levanon och Lo Kauppi som var ”riktiga” skådespelare (dvs har det som yrke), i Goliat är det noll. Ingen. Alltså inte någon av rollerna är tillsatta med personer som skådespelar till vardags och med facit i hand, HELVETESJÄVLAR vilka säkra castingmänniskor han samarbetar med! Över 900 killar letades fram på skolor, mackar, fritidsgårdar och McDonalds-restauranger runt om i Östergötland innan dom hittade Sebastian Ljungbladh som fick rollen som Kim. Vilken tiopoängare! Han har precis samma utstrålning och självklarhet som en ung Jack O´Connell (kolla in honom i Blodsband/Starred up så förstår du både likheten och storheten).
Det finns helt ärligt inte en enda skådespelarprestation i filmen som inte är hundraprocentig (nu blev det en dubbel negation, jag vet) och det märks att Peter Grönlund väljer ut skådespelare som har varit med om en del själva. Det känns helt enkelt inte som att dom spelar, heller inte att dom ”framför en skriven dialog” utan här är det en samling människor som pratar som människor pratar, dom går som man går, dom beter sig överlag som personer i deras situation gör.
I deras situation ja… Det Peter Grönlund gör i både Tjuvheder och Goliat är att visa ett Sverige som OCKSÅ finns. En baksida som även om den är svart (kantboll på KOLSVART) så är den mänsklig. Goliat är väldigt lätt att ta till sig, väldigt lätt att tycka om och det är väldigt lätt att känna med Kim. Han kanske inte pratar så mycket men han visar desto mer med ögon och kroppsspråk.
Jag såg filmen med Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia på Malmö Filmdagar. Här är hennes recension. Även Johan från Har du inte sett den har sett den och här är hans text.