Etikett: Sandra Bullock

Publicerat

BIRD BOX

Såhär lagom till årets stora bakisdag kommer jag med ett filmtips där tittningen underlättas av ett luddigt sinne. Kanske faller delar av partyhjärnan ner och fyller i dom stora plotholes-en? Kanske kan en alkoholindränkt lillhjärna förklara för mig hur det kommer sig att så många och stora namn kan göra någonting så pass mediokert som Bird Box?

Regisserad av Susanne Bier. Sandra Bullock i huvudrollen. John Malkovich, Jacki Weaver, Trevante Rhodes, Tom Hollander och Sarah Paulson är några övriga namn ur rollistan. Musik av Trent Reznor och Atticus Ross. Salvatore Totino har fotat och Eric Heisserer har skrivit manus baserad på annan förlaga, precis som han gjorde så bra med till exempel Lights out och Arrival.

Så vad fan klagar du på? kanske du sitter och tänker nu. Det här borde vara en filmälskares våta dröm. JA DET ÄR JU DET JAG SÄGER! Det borde ju det! Så vad tusan var det som gick så fel?

Att se Sandra Bullock agera är alltid en ynnest och att betyget hamnade så högt som det gjorde beror enkom på henne. Hon räddar detta spektakel.

Filmen börjar dock bra. Spännande. En mamma, två barn, ögonbindlar. Dom ska rymma från ett hus och det är oklart varför. Det enda vi får reda på är att ingen av dom under några omständigheter får titta. Ögonbindeln måste vara på! Sen korsklipps historien mellan då och nu och inte blir man klokare för det. Det känns som det fattas sidor i manus, jag lessnar, blir trött, zonar ut, vaknar till. Den har vissa scener som bränner till, som är bra, men det är långt emellan dom.

Näe, jag var nog för lite både bakis och full när jag såg filmen men ser du den idag önskar jag dig lycka till.

Filmen finns på Netflix.

Publicerat

OCEAN´S 8

 

Sandra Bullock, Cate Blanchett, Anne Hathaway, Helena Bonham Carter, Sarah Paulson, Rihanna, Mindy Kaling och Awkwafina, där är huvudrollsinnehavarna i Ocean´s 8, den kvinnliga varianten av Ocean´s Eleven, Ocean´s Twelve och Ocean´s Thirteen. Det är alltså ingen George Clooney så långt ögat når den här gången, ändå finns hans Danny Ocean med – in spirit.

Danny Ocean är nämligen död och hans syster Debbie Ocean (Bullock) har precis släppts ut ur fängelset där hon avtjänat ett femårigt straff för stöld. Före detta pojkvännen tjallade på henne och nä, hon är inte glad. Men som den Ocean hon är (heist-hämnd runs in her veins) har hon givetvis använt dessa fem år till att i detalj komma på den ultimata hämnden OCH bli rik som ett troll på köpet. Då hon inte litar på män (längre) bestämmer hon sig för att anlita dom bästa av dom bästa av kvinnligt kön för att sätta sin plan i verket.

Jag tror det är svårt att känna sig besviken efter att ha sett Ocean´s Eight. Man får precis det man förväntar sig, ytlig, snygg, lättsmält underhållning och en KLASE balla brudar. Det finns liksom inte så mycket mer att säga om det. Det här är ingen film man analyserar, man ser den en fredagkväll och passar på att njuta av livet en stund. Gott nog. Ibland.

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: OUR BRAND IS CRISIS

Sandra Bullock is back! Fortfarande snubblande och kräkandes i papperskorgar men här är hon ”Calamity Jane”, en slug politisk strateg som ska hjälpa en av Bolivias presidentkandidater att vinna valet. För flera år sedan var hon själv politiker men allehanda fadäser gjorde att hon tvingades dra sig tillbaka och nu lallar hon mest runt bland temuggar och keramikskålar.

En av dom som såg till att hon hamnade i skiten – förutom att hon lyckades sköta det rätt bra själv också – var Pat Candy (Billy Bob Thornton), även han en politiker och även han en som inte la två strån i kors för att hålla henne från den riktiga smutsen. Denne Pat Candy befinner sig även han i Bolivia och han är kontrakterad för att hjälpa en annan av kandidaterna med kampanjen. Krig alltså, mellan Candy och Jane i alla fall OCH mellan två bolivianska män som gör nästan vad som helst för att nå maktens finrum.

Det här är regissören David Gordon Green nyaste film och förutom att han står bakom min riktiga lågvattenhatfilm Pineapple Express (1/5) så har han även regisserat Prince Avalanche (1/5) och den FANTASTISKA Joe (5/5). Ja, han har förstås regisserat fler filmer än så, en hel del av dessa kommer dyka upp i detta tema. Varför då kanske du undrar? Jo, för David Gordon Green och David Wingo är barndomskamrater och har följts åt genom åren. När den ene David står bakom kameran fixar den andre David musikbiffen. Så att säga.

Under några av filmens scener märker jag hur hjärnan liksom stänger av och det är mest öronen som är fokuserade. Betyder det att musiken är bra? Klart det gör! För att vara David Wingo håller sig musiken väldigt mycket i bakgrunden (haha, nähääää?) men den är stabil, fin och passar filmen. Här kan du lyssna på hela skivan och filmen finns att hyra på Itunes.

Publicerat

MISS SECRET AGENT 2 – ARMED AND FABULOUS

Om man har en disktrasa, en såndär man vet med sig att man använt för länge, alltså jättemycket för länge, sådär så att den liksom känns svampfuktig fast man sköljt ur den under rinnande vatten. Om man tar den disktrasan – och nu är den riktigt blöt – och så vrider man ur den över en kastrull och kokar upp tras-spadet. Är det då soppa man skapat?

Byt ut disktrasan mot gårdagens film och soppan mot dagens. Det är fan inte mycket näring i detta.

Betygets andra fiffilura är på grund av Sandra Bullock som alltid är Sandra Bullock och hon är gullig,  jag blir glad av henne. Utan henne är filmen 1/5, MAX.

Publicerat

MISS SECRET AGENT

Gracie Hart (Sandra Bullock) är en handlingskraftig polis. Duktig, smart, finurlig. I filmen framställs hon till en början som manhaftig i klädsel och kroppsspråk fast hon kanske egentligen bara är en helt vanlig tjej.

Kanske vill filmmakarna bara få till en så redig makeover som möjligt för Gracie måste nämligen lära sig att smälta in bland dom riktigt vackra kvinnorna när hon ska gå undercover och bli en av Miss United States-kandidaterna för att förhindra att skönhetsjippot – och alla tjejerna – sprängs i luften.

Hela den här filmen står och faller men om man gillar Sandra Bullock eller inte. Jag är med i hennes fanclub och tycker det här är alldeles okej underhållning för stunden även om snubbelhumor kanske inte är min starkaste skrattgren.

Imorgon tänkte jag ge mig på att recensera uppföljaren.

Publicerat

MINIONER

Vill man se Minioner på originalspråk i 2D på bio så får man leta med både förstoringsglas, GPS och slagruta. Men trots idogt letande och en ziljon visningar om dagen i den här stan så går jag bet, jag hittar ingen föreställning som passar. Valet får helt enkelt stå mellan skön 2D och svenska röster eller bortkastad 3D och Sandra Bullock.

Dom gula små minionerna blev kända i filmerna Dumma mej och Dumma mej 2 där dom jobbar åt den elaka Gru (Steve Carrell). I den här filmen får vi en bakgrundshistoria till minionernas förkärlek för skurkar, en historia som faktiskt går ända tillbaka till dinosaurernas tid. Så länge har dom alltså funnits och verkat, dom små sötnosarna.

För söta är dom, söta som en blandning av socker, sirap och alla kattbilder på Facebook sammantaget. Jag har så himla svårt att förhålla mig objektiv till filmen för jag är på riktigt helt KÄR i både Kevin, Stuart och Bob. Jag skulle vilja vara en minion! Å det där hittipåspråket dom pratar, nån heliumvariant av italienska med inslag av engelska ord här och där – klockrent! Det gör minionerna universella på nåt sätt. Man behöver inte förstå vad dom säger för att förstå allt dom menar.

Sen var det det här med Sandra Bullock då. Självklart ville jag höra hennes röst som världens ondaste människa Scarlett Overkill och självklart var det värt 91 minuter med 3D-glasögon för att få höra samtliga röster sådär som dom var tänkta. John Hamm, Michael Keaton, Steve Carrell, Jennifer Saunders, Allison Janney, Geoffrey Rush och Steve Coogan. Och Sandra, åh Sandra! Jag ser henne framför mig när Scarlett svischar runt och jävlas!

Summa summarum tycker jag det här är en trevlig liten film. Jag tror banne mig jag log i en och en halv timme. Och ibland fnissade jag. Och skrattade gjorde jag också några gånger. Jag mådde helt enkelt BRA av filmen och det är ett bra betyg.

Att historien är betydligt grundare än i Dumma mej-filmerna är ett faktum men ingenting jag direkt stör mig på. Man får helt enkelt ta filmen för vad den är, en reklamfilm för minioner så dom kan tryckas på ännu fler t-shirts och bifogas i ännu fler Happy Meal-kartonger. Men inte mig emot, det finns betydligt tristare figurer som prånglas ut än dessa små gula charmtroll.

Publicerat

KEANU-SOMMAR: HUSET VID SJÖN

Kate Forster (Sandra Bullock) är läkare, ensam och har världens snyggaste frilla. Hon bor/hyr ett mycket speciellt hus vid en sjö, ett glashus som står på pålar i vattnet, alltså det är HUR ballt som helst.

Före henne bodde en arkitekt vid namn Alex Wyler (Keanu Reeves) i huset och plötsligt börjar det dyka upp brev i Kates brevlåda – från Alex. Dom båda börjar brevväxla och det blir starten på en stark och annorlunda kärlekshistoria. Dom befinner sig nämligen inte i samma tid, hon ligger två år före honom av nån anledning. Men hon är kär och han är kär och frågan kvarstår: kommer dom någonsin kunna mötas?

Nu ska vi se om jag kan bena ut mina känslor inför den här filmen. Jag köper Bullock och Reeves som kärlekspar till hundra procent. Dom är helt kanon i sina roller, båda två. Jag tror på hennes ledsna ögon och jag jag tycker om hans blick. Det som gör att filmen skaver är storyn, den är både larvig och luddig. Jag hade mycket hellre sett en straight lovestory som inte blandade in den här pruttiga tidsaspekten. Två människor som älskar varandra men som inte kan vara tillsammans, det bitterljuva i detta är stoft nog till vilken film som helst, det hade räckt även här. Men nejdå, det ska blandas in lite mumbojumbo också.

Jag gillar både skådisarna och stämningen men filmen i sig är fånig och därför blir betyget därefter.

Nästa måndag är det dags för en ny film med Keanu i huvudrollen. En betydligt bättre film.

Publicerat

CRASH

I mitt tycke är Crash en av världshistoriens konstigaste Oscarsvinnare.

För det första, Crash vann en Oscar för Bästa film 2006 fast filmen (enligt IMDb) är från 2004. För det andra, Crash vann en Oscar för Bästa film 2006 trots att Steven Spielbergs München, George Clooneys Good Night, and Good Luck, Bennett Millers Capote och Ang Lees Brokeback Mountain var dom andra nominerade i denna kategori.

Alla dessa fyra filmer är i mina ögon långt mycket bättre än Crash även om Crash inte på något sätt är en dålig film, den har bara ingen Oscarsaura.

Det kraschar liksom, i filmen alltså. Bilar krockar, förhållanden går sönder, rädslor och fördomar går i klinch. Kända ansikten blandas med ännu mer kända ansikten och episoder från diverse vardagsliv flätas samman. Jag tycker filmen är bra nu men  jag tycker den var ännu bättre när jag såg den 2005.

Det jag tycker bäst om med filmen är Sandra Bullock.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: OND ANING

Det är klart att hjärtat slår lite fortare när jag helt oförhappandes hittar en rysare på Viaplay som verkar riktigt bra och dels ser att den har min favvo Sandra Bullock i huvudrollen. Jag blir nästan lite…lycklig.

Linda (Bullock) och Jim (Julian McMahon, plastikkirurgen Christian Troy i Nip/Tuck) är gifta och rätt lyckliga tillsammans. Har även dom hittat en osedd rysare på Viaplay måntro? Skämt åsido. Jim åker till jobbet som vilken dag som helst, Linda är hemma. Det ringer på dörren och där står en polis. Jim har omkommit i en trafikolycka och Lindas liv rämnar totalt. Hon vet inte hur hon ska kunna berätta detta för dom två döttrarna men på kvällen lyckas hon till slut få fram att deras pappa är död.

Morgonen därpå vaknar Linda. Mardrömmen är kvar, hennes älskade Jim är död. Hon går nedför trappan och in i köket, hör dom hemtrevliga ljuden av en kär make som dricker morgonkaffe bara för att se Jim sitta vid köksbordet drickandes sitt kaffe – livs levande!

Allting är precis som vanligt, dagen går, ingen utom Linda verkar veta att Jim varit död. Hon lägger sig på kvällen och vaknar upp morgonen efter, går nedför trappan och möts av svartklädda släktingar. Det är dags att begrava Jim.

Ond aning är en psykologisk rysarskräckthriller med en Sandra Bullock som är otroligt bra på att spela ledsen, rädd och trasig. Peter Stormare kliver in och spelar läkare och är sådär ruggig som bara Peter Stormare kan vara. Ordinär och creepy på en och samma gång.

En klart sevärd liten film för alla som tycker det läskigaste som finns är att inte ha kontroll över sitt eget liv och sin egen hjärna.

Filmitch har inte kollat in Sandra Bullock idag men väl en annan lämplig film för temat: The Houses october built.

Publicerat

KÄRLEK PÅ JOBBET

Blandar man allt man tycker är jättegott i en jättestor matberedare, trycker på ON, låter joxet vispas runt en stund, trycker på OFF och stoppar ner en sked för att provsmaka så är det inte bombsäkert att slutresultatet får smaklökarna att jubla.

Däremot, att koka ihop en filmisk soppa, en romantisk komedi, med Sandra Bullock och Hugh Grant i huvudrollerna, alltså, det är i det närmaste omöjligt att inte få den soppan att smaka bra nästan hur urvattnat manus man än använder som fond. Om man gillar Sandra Bullock och Hugh Grant vill säga. Vilket jag gör. En hel del.

Hugh spelar George Wade, en man som är sådär obrydd, spontan, bjussig och rolig som bara en obrydd, spontan, bjussig och rolig man med obegränsat med pengar kan vara. Problem existerar inte i hans värld, han löser problem med att anlita rätt folk på rätt plats och sen fortsätter han charma sig fram genom livet. Sandra är Lucy Kelson, en jurist med skyhögt socialt patos, en kvinna som hellre gratis hjälper rätt folk att lösa rätt problem än att tjäna pengar. Behöver jag säga att George springer på Lucy och att Lucy visar sig vara precis den anställde George behöver i sitt företag. Behöver jag säga att Lucy blir Georges allt-i-allo, någon han inte klarar sig utan, men att han tar lite väl mycket för givet till slut och Lucy säger upp sig med två veckors uppsägningstid, two weeks notice.

Personkemin mellan Bullock och Grant är en tiopoängare, dom är båda mästerliga på denna typ av humor. Hugh Grant har den Hugh Grantiska glimten i ögat, Sandra Bullock får snubbla sig fram till synes helt oberörd och ovetandes om vilken kalaspingla hon är. Vad gäller historien så är det inget nytt under solen, det går att lista ut vartenda steg filmen ska ta men…det gör inget. Jag tittar, ler lite inombords, mår rätt bra, har en mysig stund och när filmen är slut glömmer jag bort den för det är ju bara en saga, inget som händer i verkligheten.

Men, det finns en grej i filmen som händer ganska många ganska ofta i verkligheten. Det där att ha någon man tycker om alldeles nära men att inte förstå hur viktig den personen är i ens liv förrän den är borta. Kanske är det det enda jag tar med mig från filmen. Kan det hända George och Lucy, Hugh och Sandra, så kan det hända vem som helst.

Publicerat

Fredagsfemman # 119

5. Saltade Sigge Sandra?

Inför premiären av Gravity åkte Sigge Eklund till London för att intervjua Sandra Bullock för Mix Megapols räkning. Han pratade en hel del om mötet med Sandra i podcasten men jag vet att en del upplevde det som att historien saltades en aning. Vad tror du?
.

.

.

.

4. Conchita takes it all!

Det känns omöjligt att göra en fredagsfemma utan att uppmärksamma vinnaren från Eurovision Song Contest i lördags. Conchita Wurst, låten, rösten, vingarna av eld, jag vet inte om jag sett något så helgjutet framträdande någonsin i detta sammanhang faktiskt. Det gräts friskt i soffan när hen vann. En verklig värdig vinnare på alla sätt och vis.
.

.

.

.
3. Sov gott Malik

Det är nåt så överjävla sorgligt när unga människor dör, människor som inte är klara med sina liv. Malik Bendjelloul blev bara 36 år. Han borde ha haft lika många år till kvar, det borde blivit fler Searching for sugermans.
.

 

.
.

.
2. Sju minuter TV-historia

Hon ska byta en drake mot 8000 i princip lobotomerade soldater, mördarmaskiner på två ben. Hon heter Daenerys Targaryen och hon är en av dom coolaste påhittade karaktärerna jag vet och definitivt min favorit i Game of Thrones-världen. Jag vill vara som hon. Jag vill också ha drakar som sprutar eld när jag ropar Dracarys. Det finns alldeles för få drakar och alldeles för få Daenerys i världen.

 

.
.

.
1. Grattis Norge!

Imorgon är det Norges nationaldag. Även om det inte är en dag vi svenskar firar så väldans hårt så kan det kanske vara en dag då vi bemödar oss om att titta på en bra norsk film? Norge är väldigt duktiga på att göra film och det finns jättemånga filmer jag gärna skulle vilja tipsa om. Huvudjägarna, Max Manus, Död snö, Trolljägarna, Rovdyr, Oslo 31 augusti, Next door, Fritt vilt, Kon-Tiki för att nämna några som har funnits ett tag men 2014 känns fortsatt starkt för vårat grannland. Håll koll på Blind, Kraftidioten och The Sleepwalker eller varför inte Liv Ullmans variant av Fröken Julie, Miss Julie, med Jessica Chastain och Colin Farrell i huvudrollerna.

 

 

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL

Cate Blanchett – Blue Jasmine

Jag går emot den stora och eniga strömmen när jag säger att jag inte tycker Blue Jasmine är en särskilt bra film. Cate Blanchett däremot, visst är hon jättebra i huvudrollen men ändå….jag vet inte… det är det där med personkemi. Det klickar inte.

.

.

.

Amy Adams – American Hustle

Amy Adams är ingen självklar favorit för mig men heller ingen jag medvetet undviker. Jag måste dock erkänna att dom tre stora roller hon gjort under 2013, som Lois Lane i Man of steel, som Amy i Her och som Sydney Prosser i American Hustle, imponerar stort på mig. Det går inte att förstå att det är samma tjej!

.

.

.

Sandra Bullock – Gravity

Det är mest ögon genom en rymdhjälm som man ser – men vilka ögon! Om Sandra Bullock ringde och ville bli min bästa kompis skulle jag svara JAAA på en sekund.

.

.

.

Judi Dench – Philomena

Om Judi Dench ringde och ville bli min mormor skulle jag också svara JAAAA på en sekund. Hon känns så genuin, så fin, så hygglig. Tänk att ha henne sittandes på sängkanten läsande Mio min Mio otröttligt och med inlevelse. Fan, jag vill krympa, jag vill bli liten igen.

.

.

.

Meryl Streep – August: Osage County

Det är liiiiite gäsp-varning på att Meryl Streep blir Oscarsnominerad, hon blir det bara hon filar naglarna i bild men här är hon riktigt bra. Samtidigt, hur bra hon än är i den här filmen så hade jag hellre sett någon annan ragata i rollen som Violet Weston.

.

.

Fem skådespelare som alla förtjänar en nominering. Ett par personliga favoriter som jag gärna ser med en liten guldgubbe i handen. Jag hoppas Sandra Bullock kammar hem statyetten men det är enbart mitt hjärta som talar nu. En skådespelarinsats som jag tycker saknas här är Emma Thompson i Saving Mr. Banks. Hon var jättebra där, bra mycket bättre än filmen. Vem vinner då? Jag tror faktiskt Cate Blanchett. Tyvärr.

Här är Movies-Noirs tankar om denna kategori.

Publicerat

LIVET GÅR VIDARE

Om det är nån som skulle vilja ha en filmisk förklaring till begreppet ”finsk stämning” så föreslår jag man tittar på denna films första tio minuter. Det är så obekvämt att beskåda, det är så ledsamt, det är så pinsamt och det allra värsta är att det inte känns som en överdrift.

Scenen jag pratar om utspelar sig i en talkshow. En person på scen som vill lätta sitt hjärta, ytterligare personer som bjuds in och en publik som får gladiatorspelsditon i antikens Rom att kännas beskedliga.

Utan att spoila filmen för mycket, Birdee Pruitt (Sandra Bullock) lever ett liv som inte riktigt var som hon trodde. Hon sjunker som en gråsten, tar sin dotter (Mae Whitman) och sitt pick och pack och flyttar hem till sin gamla mamma (Gena Rowlands). Självklart bor mamma kvar i den lilla inskränkta hemstaden och Birdee tvingas fejsa gamla klasskompisar som hon inte var helt schysst emot när hon bodde där som ung. Hon var den vackraste tjejen i både skolan och staden och hon var tillsammans med skolans snyggaste sportkille och dom flyttade från hålan och bildade familj.

Man kan se den här filmen med två olika glasögon. Ett – det är en amerikansk sliskig moralpekoral som behandlar kärlek och relationer som om det var på femtiotalet. Två – det är en mysig no-brainer-film som inte bör tas på så himla mycket allvar.

Jag såg Livet går vidare med båda dessa glasögon på. Vissa scener i filmen är svinirriterande, speciellt när Birdee kör sin offerroll ända in i kaklet. Sen funkar inte kemin mellan Sandra Bullock och Harry Connick Jr så toppen alls. Men om man kan bortse från det så har Forest Whitaker lyckats regissera skådespelarna till att faktiskt LYSA i större delen av filmen. Barnskådespelarna är fenomenala (är inte Mae Whitman alltid det?), Gena Rowlands är härlig och Sandra Bullock är hundra procent Sandra Bullock:sk, precis sådär charmig och gullig som bara hon kan vara.

Själv satt jag med en toarulle bredvid mig filmen igenom, tårarna bara sprutade. Jag vet inte om jag ska – eller kan – skylla på musiken som är på pricken så sliskig/känslosam som en film som denna kräver men hur som helst gjorde filmen nåt intryck på mig som endast en hög snytpapper och mosiga söndergråtna ögon kan vara bevis för. Eller så behövde jag bara gråta och filmen blev ett välbehövligt alibi för att släppa ut lite? Kan vara så, I don´t know.

Publicerat

GRAVITY

Att befinna sig i gången mellan Stockholms centralstation och tunnelbanan i rusningstid kan vara en otäck utomkroppslig upplevelse. För mig är det det.

Jag tvingas befinna mig där ibland och varje gång försöker jag fokusera på känslan jag hade i magen 1990 när jag gick där varje dag. Då njöt jag av folkvimmel, av pulsen, av snabba ben, stressade suckar och den där killen som satt i rullstol och ropade ”VYKORT! VYKORT!” hela tiden. Nuförtiden behöver jag en pappåse att andas i. Jag får tunnelseende, det svartnar för ögonen och det kliar på kroppen. Jag vill bara lägga benen på ryggen och fly men det finns ingenstans att springa. Vi är packade storstadssillar i ett trångt utrymme utan syre och nödutgång och det är vidrigt. Absolut vidrigt.

När jag var liten ville jag bli astronaut. Om det inte gick att bli astronaut ville jag  bli stuntman. Jag ville sitta nedtryckt i mitten på ett stort traktordäck och åka jättesnabbt nedför jättebranta snötäckta backar och jag trodde på fullt allvar att detta var ett efterfrågat stunt från många filmmakare. Nu vet jag bättre. Jag vill inte längre bli stuntman men fram till kl 17.30 igår drömde jag fortfarande om att bli astronaut.

17.30 igår satt jag nämligen med nyinköpta 3D-glasögon på den perfekt-uträknade-bästa-raden-för-3D-tittande-på-Rigoletto1 och väntade på filmen jag varit så sjukt pepp på så väldigt länge. Jag har haft en känsla av Gravity (eller ”Bullock in space” som x-svägerskan säger) som jag sällan känner om filmer jag längtar efter. Jag har känt en aggressiv ovilja att se en endaste trailer, jag har aktivt undvikit texter om filmen och jublande tweets har fladdrat förbi i parti och minut i ögonvrån men jag har scrollat fort och förbi. Den enda informationen om filmen jag medvetet valt att ta till mig av är det som sagts i Alex&Sigges podcast.

Gravity är en film med den enklaste av handling på den svåraste av platser. En snabb beskrivning av filmen är ett simpelt drama mellan en genuint glad man och en mer inbunden kvinna som befinner sig vid Hubbleteleskopet. Pudelns kärna i historien är Hubbleteleskopets geografiska position. Det hade varit en helt annan typ av film om teleskopet funnits att hitta i Gobiöknen, på Cheopspyramiden, vid Observatorielunden, under Marianergraven eller hemma hos Christian Grey men nu är den i en omloppsbana runt jorden, ungefär 60 mil upp i luften. Gravity är alltså ett rymddrama, ett drama så långt ifrån en science fiction-film man kan komma. Science fiction är påhittade grejer, Gravity är verklighet.

När jag satt i biofåtöljen igår var allting verkligt. Min kropp var med om någonting precis lika realistiskt som när jag går från pendeltåget till gröna linjen och hjärtat försöker bulta sig ut genom bröstkorgen. Jag fick en fysisk reaktion på en psykisk påfrestning, något som aldrig förut hänt mig framför en film. Jag satt och spände armarna som i kramp men jag märkte det inte förrän efter en timme. Jag andades med öppen mun. Jag svor åt PÖBELN som käkade popcorn med samma frenesi som dom utsvultna grottmännen i Kampen om elden hade gjort om dom hittat något ätbart under en sten men en kvart in i filmen var dom borta. Inte popcornen men pöbeln. Dom fanns inte. Det var jag, Sandra, George, den oändliga rymden, dom himmelskt vackra vyerna över jorden och tiokilossäcken med potatis som parkerat på bröstkorgen.

Det var tungt att andas. Syrefattigt. Jobbigt. Klaustrofobiskt. Jag tänker på hur det gått om jag haft anlag till panikångest eller astma, om jag hade behövt preventivt medicinera. Jag tror det. Jag tänker på lungorna som knappt behövt jobba på en och en halv timme. Luften passerade knappt gomseglet, längre ner var det stopp, potatissäcken var i vägen. Jag glömde till och med att andas kvadratiskt, sådär som psykologen lärde mig när det var som svårast att härda ut.

Det är inte bara orden som tar slut ibland, kroppen kan också göra det. Min tog slut 19.01 igår. Jag svettades men hade inte tränat. Jag grät inte men tårar rann. Gravity är en upplevelse, en film som SKA ses på stor duk och i 3D. Och om du sett filmen så förstår du nog den sista tanken jag hade innan filmen tog slut: ”INGEN JÄVLA KROKODIL NU BARA!!”.

Jag såg Gravity tillsammans med några filmbloggande vänner. Jojjenito , Henke och Har du inte sett den. Utan att spoila för mycket, summan av våra gemensamma betyg är 5,0! Alltså fördelat på sex personer. Hur ofta händer det?

Nu när jag sett filmen har jag roat mig med att läsa en del av proffstyckarnas recensioner. Fredrik Sahlin på Kulturnyheterna känns på gränsen att ta fram motorsågen, Expressens Ronnit Hasson får inte många rader till förfogande, inte heller Camilla Larsson på Helsingborgs dagblad men dom båda verkar gilla filmen. Aftonbladet ger en trea men dit kan jag inte länka för filmrecensionerna är på ”köpesidorna”, detsamma gäller DN (som ger en fyra) men nåt som är både gratis och gott är Alex&Sigges podcast och här finns Gravityavsnittet Drifting att lyssna på.

Publicerat

Fredagsfemman # 90

5. Michael Cera

Se This is the end. Då förstår du varför.

.

.

.

.

4. Loki can dance!

På onsdag har Thor: The Dark World premiär, den ska slåss om ungdomarnas höslovstid och månadspeng tillsammans med dom åtta (8!!!) filmer som har premiär ikväll. Jag var inte superimpad av första Thor-filmen och tyckte mycket berodde på en blek Loki i Tom Hiddlestons tappning. Hur tänkte jag? Tom Hiddleston blek? Han är störtcool ju. Det får bli biobesök med barnen på onsdag!

 

3. Halloween närmar sig

På måndag tänkte jag plocka fram häxhatt, Scream-mask, varulvshänder och vampyrtänder och dra igång den årliga Skräckfilmsveckan här på bloggen, i år precis som övriga år gemensamt med Filmitch. Förra året hade jag en liten förhoppning om att 2013 skulle bli det första året då jag kunde ha riktigt Halloweenmys med barnen härhemma, handplocka passande skräckfilmklassiker och gå all in med pynt och snacks. Nu blir det inte så. Det är fanimej omöjligt att få över kidsen till the dark side, dom vill inte se läskiga filmer och dom båda är väldigt tydliga på den punkten. Väldigt. Så jag suckar lite och hoppas på 2014. Vill du gotta dig ordentligt i Halloweenteman så kör både Sofia, Flmr och Jimmy hårt just nu och Movies-Noir börjar sina skräckveckor när som helst. Klicka in,  läs och rys.

.

.

2. Bullock hjärta Clooney

Äntligen. Härligt. Wow. Ojoj. Idag är det premiär på höstens kanske mest högpeppade film, Gravity. Sandra Bullock och George Clooney i rymden med manus och regi av Alfonso Cuarón (Harry Potter 3 och Children of men). Jag är lite handsvettig faktiskt. Och jag har inte ens sett en trailer. Jag vet ingenting mer än att jag ser fram emot kvällen. Som tusan.

.

.

1. Filmspanarträff på Uppsala kortfilmsfestival

Imorgon flyttar vi filmspanarträffen till Uppsala för att gemensamt gå och titta på lite annan typ av film. Det är Uppsala Internationella Kortfilmfestival, det är tågresa för vissa, det är hemmaplan för några och säkerligen en mysig lördag för alla.