Etikett: Sandra Hüller

Publicerat

BROWNIAN MOVEMENT

I Min pappa Toni Erdmann spelar Sandra Hüller en rätt naken roll, to say the least. Hon känns väldigt bekväm i sin nakenhet, så pass bekväm att jag som tittar till slut också vänjer mig vid dom rätt explicita scenerna hon gör.

När jag började gräva i hennes filmografi hittade jag denna film från 2010 och nu förstår jag varför hon kändes så naturlig i Toni Erdmann, det var ju jordnötter jämfört med Brownian Movement. Här är hon naken mest hela tiden, plus att hon har sex med kreti och pleti utan att egentligen själv förstå varför. Eller så vet hon varför hon tar hem okända män (patienter) för lite kravlös sex, men filmens beskrivning av varför känns lite luddig. Kanske finns det ett genomtänkt manus, kanske inte, kanske ville manusförfattaren och regissören Nanouk Leopold bara ha en godkänd anledning till att filma bröst och håriga ryggar i närbild, vad vet jag?

Det finns en viss komplikation mellan att ofta vilja ha sex med random män och att samtidigt vara gift med en man som blir väldigt ledsen när man är otrogen och det får filmens Charlotte (Hüller) erfara. Vad lösningen på problemet är får du helt enkelt ta reda på själv men för egen del kändes det på tok för enkelt. No no. Ett icke tillfredsställande slut.

Publicerat

MIN PAPPA TONI ERDMANN

Det finns filmer och så finns det filmer. Sen finns det filmer som blir snackisar fast man kanske inte riktigt förstår varför och dagens tyska film är en sådan.

Min pappa Toni Erdmann (eller originaltiteln Toni Erdmann) handlar om en pappa som inte alls heter Toni Erdmann. Han heter Winifried Conradi (Peter Simonischek) och har en vuxen dotter som heter Ines (Sandra Hüller) som har nåt höjdarjobb i Bukarest men som verkar vara allt annat än lycklig. Och vad vill alla normala pappor? Jo, se sin dotter glad naturligtvis. Så vad gör Winifried? Han tar en månads tjänstledigt från jobbet på skolan, åker till Bukarest och dyker helt oanmäld upp på dotterns arbetsplats. Där börjar en dråplig historia om en helt vanlig pappa som beter sig mycket märkligt och som i ett försök att göra gott sätter dottern i skiten i mängder av situationer som skulle ge vem som helst både stressfraktur i nacken och läckande magmun.

Min pappa Toni Erdmann är två timmar och fyrtiofem minuter lång. Varför då? Det finns ingenting som talar FÖR att filmen behöver vara så väldans lång annat än att den är Tysklands Oscarsbidrag och ett Oscarsbidrag under 2,5 timme går ju inte för sig… Första halvan är väldigt långsam – på gränsen till seg – men den är inte sövande, bara just långsam. Det smygs in lite scener här och där som gör att man vaknar till lite (tack för det) men när eftertexterna rullade satt jag ändå och undrade vad the fuzz was all about.

Vad vill filmen säga? Att ett par löständer kan förändra världen? Att man aldrig får tappa sin humor? Att om man har glada barn kan man dö lycklig? Att det gäller att vara kreativ när det vankas teambuilding eller födelsedagskalas? Att om man ber om ”extra allt” på en grön kaka så är det dumt att få en rosa?

Det finns helt enkelt mycket att fundera på när det gäller den här filmen. Den inkluderar många – till och med väldigt många – lösa trådar men även om jag kanske förväntat mig mer än jag fick så känner jag mig tämligen nöjd trots träsmaken i baken. För mig är det Sandra Hüller som är The Boss i den här filmen, hon gör sin Ines förjävla bra och jag har aldrig förr sett ordet ”obekväm” gestaltas så ofta och innerligt som hon lyckas med här.

Vad tyckte mina filmspanarvänner om denna tyska triumf? Klicka på länkarna så får du se.
Sofia
Henke
Jojje
Carl

 

 

Och vill du höra mig prata om denna film är det Snacka om films avsnitt 56 som gäller.

Publicerat

Fredagsfemman #243

5. En skam för Sverige 2

Nu ger sig Soran Ismail och Magnus Betnér ut på vägarna igen med uppföljaren till deras tänkvärda, underhållande och helt enkelt skitroliga föreställning En skam för Sverige. Det är inte lätt att hitta skojigheter som faller både en 19-årig dotter och en 17-årig son på läppen men jag behövde inte fråga två gånger om dom ville följa med och titta på En skam för Sverige 2. På tisdag är det dags. Familjemys the Fiffilino way.

.

.

.

4. Jag vill bara tala om...

…att jag sett om Angry Birds-filmen och att den fortfarande är en fyra. Sådetså!

.

.

.

.

3. Hur man lyckas förändra ett iskallt TV-format till snällis-TV

Idol 2016 har lyckats med något som jag trodde var helt omöjligt, dom har lyckats göra ett stenhårt ytligt utröstningsprogram till ren och skär mys-snällis-TV. Och jag ÄLSKAR DET! Ikväll är det första utröstningen och jag erkänner utan att skämmas att för mig skulle hela gänget gärna få uppträda varenda fredag utan att nån åkte ut. Jag blir så GLAD av det här, av en idoljury som bjussar på sig själva och som ger kritik på ett rättvist och varmt vis och den känslan sprider sig bland deltagarna som verkar både våga och vilja leverera på en helt annan nivå än det varit övriga år. Om det till och med visar sig i ett program som Idol att ALLT och ALLA blir bättre av att umgås med – och vara – snällisar så kanske vi kan spika det en gång för alla att det faktiskt är sant?

.

.

.

2. Sandra Hüller

Ikväll har den tyska filmen Min pappa Toni Erdmann biopremiär och imorgon kan du läsa min recension här på bloggen. Men innan du får se om jag tycker filmen är fågel, fisk eller mittemellan så måste jag fylla filmens kvinnliga huvudrollsinnehavare lite extra. Sandra Hüller spelar nämligen Ines, dottern till mannen som kallar sig Toni Erdmann och SOM hon gör det! Jag undrar om det inte är Oscarsnomineringsvarning på henne här, för SÅ bra är hon!

.

.

.

1. Transparent säsong 3

Vad mer kan jag säga än att jag inte kan säga nåt alls. Jag är helt fucking STUM. Stum av beundran över Jill Soloway som skapat denna extraordinära TV-serieupplevelse och jag vill bara se mer mer och mer. Samma känsla har jag känt under alla tre säsongerna och varje gång har jag tänk att det inte kan bli bättre men det kan det. Säsong 3 är världsrekordklass och till min STORA och YSTRA glädje har säsong 4 fått grönt ljus! Så signa upp på Viaplay och njut av härligheten!

.

.

Publicerat

REQUIEM

När ordet exorsism finns med i en filmbeskrivning tror jag lätt att det är en skräckfilm jag ska få se. Nu vet jag att det inte alltid är så. Requiem är nämligen tysk diskbänksrealism i kombination med psykisk ohälsa, epilepsianfall, demoner OCH exorsism och nånstans känner jag att det går att ha för många ingredienser i en kaka, det går faktiskt. Nånstans måste nån sätta ner en fot och säga app-app-app, ingen hårdstekt bacon i bananmuffinsen, men här har regissören Hans-Christian Schmid och gänget bara kört på, rätt in i kaklet bara.

Michaela (Sandra Hüller) lyckas spela grå mus nästan lika bra som Ulrich Mühe i De andras liv. Hon känns så totalt ointressant och världsfrånvänd, jag får aldrig nån känsla för henne, vad hon vill och vad hon känner. Hon är liksom bara genomskinlig – och beige. Att hon inte mår bra, att hon har fått en extremt strikt katolsk uppfostran, att hon uppenbart är sjuk hjälper inte, jag bryr mig liksom inte om henne, hon når inte fram.

Näpps. Min dom blir: torrt, tyskt och dötråkigt.