Katja (Amy Deasismont) är söt, disiplinerad och framgångsrik konståkerska. Stella (Rebecka Josephson) är rultig, gillar grillchips, har inga direkta förutsättningar för att bli bra på konståkning men tränar ändå. Hon är nämligen Katjas lillasyster och hon ser inte bara upp till sin äldre syster, hon är dessutom kär i Katjas engelskspråkige tränare, den bra mycket äldre Jacob.
Katja och Stella bor med sina föräldrar Lasse och Karin (Henrik Norlén och Annika Hallin), en familj som på pappret verkar vara urtypen för en svensk familj med föräldrar som kämpar med ”livspusslet”. Ingenting konstigt ”på ytan” alltså men så berör filmen ett problem som sällan tydligt syns. Den sjuke blir väldigt duktig på att ljuga och gömma, på att stoppa fingrarna i halsen.
Katja har anorexia och det är det bara Stella som vet.
Sanna Lenken har skrivit och regisserat en film som känns solid ända från ax till limpa. Välskrivet och välspelat, jag bryr mig om alla rollfigurerna vilket jag tror beror på att dom inte känns som figurer utan som människor. Föräldrarnas frustration och oförmågor, lillasystern som blir som en skuggfigur i familjen och storasystern som brottas med ett problem ingen som inte varit där kan förstå.
Amy Deasismont fick en guldbaggenominering för Bästa Kvinnliga Biroll i år men i mina ögon är det Rebecka Josephson som är den stora stjärnan. Filmen vilar liksom på hennes unga axlar. Hon är med i varenda scen och hennes roll kan banne mig inte vara lättspelad.
Jag tror kanske inte att Min lilla syster är en film som ungdomar själva letar upp och tittar på, därför hoppas jag att den kommer visas i skolorna. Jag hoppas även att den når fram till föräldrar som sliter sitt hår för att lösa problem föräldrar oftast inte kan lösa själva. Det är helt enkelt en riktigt sevärd film, på många sätt.
