När jag gick i skolan var jag ganska duktig. Man skulle kunna säga att jag var en prestationsinriktad pluggis. Jag tyckte skolan var rolig, jag tyckte inte läxor var en börda, jag sög i mig information och tyckte att det var en positiv pulshöjare att få tillbaka skrivna prov.
När jag gick i skolan hade jag en riktigt svag punkt: matte. Siffror och jag är inte bästa vänner och det visste min mamma. För att pusha mig att bli bättre i matte gjorde hon en deal med mig: om jag fick 1-2 fel på proven fick jag en singel och om jag hade alla rätt fick jag en LP.
Jag hade ganska många skivor i min samling. Inte lika många som Rob Gordon (John Cusack) i den här filmen men många fler än mina klasskamrater. Jag var otroligt rädd om mina skivor, hade plastfodral runt dom stora favoriterna och hade dom ställda i oklanderlig bokstavsordning. På många sätt var skivorna mitt liv. Jag lyssnade om och om igen, jag vände på dom om och om igen, jag pluggade texter, jag letade upp rariteter, åkte till Den Stora Staden för att leta plattor byhålans lilla skivaffär aldrig skulle ta in och jag ääälskade snygga omslag. Det hände att jag använde dom som tavlor, strategiskt utplacerade i flickrummet, men dom fick bara stå framme en begränsad tid då jag var ohyggligt ängslig över att behöva se dom solblekas.
Jag hyrde High Fidelity på DVD på vårkanten 2001. Jag hade ganska höga tankar om filmen huvudrollsinnehavaren till trots. Att känna ett samröre med en filmkaraktär, att hitta gemensamma nämnare, att förstå och uppleva någons liv på film och att jag därigenom greppar mina egna egenheter, sånt är rätt häftigt och när jag känner så brukar skådespelarens namn och fejs spela mindre roll. Att jag inte skulle känna *klick* med Rob Gordon fanns inte, självklart skulle det här vara en film för mig. I lööööv maj vajnyls liksom. Att vänner sagt att det var en ”snubbefilm som bara snubbar förstår” gjorde mig ännu mer säker på att jag skulle gilla den. Där jag växte upp var vinylskivor ingen tjejgrej direkt.
Rob Gordon är alltså en snubbe som har en skivaffär, älskar listor och har det lite halvmeckigt med sina kärleksrelationer. Han pratar musik och umgås med sina polare Barry (Jack Black) och Dick (Todd Louiso). SOM jag önskar att jag tyckte allt detta var intressant nog för en film. Sällan har jag önskat mig en portion engagemang mer än nu men nej, det går inte, jag kan inte, det funkar inte. Rob just doesn´t do it for me. Jag vet inte hur mycket av problemet som ligger hos John Cusack som skådis men jag kan gissa mig till att det är en hel del. Jag gillar ju inte honom. Jag gillar aldrig honom. Däremot VILL jag väldigt gärna gilla honom här och så brukar jag inte känna när jag ser filmer med honom i en stor roll. Den känslan är lika stark nu som när jag såg filmen 2001. Han är vinyl-Rob ju.
Iben Hjejle är kanon som flickvännen Laura, Catherine Zeta-Jones gör sitt bästa som det ytliga exet och jag retar mig minimalt på Jack Black trots att han spelar Jack Black. För att summera det så enkelt jag kan: High Fidelity är på intet sätt en dålig film, den är bara för dålig.
Jag älskar fortfarande vinylskivor men jag gör det lite mer på distans numera. Nedpackade i flyttkartonger ligger dom fodral vid fodral och gnussar och väntar på bättre tider. Jag behöver inte bry mig om integraler längre. Mamma ger mig inte skivor för att jag ska vara duktig. Livet är helt enkelt bra mycket bättre nu än 1985.
[Apropå det här med adaption bok till film: ja jag har läst boken och ja jag läste den efter att jag sett filmen och ja jag tycker att boken är mycket bättre än filmen.]