Etikett: Sarah Dawn Finer

”Man behöver inte vara djup för att ha kul” är en sanning som Selma Trastells (Moa Gammel) polare verkar gilla att upprepa. För egen del tycker jag tvärtomtanken är mer korrekt – man behöver inte vara kul för att ha djup eller varför inte man behöver inte ha kul för att vara djup.

Nåja. Det där ganska ogenomtänkta citatet är inte på något sätt representativt för filmen, det finns nämligen en handfull oneliners här som sitter som GJUTNA. ”Den där flickan har hår på fittan!”, till exempel. Jag fattar precis vad kulturtanten Britta Mattsson (Lotta Tejle) menar när hon säger det, när det går upp för henne att romcompocketdrottningen Selma som-skriver-som-en-15åring-och-har-djup-som-en-vattenpöl faktiskt har nåt, som faktiskt kan bli en författare som inte per automatik sågas jäms med fotknölarna när det vankas bokrecensioner.

Kärlek Deluxe är en film som fått mest uppmärksamhet på grund av ”skådespelare som inte är riktiga skådespelare” i rollistan – Martin Stenmarck som Selmas coverbandsspelande kärleksintresse och Sarah Dawn Finer som Selmas kompis. Det inte så många verkar ha kommit ihåg det viktiga tillägget, att dessa två hur ”oriktiga” skådisar dom än är, är bra mycket bättre skådisar än många som ser skådespeleri som sitt främsta och enda yrke.

I Melodifestivalen 1984 sjöng Anders och Karin Glenmark låten Kall som is. Jag hade kunnat stämma in i den sången som en homage till mina förväntningar strax innan jag satte mig ner för att se filmen. Med ett medelbetyg på 2,1 från 18 svenska filmkritiker så kunde dom inte vara annat än iskalla (4,3 på IMDb är ingen höjdare det heller) och återigen visar det sig att precis som att hunger är den bästa kryddan och ett gott samvete den bästa huvudkudden så är låga förväntningar den vettigaste inställningen när man ska film. Jag tycker nämligen om Kärlek Deluxe!

Okej, manuset är bitvis lökigt, Moa Gammels karaktär är föga trovärdig och det är tämligen tröttsamt att när hon är framgångsrik chic-lit-författare har hon långt blont hår, när hon ska bli ”djup” och ”svår” klipper hon page och lugg (och färgar givetvis håret mörkt) och när hon sen blir ”sig själv” ryker pagen till förmån för en kortare – och blond – frisyr.  Den här grejen att hon inte ”duger” för att hon inte är en ”fin författare” – och faktiskt går på den grejen så stenhårt själv – köper jag inte. Men om man kan bortse från vissa lösa delar i handlingen är det en mysig liten film.

Martin Stenmarck kan charma en sten som sköningen John och han tillsammans med den underbara Lotta Tejle ger mig myspyskänslor i magen när jag ser filmen. Den som konstigt nog är sämst i filmen är Moa Gammel och detta trots att hon är en ”riktig” skådespelare.

Jag tror på att man kan vara och ska få vara precis allt man själv vill, det är bara man själv som sätter gränserna. Nånstans är det själva kärnan även i denna film. I manuset är det Selma Trastell som ska lära sig detta den svåra vägen men i verkligheten är det Martin Stenmarck som genom att tacka ja till denna roll borde slå många janteförespråkare och andra skeptiker på fingrarna.

Vem har bestämt att man inte kan skådespela bara för att man även kan sjunga och spela? Svinlarvigt. Heja Martin!