Etikett: Sarah Jessica Parker

Publicerat

HERE AND NOW

Av någon anledning har jag sett en del på ytan ”små” filmer på sistone, filmer som känns anspråkslösa och ”enkla” att titta på men som visat sig vara både djupa, fina och rätt ”jobbiga” att se. Jobbiga i betydelsen krävande men inte på grund av att filmen på något sätt är dålig. Jag har bara hittat mig själv sittandes i soffan med tårarna rinnande fler än en gång senaste veckan och detta på grund av dessa små filmer som egentligen ”bara” handlar om livet.

(Nej, det är inte SM i citationstecken jag försöker vinna idag)

I dagens film, Here and now (som också går under titeln Blue Night) spelar Sarah Jessica Parker den framgångsrika jazzsångerskan Vivienne som försakat det mesta i livet på grund av sin karriär. Dottern bor hos pappan, vänner träffar hon sällan, relationen med mamman, den egocentriske passivt aggressive fd skådespelerskan Jeanne (Jaqueline Bisset), är allt annat än fridfull och KK-förhållandet med trummisen i bandet verkar inte bli mer än just det.

Vivienne har besvärats av huvudvärk under flera år men har aldrig tagit tag i det, aldrig satt sig själv i första rummet på det sättet. När filmen börjar sitter hon i ett väntrum på ett sjukhus och väntar på provsvar. Svar som hon får. Svar som förändrar hela hennes liv.

Here and now påminner en hel den i uppbyggnaden om den svenska filmen Dag och natt, den där Mikael Persbrandt åker runt under ett dygn för att ”säga hejdå” då han bestämt sig för att ta livet av sig. Vivienne har inte bestämt sig för just det men under det dygn filmen utspelar sig hinner många känslor passera och dom allra flesta av dessa visas via Sarah Jessica Parkers ögon, inte genom ord. Väldigt väldigt fint spelat av henne. Att hennes dygn av taxiåkande och extrempromenerande även innefattar gående på New Yorks gator i 15 cm sylvassa klackar är en annan femma. Inte ens klackvana fötter och vader hade pallat den natten.

Jag tycker om den här filmen. Den tickar på, den liksom glider fram, ungefär som någon som lever exakt bara här och nu. Sådär som jag önskar att man alltid kunde leva och helst utan att hamna där på grund av yttre påverkan. Det är som att livet sitter bredvid en i soffan och knackar en på axeln. Hallå. Hallåååå. Jag är här nu. Precis här och nu. Imorgon är en annan dag och den vet vi ingenting om så….andas…och lev NU.

Filmen finns att hyra på Itunes.

Publicerat

LUCKA #20: VÄLKOMMEN TILL FAMILJEN

Meredith Morton (Sarah Jessica Parker) är en överklassquinna med en pinne uppkörd i röven. Nu ska hon hem till pojkvännen Everett Stone (Dermot Mulroney) och hans stora och vivida familj för första gången och – givetvis – fira jul.

Det är mamma Stone (Diane Keaton), pappa Stone (Craig T. Nelson) och Everetts syskon Amy (Rachel McAdams), Ben (Luke Wilson), Thad (Tyrone Giordano) och Susanna (Elizabeth Reaser), det är även en del äkta makar till syskonen, ett ex som är polis samt Merediths syster Julie (Claire Danes) som kommer dit och fungerar som nån slags….reagens…på hela gänget.

Familjen Stones stora hus är såklart oklanerligt julpyntat och utstrålar så mycket storfamiljshärligheter att jag inte kan värja mig. Jag vill också vara där. Jag vill ha en stickad jultröja med renar och dricka eggnog och tjafsa med idioter jag delar dna med och kramas med framtiden.

Det är det bästa med julfilmer som denna, såna som inte bara är lull-lull och mys utan även har en del scener som gör rejält ont i magen och framkallar en och annan tår trots att den samtidigt är skön, fnissig och rätt oförarglig.

Så vill du titta på något juligt och underhållande men som ändå ger lite tuggmotstånd så är The Family Stone ett perfekt val. Den finns dessutom på Netflix OCH den står och väger mot en fyra. Kanske blir en uppjackning om jag ser om den nästa jul?

Betyg till filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

.

.

Publicerat

Fredagsfemman #246

5. Hur mycket bättre kan det bli?

Imorgon börjar årets Så mycket bättre och på pappret känns det som det kan bli en riktig höjdarsäsong! Lisa Ekdahl, Danny Saucedo, Jill Johnson, Little Jinder, Tommy Nilsson och Magnus Carlson, jag kommer inte missa ett enda avsnitt!

.

.

.

4. Christian Andrén

Vilken hjälte! Får han inte en Guldbagge för sin roll som Rikard i Jätten då äter jag upp ett bouleklot. Eller ja….lillen i alla fall. Om den är gjord av marsipan. Eller choklad.

.

.

.

3. Linda Sato

För en sisådär åtta år sedan, typ, dök det upp en bok på marknaden som var baserad på en blogg och som handlade om singellivet i storstan, om dejtande, om att vara nyskild, mamma och letandet efter ”den rätte”. Den boken var skriven av mig. Några år senare kom det ut en liknande bok skriven av Hannah Widell men nu – NU – har Linda Sato visat var skåpet ska stå för alla framtida böcker i denna genre. Det är bara att lägga ner. Hon är bäst! ”Tusen känslor och nästan lika många män” borde kunna bli en TV-serie – eller film för den delen – SÅ galen och underhållande är den. Så ett tips till alla tjejer och kvinnor som tror sig kunna känna igen sig åtminstone liiiite i den här berättelsen: KÖP Å LÄS!!!!

.

.

.

2. Monsters of film

Nu är Monsters of film-festivalen igång som bäst i Stockholm och dom visar en hel drös med riktigt bra filmer i år. Men för alla som kanske inte har möjlighet att besöka festivalen så går det att se tio filmer som Monsters on demand, alltså hyra dom för att se i hemmets lugna vrå. Här är en länk till hela festivalen och vill du ha ett tips bland demand-filmerna, hyr Evolution. Jag såg den på Stockholms filmfestival förra året och den är precis lika tok-knepig som den är bra.

.

.

.

1. Divorce

Har du varit på bio och sett den föga tillfredsställande filmen Jag älskar dig – en skilsmässokomedi och känner att du fortfarande vill ha mer, att just skilsmässokomedi är en genre som borde grottas ner betydligt mer i? Ta mig på orden nu – klicka in på HBO och börja titta på serien Divorce! Sarah Jessica Parker och Thomas Hayden Church försöker skilja sig och hur jobbigt det än är, det är jäkligt underhållande att titta på!

Publicerat

ALL ROADS LEAD TO ROME

Kommer du ihåg Ella Lemhagen? Den svenska regissören som fick sitt stora genombrott 1999 med sin tredje långfilm: Tsatsiki morsan och polisen? Sedan dess har hon gjort filmer som Kronjuvelerna, Pojken med guldbyxorna och Patrik 1,5.

Nu är hon tillbaka med en amerikansk-italiensk samproduktion, en romantisk komedi som utspelar sig i Italien med Sarah Jessica Parker i huvudrollen som tonårsmamman Maggie som flytt USA med sin rosahåriga dotter som fått för sig att hon ska ”ta på sig” skulden för den struliga pojkvännens droginnehav för att hon är ”ungdom” och straffet kommer bli lindrigare.

Maggie har hyrt ett hus som hon tydligen hyrde även för tjugo år sedan och som av en slump (slump? haha) visar det sig att den italienske pojkvännen från förr, Luca (Raoul Bova), fortfarande bor i huset bredvid och han dyker upp ungefär femton sekunder efter att dom parkerat den lilla gula (fula….tydligen) bilen. Och Luca bor där med sin gamla mamma Carmen (spelad av den gamla hetingen Claudia Cardinale, som av naturliga skäl inte är ashet länge. Hon är född 1938…)

Javisst, det blir såklart kärlekstrassel och det blir tonårsrebellande och gammal-tant-spränger-gränser och kulturkrockar gällande genusfrågor och….jag skulle kunna skriva ”yada yada yada” nu….eller ”gäsp”….eller ”vad synd”  för det är precis alltihop det där.

Äsch. Det stora – största – problemet med filmen är att det inte är något nytt under solen. Inget alls. Precis allt har setts och gjorts förut och därför undrar jag i mitt stilla sinne varför en massa människor upplever att en film som denna prompt måste göras?

Vad gäller Ella Lemhagens insats som regissör har jag ingenting att klaga på, jag tror hon gjort exakt det som ingick i löneöverenskommelsen. Att filmen känns intetsägande beror mer på Josh Appignanesi och Cindy Myers manus. Gamla rester är sällan kul.

 

Publicerat

Tre om en: Okejrå, Matthew McConaughey HAR visat en hel del magrutor i sina dar. Också.

För första gången i Fiffis filmtajms historia föräras en skådespelare med hela TVÅ stycken Tre om en-inlägg.

Tidigare i veckan skrev jag om Matthew McConaughey och tre av hans mer seriösa skådespelarprestationer och samtidigt ifrågasatte jag detta tjatande om att han i många år ”bara” var en snygg kille som visade magrutorna och att han nu – plötsligt – är så bra. Nu när jag tittat/återsett några av hans mer lättsamma filmer får jag kanske ta tillbaka mitt ifrågasättande en smula eller helt enkelt radera ordet ”bara” i den förra meningen. Han var snygg, han visade visserligen magen men bra skådespelare, det har han alltid varit.

 

HEMMA BÄST (FAILURE TO LAUNCH, 2006)

Tripp (McConaughey) är 35 bast och bor hemma. Givetvis är han svinsnygg och supercharmig men bortskämd in absurdum. Han säljer segelbåtar, sportar med polarna och dejtar tjejer och när tjejerna kommer för nära, när dom blir intresserade på riktigt, vad gör han då? JO, han bjuder hem dom på ”hemmamatch”, givetvis med en inklampande förälder som grädde på moset, då slipper han mecket med att göra slut, tjejerna lägger benen på ryggen och drar alldeles självmant.

Men föräldrarna har fått nog. Tripp måste flytta, han måste växa upp. Tyvärr är dom ena supermesar och istället för att sätta hårt mot hårt anlitar dom ett ”proffs”, en konsult i konsten-att-få-vuxna-män-att-lämna-föräldrarnas-trygga-famn-branschen (ja precis, den lukrativa branschen). Proffset heter Paula (Sarah Jessica Parker) men det säger sig självt, hur lätt är det att vara proffs och vara i närheten av ett stomatolleende snygglo  hela dagarna?

Hemma bäst är en fånig liten film som klarar sig på rätt sida avgrunden om man gillar dess skådespelare. Jag gillar Matthew McConaughey, jag gillar Sarah Jessica Parker, jag gillar Bradley Cooper, Justin Bartha och Kathy Bates. Zooey Deschanel är också med och jag känner hur jag ifrågasätter henne mer och mer efter The Happening. Är hon verkligen en bra skådespelare eller har hon bara haft tur och hamnat helt rätt i (500) Days of summer och New Girl? Hmmmm. Tål att tänkas på.

Filmen:

Magrutemängd:

 

 

 

 

 

 

SURFER, DUDE (2008)

För alla oss som är  Marty Hart och Rust Cohle-sakniga nu när True Detective säsong 1 är över är Surfer, dude lite av ett läkande plåster. Fast plåster förresten, det är mer som att ha varit storrökare i tjugo år och hux flux tvingas sluta för att sen se ljuset i ett paket chokladcigaretter.

Föga överraskande handlar filmen om en svinsnygg, supercharmig surfare med stomatolleende och solslingat krulligt halvlångt hår vid namn Steve (McConaughey). Steve har länge varit sponsrad med brädor och grejer men när sponsorerna försvinner tvingas han fundera en aning på livet….surfing….sig själv….surfing….en TV-såpa och…surfing.

Den här filmen var verkligen inte speciellt kul, inte heller speciellt bra eller underhållande. Det är Matthew McConaugheys kropp som är huvudrollen, den och hans bredrandiga knälånga badshorts och hur trevlig han än är att titta på så räcker det liksom inte för en hel film. Det räcker i fem minuter – max.

Det som gjorde min dag var scenerna med Steve och hans kompis Jack Mayweather (Woody Harrelson). Jag vill så gärna tänka att det är Rust och Marty många år innan dom jobbade tillsammans nånstans i Louisiana och livets hårda skola gjort dom aningens trubbigare.

 

 

 

 

 

 

Filmen:

Magrutemängd:

 

 

(han är typ tröjlös hela filmen igenom)

 

 

 

 

HUR MAN BLIR AV MED EN KILLE PÅ 10 DAGAR (2003)

Andie Anderson (Kate Hudson) jobbar på ett glassigt tjejmagasin och drömmer om att slippa skriva om ytliga skönhetstips. Ben Barry (McConaughey) jobbar på en reklambyrå och drömmer om att få ett diamantföretag som sin egen kund.

För att göra en lång historia kort: Andie ska skriva ett reportage om hur man gör för att skrämma bort en kille, vad ska man inte göra och inte säga? Hon ska få en kille intresserad och sedan få honom att dumpa henne inom tio dagar. Ben å andra sidan, han ska göra precis tvärtom. Hans chef utmanade honom. För att få chans på diamantklienten har han tio dagar på sig att träffa en tjej och få henne så pass förälskad i honom att hon följer med på firma-diamantfesten om tio dagar – OCH hon ska erkänna att hon gillar honom!

Neeeeeeej,  det är inte en spoiler, men Andie och Ben springer på varandra. Dom dejtar/träffas/hänger/umgås eller vad det nu är dom gör och att dom båda helt ovetandes lurar varandra är själva plotten.

Gillar man Kate Hudson och Matthew McConaughey kan man inte göra annat än att gilla den här filmen. Det är en Kate-och-Matthew-uppvisning. Jättemysig. Jättekul. Härlig på alla sätt och vis. Dom är svinsnygga och supercharmiga och har stomatolleende och passar ihop som blöta pusselbitar doppade i strösocker.

Filmen:

Magrutemängd:

 

 

Sammanfattningsvis så har alltså mängden magrutescener/speltid med bar överkropp inte det minsta med filmens kvalité att göra. Som om nån vore förvånad?

Sugen på att läsa mer om Matthew? Här är länkar till andra filmer med honom som jag redan skrivit om: Dallas Buyers Club, Mud, Killer Joe, Magic Mike, Flickvänner från förr,  The Wolf of Wall Street, Tiptoes, The Paperboy, Juryn – A time to kill, Sahara, Frailty, Lone Star, The Lincoln Lawyer och True Detective.

Publicerat

STATE AND MAIN

David Mamet är en man med en hel drös filmmanus på sitt samvete.  Många manus har blivit bra filmer och flera har den gemensamma nämnaren att dialogen är i det närmaste genialisk. State And Main har han både skrivit och regisserat och det känns som att han har fått filmen precis dit han vill.

Ett filmteam från Hollywood har ”invaderat” en liten byhåla för att göra filmen The Old Mill. En gammal kvarn är inte lätt att hitta och det är en dyr byggnad att bygga men samtidigt är det svårt att göra en film som kretsar kring en kvarn om man ingen har. I denna håla finns alltså Kvarnen, i alla fall är det var teamet tror. Att den brann ner 1960 är en annan femma.

Filmens manusförfattare är Joseph Turner White (Philip Seymour Hoffman) och han har det inte lätt. Regissören Walt Price (William H Macy) tvingar honom att skriva om berättelsen efter dom yttre förutsättningarna som ändrar sig hela tiden och dessutom är hans skrivmaskin puts väck. När filmens stora stjärna Bob Barranger (Alec Baldwin) landar i byn blir varenda invånare starstrucked men Bob själv blir bara strucked av den (alltför) unga Clara (Julia Stiles).

Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Claire (Sarah Jessica Parker) bestämmer sig för att hon inte vill visa brösten på film trots att det står i manus och kräver en plötslig löneökning på  800000 för att göra sitt jobb, den träliga Doug (Clark Gregg) försöker fira sin kärlek till Ann (Rebecca Pidgeon) men Ann har blivit förälskad i Joseph som har fått ett fiskedrag i fingret och är oförmögen att sköta sitt skrivmaskinande på egen hand och samtidigt uppvaktas Clara rätt hårt och frivilligt av Bob.

State And Main är en härlig film att se, den liksom böljar fram och tillbaka i ett skönt, glatt och fritt tempo. Redan vid förtexterna känner jag att filmen kommer göra mig gott och visst har det hänt att jag haft fel när jag känt så förut men inte denna gång. Filmen är precis så mysig som jag trott och hoppats. Det filmen däremot inte gör är stannar kvar. När den är slut är den slut och jag tackar för mig och den tackar för sig och vi båda säger det här var trevligt, det var en bra stund och sen går vi åt varsitt håll, ingen av oss tittar tillbaka och det är helt okej.

Här finns filmen.

Publicerat

NEW YEAR´S EVE

Om Robert Altmans Short cuts är en åttarätters provsmakningsmeny på Fredsgatan 12 så är New Year´s Eve en tugga av varje ljummen hamburgersort på Donken.

Om Magnolia är en vedungnsbakad pizza med perfekt krispiga kanter, ruccola, parmaskinka och riktig mozzarella så är New Year´s Eve en såndär fryst variant dom gör reklam för på TV med ”extra allt” men som bara smakar bakpulver.

Njää förresten, nu överdrev jag lite för helt smaklös är inte den här filmen. Den är inte usel men den är heller inte bra. Det är en samling kända fejs som sammanfogas i korta filmiska sekvenser men till skillnad mot fungerande filmer i samma många-historier-som-vävs-ihop-till-en-genren så saknar den här filmen en smart baktanke. Det är liksom bara ihopklippt sådär hejhopp. En plastikkirurg sätter inte fast ett öra mitt på kinden eller ett lillfinger mitt på ryggen, en plastikkirurg har liksom en tanke, en mall för vad som ska göras – och varför. En regissör och en klippare borde ha detsamma, eller åtminstone en fungerande kommunikation för att undvika slutresultat som dessa.

Regissören Garry Marshall är ett stort namn i romcomsammanhang efter att ha gjort filmer som Pretty woman, Frankie & Johnny och Runaway bride men efter Valentine´s day (2010) och nu denna känner jag mig mycket tveksam till om denne man borde få fortsätta filma. Han kanske kunde  tvångspensioneras, han är ändå född 1934.

I den här filmen blandas skådespelare som Robert DeNiro och Michelle Pfeiffer med Katherine Heigl och Zac Efron, Sarah Jessica Parker med Jon Bon Jovi, Ashton Kutcher med Jessica Biel, Halle Berry och Hilary Swank. Lite smått och gott kan man alltså säga, lite högt och ganska mycket lågt. Historien känns som en novelltävling från en högstadieskola och visst går filmen att se i brist på annat men jag begriper inte varför jag tittar. Urskiljningsförmågan är på semester. En lång en. Igen.

 

Publicerat

I don´t know how she does it

Kate Reddy (Sarah Jessica Parker) har ett såntdär högavlönat och glassigt resa-runt-på-torra-möten-och-prata-med-gubbs-i-grå-kostym-jobb, ett sånt där jobb vars titel går att uttala med inte förstå.

Kate är gift med Richard (Greg Kinnear, här i en klädsam frisyr ungefär fem centimeter längre än brukligt). Dom bor stort och charmigt stökigt och har två barn, Emily och lille Ben som en barnvakt har hand om på dagarna. Kates första prio är barnen, alltså det är vad hon själv tror. Barnen håller inte med. Familjen hamnar alltid i skuggan av hennes viktiga arbete och hennes man har ett djuriskt stort tålamod vad gäller detta. Jag hade tagit fram päronbollen efter ett halvår med henne om jag var Richard men i den här filmen funkar det inte så ty detta är en film om kvinnor för kvinnor och den handlar om den verklighet som vi kvinnor upplever dagligen, åtminstone är det vad mannen som gjort filmen verkar tro.

I don´t know how she does it hade kunnat vara en energiboost för sönderstressade mammor världen över, den hade kunnat fungera som en hejjaspark i baken eller som en påminnelse om att vi alla faktiskt gör precis så gott vi kan trots att många av oss har sjukt fulltecknade kalendrar och att det är bra nog, allt behöver inte vara perfekt men istället för att bli en positiv vind i rätt riktigt så blir filmen ett MEEEN VA FAAAAAN DÅÅÅÅÅ, i alla fall för mig.

Tillåt mig småle. Jag springer inte runt med pumps i nysnö. Jag springer inte heller mellan ett möte på ena stan till ett möte på andra sidan stan – på kullersten – i pumps utan att få knallröda kinder och svettdrypande lugg. Det skulle aldrig falla mig in att låtsasbaka en paj (alltså köpa en fabriksgjord,  knöla ner den i en ungsfast form och hälla över lite vaniljsocker) till ungarnas bakdag i skolan bara för att blidka dom där perfekta klassmammorna som önskar att dom vore Leila Lindholm. Jag skiter väl i dom! Herregud så larvigt. Jag tror inte på att en äkta man har ork, tålamod, vilja och kärlek nog att alltid spela andra fiol (med tanke på att Kate pendlar till en finanshöjdare i New York som spelas av Pierce Brosnan), jag tror inte på att så många icke-hollywood-äktenskap fixar det vardagsliv (eller brist på) som filmen skildrar och framförallt – vad fan skaffade hon barn för?

Jag känner mig som vanligt sjukt kritisk till denna typ av film för den får svaga människor att må sämre även om intentionen är precis tvärtom. Sarah Jessica Parker kan inte på något sätt symbolisera en vanlig mamma i karriären men hon är mysig som fasiken att se på film för en Sex and the city-fan som jag. Och Greg Kinnear, Greg Kinnear är mysig och behaglig att titta på, liksom Pierce Brosnan som maxar sin karaktär på alla sätt han kan. Filmen klarar livhanken på dessa tre, plus Olivia Munn som spelar Kates snörpiga och iskalla assistent Momo Hahn.

Jag hade en trevlig stund i biomörkret när jag lyckades koppla bort stora delar av hjärnan. Jag köpte floskler, moralpredikningar och låtsasfeminism några minuter här och där och fnissade till och med ibland. Hon som satt intill mig däremot, hon skrattade hysteriskt och alldeles oavbrutet mellan förtexterna och när lamporna tändes 90 minuter senare så visst kan detta vara en film som passar bättre för andra än för mig, men va faaaaan, kom igen, det går att göra bättre än såhär, det gör faktiskt det.

Den larviga kontentan är nämligen att Kate inte alls är den där framgångsrika kvinnan med en jobbtitel och arbetsuppgifter som ingen kan förstå, hon är heller inte bara mamma eller fru eller väninna eller nånting sånt, nej, hennes man säger att hon egentligen är något mycket enkelt: hon är en jonglör.

Jaha. Jamendåså. En jonglör. Hon kan få ihop sitt liv för att hon är en jonglör. Att hon riskerar hjärnblödning i det tempo hon lever är en annan femma – och en helt annan, men sannorlikt mer intressant, film.