Etikett: Sarah Polley

Publicerat

STORIES WE TELL

Jag sitter längst bak i en salong i en biograf belägen mitt i Sveriges absoluta hipsternäste. Innan jag gick in i salongen satt jag i trappan och väntade. Ut kommer besökarna från den tidigare visningen. Först ut blommiga klänningar, smutsiga frisyrer, skor som är inne men ser våldsamt ute ut och sen kom tanterna. En klunga av tanter, gamla, såna som antagligen läst recensionerna i någon av dom stora tidningarna (klicka här, recensenterna är lyriska!) och sedan bestämt sig för att detta är en bra film att samsas kring.

Jag sitter i trappan och ser fram emot filmen. Jag vet inte mer om den än att det är en dokumentär gjord av skådespelaren Sarah Polley, att den handlar om en familjehemlighet och att Gunnar Rehlin kallar den ”sommarens bästa film” på twitter. Ibland räcker den sparsmakade informationen alldeles lagom. Jag vill inte veta mer, jag vill inte att den ska bli en Searching for sugar man för mig (att jag är sist på bollen och vet storyn i sin helhet innan jag ser filmen), jag vill bara dricka min latte, njuta av en film och helt enkelt ha det sådär mysigt måndagskvällsbra.

Så kommer då tanterna utvältrandes från biografen, högt, ljudligt och välartikulerande måste dom berätta för varandra om vad dom just såg, om vad för slags familjehemlighet filmen handlade om. Jag vill bara sätta en knytnäve i ryggen på dom, putta dom nedför trappan och se dom rulla ner mot marmorgolvet där dom samlas i en tant-hög ungefär lika grå och oformlig som när elefanterna inte stannar på given order av överste Hathi i Djungelboken. Vilket satans PACK! Vad trött jag blir. Jag sörplar min latte och försöker positiv-fokusera. Det funkar alltid – även med tvång.

Filmen börjar och filmen slutar och jag går hemåt. Stories we tell. Historier vi berättar. En historia är inte en historia förrän den är historia, nåt sådant sägs i filmen och visst är det sant. En historia sker inte i realtid, en historia blir till i backspegeln och är en mix av fakta och mer eller mindre korrekta minnen. Sarah Polley har gett hennes familjehistoria liv och med tanke på reaktionen hos vissa i publiken är det tydligen en stark berättelse, kanske tycker dom även att den är unik. Jag sitter där längst bak och tycker inte det.

För mig är det vardagsmat, jag har haft samma problematik nära inpå mig i stora delar av mitt liv och visst kan jag tycka att det är intressant att se andra infallsvinklar på detta men jag har väldigt svårt att tycka att filmens handling är något extraordinärt. Kanske måste man tycka det för att filmen ska bita sig fast under skinnet. Kanske inte. Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte blev fullt så imponerad som Gunnar Rehlin & co blev men det gör mig inget. Jag fick en mysmåndagkväll på bion och det är alldeles gott nog.

Publicerat

TAKE THIS WALTZ

Jag vet inte. Jag känner mig som Stefan Sauks karaktär i Lorry, jag är helt enkelt skeptisk.

Otrohet, triangeldramor, relationsfrågor, kärlekstrassel, vardagslunk och drömmar om gräsmattan en bit bort som alltid är grönare och mer välklippt – eller mer bågstyrigt vildvuxet om det är det man letar efter. Det känns som att det går tolv såna filmer på ett dussin och kanske gör det det för att dessa frågor är så allmängiltiga. Vi kan alla sätta oss in i situationen. Vi har antagligen alla varit där, varit den som inte kan välja, den som blir bortvald eller vald, den om inte kan sluta hoppas, den som har all makt i sina händer och använder den till max, den som älskar, den som tröttnat, den som inte vet vad den vill med sitt liv, den som litat på och blir ensam kvar. Det går liksom att känna igen sig. Det är själva prylen. Relationer är ingen lek, det är om inte blodigt allvar så i alla fall rätt klurigt att få ihop och det är inte lättare för karaktärer på film än det är för dig och mig i verkligheten.

Att se den här typen av film med till exempel skådespelare som Julia Roberts och Hugh Grant i huvudrollen kan vara härligt för det är så himla lätt att säga ”det är bara film, sånt händer aldrig i verkligheten”. När när Michelle Williams och Seth Rogen rattar skutan med illa klippta frisyrer, nakna normala kroppar, kissa utan att spola då blir det liksom…..på riktigt. Historien kommer närmare, den känns äkta på ett ganska jobbigt sätt, på ett icke filmiskt vis. 99,99% av den känslan beror på Michelle Williams som är alldeles fantastisk (som vanligt). Seth Rogen skulle lätt kunna bytas ut mot en piassavakvast, jag hade inte märkt någon större skillnad (också precis som vanligt).

Take this waltz är en liten film, anspråkslös om man så vill. Den är som en godispåse vald utan vulgotendenser, det är åtta, kanske tio bitar på botten av påsen, varsamt utvalda som äts sakta under tystnad. Jag tycker den är fin, filmen. Jag tycker det. Video killed the radio star-scenen på nöjesfältet är kanske det jobbigaste och mest känslosamma jag sett på film på bra länge. Jag spolade tillbaka och tittade på den flera gånger när filmen var slut, försökte analysera var det var som tog mig så hårt, var klumpen i magen kom ifrån men jag kom inte fram till något bra svar, inget mer än att musiken i kombination med karusellen fick mig bli nostalgisk och kanske att jag nånstans förstår henne, känner med honom och avskyr känslan att den tredje sitter hemma och tror att livet är kalas.

Jag är skeptisk, jag är det. Jag är skeptisk och jag vet inte riktigt varför. Kanske är jag det för att jag inte vet när en film som denna gör mest nytta att ses. När man ÄR i ett förhållande? När man är i ett BRA förhållande? När man är i ett dåligt förhållande och vill ut? När man inte är i ett förhållande och heller inte ser nån anledning att ändra på det? När man är singel och tror att alla som inte är det har såna harmoniska och lyckliga liv?

The Velvet Cafe och Addepladde har också sett filmen