Etikett: Sarah Silverman

Publicerat

BATTLE OF THE SEXES

Jag följer ganska många filmbloggare och jag vet att många av dessa gillar att se och skriva om sportfilmer. Jag själv har också en riktig förkärlek för denna genre och ser väldigt gärna verklighetsbaserade filmer men någon form av sportutövande i centrum. Ändå är det få av mina ”homies-bloggare” som skrivit om Battle of the sexes. Ändå har jag inte sett den själv förrän nu. Hur kommer det sig egentligen?

1968 fyllde Billie Jean King (Emma Stone) 25 år och det var första året hon var professionell tennisspelare. Fyra år senare spelar hon fortfarande för småpengar jämfört med männens vinstsummor och hon är kräkless på det. Kvinnorna drar lika mycket publik ändå tycker förbundet att det räcker om dom vinner en åttondel av männens vinstsumma pga det är männen som är familjeförsörjare.

Battle of the sexes handlar om den välkända tennismatchen som gick av stapeln framför hela USA:s TV-kameror 1973 där Billie Jean King går med på att spela en match mot den 55-årige före detta proffsspelaren – och manschauvinisten – Bobby Riggs (Steve Carell) i nåt slags försök att bevisa att kvinnor faktiskt också kan. Varför en supervältränad ung kvinna mitt i tenniskarriären inte skulle kunna vinna mot en nästan trettio år äldre man förtäljer inte historien och jag kan inte sluta tänka på det.

Billie Jean King kämpade oförtröttligt för kvinnors rättigheter på alla plan och filmen vill på nåt sätt visa att hon inte hade det helt lätt privat heller. Gift med Larry (Austin Stowell) som verkar vara världens snällaste, mest stöttande och lojala partner och förälskad i Marilyn (Andrea Riseborough) som verkar vara världens snällaste, mest stöttande och förstående älskarinna så ja, det där svåra är aningens klurigt att känna även om jag kan förstå problematiken.

Frågan jag ställer mig efter att ha sett filmen är fortfarande varför? Varför har inte fler sett filmen? Varför har inte fler skrivit om den? Varför är inte Billie Jean King mer av en feministisk ledstjärna – fortfarande? Hon banade ju väg för så mycket bra! Hon var vältalig, intelligent, stod med fötterna på jorden, tog inga genvägar OCH lyssnade till sitt hjärta. En kvinnlig hjälte om du frågar mig! Emma Stone gestaltar henne hur bra som helst, det finns ingenting att klaga på med filmen, den är liksom bara…mellanmjölk. Lagom. Snäll. Den bränner aldrig till. Men allt detta är inget svar på varför-frågan eftersom man måste ha sett filmen för att kunna bedöma detta.

Sevärd film utan tuggmotstånd. Game, set och match.

Publicerat

THE BOOK OF HENRY

Jaeden Lieberher och Jacob Tremblay i samma film! Mina småkillar! Hjärtat slår genast lite fortare och jag känner ett hopp om mänskligheten tändas. Dessa två små pojkar, den ena några år äldre och några decimeter längre, dom är verkligen mina darlings. Fan vad jag tycker om dom.

Och så Naomi Watts som grädde på moset, hon som i denna film spelar den kanske mest tacksamma och avundsvärda rollen på jorden: mamma till dessa två!

The book of Henry handlar om världens kanske smartaste 11-åring Henry (Lieberher) som bor med sin glasögonprydda och lite mer normalbegåvade lillebrolla Peter (Tremblay) och mamma Susan (Watts) i ett fantastiskt hus, kanske lite för fantastiskt för att dras runt ekonomiskt av en ensam förälder (men man får svar på denna fråga i filmen). Henry kan allt och nu menar jag ALLT. Han gör experiment hemma, han har byggt en koja som innehåller allt en kid som drömde om en simpel kemilåda kan önska sig, han sköter familjens räkningar och övrigt ekonomi (just precis!), han går i skolan med jämnåriga för att han vet att det är bra för honom att socialisera sig även om han inte lär sig ett jota på skoltid och han är förtjust i grannflickan Christina (Maddie Ziegler).

Christina mår inte bra. Hon blir alldeles uppenbart misshandlad av sin styvfar som även är stadens toppman och alla anmälningar rinner igenom systemet som slajm. I hemlighet smider Henry planer och skriver ner dessa i en röd liten bok.

En film med dessa tre i huvudrollerna PLUS utseendekameleonten Lee Pace och Sarah Silverman i ganska stora biroller, finns det NÅT som INTE gör denna film superintressant på förhand? Nej, det gör ju inte det. Och den ÄR sevärd och den ÄR fin och…JA jag grät. Att jag inte tjongar upp betyget till mer än en stark trea beror på att filmen är skriven väldigt mycket enligt en formel 1A och har man sett några filmer i den här genren så är den lätt att avkoda. Kanske lite för lätt. Sen har den några scener jag inte köper alls men det är en petitess i sammanhanget.

Se småkillarna – och njut.

Publicerat

I SMILE BACK

I smile back är en liten film som för alla inblandade säkerligen är bland det största och jobbigaste i livet.

Sarah Silverman spelar Laney, en mamma och fru som försöker hålla sitt liv så ”normalt” hon kan trots att hon mår psykiskt väldigt dåligt och tar både medicin och droger. Men det går inge bra. Hon skiter i medicinerna, hon snortar kokain när hon känner för det och hon känner för det ofta och hon ligger med olika män när hon får chansen. En främling på en bar eller bästa vännens man, det spelar ingen roll. Hur hennes egen man och barnen mår spelar lika lite roll som hur hon själv känner när hon ser sig i spegeln. Hon befinner sig liksom i en nedåtgående spiral som snurrar och vrider sig fortare och fortare för varje dag som går och ingen kan hjälpa henne om hon inte själv vill bli hjälpt.

Jag kan inte säga annat än att Sarah Silverman är lysande i den här filmen. Satan alltså, hon är bra! Filmen är också bra. Jag tänker på efteråt och den är klart sevärd under tiden men magkänslan får bestämma betyget och då blir det en stark trea.

Jag pratar lite mer om denna film i avsnitt 36 av Snacka om film.

Publicerat

A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST

Hur tacklar man en film som har 2010-talets hittills kanske roligaste trailer? Jo, man går och tittar på filmen men har samtidigt Filmsanning 1A i bakhuvudet: roliga filmer visar alltid allt det roligaste i trailern. Jag var därför inte riktigt förberedd på att få skratta så pass mycket som jag faktiskt gjorde. En gång skrattade jag så jag fick hålla för näsan. Det bubblade ut nåt.

Westerngenren är tacksam att driva med. Filmens huvudperson Albert Stark (Seth MacFarlane) radar upp möjliga och omöjliga sätt att dö på och hur halvgalna/helgalna dessa än är så känns samtliga logiska. Vilda västern på 1880-talet måste ha varit en jävla tid och en jävla plats att leva på. Medelåldern var 35, alla som inte är en själv vill döda en och ingen ler på kort.

Albert är ihop med Louise (Amanda Seyfried), en glosögd tråkmåns som längtar efter nåt bättre än en misslyckad fårbonde. Kanske sprättgöken och mustaschbutiksföreståndaren Foy (Neil Patrick Harris) vore nåt? Samtidigt rider hårdingen Clinch (Liam Neeson) runt på vidderna, stjäl guld av vaskande gubbs och beter sig som ett as mot frugan Anna (Charlize Theron). Alberts polare Edward (Giovanni Ribisi) har förälskat sig i den prostituerade Ruth (Sarah Silverman) och kärleken är besvarad. Edward är den förstående typen och köper att Ruth inte vill ha sex med honom innan äktenskapet men torkar välvilligt bort andra mäns sperma från hennes kind.

Det här är en typ av film som visserligen växer lite av att det finns en bärande handling men handlingen i sig är sekundär. En film som denna har ett enda användningsområde – den ska roa. Roar den mig? Ja, det gör den.

Filmen är två timmar lång och hade med fördel kunnat kapats med en kvart, inte för att den är för lång eller för seg utan enbart för att tajtas och bli ännu matigare. Den har många scener som ”tar i”, som inte räds det som i vanliga fall skulle ses som för mycket, för kiss&bajsigt, för äckligt och läsare av denna blogg vet nog vid det här laget att jag har en liten faiblesse för denna typ av humor. Ibland är jag i det närmaste pinsamt lättroad och med tanke på hur mycket det pruttas, kissas och bajsas i den här filmen så förstår jag att mascaran var som bortblåst lagom till eftertexterna (missa inte dessa förresten!)

Personligen tycker jag Seth MacFarlane är vassare som manusförfattare än skådespelare och han ser ut som en klon mellan Peter Jöback och Steven Spielbergs animerade Tintin.

Charlize Theron är bra – som alltid – men jag hade önskat att hennes rollfigur hade fått tagit ut svängarna ännu mer. Annars tycker jag att Neil Patrick Harris och Giovanni Ribisi är filmens bästa skådespelare och att det var roligt att se kända ansikten i microroller. Ewan McGregors roll var däremot så liten att jag missade den helt.

När jag såg filmen visste jag inte om den skulle få 11 eller 15-års åldersgräns men nu vet jag att det blev 11 och det förvånar mig. Det är en rätt brutal och blodig film bitvis och humorn känns inte som nåt för dom allra minsta. Betygsmässigt får filmen med råge godkänt av mig, en mycket stark trea får det bli och jag är glad att den där filmsanningen jag skrev om i början av texten faktiskt inte var så sann.

Vad tyckte då mitt biosällskap om filmen? Jag hörde bra många fniss under filmens gång men hur långt räcker det betygsmässigt, hur bedömer Movies-Noir-Christian denna typ av humor, tycker han det är lika näsbubblarskoj som jag? Klicka här får du se.

Och nu har även Henke och Jojje fnissat sig igenom filmen.

Publicerat

TAKE THIS WALTZ

Jag vet inte. Jag känner mig som Stefan Sauks karaktär i Lorry, jag är helt enkelt skeptisk.

Otrohet, triangeldramor, relationsfrågor, kärlekstrassel, vardagslunk och drömmar om gräsmattan en bit bort som alltid är grönare och mer välklippt – eller mer bågstyrigt vildvuxet om det är det man letar efter. Det känns som att det går tolv såna filmer på ett dussin och kanske gör det det för att dessa frågor är så allmängiltiga. Vi kan alla sätta oss in i situationen. Vi har antagligen alla varit där, varit den som inte kan välja, den som blir bortvald eller vald, den om inte kan sluta hoppas, den som har all makt i sina händer och använder den till max, den som älskar, den som tröttnat, den som inte vet vad den vill med sitt liv, den som litat på och blir ensam kvar. Det går liksom att känna igen sig. Det är själva prylen. Relationer är ingen lek, det är om inte blodigt allvar så i alla fall rätt klurigt att få ihop och det är inte lättare för karaktärer på film än det är för dig och mig i verkligheten.

Att se den här typen av film med till exempel skådespelare som Julia Roberts och Hugh Grant i huvudrollen kan vara härligt för det är så himla lätt att säga ”det är bara film, sånt händer aldrig i verkligheten”. När när Michelle Williams och Seth Rogen rattar skutan med illa klippta frisyrer, nakna normala kroppar, kissa utan att spola då blir det liksom…..på riktigt. Historien kommer närmare, den känns äkta på ett ganska jobbigt sätt, på ett icke filmiskt vis. 99,99% av den känslan beror på Michelle Williams som är alldeles fantastisk (som vanligt). Seth Rogen skulle lätt kunna bytas ut mot en piassavakvast, jag hade inte märkt någon större skillnad (också precis som vanligt).

Take this waltz är en liten film, anspråkslös om man så vill. Den är som en godispåse vald utan vulgotendenser, det är åtta, kanske tio bitar på botten av påsen, varsamt utvalda som äts sakta under tystnad. Jag tycker den är fin, filmen. Jag tycker det. Video killed the radio star-scenen på nöjesfältet är kanske det jobbigaste och mest känslosamma jag sett på film på bra länge. Jag spolade tillbaka och tittade på den flera gånger när filmen var slut, försökte analysera var det var som tog mig så hårt, var klumpen i magen kom ifrån men jag kom inte fram till något bra svar, inget mer än att musiken i kombination med karusellen fick mig bli nostalgisk och kanske att jag nånstans förstår henne, känner med honom och avskyr känslan att den tredje sitter hemma och tror att livet är kalas.

Jag är skeptisk, jag är det. Jag är skeptisk och jag vet inte riktigt varför. Kanske är jag det för att jag inte vet när en film som denna gör mest nytta att ses. När man ÄR i ett förhållande? När man är i ett BRA förhållande? När man är i ett dåligt förhållande och vill ut? När man inte är i ett förhållande och heller inte ser nån anledning att ändra på det? När man är singel och tror att alla som inte är det har såna harmoniska och lyckliga liv?

The Velvet Cafe och Addepladde har också sett filmen