Etikett: Sarah Snook

Publicerat

SUCCESSION SÄSONG 1

 

WOW! Alltså WOW! Det var länge sedan jag blev så fastkrokad framför en TV-serie som jag blev av Succession. Vanligtvis tycker jag att det brukar ta ett par avsnitt innan man är inne i bubblan och får en känsla för karaktärerna men den här gången räckte det med tio minuter och lite spyor från ögonen på en luden nöjesfälts-jättemaskot vid namn Doderick så fick jag en ”HELL YEAH!”-känsla i magen.

Det här är historien om den väldigt förmögna familjen Roy med mediamogulpappan Logan (Brian Cox) i spetsen för familjeföretaget. Han fyller 80 men är still going strong. Hans barn däremot, dom förstår att han inte kan vara kvar på VD-stolen för evigt och vill alla ha mer eller mindre del av kakan, mer eller mindre makt. Mest mer. Av båda. Sönerna Kendall (Jeremy Strong), Connor (Alan Ruck) och Roman (Kiernan Culkin) och dottern Siobhan även kallad ”Shiv” (Sarah Snook).

Precis som i Billions så kan man luras att tro att det här bara handlar om pengar och i viss mån gör det väl det, indirekt. Pengars inverkan på folk, hur man kan bete sig om man kan vifta med miljon-checkar  som om det vore post-it-lappar och hur lågt man kan sjunka när man inga pengar har.

Det här är förstklassigt drama på alla nivåer! Manuset är knivskarpt och skådespelarna agerar på toppen av sina förmågor (även om flera av dom normalt sett alltid är toppen. Sarah Snook till exempel. BRILJANT!). Mannen bakom serien heter Jesse Armstrong och är kanske mest känd för att ha skrivit manus till filmerna In the loop och Four Lions. Nu längtar jag efter nästa säsong och jublar inombords. Det är höst! Det är svalt! Det finns tid för TV-serier! Livet leker!

Succession kan ses i sin helhet på HBO (10 avsnitt) och en andra säsong verkar vara inplanerad till 2019.

Publicerat

HOLDING THE MAN

Under senhösten 1995 befann jag mig en månad i Australien. Tidigare samma år hade en roman publicerats, en roman med titeln Holding the man, skriven av Timothy Conigrave. Jag sprang en hel del i bokaffärer i alla städerna jag besökte och såg den karakteristiska boken med två suddiga män på framsidan precis överallt. Självklart köpte jag den och givetvis läste jag den. Det visade sig att boken var en biografi och att författaren själv dött bara månader efter att den kommit ut i handeln, i sviterna av Aids-relaterade sjukdomar.

Historien handlar om Timothys liv med start 1976 när han som sjuttonåring går på en katolsk pojkskola och förälskar sig John Caleo, lagkaptenen i skolans amerikanska fotbollslag. Det var en kärlekshistoria som höll i sig i över femton år och innefattar allt ifrån den fumliga och osäkra starten, till att skolan vill bestraffa dom, till föräldrarnas reaktioner när dom inser att sönerna är homosexuella och därmed gör något olagligt. Det pendlar mellan härlig förälskelse, motgångar, tjafs, otrohet, bråk och det faktum att dom båda efter många år tillsammans testade positivt för HIV.

Boken var underbar. Jag läste ut den på bara några dagar och den står fortfarande i bokhyllan och pryder sin plats. Filmen har lite skavanker. Ryan Corr som spelar Timothy Conigrave är visserligen bara 26 år när ska spela 17-årige Timothy men han ser alldeles för gammal ut för att jag ska köpa ”skolpojkdelen” av filmen. Craig Stott som spelar John Caleo funkar inte så mycket bättre han som ung men KANSKE att deras båda eländiga peruker är det som förstör allra mest.

Annars berättas den i grunden fina men samtidigt mörka historien lättvindigt och enkelt, den dryga två timmar långa speltiden känns inte speciellt lång, man hänger på och känner både med och för dom båda unga männen. Och Sarah Snook i rollen som kompisen Pepe är ett stort plus, hon är ofta grädden på moset i filmer. Mer roller till Sarah Snook om jag får välja! Anthony LaPaglia spelar Johns pappa och jag hoppas att den riktiga pappan lever och tvingas se filmen.

Det gör ont att se Holding the man, jag blir ledsen, förbannad och nästan helt slut. Det gör ont på samma sätt som att se Torka aldrig tårar utan handskar. Att se verkligheten utan försköning gör ofta ont och att se inskränkta föräldrar som inte älskar sina barn förbehållslöst gör mig galen. Homofobi är en åsikt och personlighetsdrag jag har noll respekt för. Noll.

Kärlek är livet, livet är kärlek.

Filmen finns att se på Netflix!

Publicerat

THE GLASS CASTLE

Jag är så sjukt less på fäder.

Fäder på film är i 99 fall av 100 gestaltade som missförstådda genier som hur jävla alkade och/eller missbrukare av andra saker dom än är så vinner Charmen, Närvaron och den blotta Uppenbarelsen av denne Man alltid. Alltid. Mammorna i sammanhanget kan ha vänt ut och in på sig själv hela livet för att få ihop familjens liv med sitt eget – och ofta genom att ha försummat sitt eget till max – men det är oväsentligt, det är Pappan som är värd att minnas till slut.

Jag känner att ju fler såna filmer jag ser ju längre ner på tålamodströskeln kommer jag, jag orkar helt enkelt inte vara förstående längre. Jag sätter upp handflatan och säger nej. Nej säger jag. Jag vill inte mer, jag tyar inte längre.

The Glass Castle är baserad på den självbiografiska boken med samma namn skriven av Jeannette Walls, i filmen spelad (som vuxen) av Brie Larson. I boken och filmen får vi se hennes och hennes tre syskons liv från barndom till nutid (som i filmen är slutet av 80-talet) och relationen med föräldrarna som faktiskt båda två är extremt dysfunktionella.

Mamman Rosemary (Naomi Watts) verkar inte ha någon annan diagnos än att hon är en gränslös konstnärssjäl utan minsta känsla för ansvar och som älskar sin man Rex förbehållslöst. Rex (Woody Harrelson) är speciell på många sätt, frihetstörstande, kreativ, drömmare OCH alkoholist som grädde på moset. Dom lever ”ur hand, i mun” och flyttar runt som nomader med sina fyra barn och barnen kan inte stava till trygghet. Den enda trygghet dom möjligtvis kan känna är dom stunderna när pappan är vid gott humör och ger dom all sin uppmärksamhet. Att han känner kärlek till sina barn kan ingen förneka, han har bara väldigt – för mig – irriterande sätt att visa det på.

The Glass Castle är en svår film att bedöma tycker jag. Dels är den full av väldigt fina skådespelarprestationer, speciellt barnskådespelarna imponerar rejält. Ella Anderson som den unga Jeannette är hjärnskärande och Chandler Head spelar Jeannette som liten, även hon gör det så jag får ont i hela hjärtat. Övriga casten med Sarah Snook och Max Greenfield gör inte heller någon besviken men självklart är detta Brie Larsons och Woody Harrelsons film.

Det är skådespelarna i kombination med regissören Destin Daniel Cretton har ett gott öga för filmskapande och tempo som gör att jag tycker okej om filmen även om jag vill SPY på historien. Stackars stackars barn och stackars stackars syskonen Walls som försonas med sitt öde genom att sätta det där ASET till pappa på en pidestal. Vad är det där för grej med att det inte verkar gå att minnas döda människor med alla sina fel och brister – också? Och i det här fallet, en galen alkis nästan helt utan försonande drag som ÄNDÅ ska hyllas som nåt fucking jävla GENI???

Nä. Jag blir bara förbannad. Dessa skitpappor. Filmen är dock sevärd – ändå – ska tilläggas, jag tycker verkligen det. Den är välgjord och det kommer vara många som kan ta till sig filmen på ett betydligt finare sätt än jag. Kanske dom som själva växt upp med samma problematik och kanske dom som är lite mindre hårdhudade och krassa än jag?

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar, det gjorde även Henke och Jojje. Läste förresten att Jennifer Lawrence skulle ha spelat huvudrollen samt varit medproducent till filmen. Nu blev det inget av det. Undrar varför?

Publicerat

DRESSMAKER

Myrtle ”Tilly” Dunnage (Kate Winslet) återvänder till sin barndomsby i den australiensiska outbacken, denna gång med en symaskin i högsta hugg. Hon är otroligt stilig och välklädd, kunnig i haute couture och i konsten att sätta griller i unga mäns huvuden. Att hon är ”cursed” i byn är en av anledningarna till att hon kommit tillbaka, det sägs nämligen att hon dödat en pojke och om detta är sant eller inte får du reda på när du ser filmen.

Alltså, jag har haft ett sånt väldigt motstånd mot den här filmen. Den visades redan på Stockholms filmdagar i början av året men då hoppade jag över den, det var väl några Benghazi-stridisar som lockade mer. Jag hade liksom fått för mig att det här var en tjejfilm i ordets sämsta betydelse. En film gjord av en kvinna med kvinnor i huvudrollerna och en story som inte kunde roa några andra än kvinnor som lockas av en annan tid, en annan värld och Liam Hemsworth i vita kalsonger. Sen är det ju det där med drömmen om att vara en ful ankunge och förvandlas till en vacker svan. På film är det alltid så jävla enkelt. Släpp ut håret ur tofsen, ta av dig glasögonen och ta på dig en ny klänning och vips så är du ögongodis. Kvinnorna låter ”aaaaaaaah” av avund, männen utstöter ”åhååååååhumpf” och alla tappar hakan.

Detta händer Gertrude (Sarah Snook) i filmen. Sarah Snook måste vara världsbäst på filmiska förvandlingar, kolla bara Predestination och Jessabelle. Kate Winslet är i vilket fall världsbäst på att utstråla kvinnlig perfektion och Liam Hemsworth är fanimej inte världklass på en fläck men här har han i alla fall lärt sig konsten att hålla blicken fast och stilla när han hittat nåt han vill ha.

På nåt sätt känns det som att alla mina fördomar om filmen stämmer och ändå var den inte fullt så kass som jag trott. Irriterande i vissa scener, javisst. Det här att beskriva män som en simpel flock får som tänker med könet känns inte direkt modernt men jag får väl köpa det då filmen utspelar sig på 50-talet. Jag har dock svårt att känns nåt, nåt som helst för någon alls i filmen. Det är som att titta på en tavla, en rätt medioker sådan, kanske till och med en kopia gjord av nån som visserligen behärskar handlaget med pensel och färg men som inte begåvats med något eget. Men när tavlan är klar tar hen en sprayburk och gör ett rött rinnande streck över det hela.

Strecket är filmens sista halvtimme.

Strecket är anledningen till att filmen hamnar på en stark trea.

Det hade jag aldrig kunnat förutspå.

I avsnitt 41 av Snacka om film pratar jag lite mer om den här filmen. Bland annat.

Publicerat

JESSABELLE

Jessie (Sarah Snook) har råkat ut för en otäck bilolycka och i princip förlorat allt. Pengar, hem, pojkvän, bebis i magen – OCH förmågan att kunna gå. Hon tvingas flytta hem till sin allt annat än varma änkemanspappa i Louisiana, till hans hus som ligger precis vid vattnet, ett hus som kanske inte till fullo är handikappanpassat för ett liv i rullstol.

En kväll hittar Jessie en VHS-kassett i en låda som hon såklart stoppar i spelaren. På filmen framför sig ser hon sin mamma – som hon aldrig träffat – när mamman höggravid och till synes väldigt lycklig pratar direkt till ”Jessabelle” i magen. Mamman lägger Tarot-kort, något hon säger sig ha lärt sig från en man vid namn Moses och det hon ser i korten gör henne upprörd och filmen slutar. När pappan upptäcker vad Jessie tittar på blir han förbannad, slänger kassetten i eldningstunnan, lyfter Jessie från rullstolen till fåtöljen, tar rullstolen och kör den över bryggkanten rätt ner i vattnet. Lite over-the-top-beteende kan man tycka men jag som tittar förstår med tydlighet att upphittade VHS-kassetter är ett big no-no även om jag till en början inte riktigt förstår varför.

Att titta på Jessabelle när det är natt, kolmörkt och med hörlurar var kanske inte så vettigt för vilopulsen. Det var redigt otäckt faktiskt, så pass otäckt att jag efter en halvtimme tog av mig lurarna och efter ännu en halvtimme stängde av filmen. Den sista halvtimmen såg jag morgonen efter när solen gått upp och småfåglarna sjöng sin enerverande serenad utanför fönstret. Självklart kändes filmen inte alls lika läskig då. Men filmen har ”nåt” som funkar, flera ”nåt” faktiskt.

Framförallt har filmen Sarah Snook (hon som var så bra i Predestination) i huvudrollen. Hon är riktigt bra här med, ett bra ansikte att visa i närbild när känslor ska förmedlas utan pratade ord. Filmen är givetvis fullmatad med skräckfilmsklyschor men jag tycker att många av dom funkar bra, framförallt försöker filmen inte ta billiga poäng genom att pumpa fram jumpscares hela tiden. Sen är det smart att ha en immobiliserad huvudkaraktär, tänk bara så otäckt det kändes i Lida när James Caan inte kunde gå.

Storyn håller nääääästan ända in i mål. Det blir lite mumbo-jumbo-larv på slutet men som helhet är Jessabelle ett riktigt habil skräckfilm som flåsar i nacken på ett ännu lite högre betyg. Hade jag sett hela filmen på natten och med lurar hade det kanske blivit en fyra.

Publicerat

PREDESTINATION

Det är klurigt med filmiska tidsresor.  Timecrimes, Looper, 12 monkeys, About time, Timecop, Déjà vu, Primer, Source code, Donnie Darko, Midnight in Paris, jag märker att medelbetyget på tidsresefilmer inte är skyhöga hös mig direkt. Jag är kanske lite tidsresekänslig helt enkelt, jag gillar inte när jag blir totalt bortkollrad av skumma manus som biter sig själva i svansen, när det hoppas mellan tidsperioder så grundhistorien blir som en tärning som ligger under en burk, en burk av tre som någon flink trollerimänniska flyttar runt i ett jävla huj och sen ska man gissa under vilken av burkarna tärningen ligger.

Jag gillar att klura men jag gillar inte att bli lurad. Jag gillar framförallt inte att bli lurad av filmmakare som bjussar på ett konstigt öppet slut av den enda anledningen att dom själva inte lyckades få ihop storyn (både Primer, Timescrimes och Looper tycker jag lider av den åkomman). Predestination går in i varje presumtiv tidsresefälla med öppna ögon och lyckas ta sig ut på andra sidan med hedern i behåll. Snyggt gjort tycker jag!

The Spierig Brothers, Michael och Peter, har skrivit och regisserat denna finurliga tidsresethriller. Den känns påkostad, den känns genomarbetad, det är bra skådespelarprestationer rätt igenom från Ethan Hawke, Noah Taylor och Sarah Snook fast jag trodde genom hela filmen att det var en extremt välsminkad Dane DeHaan som spelade Sarah Snooks roller. Jag satt och gladde mig åt att få se honom Oscarsnominerad i början på nästa år men där fick jag alltså tji.

Betygsmässigt hamnar filmen på en fyra, kanske är det aaaningens högt men den förnämliga musiken (skriven av Peter Spierig) och hela den sköna känslan i filmen gör att en trea känns för lågt.

 

 

 

Det här är oktober månads filmspanarfilm. Vi var en maffig samling filmspanare som intog Zita-biografen i lördags, hade vi suttit tillsammans hade vi nästan fyllt en hel rad. Klicka på blogglänkarna här nedanför för att läsa fler tankar om filmen.

 

Har du inte sett den (pod)

Jojjenito

The Velvet Café

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den (blogg)

The Nerd Bird

Rörliga bilder och tryckta ord