Som sagt, det går att lära gamla hundar att sitta – åtminstone litegrann.
Efter min nyfunna betuttning i Ralph Fiennes och mitt svala okejande av Keira Knightley tog jag min karta, kompass och pannlampa och fann The Duchess, ännu ett påkostat passionerat kostymdrama.
Kärlekshistorien om prinsessan Diana och prins Charles känner dom flesta till alltför väl. Hon var omtyckt och beundrad av ett helt folk, av alla utom sin äkta make. The Duchess handlar om en avlägsen släkting till Diana, nämligen Georgiana Spencer (Knightley) som gifter sig med den svinrike men groteskt otrevlige hertigen av Devonshire (Fiennes). Man kan lugnt säga att deras historia går igen i mycket av Lady Di och prins Charles liv och säkerligen i många andra brittiska aristokraters. Fan, det är inget trevligt. Ett sånt jävla patriarkat, fy tusan så illa kvinnorna blir behandlade (och tillåter sig själva bli behandlade i en del fall). The Duchess utspelar sig på 1700-talet men ibland känns det som om tiden stått still.
Det kändes lite härligt att börja titta på filmen, efter ett tag kändes det lite mindre härligt och sen lite svalt. Jag vet inte riktigt varför. Kanske beror det på att det redan tidigt skrivs på näsan att den där hertigen är ett as och sen är han ett as och ett as igen. Jaaaa, vi vet, liksom. Och Georgiana är ett 17-årig naiv tonåring när hon gifter sig med sin hertig och även om hon växer upp och byter peruk så blir hon inte vuxnare bara med ledsen och bitter.
Filmens stora behållning är Hayley Atwell som hertigens älskarinna Bess och Dominic Cooper som Charles Grey, mannen Georgina förälskar sig i. Jag tycker väldigt mycket om dom båda men kanske inte filmen så mycket.
