Det var bara jag som var vaken den där natten och det var inget som förvånade mig.
Spänd av förväntan inför 2001-års Oscarsgala preparerade jag för att hålla mig alert i många timmar till. Jag bredde ciabattas med pesto och mozzarella, jag hällde upp ofantliga mängder ostbågar i fin skål, colan låg på kylning, kaffemaskinen var laddad, en ny anteckningsbok inhandlad och en skön svart penna låg och väntade på soffbordet. Men det var många timmar till galan började och på TV visades Loch Ness, en kanske inte alltför toppenbra sjöodjursfilm med Ted Danson.
Jag stängde av ljudet på TV:n och satte på stereon lite tyst istället. Herregud, som det snarkades i husets övriga rum var det noll risk att jag skulle väcka dom andra, både dom två små och den store. Darren Hayes i Savage Garden sjöng I love you more than every breath, truly, madly, deeply, do och jag fick ett ryck, ett stort jävla ryck.
Jag tog fram en stor canvasduk, penslar och alla mina akrylfärger, släckte alla lampor och tände stearinljus som jag ställde fram på matbordet. Där la jag min duk och där började jag måla. På TV såg jag Ted Danson leta undervattensmonster, i högtalarna hörde jag I want to stand with you on a mountain, I want to bathe with you in the sea. I want to lay like this forever, until the sky falls down on me och själv stod jag vid bordet i mysbyxor med en ostkrok i mungipan och målade ett motiv jag faktiskt inte kunde se. Jag blandade färger som jag trodde föreställde hav, jag försökte tänka mig ögon, vassa tänder och en smal ålig kropp, jag ville måla ett filmiskt sjöodjur, ett ledset sådant, en som letade efter sin pusselbit där ute i det svarta, stora blöta men som nånstans kände på sig att letandet var förgäves.
Det var svårt, det var nästan som att måla med ögonbindel så mörkt var det och jag hade ingen aning om hur slutresultatet skulle bli, jag brydde mig inte heller, det var ju Oscarsgala om några timmar, viktigare saker var på gång.
Ett par timmar senare börjar sändningarna från röda mattan, jag lägger ner penseln och kommer på att jag har en skönt stor påse kokosprickar i skafferiet som ligger där och längtar efter att bli uppätna. Mitt tavelfokus är long gone.
Oscarsnatten kom och gick och när jag vaknade i soffan frampå morgonkvisten med gamnacke och en otäck smak i munnen hade jag inte en tanke på tavlan. Jag försökte veckla ut mig och få bort känslan av underlig bakfylla i kroppen. Vann verkligen Gladiator priset för bästa film eller hade jag drömt det?
När jag reste på mig och såg nattens tavla kom det en liten rysning längs ryggraden. Vad fan har jag gjort? Hur är det här ens möjligt? Jag som inte målat något verkligare än UFO:n i hela mitt liv hade plötsligt lyckats måla vatten som såg ut som vatten och sjöodjuret såg precis så vilset och sorgset ut som jag inbillat mig.
Tavlan Truly, madly, deeply…do med inspiration från Savage Garden (och Ted Danson) blev startskottet till något som ett halvår senare resulterade i över trettio målade tavlor och en utställning på ett galleri på Söder i Stockholm.
Jag som bara skulle titta på Oscarsgalan i min ensamhet. Så det kan bli.
(Tavlan är fotad av mamma som har automatisk datuminställning i kameran. Siffrorna är alltså inte en del av motivet)