Etikett: sci-fi

Publicerat

TANGENT ROOM

För alla fans av svensk sci-fi (hej Jojje!), här är en film att hålla utkik efter.

Fyra vetenskapsmän (tre kvinnor och en man) blir inlåsta i ett rum och får av en femte person reda på att dom kommer dö om fyra timmar om dom inte tillsammans lyckas lösa det matematiska problem som stavas parallella universum. Siffror rabblas, filmens kloka skriver ner dessa och börjar räkna.

Ekvationer presenteras, svåra ord uppradas samtidigt som dom alla fyra sliter sitt hår. Vad är det som händer egentligen? Vad är det för problem som ska lösas?

Jag tycker om smart science fiction, speciellt på film. Jag gillar minimalistiska filmer, när själva idén är grundstommen, inte värstingbudget. Tangent Room är och har båda dessa parametrar plus en story som kräver att man är med på viss hjärngymnastik, skådespelare som sköter sig bra och den känns trovärdig mitt i allt det som antagligen av vissa skulle avfärdas som flum.

Filmen är snyggt fotad och musiken (som är skriven av Jean-Paul Wall) hjälper till att försätta mig i någon form av trans för jag ÄR där i rummet i den där forskningsanstalten i den chilenska öknen och jag fattar inte vad det är som ska räknas ut men jag tycker det är spännande, klurigt och härligt att behöva tänka efter.

Filmen har visats på Bio Kaskad i Blackeberg den gångna veckan och har släppts på VoD i USA och nu hoppas jag att fler svenska filmfantaster kommer få upp ögonen för den. Med en speltid på 66 minuter kan jag inte låta bli att undra vad som skulle hända om något amerikanskt filmbolag köpte rättigheterna och stoppade in dollarmuskler i filmen, kanske skulle det gå att göra något i stil med Lights Out fast i sci-fi-genren? Jag hoppas dock att OM det sker, att filmens manusförfattare och regissör Björn Engström får hålla i regipinnen då med. Det förtjänar han. Det är nämligen en riktigt skön film han gjort!

Publicerat

ANON

Ja, vad ska man knappra ihop för smart om den här rullen då? Första tanken är nämligen att filmen i sig ÄR smart. En science fiction-film med påkostad datagrafik som kollrar bort mig mentalt en stund i början och som får intresset att gå från svalt till engagerande. Men efter en sisådär fyrtio minuter av tusenmiljonerinformationsbokstäver i varje bildruta och inzoomade kvadrater orkar jag inte riktigt längre. Jag zoomar ut. Jag sonar ut. Jag somnar till. Det är bra skönt ibland, lägga sig ner i soffan, gona ner huvudet i en skön kudde och slumra till. Kanske kommer det lite eftermiddagsmysdreggel på kuddfodralet när man tjugo minuter senare kommer tillbaka till verkligheten bara för att se att ingenting, absolut ingenting, har hänt i filmen. Det är fortfarande samma inzoomade kvadrater. Samma stora Seyfried-ögon. Samma stentrista Clive Owen-face.

Dom här Netflix Original-filmerna imponerar inte sådär jättemycket på mig har jag märkt, det känns som att det är mer kvantitet än kvalitet som räknas. MEN det är ändå Andrew Niccol som ligger bakom filmen (både regi och manus) och det är alltså snubben som skrivit både Truman Show, Gattaca, In time och Lord of war. MEN, igen, det hjälper inte riktigt den här gången och dom utvalda skådespelarna gör inte heller att jag skriver ett plus i kanten.

Jag får inte riktigt till slutklämmen i den här texten märker jag och bestämmer mig för att googla fram nåt clever. Efter några sekunders letande på IMDb hittar jag tre personliga quotes från Amanda Seyfried som kanske är det mest intressanta med hela den här recensionen. Lägg märke till djupet. D.J.U.P.E.T.

”I love low-rise, boot-cut, perfect fitting jeans.”
”I collect jeans. I don’t care how expensive they are.”
”Jeans are just so sexy, there’s something about them that turns me on, you know?”

Publicerat

COHERENCE

Det skulle ha kunnat vara fredagsmys, vilket som helst. Ett gäng vänner, parmiddag, vin, mat, prat och lite skitsnack om den där mörkhåriga tjejen som kommer som en av kompisarnas date men som var en av dom andra männens flickvän förut. Det gror lite svartsjuka under ytan. Samtidigt spricker mobiltelefoner till synes helt utan anledning och inte bara för en i middagsgänget. Kan det bero på den där kometen som förväntas passera, den dom hört om på nyheterna?

Coherence är en riktig lågbudgetfilm, en science fiction-historia som är alldeles för smart för sitt eget bästa. Det börjar intressant men ju längre filmen går ju mer känns den som ett headset i en jackficka, ett myller av knutar och jox som det tar en halv eftermiddag att trassla ut. Det går säkert att bena ut det här twistade manuset också om man vill och orkar men jag hoppar den grejen för nu. Jag har lite annat att göra. Dammsuga, titta på Idol och sånt.

Publicerat

SPIDERS

Det börjar liksom pang-poff-tjoff. Lite som sex utan förspel.

Efter bara ett par minuter har handlingen etablerats och mina tankar vindlar iväg till en kväll på Grand för en sisådär tretton år sedan. Det var krogshow med Glenn Killing och det var ”lite sång, lite dans, lite naket”. Nu är det filmtajm med lite rymd, lite katastrof, lite spindlar. Inte så pjåkigt nåt utav det.

Det är en snygg filmad inledning där jorden ses från fönstret på en rymdfarkost, ett fönster i vilket det sitter en spindel. Sen händer det en liten olycka och en del av farkosten landar på jorden och jomenvisst, inklusive spindeln och självklart är den rysk. Farkosten alltså, spindeln – I don´t know.

Jag tycker det här är underhållande trots brist på logik, trots brist på skådespelare värda namnet, trots filmmusik som känns helt malplacerad, trots allt som enbart andas B. På nåt sätt känns filmen påkostad, i alla fall på ytan och gillar man – som jag – filmer med knepiga krälande livsfarliga djur, katastrofer, en storstad i karantän, virusrädslor och rymden, what´s there not to like?

Publicerat

DREDD

I slutet av december roade jag mig med att skriva ihop ett tankeexperiment på bloggen. Jag gjorde en lista på fem filmer som jag skulle kunna tänka mig att se remakes av (eller heter det på?). På första platsen låg en av mina – och många andras – favoritfilmer: Återstoden av dagen.

Javisst, det är att häda att föreslå en remake av något som är så totalt fulländat som Anthony Hopkins och Emma Thompson i det där latentapassionerdramat men ibland behöver hjärnan en bitchslap för att tänka i nya banor. Även det mest korkade, det mest otänkbara, det mest hädiska kan faktiskt bli verklighet. Hade nån gjort en sån lista för tre år sedan och skrivit att hen ville se en remake på Judge Dredd från 1995 med nån okänd Urban-figur i Sylvester Stallones domarkläder då hade jag skrikit rakt ut, jag hade tjejvrålat ett såntdär svinirriterande IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIiiiiiiiiiiiiiiiii tätt följt av ett NEEEEEEEEJJEEEEEjjjjj och jag hade inte slutat där. Det hade känts som att toksvära i kyrkan, det hade liksom inte varit möjligt men 2012 blev det omöjliga verklighet. Remaken på min älskade Judge Dredd såg dagens ljus och jag höll den på armlängs avstånd så länge jag kunde, inte nödvändigtvis för att jag trodde den skulle vara jättedålig utan mer för….att.

Till slut gav jag efter. Nyfikenheten tog över. Med öppna ögon och utan förväntningar åt något håll tog jag mig an Dredd i sällskap av min snart 14-årige son som även han tycker väldigt mycket om originalet. Kanske trodde jag att Dredd anno 2012 skulle falla honom ännu bättre i smaken då den rimligtvis borde kännas modernare än förlagan men när halva filmen gått bad han mig pausa.

”Mamma….Vad är det här? Det är ju BARA våldsamt, ingenting annat.”

Vi pratade ett tag och det visade sig att vi båda kände precis samma sak. Originalet har en spännande historia, en charm och karaktärer som man bryr sig om. Remaken har blodiga slowmotionscener, that´s it. Slowmotion kan ju vara ett otyg i sig när det används i överflöd (hey Mission Impossible 2) men här är det bortom överflöd, här har slowmotion som funktion en egen roll i historien. Drogen slo-mo, den som gör att verkligheten går i 1% fart, injiceras både här och där vilket gör att stora delar av filmen faktiskt ses i ultrarapid. Ballt i ungefär femton sekunder, sen gäääsp.

Det filmen har på pluskontot är en kvinnlig ärrig skurk (Lena Headey som faktiskt spelade Lizzie i ovan nämnda Återstoden av dagen), att Karl Urbans mun är ganska lik Stallones och att han behåller hjälmen på filmen igenom. Sen gillar jag ju motorcykeln och det svartröda, jag har svårt att tokdissa någon så cool som Judge Dredd men samtidigt, fy satan så trist film. Så enahanda, så fördummande, så onödigt, så ickespännande.

Det är svårt att göra existensberättigande remakes och det här är ännu ett exempel på en film som faktiskt inte behövs.

Publicerat

THE DARKEST HOUR

Min snubbe: Jag vill inte det här.

Jag: Vadå?

Min snubbe: Jag blir ledsen av det här.

Jag: Av vad? Av filmen?

Min snubbe: Jag vill inte se Joel Kinnaman såhär. Det är inte bra, inte bra alls.

Jag: Whhääääääääj, kolla där, kolla! ÖVERSPEL, ÖÖÖÖVERSPEL!

Min snubbe: Ja, jag säger ju det. Han är inte bra, inte bra alls.

Jag: Nä, så är det. Jag vet inte riktigt vad som hänt. Ska vi stänga av?

Min snubbe: Jag kan blunda. Det är ganska sköna ljud. Låt det vara på.

Tjugo minuter senare.

Min snubbe: Jag blir på riktigt ledsen av det här.

Jag: Du tittar ju inte!

Min snubbe: Nejmen jag blir ledsen för tänk om Kinnaman blåst hela sin hollywoodkarriär nu. Han är ju så bra. Annars alltså.

Jag: Det har han inte.

Min snubbe: Vadå?

Jag: Blåst sin hollywoodkarriär.

Min snubbe: Hur vet du det?

Jag: Han fick ju huvudrollen i Robocop och det var efter den här.

Min snubbe: Han som ska göra Robocop har nog inte sett det här.

Jag: Det tror jag nog.

Min snubbe: Det är inte möjligt.

Jag: Ska jag sänka ljudet?

Min snubbe: Mmmmmm. Gör det. Det här är inte bra. Verkligen I-N-T-E bra.

Jag: Nej, det är det inte. Det är uselt.

Min snubbe: Uselt? Du är alldeles för snäll. Uselt? Hahahaha. Kan du inget bättre ord?

Jag: Jo. Många.

Min snubbe: Svordomar?

Jag: Jupp.

Min snubbe: Go all in! Det finns inget annat.

Så istället för att rabbla okvädningsord bjussar jag på den bästa svordomssången jag vet och ger filmen en ynka fiffilura i betyg. Och då ÄR jag snäll.