Etikett: Scoot McNairy

Publicerat

DESTROYER

Jag hörde någon beskriva Destroyer som en ”kvinnlig Prisoners”. Det gjorde mig ännu mer pepp på filmen än jag var innan. Nu när jag har sett den kan jag visserligen förstå vad personen ifråga menade men jag håller inte med. Bara för att en film är mörk och har ett inte alltför högt tempo är den inte Prisoners. Prisoners är en toppenfilm och Destroyer når inte riktigt upp i den kalibern MEN det hindrar mig inte från att känna att Nicole Kidmans Erin Bell skulle ha passat in på samma polisstation som Jake Gyllenhaals detective Loki.

Erin Bell har jobbat undercover i ”sitt tidigare liv” och detta liv kommer ikapp henne nu och hon tvingas mer eller mindre in i det samtidigt som hon ska försöka få ordning på den 16-åriga dottern som inte alls vill veta av någon ordning.

Det är helt enkelt lite too much för Erin och det har varit så ett tag. Hon är sliten. Riktigt dålig faktiskt.

Det är den duktiga regissören Karyn Kusama som står bakom filmen och även om det inte är hon som skrivit manus tror jag att det är hennes fingertoppskänsla vad gäller personregi som gjort att filmen blivit så pass stark som den ändå är. Det filmen saknar för att den ska nå upp till högre betyg hos mig är dock någon form av driv. Den är otroligt långsam och i mina ögon för lång. Den blir seg.

Hur jag än vrider och vänder på denna film så är det The Nicole Kidman Show jag beskådar och inte mig emot. Satan i gatan vad bra hon är! Finns det NÅGON nu levande kvinnlig skådespelare som klår henne? Inte som jag kan se. Hon är queen of fucking every genre hon ger sig in i! Så gillar du Nicole är filmen absolut sevärd men du kan med fördel vänta med att se den tills den finns på streaming/blu-ray.

Publicerat

AFTERMATH

Postern påminner om Maggie, både i färgerna och en fårig Arnold. Det finns dock inte så värst många andra beröringspunkter än att Arnold Schwarzenegger i båda fallen spelar en pappa som hamnar i en situation som är både extremt sorglig och som kräver beslut en människa sällan behöver ta i sitt liv.

I Aftermath handlar det om en flygolycka i vilken Roman (Arnold) förlorar både sin fru och sin gravida dotter. I en parallellhandling får vi följa flygledaren Jake (Scoot McNairy) som går ner sig fullständigt efter kraschen då den hände under hans arbetspass. ”Gemene man” beskyller honom för tjänstefel, sprayar ”KILLER” på hans hus och det blir till slut omöjligt för frun (Maggie Grace) och sonen att bo kvar hemma. Samtidigt försöker Roman få ordning på liv och känslor.

Två män, två i sanning förkrossade män som båda försöker gå vidare med sina liv – dock på två väldigt olika sätt. Aftermath handlar om detta och inte så mycket mer. Och precis som med filmen Maggie, har du väntat dig en actionfylld spänningsrulle med snabba klipp och coola stunts så upplevs säkert filmen som urdålig. Tänker du dig däremot ett temposänkt känslosamt drama finns det en större chans att filmen faller dig på läppen.

Jag gillar Arnold i den här typen av filmer, jag tycker om den där instängda känslosamma farbrorn han har blivit. Sammanbiten, tyst, maffig, samtidigt förstår man allt som bubblar på insidan. Han upplevs mänsklig på ett sätt han aldrig gjorde i Rovdjuret eller Total Recall (även om jag gillade honom där också. Såklart.)

Jag inser att det inte är särskilt insäljande för filmen att skriva såhär men förbereder du dig på ett otrooooligt långsamt tempo kan det bli en riktigt bra upplevelse det här. Har du myror i brallan, bråttom till nåt eller känner för en actionfilm, välj för guds skull något annat. Alltså försök inte ens.

Filmen finns att se på Netflix.

Publicerat

BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE

Sällan har jag varit mindre pepp på en superhjältefilm än på Batman V Superman.

Skyltdockan Henry Cavill var aurafattig redan i Man of steel och nu ska han alltså dela screentime med en skådespelare som – diplomatiskt sett – ligger ganska långt ner på min favvoskala. Dom trailers som pumpats ut kan dessutom få en likvaka att kännas som paaaaartttteeeeeyyyyy. Det är mörkt, det är dystert, det är gravallvarligt och filmen som helhet är precis likadan. Det här handlar nämligen om två superhjältar som inte kan stava till självdistans och ironi.

Zack Snyder är en filmskapare som älskar slowmotion. Han använder sig av slowmotionscener till och med mer än John Woo gör och han känns ändå nästan besatt av fenomenet. Zack Snyder är också en filmskapare som inte direkt är känd för sina filmiska kvinnoporträtt – och så även här. Det finns tre kvinnoroller i filmen, Lois Lane (Amy Adams) som skriker ”Claaaaark, Claaaaark!” i falsett hela tiden, Diana Prince/Wonder Woman (Gal Gadot) introduceras och pidestalquinnan, mamman, Martha Kent (Diane Lane).

Tänk att superhjältar var så himla beroende av sina kvinnor! Det kunde man inte tro. Mamma Marthas blotta förnamn lyckas ensam förena Batman och Superman så att dom slutar misshandla varann och istället blir såta vänner, Wonder Woman hjälper grabbarna genom att kicka ass (och CGI-troll) och Lois Lane är en omhändertagande kvarleva från 50-talet, en menlös karaktär som hade kunnat skrivas ut ur manus utan att nån hade saknat henne.

För övrigt var det härligt att se Jeremy Irons igen (som whiskydrickande Alfred) och Jesse Eisenberg spelar Lex Luthor men ändå inte. Han spelar egentligen ”bara” Jesse Eisenberg och det funkar inte här. Lägg till att filmen är en halvtimme för lång, att actionscenerna må vara snygga men dom är samtidigt sjukt utdragna och att filmen slutar exakt två sekunder för sent.

Nu låter det som att det bara KRYLLAR av minus i filmen och ja, jag ser mest bara minus faktiskt. MEN, det finns ett STORT plus och det är ett plus som gör mig jätteglad och superförvånad samtidigt. Plusset heter Ben Affleck! Han är perfekt som Batman! Helt perfekt!

Sammantaget är det här en fullständigt onödig film att se om man inte är ett fan av superhjältar. Det är mycket som är larvigt, mycket som är dumt och det blir problematiskt att göra en sånhär mörk film med 11-årsgräns. När folk (föräldrar) blir skjutna på mycket nära håll utan att det syns mer än att ett pärlhalsband går sönder (I SLOWMOTION!) samtidigt som Batman bultar folk till höger och vänster och det är inte direkt barnvänliga knytnävsslag det där. Det krockar lite för mig.

Jag hade hellre sett att dom gjort en fullt-ut-15-årsfilm av det hela, en allvarsam film med Deadpool-våld, blod och skit. I och med den här filmen har fler ”polare” i Justice League introducerats och nu är det väl bara att vänta på nästa film. För det är lika klart att det blir fler filmer som att jag kommer se även dessa. Oavsett betyg på den här.

Publicerat

FRANK

Strax efter 22 började Frank, den fjärde filmen vi såg i tisdags på Peace & Love Filmfestival. Den har biopremiär 1 augusti och trots detta, trots att det är allt annat än en ”smal festivalfilm”, så lockade den bara i runda slängar 25 personer till visningen. Obegripligt! Dalmasar och alla andra, vad pysslar ni med? Jag vet att det är svinkul att titta på fotboll men ni har en SVINBRA filmfestival precis framför ansiktet men ni utnyttjar den inte. Skäms på er!

Killen på affischen här ovanför, han med papier-machéhuvudet, är Michael Fassbender. Han är Frank, ett musikaliskt unikum som alltså gömmer sitt huvud i ett annat, ett större, ett målat, ett som saknar uttryck men som ändå uttrycker det mesta.

Frank har ett band tillsammans med sina polare, ett band som inte går att stava till, än mindre uttala. Keyboardisten Lucas försökte precis dränka sig efter att ha dumpats av Clara (Maggie Gyllenhaal), en av dom mer mentalt instabila bandmedlemmarna och ödet la sin stora varma hand över Jon (Domhnall Gleeson) som stod vid vattenbrynet precis när det hände. Jon spelar nämligen keyboard och är en låtskrivare-i-vardande och nu kunde han surfa in på en räkmacka rakt in i turnébussen. Eller….den lurkiga skåpbilen kanske snarare.

Filmen börjar i ett lättsamt, glatt och snabbt tempo, Jon försöker hitta inspiration till låttexter och det mesta skiter sig. Filmen lägger in nästa växel när Frank kommer med i bilden och det är lätt att få upp pulsen när han är bild då det där huvudet är jättecharmigt och filmen i sig är så extremt hipstersnygg. Sen är jag så svennebananig att jag hade tyckt bättre om filmen om musiken hade varit liiiite mer lättillgänglig. Det är nämligen exprimentiellt låtskrivande vi pratar om här, ljud och oljud samsas med lösryckta ord, sånt som dyker upp i Franks hjärna. Det är udda givetvis och det känns som att ordet udda är överskriften på hela manuset och att varenda ändring inte fixats till med röd penna utan med ett ”UDDA! :)” som skrivits med vanlig blyerts i kanten. Ju mer udda desto bättre och så kan det vara – ibland.

Men det som händer för mig när jag ser Frank är….ingenting. Jag tittar och jag ser en helt okej film men jag känner ingenting. Allt det annorlunda blir tillslut så tillrättalagt att istället för att sticka ut så blir det enahanda och ja kanske till och med lite tråkigt. Jag tycker dock att filmen är finurlig nog för ett godkänt betyg.

Såhär tyckte min 15-åriga gästbloggare M om filmen:

Skum. Annorlunda. Konstig. Inte så mycket historia. Den var helt okej, jag tittade men brydde mig inte så mycket, den tilltalade mig inte så mycket. Den var lite rolig ibland, kanske lite sorglig ibland med inget av detta gjorde filmen bättre. Att den där vidriga slavägaren Michael Fassbender spelar Frank spelar ingen roll, man såg han ju aldrig, eller nästan aldrig. Musiken dem spelade var bra och det övriga soundtracket var okej. Medelbra, en trea, precis som hela filmen.

Såhär tyckte The Nerd Bird-Cecilia om filmen.

Publicerat

TOUCHY FEELY

Genren American Independent har en alldeles egen sektion på Stockholms filmfestival. Har du mot förmodan aldrig hört detta ord förut så kan jag skämtsamt och förenklat förklara det som filmer med liten budget, stort hjärta, många tajta t-shirtar med finurligt tryck, urtvättade flanellskjortor, okammade och inte alltid nytvättade kalufser och alternativ plinkmusik i bakgrunden. Kulören du ser på filmaffischen nedan är också väldigt vanligt på filmkaraktärernas väggar, den där Roy Andersson-folktandvård-50-tals-smutsretrogrönblågrå. Fin färg tycker jag.

.

Abby (Rosemarie DeWitt) är massös, duktig på sitt arbete och nöjd med livet nykär som hon är. Pojkvännen Jesse (Scoot McNairy) är så förälskad i Abby att han redan efter en kort bekantskap frågar om hon vill bli hans sambo, mitt under en släktmiddag då dom just gökat på toaletten.

Abbys bror Paul (Josh Pais) är en lågmäld och lite kuvad  tandläkare som driver en egen praktik med dottern Jenny (Ellen Page) som outbildad tandsköterska. Att säga att det är fullt ös på businessen är att överdriva en hel del, det löses mången korsord och spelas många partier patiens bakom den lilla receptionsdisken.

Som sagt, det här är en american independent-film. Det händer inga världsomvälvande saker, det finns inga storvulna effekter, det pratas i samma ton filmen igenom och ja, den är väl som livet är mest – lite smågrått med svaga ups-and-downs. Det som gör om en sådan här film funkar för mig är helt och hållet känslan. Om den har ”det” eller inte. En american independant utan ”det” är bland det tråkigaste man kan se. Herregud, vem vill se film som är hästlängder tristare och mer realistiska än sitt egna liv? Ska inte film vara en flykt från verkligheten, en chans att se något nytt, att lära sig något?

Nja… jo….kanske. Oftast. Men när en film som denna är riktigt bra så spelar det ingen roll. Rollkaraktärerna blir som ens goda vänner och jag vill inte gå hem från festen. Eller fest förresten, här är det ingen fest, det är typ tisdagmiddag med uppvärmda potatisbullar och lingonsylt men jag bryr mig inte, jag vill vara kvar, jag vill hänga mer, prata mer, umgås mer. 

Touchy Feely är skriven och regisserad av Lynn Shelton som även gjort Humpday ( ej sett) och Your sister´s sister (mitt betyg 1/5) samt agerat i filmer som Safety not guaranteed (mitt betyg 2/5) och Prince Avalanche (mitt betyg 1/5). Utan att överdriva är hon inte nån av mina självklara filmiska favoriter, däremot hade både hon och jag en bra dag i varandras sällskap. Den här filmen är nämligen riktigt bra. Ett myspystips, helt klart!

Henke har också sett filmen. Gillade han den lika mycket som jag?

Publicerat

ARGO

Det händer väldigt sällan att jag väljer att se en ”gammal” men ändå ny film på bio. ”Gammal” ur mitt perspektiv är en film som gått på bio mer än två veckor. Redan här är det nån som trycker en IDIOT-stämpel svinhårt rätt i min panna men har jag av nån anledning missat filmen dom första fjorton dagarna brukar jag vänta in den på DVD, sån är jag.

Med denna information i bakhuvudet kanske min upplevelse under gårdagen känns än mer underlig. Jag vaknade nämligen med en instinktiv känsla av att DETTA ÄR MIN ARGO-ONSDAG. Jag MÅSTE se ARGO idag. Jag var som en liten unge i mataffären som fått syn på en gigantisk polkagrisklubba och slängde sig på det kalla klinkergolvet och skrek JAGVILLJAGVILLJAGVIIIIIIILL! Nu är denna likhet ganska överdriven eftersom jag faktiskt är vuxen och bestämmer själv över min egen tid, mina pengar och mina tandtroll, att jag dessutom var ledig, är klar med alla julklappsinköp och inte hade några andra tråk-måsten att uträtta under dagen gjorde att min önskan snabbt blev en lag. Självklart skulle det bli en Argo-onsdag! Hello Ben Affleck-skäggot, here I come!

En av mina favoritgenres är konspirationsthrillers och gärna från 70-talet. Färgerna, stämningen, kläderna, välskrivna manus som handlar om verkliga viktiga gärna politiska ämnen, skådespelare som oftast agerar på toppen av sin förmåga och tajt regi – jag kan liksom inte värja mig. Därför blir jag inte ett dugg förvånad när jag märker hur jag sänker garden redan efter filmens första tio minutrar trots att Ben Affleck både är regissör och skådespelare. Jag tycker att han är begåvad som regissör, kanske till och med RIKTIGT begåvad, men som skådespelare, hahahaha, neeeeeej. I Argo är han dock utrustad med ett välansat mörkt skägg. Två tummar upp, tänker jag och lyckas faktiskt släppa tanken på Daredevil och Gigli. Ben Affleck ÄR Tony Mendez, CIA-agenten som genom att hitta på en fejkfilm vid namn Argo och förlägga inspelningen av denna till Iran ska försöka få ut sex ambassadanställda ur landet, helst vid liv.

Det finns ingenting att klaga på med Argo. Argo är ett filmiskt mycket bra hantverk, det är spännande, medryckande, perfekt i scenografi och den är smart. Jag njuter varenda sekund. Visst funderar jag på var kvinnorna håller hus, bortsett från själva huvudpersonerna (några i ambassadpersonalen) så lyser damerna med sin frånvaro men det är något som verkar vara mer regel än undantag i denna typ av film. Till filmens försvar, den ÄR baserad på en verklig händelse och var det inga kvinnor inblandade så var det inte, det är inget manusförfattarna kan belastas för.

Argo-onsdagen visade sig bli en bra onsdag.

Publicerat

IN SEARCH FOR A MIDNIGHT KISS

Att masturbera till bilder av bästa kompisens flickvän är kanske inte så smart. Att sen bli påkommen mitt i alltihop av både kompisen OCH flickvännen borde ge men för livet för samtliga inblandade och det gör det också.

Wilson (Scoot McNairy) vill inte vara ensam, men är det trots allt. Att drömma om det polaren har gör honom inte mindre ensam. Nyårsafton närmar sig och en dejt till den kvällen hägrar. Han får hjälp att sätta ut kontaktannonser på dejtingsajter och strax därefter börjar svaren drälla in.

Vivian (Sara Simmonds) svarar honom, precis som hon svarar en hel drös andra och sätter sig på ett café för att bjuda in till nån form av speeddejting. Wilson blir utvald till slut och denna Vivian visar sig vara en rätt komplex och trasig tjej, vid första anblicken ingenting för Wilson men vid andra, ja, kanske.

In search for a midnight kiss är verkligen en liten indieparentes i filmhistorien men den är inte helt oäven. Skådespelarna är duktiga och även om manuset haltar så är det lite putslustigt och småcharmigt och inte så jättetråkigt. Filmen kan nog bäst beskrivas som gullig vilket är ett adjektiv som används på tok för lite.

Filmen går att streama på Lovefilm.