Etikett: Scott Cohen

Publicerat

Röd lördag: RED KNOT

Den bångstyrigt kortskäggige Peter (Vincent Kartheiser) har precis gift sig med den mörka skönheten Chloe (Olivia Thirlby). Dom pussas till saktfärdig pianoklink, busar och pratar i munnen på varandra när hon försöker klippa hans skägg i extrem närbild. Det här är två människor som är obrydda om kläder och smink, det är noppig secondhand överallt men det spelar ingen roll, dom är ju snygga ändå, sådär som hipsters i indie-filmfestival-filmer är. Sådär som hipsters i mammatidningar med glassigt papper ofta är. Otvättat rufsigt hår men flawless ändå, ja du fattar. Sådär som väldigt få av oss andra kommer undan med. Jag skulle se ut som en uteliggare med den minimala piffningen. Nåja.

Peter och Olivia passar på att åka på bröllopsresa till Antarktis av alla ställen på jorden. Dom sover i våningssäng på ett fartyg där även valbiologen Roger Payne (spelas av Roger Payne himself) checkat in. Peter har nämligen en baktanke med resan, han vill skriva en artikel om Payne som han ska sälja vid hemkomst och han blir mer och mer investerad i skrivandet och mindre och mindre i sin fru. Hon känner sig osedd och icke-bekräftad och beslutar sig för att byta rum, att sova själv. Tadaaaah!

Red Knot är skriven och regisserad av Scott Cohen och det här är hans första och hittills enda film. Det kanske inte gör så värst mycket om filmskapandet stannar där känner jag. Red Knot är nämligen något så frustrerande som en långfilm som inte känns klar. Jag hyrde den för 49 kr på Itunes, klickar i att jag vill ha undertexter men inga undertexter dyker upp. Fine, så långt allt väl, det är inga problem. Trodde jag. Det visar sig att den som blivit anställd som ljudmixare kanske inte riktigt behärskade sitt jobb till fullo då många många scener har så hög musik och/eller bakgrundsljud att det är stört omöjligt att höra vad som sägs. Lägg därtill att många pratar med (väldigt) bruten engelska så språket är inte helt självklart även om jag försöker läsa på läpparna.

I mina ögon är det här en festivalfilm när den är som allra allra sämst. Ledsna stråkar, en självmordsbenägen cello, pianoplinkeplonk och ett skitnödigt sätt att berätta en ytterst svag historia på. Det finns dock en användare på IMDb som försöker beskriva filmen men även hen tar i så hela badrummet sprutlackeras. Läs och begrunda. Diskutera sedan i smågrupper.

”Drawing attention to the poles within each of us, the impressionistic story oscillates between the super-confined interiors of the ship and the vast open spaces of Antarctica. In the end, it’s not until Chloe and Peter are lost – perhaps literally, perhaps metaphorically – in the Antarctic ice that they discover how essential one is to the other.”

 

 

Det här recensionen är en del av temat Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

KISSING JESSICA STEIN

Efter min helnatt med Jennifer Westfeldt och filmen Friends with kids var jag inte riktigt mätt, jag ville jag ha mer. Lite klickande på Lovefilm ledde mig fram till Kissing Jessica Stein, en romcom med tio år på nacken som fick bli mitt sällskap under en långfrukost en ledig dag.

Som sådan funkar filmen fint, som underlag för en C-uppsats i ämnet Nyfiket bisexuell skulle jag nog säga näääää. Filmen är liksom genomskinlig, lite som ett nyputsat fönster eller ett billigt Ikea-glas innan man kört det i diskmaskinen hundra gånger. Det finns inte ett steg som inte går att gissa på förhand, inte en sekund som förvånar, inte en scen som berör sådär ända in i hjärteroten men ändå, ändå är det helt okej med en film som denna. Den behöver inte förändra mitt liv, den behöver inte vara mer än just bara ett lättsmält sällskap till en lång frukost.

Jennifer Westfeldt är gullig. Jag gillar henne. Hon må ha fixat nya gaddar på samma sätt som Carola, sådär så att hon nästan inte kan stänga munnen och dom ser bortom bländvita ut, men vad gör det? Hon är go liksom. Lagom. Mysig. Precis som i Friends with kids spelar hon den där ständiga singeltjejen men här är hon 28 och barn finns inte med i planeringen. Hon dejtar stolpskott till killar på löpande band och ser inte slutet på eländet, i alla fall inte slutet om det betyder att hitta en man att gifta sig med. Kanske skulle en tjej funka bättre? Långsökt? Jorå. En hel del.

Som puttinuttgullig verklighetsflykt under nittio minuter är det här helt okej. I alla andra fall inte.

Här finns filmen.

Publicerat

THE OTHER WOMAN

Natalie Portman, du är så himla bra och så jättefin och jag tycker om ditt sätt att skådespela så himla himla mycket men det här var en jättekonstig upplevelse för du pratade som om du praoat på Dramaaaaten under Ingmar Bergmans ledning men missat att det är ett sätt att prata som enbart funkar på fiiiina teaterscener och inte när man ska spela en vanlig tjej med normalborstat hår som ska försöka få vardagen att funka som bonusmamma till en bortskämd jävla skitunge, en unge som ger mig klåda och detta inte för att han är en dålig skådis utan snarare tvärtom och jag förstår dig, fy tusan vad jag förstår dig men du är inte så jävla trevlig själv heller faktiskt, om du hade varit min bonusmamma hade jag klappat till dig med en arg finsk duschborste rakt över näsroten för du känns som en riktig falskråtta, en lismare som gör vad som helst för att behaga mannen, advokaten, skitungens pappa och pappan till den nyfödda bebisen som dog tre dagar gammal – bara sådär – och du ska spela ledsen, förstörd, missförstådd men det enda du blir är dum, dum och elak och självisk och sa jag dum?

*andas*

The other woman handlar om att vara den andra kvinnan (nähäääää?) men frågan är vem som är den andra kvinnan, Natalie Portman som den som får snubben (Scott Cohen) att vara otrogen och som sedan skiljer sig från frugan (Lisa Kudrow) som sedan blir den som är den andra kvinnan, kvinnan i perfierin, mamman till skitungen och hon är inte trevlig hon heller, ordet vuxenego står stämplat i pannan och jag suckar, jag känner att det här tröttar ut mig och trots att jag filmen igenom känner att det här är banne mig inte bra så somnar jag inte, jag tittar, hänger med och står ut för historien är allmängiltig och som sådan rätt intressant för vi är många som varit både i Natalie Portmans och Lisa Kudrows kläder men jag undrar om deras beteende är så vanligt egentligen, det känns inte så och det är det som gör att filmen inte funkar för mig, för att skildra vanliga liv på ett vanligt sätt är oftast gott nog och det här är inte gott nog.

*nu är jag blå i ansiktet och ska andas igen*

Här finns filmen.