Skräckfilmsgenren brottas med en hel del legender, såna som gör att filmserier uppmuntras i det oändliga.
Det går att nödskriva ihop manus till del 7-8-9-10 trots att mördaren dog redan i första filmen och det funkar inte som i TV-seriens värld när den döda Bobby Ewing (i Dallas) plötsligt kommer ut från duschen som om ingenting hänt och hela världen reagerar. I en skräckfilm höjer ingen på ögonbrynen även om man vet att mördaren med mask både skjutits, blivit överkörd och brunnit upp. Klart han återupplivas i ännu en film.
I den här filmen leks det friskt med skräckfilmselementen. Filmad som en mockumentär beger sig Taylor Gentry (Angela Goethals) till den lilla hålan Glen Echo för att leta reda på information om en viss Leslie Vernon, en kille som enligt uppgift ska ha blivit kastad i ett vattenfall av en lynchmobb.
Hon hittar det stereotypiska lilla huset på landet där Leslie växte upp och till slut hittar honom även Leslie himself (Nathan Baesel). Det visar sig att han är en kille som är totalt besatt av skräckfilmsidolerna Jason Vorhees, Freddy Kruger och Mike Myers. Leslie planerar hämnd och läser allt han kommer över av Houdini och Copperfield. Alla knep att kunna fly är bra utom dom uppenbara.
Givetvis ska man inte lita på en kille som Leslie Vernon även om han är gullig mot sina husdjur sköldpaddorna. Taylor lägger huvudet på sned och säger ”Turtles are good that way, very feng shui” och jag vet inte om jag ska skratta. Ska jag det? Jag vill nånstans ta filmen på allvar för det är enda sättet om den ska funka för mig. Den är nämligen ganska fiffig och det är en självklar homage till/drift med hela skräckfilmsgenren om än billigt gjord och inte så värst läskig. Men Robert Englund dyker upp i en liten roll som Leslies före detta psykolog och det är ju alltid trevligt.
Jag fick mig i alla fall en tankeställare. Om uppbyggnaden av skräckfilmer är såhär pass enkel att analysera, hur kommer det sig att vi är så många som gång på gång på gång ser detta och liksom inte….ger upp? Alla enkla grepp, jump-scares-situationer, planteringar med ficklampor/högafflar/saxar/gifttunnor, nakna bröst, oväder, telefoner som är ur funktion, vi har sett det hundratals – TUSENTALS – gånger. Ändå är det…härligt. Visst?
Filmitch skriver om en helt annan film: The Daytlov pass incident.
