Etikett: Sean Bean

Publicerat

PIXELS

Att TV-spel kan göra dom som spelar helt inne i sin egen värld kan väl alla som någon gång provat skriva under på. För egen del har jag inte varit fast i ett spel sen Rummel & Rabalder i början på 2000-talet men jag minns när jag var liten, längtan efter ett eget Donkey Kong, tjatet som aldrig fick fäste hos mina tröga föräldrar.

ALLA spelade verkligen Donkey Kong – utom jag. ALLA. Och nu överdriver jag inte. Det var på gränsen till barnmisshandel att inte ge sin avkomma ett Donkey Kong i början på 80-talet. Jag tyckte det då – och SA det då, högt och ljudligt tusen gånger om dagen – och jag tycker det fortfarande. Som förälder får man liksom välja striderna, man behöver inte nödvändigtvis dra ”vem har sagt att du måste vara som alla andra”-kortet HELA TIDEN, om ALLT! Så. Med det sagt. Hade Donkey Kong funnits nu hade mina barn haft varsitt. Punkt. Nu går vi vidare.

Brenner (Adam Sandler) var en jäkel på dataspel när han var ung. Inte bäst, NÄST bäst. Den bäste var Eddie (Peter Dinklage), dryg och jävlig med nordamerikas fulaste hockeyfrilla. Brenners bäste polare Cooper (Kevin James) var inte alls lika bra/intresserad av att spela men han var en trogen sidekick och det gick bra för honom ändå i livet. Han blev USA´s president och nu är det hans ansvar att få ordning på grejerna när dataspelsfigurer modell jättestora regnar ner från himlen. Och inte är dom godhjärtade myspysfigurer inte. Nej, dom är MORDISKA. Och vilka är bäst lämpade att använda sig av för att kriga tillbaka: militären eller ettan och tvåan i TV-spels-VM, Brenner och Eddie?

Pixel är – såklart – en dum film. Korkad och ytlig och keff. Samtidigt, charmig och bitvis rätt finurlig. Men också ful. Den enda riktiga känsla jag känner i filmen är glädjen över att se Donkey Kong ond.

Mamma kanske hade rätt?

Fan också.

[Peter Dinklage är UNDERBAR som Eddie. Bäst i hela filmen!]

Publicerat

CUBIC

[Eftersom jag brukar ha den svenska filmtiteln som överskrift på mina inlägg får det bli så även idag. Filmen är annars mer känd som Equilibrium fast den heter Cubic på Netflix.]

Den här filmen hamnade på plats 1 på Sofias lista över favoritfilmer från 2002, på plats 4 hos Christian och plats 9 hos Filmitch. Hos mig var den ett svart hål, en film jag sett skymta förbi när jag letat sci-fi-thrillers på Netflix men som lockade mig minimalt. Men när tre bloggvänner listar den bland sina favoriter kände jag att jag var tvungen att ge den en ärlig chans. Sagt och gjort. Så fick det bli.

.
I landet Libria är känslor förbjudet. Regeringen har sett till att eliminera dessa och i och med att inga känslor finns existerar varken krig eller kärlek. Allt som kan ge känslomässig input är olagligt – musik, böcker, ja allt.

Det som gör att medborgarna kan stängas av känslomässigt är en medicin, en drog som kallas Prozium. Den måste tas dagligen, det är lag på det. För att hålla koll på invånarna och deras medicinering finns agenter, stenhårda iskalla angivare, som rapporterar avvikelser och ser till att människor som slarvar med pillren avrättas på stubben. Dessa agenter existerar i alla sorters mänskliga skepnader, dom är till och med barn.

Huvudrollen John Preston spelas av Christian Bale och han är precis lika iskall som rollen kräver. För filmen är just det, iskall. Metallisk, betongig, blågrå och visserligen jättesnygg MEN när allt blir sådär kallt precis hela tiden tappar filmen mig lite. Christian Bale är som sagt klockren att spela känslomässigt avstängd men när han börjar fuska med medicinen och därmed bli lite mer ”öppen” och känslosam så är han fortfarande samma gamla isbit. Tröttsam skådis det här.

Jag tycker premissen i filmen är intressant, jag tycker den är visuellt snygg men jag saknar allt som gör att jag blir engagerad och/eller berörd. Personkemin mellan Christian Bale och Emily Watson är inte heller nåt att skriva hem om.

Jag förstår vad mina bloggkollegor ser i filmen men den funkar inte riktigt för mig tyvärr. Men nu är den i alla fall sedd och DET känns skönt!

Publicerat

GOLDENEYE

Att se film tillsammans med ett gäng ungdomar kan vara klurigt. Att välja ut en Bondfilm att se tillsammans med ett gäng ungdomar som inte kan stava till Sean Connery är inte heller så lätt, eller att dom ser på filmer gjorda på nittonhundratalet som ”gamla” – Forrest Gump exkluderad.

Det som gjorde att jag kunde utröna ett liiitet jubel när Goldeneye hittades på hyllan var att Izabella Scorupco inte bara var Bond-brud utan även ”känd från TV” och att Pierce Brosnan var ”pappan i Remember me”. Således var hela gänget rätt på när filmen började, en inställning som alltid hjälper en bra bit på traven.

För egen del minns jag Goldeneye som en perfekt Bondfilm, den första jag såg på bio som jag verkligen gillade och kanske berodde det på att Pierce Brosnan – för mig – var känd både från TV och som Remington Steele. Jag fick en riktig WOW-kick av filmen och trots att jag inte sett om den sen dess så håller jag den som nummer två i Bästa-Bondfilmer-genom-tiderna-listan (jag vet dock att många ser den som bottenskrap). Hur som helst, en spännande grej både att se om den och att se den med kids som tycker att Bond = Skyfall.

Jag får en liten svindelkänsla i magen när filmen börjar. Ja just ja! Bungyjumpet! Så härligt! Filmen tuggar sig vidare och presenterar Sean Bean. ”Där är ju han i Game of thrones! Han är skurk i ALLA filmer och han är en skurk som alltid DÖR i alla filmer”, säger en av tonåringarna och jag kan inte göra annat än att nicka förnöjsamt. Där är en som fattat grejen och som genomskådat baksidan av typecasting.

Det som förvånar mig med Goldeneye är att den inte åldrats så snyggt. Några av actionsekvenserna håller jättebra men flera känns väldigt mossiga, något som ungdomarna inte verkar känna av alls. Dom gillar det här och jag får nostalgiklump i magen och Xenia Onatopp (Famke Janssen) som har världens coolaste bondbrudsnamn imponerar inte på gänget alls. Inte Izabellas Natalya Simonova heller, hon som jag ser som den första på riktigt intelligenta bondbruden. Filmen däremot, den funkar. Hela gänget gillade den och så även jag även om den fräschör jag upplevde 1995 nu har transformerats till charm och inte mer än så.

Vi försökte enas om ett betyg och det gick förvånadsvärt lätt. Samtliga närvarande sa fyra och jag håller med men dom sa en annan sak som jag INTE håller med om. ”Goldeneye är bättre än Skyfall”. Inte en chans säger jag, men jag satt å andra sidan bredvid när dom sov sig igenom andra halvan av Skyfall. Här var dom übervakna hela filmen igenom. Bra betyg för en ”gammal” Bond.

Fripps filmrevyer håller som bäst på att metodiskt beta sig igenom hela Bondserien och här är hans tankar om Goldeneye. Movies-Noir är inte nådig mot filmen och Filmitch tycker såhär.