Etikett: Searching for Sugar Man

Hehe. Jag skruvar lite på mig för jag vet att det kommer kastas tomater nu, kanske inte genomruttna men ändock tomater.

Jag är bland dom sista filmbloggarna att se och skriva om Searching for Sugar Man, Malik Bendjellouls dokumentär som fått så många priser och nomineringar och spaltmeter i massmedia och jag vet att det nästan alltid är lättare att vara först än sist men nu är det som det är. Jag biter i äpplet och trots att det inte är surt så får jag en hurv. Visst är det en bra film men är den SÅ bra verkligen?

Filmen handlar alltså om en man vid namn Rodiguez, en amerikansk man som sjöng och skrev låtar i samma genre som Bob Dylan, men bättre – tycker jag. I USA sålde han typ sex LP-skivor, i Sydafrika miljoner. Historien letar sig fram via musikjournalister, skivbolagsfolk, fans och själva kärnan är: vem är denne man? Vem är han som så många sydafrikaner tagit till sitt hjärta men så få har sett och framförallt, stämmer det att han tog sitt liv på scen?

Jag tycker väldigt mycket om musiken i filmen och jag gillar tempot men jag känner ganska snart att mina tankar far iväg på annat. Jag har ju en egen Sugar Man att leta efter. Hade jag tillstymmelse till dokumentärfilmarnerv i kroppen hade jag försökt mig på att göra en film liknande denna för länge sedan, kanske med den härm-apiga titeln Searching for Santiago. Vet du vem Santiago är? Vet du var han tagit vägen? Undrar du vad tusan jag svamlar om nu? Jag ska förklara.

1995 köpte jag på vinst och förlust en CD-skiva som verkade intressant. Jag mår bra heter skivan, Santiago heter artisten. Den här skivan har spelats varm hos mig i perioder i snart arton år av en enda anledning: den är S Å bra. Alltså SÅ SATANS BRA! Jag sparar ner den i varenda dator jag äger för jag vet att den inte går att få tag på längre. Skivan finns inte. Den existerar inte och det verkar inte Santiago göra heller. Det finns ingen information att hämta nånstans och den sparsmakade texten på konvolutet gör mig inte klokare. Jag vill ju bara veta var han tog vägen och varför det inte kom fler skivor.

Första spåret på skivan heter Människor som lever tills dom dör och den spelades en del på radio då när det begav sig. Nu spelas den mest i min bil när det ska åkas på semester och vi sjunger refrängen så högt vi bara kan:

Vi är ju bara människor, kraftiga och smala

Några lite galna, dom flesta helt normala

Några tror på vänster, andra tror på höger

Några tror att pengar är allt vad vi behöver

Vissa kastar tärning, litar helt på turen

Vissa följer regler, andra gör som djuren

Det kallas visst för instinkt, jag kallar det för kärlek

och jag tycker bäst om dom som gör som djuren

Människor – som lever tills dom dör

Jag tror att ”min” Santiago har en hel del gemensamt med filmens Rodriguez, både musikaliskt och kanske även personligt. Jag ska inte navelskåda den tanken alltför mycket här för då riskerar jag att spoila hela filmen men jag tycker såhär:

1. Mejla mig om du vet nåt om denne Santiago eller om du lyssnar på honom/har skivan. Jag vet nämligen ingen mer än jag som har den. Alla tittar på mig som om jag kom från månen när jag för honom på tal.

2. Se Searching for Sugar Man. Den är absolut sevärd, men slå ner förväntningarna med en gummiklubba innan du drar igång den.

3. Vad gäller guldbaggenomineringarna för denna film så tycker jag det är jättekonstigt att den är nominerad för Bästa manus. Kanske till och med tarvligt. Bestäm om detta är en dokumentär eller en spelfilm och bedöm den inom rätt genre. Bästa manus-nomineringar bör inte gå till dokumentärfilmer. Tycker jag då.

Punkt.

Hej.

Inväntar tomaterna.

Filmen finns att hyra på Voddler.